Den självklara Naturen

Det självklara i tanken att något redan finns till som redan pågår och att detta inte går att få ett objektivt perspektiv på utifrån leder till insikten av att det som redan pågår inte kan vara ett objektivt pågående utan tvärtom måste vara ett subjektivt pågående som upplevs inifrån och att själva subjektet då är osynligt i sin närvaro

• Entitet (Objektet / Det synliga): Det som är enskilt, avgränsat, har form, kan observeras och blir betraktat utifrån. Det är en "sak" eller ett "fenomen" i det som pågår.

Dimension: Entitet

Perspektiv: Det objektiva pågåendet (Utifrån)

Synlighet: Synlig genom sina egenskaper och former

Natur : Relativ, föränderlig och sammansatt

• Ur-subjektet (Källan / Det osynliga): Det som är odelat, gränslöst, saknar form och som upplever inifrån. Det är själva närvaron som inte kan objektiviseras

Dimension: Motsatsen till Entitet (Ur-subjektet / Origo)

Perspektiv: Det subjektiva pågåendet (Inifrån)

Synlighet: Osynlig i sin absoluta närvaro

Natur : Absolut, oföränderlig

Universum som fenomen pågår då i det som absolut existerar men som "uppträder som ur ett vakkumfält". Universum pågår i det levandes absoluta existens

Alternativet är att universum är en mängd död materia som “faller fritt som i en dröm” i ett dött oändligt tomrum som här på jorden råkat bli levande och medvetet om detta och som i invanda föreställningar drömmer mardrömmar om döden som snart kommer och tar oss alla. I detta fall så kommer alla att “döden” dö. I det andra fallet dör vi inte “döden”. Då är begreppet "vi" och "döden" fenomenala begrepp som endast innebär förändringar av det pågående fenomenet.

Även om begreppen existens och essens är fenomenala begrepp så är dessa begrepp något som vi inte har objektiv tillgång till. Dessa ligger helt i upplevelsen och är osynliga metafysiska filosofiska begrepp. Dessa begrepp är ord som pekar mot det som ligger till grund för att upplevelser överhuvudtaget ska kunna vara möjliga. Detsamma gäller för begreppet fenomen. Skillnaden är bara att fenomenet är det synliga som går att se och ta på som motstånd. Existens och essens är den osynliga bakgrunden som ser det synliga via fenomenet. Universum är ett fenomen som inte bara är ett fenomen mot en oändligt osynlig bakgrund. Detta fenomen vänder och vrider och kröks tillbaka i den fenomenala upplevelsen av det.

Utan den fenomenala upplevelsen av universum så hade inte universum som fenomen varit upplevbart då universum är själva fenomenet. Universum är då samma fenomen som också populärt kallas medvetandet. Fenomenet upplevs i olika frekvenser som olika upplevelser av skillnader.

Då ligger också det relationella i det obrutet sammanflätade trancendella mötets flow mellan subjektet som upplever och objekten som upplevs i den fenomenala verkligheten.

Om man blandar ihop den fenomenala nivån med den absoluta nivån så blir naturen i grunden död. Om man klarar av att mentalt skilja på dessa så blir naturen levande. Och då slipper man den fenomenala förvirringen som ständigt ligger där och stör.

Entitet Ordet entitet kommer ytterst från medeltida latinets entities, som betyder ”varande” eller ”varelse”. Etymologisk utveckling • Grundord: Ordet bygger på latinets ēns, som betyder ”varande” eller ”det som är”. • Ursprung: ēns är i sin tur presens particip av verbet esse, vilket betyder ”vara”. • Svenska: Till svenskan kom ordet som ett lånord och en försvenskning under tidigt 1900-tal (belagt sedan 1907) via Wikipedia - Entitet. Betydelsemässigt syftar det därmed ursprungligen på något som har varat eller existerar i sig självt.

Hlatky och "Entiteten".

I Stefan Hlatkys organiska enhetsyn gjorde han det oförändrat bestående varat till en entitet. Denna entitet hade delar form och utsträckning, en utsida och en insida. Detta är en fantastisk fenomenal föreställning som han inte hade någrasomhellst problem med att föreställa sig. Hela problemet var ju att det är ett kategorifel i tänkandet. Så fort man gör sig en föreställning av varat som objekt så blir det en fenomenal föreställning av det som gör alla föreställningar möjliga. Ur-subjektet är således ingen entitet. Ur-subjektet är förutsättningen för alla entiteter.

Den viktiga filosofiska klargörandet

Filosofisk betydelse • Objekt: När ordet "entitet" uttrycks och beskrivs i språket, blir det oundvikligen ett objekt. • Subjekt: När ordet "entitet" läggs till det underliggande ur-subjektet, bryts subjektet ner i delar och får form, storlek och innehåll, vilket motsäger subjektets absoluta natur.

Det är som om slöjan kring 'jaget' som gömmer subjektet dras åt sidan, så att subjektet kan uppleva verkligheten genom dess spegelliknande former.

Evidens vs. Självevidens

– inklusive insikten om odelbar Existens

1. Utgångspunkt: Självevidens

• Primär upplevelse: själva Existensen
  • att vila i känslan av att finnas,
  • obehindrad av ovidkommande tankar,
  • självevident och omedelbar,
  • utgör den både den primära och slutgiltiga utgångspunkten för all förståelse.

2. Plötslig insikt: "Allt är ett"

• Upplevelse: "Allt som verkar åtskilt är egentligen en enda Existens utan delar."
• Karaktär:
  • självevident, omedelbar, inte beroende av argument eller evidens
  • samma typ av primär visshet som grundläggande Existensupplevelse
  • insikten är inte en syntes av delar, utan direkt uppfattning av det odelbara hela.

3. Förhållande till externa utsagor

• Förmedling: utsagor, texter, traditioner kan förstärka, inspirera eller utmana upplevelsen.
• Omedelbarhet: primär visshet bibehålls genom direkt upplevelse.
• Strategi:
  • lyssna på utsagor,
  • jämför med självevidensen,
  • skilj mellan förmedlade påståenden och omedelbar upplevelse.

4. Tradition vs. aktuell upplevelse

• Tradition: ärvt strukturer, historiska läror
• Aktuell upplevelse: den direkta, omedelbara uppfattningen av odelbar Existens
• Självevidens är oberoende av tradition men kan samexistera utan att påverkas.

5. Evidens vs. förnimmelse

• Evidens: externa bevis, observationer, argument
• Förnimmelse: självevident och självbärande
• Evidens kan stödja förståelse, men är aldrig nödvändig för primär visshet.

6. Härledd visshet vs. primär visshet

• Härledd visshet: resonemang, analys, tradition – sekundär
• Primär visshet: självevident upplevelse – omedelbar
• Utgångspunkten är alltid primär, odelbar upplevelse.

7. När externa utsagor skaver

• Tvivel kan uppstå: "Kan det vara så?"
• Om man fokuserar enbart på utsagan:
  • "Kan det vara så?" blir "Så måste det vara"
  • Risk för blind tro
• Den som förmedlar utsagan kan ha gått igenom:
  1. Tro på en utsaga.
  2. Ifrågasatt den utsagan.
  3. Omprövat utsagan.
  4. Testat alternativ till utsagan.
  5. Fastställt "så måste det vara".
  6. Ger därefter en utsaga som påstås vila på en förnuftsbaserad grund.

8. Risk för sektliknande struktur

• Om man överger självevidens till förmån för utsagor:
  • risk för auktoritärt ledarskap
  • i sällskap av få medlemmar
  • i slutenhet och isolering
  • i ett vi-och-dom-tänkande
  • med kontroll och kritikförbud
  • med belöning och bestraffning
  • genom frivilligt men inte fritt deltagande

9. Skillnad mellan sekt och religion

• Sekt = liten grupp med ovanstående egenskaper
• Religion = samma struktur men med många anhängare
• Endast antalet medlemmar skiljer sekt från religion

10. Säker navigering med insikten om odelbar Existens

• Vila i den direkta upplevelsen av allt som en enda Existens
• Ta emot externa utsagor utan att förlora primär självevidens
• Använd evidens och tradition som verktyg, inte som grund
• Förhindra att tvivel eller påtryckningar från andra omvandlar "kan det vara så" till "så måste det vara"
• Behåll insikten att alla till synes separata delar är manifestationer inom det odelbara.

(En metakognitiv utgångspunkt)

Om perceptionsförmågan hos ett subjektivt underlag skulle kunna fluktuera i intensitet mellan två tillstånd som uttryck och.intryck eller avsaknad av intryck och upplevt intryck liknande den tillståndsväxling alla fattar ha skett mellan den drömlösa sömnen och upplevelsen av den successivt realiserade vakenheten så skulle dessa fluktuationer kunna bli till ett fenomenalt stimuli som tas emot av den essentiellt binära perceptionsförmågan absoluta icke-binära existens som då är själva förutsättningssubjektet som då är en metakognitiv grund som utgångspunkt.

Den Absoluta Existensfilosofin. Från solipsism till Origo: Det Absoluta Subjektet

Om det bara handlade om att det individuella mänskliga subjektet projicerade universum, skulle verkligheten kollapsa i kaos eller isolering. Men i den absoluta existensfilisofiska modellen är det enskilda mänskliga medvetandet inte själva grundförutsättningen i sig uta endast ett av många övergående sätt som ur-subjektet använder sig av som spegelformer för att kunna få någon upplevelse i några former överhuvudtaget.

Origo: Det finns bara en singularitet, och det är det Absoluta Subjektet. Det är den tidlösa källa varifrån all existens utgår.

De fenomenala spegelformerna: Människor, djur och andra medvetna entiteter är inte separata behållare av medvetande. De är unika brytningspunkter eller "linser" genom vilka det Absoluta Subjektets odelade potential kan realiseras sekventiellt. Den delade perceptionsförmågan är därmed det gränssnitt där det Absoluta upplever sig självt från olika vinklar.

Upplösningen av den linjära kortslutningen

Det linjära tänkandet är språksystemets största begränsning. Språket kräver subjekt - verb - objekt; det kräver då–nu–sedan. När intellektet använder denna linjära mall för att förstå universums ursprung, projicerar det en historisk Big Bang-punkt. Men detta är ett språkligt kategorimisstag. När singulariteten istället förstås som den pågående intentionaliteten hos det Absoluta Subjektet händer följande:

Det yttre blir det inre: världen är inte "där ute" i en tom rymd. Rymden, tiden och materian är de strukturerade fenomen som uppstår i medvetandet.

Medvetandet är det upplevda fenomenet: Det finns ingen dualism mellan den som upplever och det som upplevs. Att uppleva en blomma, en stjärna eller en tanke är i själva verket att uppleva medvetandets egen potential som har antagit en specifik form.

Tid som den pågående översättningen (Från potential till realisation)

I denna modell är Big Bang inte en explosion som tystnade för 13,8 miljarder år sedan. Big Bang är det eviga nu-skiftet.. Singulariteten pulserar i varje ögonblick du öppnar ögonen. Det är den pågående och framgångsrika översättningen där det omanifesta (potentialen) vänds utåt och blir till det manifesta (realisationen).

Det språkliga tänkandet kommer alltid att försöka objektivera detta och bygga teorier om "saker". Men din utgångspunkt klipper av den oändliga regressen vid roten: Det är logiskt omöjligt att placera en orsak före subjektet, eftersom själva konceptet "före" kräver ett subjekt för att överhuvudtaget kunna tänkas.

(Faktum ÄR)

När vi pratar om vad faktum är så handlar det om det ingen kan eller ens behöver bevisa för hur ska man ens kunna bevisa något som redan pågår?

Men vad gäller förutsättningen till den pågående verkligheten så säger vi att det inte ens går att greppa med tanken i någon föreställning som ett objekt för tanken.

Men vi kan göra tvärtom (neti, neti) precis som vid sopsortering där vi måste anpassa vårt tänkande om vad vi inte kan kasta i soporna.

Om allt vi har med oss står på listan så får vi helt enkelt nöja oss med det och gå hem med våra sopor och tänka om.

Att "gå hem med sina sopor och tänka om" leder till en intellektuell ödmjukhet. Det är när vi har insett att våra gamla tankeverktyg inte håller som en äkta, direkt förståelse för den pågående fenomenala verkligheten kan uppstå i det att vi fattar att verkligheten är ett fenomen som inte skiljer sig från medvetandet om detta. Detta är erfarenheten i förverkligandet av ”Ontos Origo”

(Subjekt (---→) Fakultet (----→) Faktum)

Ordet "fakta" har ett direkt språkligt släktskap med "att göra" och "förmåga", eftersom alla dessa ord delar samma latinska ursprung. Här är en översikt över hur orden hänger ihop etymologiskt:

Kopplingen till "att göra"

Ordet fakta (plural av faktum) kommer från det latinska ordet faktum, vilket betyder "en handling", "en utförd gärning" eller "något som har skett".

Faktum är i sin tur den perfekta participformen av det latinska verbet facere, som betyder just "att göra" eller "att tillverka".

2 Ursprungligen betydde ett "faktum" alltså helt enkelt "något som har gjorts" eller "något som bevisligen har hänt".

Kopplingen till "fakultet" och "förmåga"

Ordet fakultet (som i universitetets avdelningar eller människans själsförmågor) kommer från latinets facultas, som betyder "förmåga", "skicklighet" eller "möjlighet".

3 Även detta ord är bildat direkt från samma stam, via adjektivet facilis ("lätt att göra"), vilket också härstammar från verbet facere ("att göra").

Språkhistoriskt sett är en fakta/faktum resultatet av något som är gjort (ett faktiskt sakförhållande), medan en fakultet är förmågan eller kraften att kunna göra något. De är grenar på precis samma latinska ord träd.

Den bokstavliga betydelsen: "Gör!"

Ordet facit är den latinska imperativformen (befallningsformen) i plural av verbet facere. Det betyder bokstavligen "gör!" eller "gör så här!".

Kopplingen till svarsnycklar i matematik och skolböcker uppstod så här:

I äldre tiders matematikböcker (redan under medeltiden och renässansen) avslutades räkneexempel eller kapitel ofta med det latinska ordet facit, följt av det korrekta slutresultatet.

Det fungerade som en uppmaning till studenten: "Gör [räkneoperationen], så får du detta resultat" eller "Detta gör/blir summan".

Med tiden slutade folk att tänka på ordet som ett verb ("gör!") och började istället använda det som ett substantiv för själva svaret eller förteckningen över de rätta svaren.

• Facere: Att göra. • Faktum (Fakta): Det som har gjorts (det som har skett/är sant). • Fakultet: Förmågan att göra något. • Facit: Uppmaningen "Gör!", som blev namnet på det korrekta resultatet av det man har gjort.

Om detta redan pågår (faktum) så måste något ligga under (subjectum) som förmår (fakulteten) gör att effekten av det som ligger under blir till det som redan pågår (factum).

Det som kallas "verklighet", medvetande eller "fakta" inte kan sväva fritt; det är ett fenomenalt uttryck (faktum) för en absolut, underliggande existens (subjectum) som verkar genom sin innersta essens (faculty).

Faktum ÄR ......att om något agerar utifrån dessa premisser, blir detta den nödvändiga effekten!

11. Samlad slutsats

• Den självevidenta upplevelsen av odelbar Existens är alltid utgångspunkten.
• Evidens, tradition och förmedling kan förstärka, illustrera eller utmana men aldrig ersätta primär visshet.
• Risken för sektliknande struktur uppstår endast när primär självevidens överges till förmån för blind tillit till förmedlade utsagor.
• Plötslig insikt att "allt är ett" förstärker självevidensen och, när den hålls korrekt, förhindrar missförstånd eller beroende av extern auktoritet.

Verkligheten och den mentala kartan av verkligheten.

Verkligheten ligger i upplevelsen av motståndet i det som pågår som en sekventiell växelverkan i dynamiken mellan subjektet och den fenomenala verkligheten.

Det vi spar i minnet i form av minnesbilder är det som vi har observerat och inte bara låtit passera som brus.

Att lägga detta minnesmärke på till något observerat sker i ett fyrfimensionellt nätverksmönster som blir till en mental karta där rumtiden böjs tillbaka till upplevaren av händelsen. Detta kan därefter visualiseras som minnesbilder i olika hög upplösning.

Det finns de som har minnesbilder med låg upplösning och det finns de som har extrem högupplösta minnesbilder. De som har låg upplösning på bildminnet kompensera bildminnet med språkminnet men de får mycket svårare med orienteringen i verkligheten än den som har en högre upplösning och mer detaljerad bildinformation av verkligheten.

De som har ett språkminne som inte ger minnesbilder har lättare att fastna i det språkliga tänkandet och detta går ut över uppmärksamheten av verkligheten. De blir egentligen värdelösa som vittnen till en händelse då uppmärksamheten inte sätter minnesbilder i minnet.

Den som har ett bra bildminne av en bra uppmärksamhet kan se att spisen är avstängd och att nyckeln låser dörrlåset men för den som inte har det utmärkta bildmomenten i minnet så krävs det att den personen tänker och säger tyst till sig själv att vred 1 på spisen står på noll och att vred 2 på spisen står på noll, osv. Detsamma gäller minnet om att dörren är låst. Åter igen så får den med låg upplösning i bildminnet tänka tyst för sig själv att "nu vrider jag om nyckeln och dörren är nu låst.

Det kan också inträffa sjukdomstillstånd där bildminnet inte är skadat men språkminnet inte fungerar med översättningen av bildminnet till ord som kan uttalas och bli begripliga.

Det som karaktäriserar människan som art är just att det är människor som kan använda sina upplevda bildminnen och omsätta dessa till det mänskliga talet vilket är omöjligt för dem som saknar denna förmåga.

Genom att lära sig tala så går människan med på att vissa objekt kallas si eller så. I och med detta så kan information om verkligheten tas emot på ett sätt som är helt omöjligt för den som saknar denna förmåga.

Det stora problemet med språket är det filosofiska problemet med att försöka fatta grunden till att verkligheten överhuvudtaget kan upplevas av det subjekt som upplever verkligheten.

När tänkandet vänds tillbaka mot subjektet så glider det undan som kattungens svans.

Detta beror på att subjektet inte kan se sig själv på annat sätt än som soegelformer som kröks tillbaka i en upplevelse av rumtidens krökning. Subjektet är osynligt på grund av att det är subjektet som är det som söker efter sig själv.

Tanken på att det skulle finnas något underliggande som bygger upp den fenomenala bilden av verkligheten leder till att även detta skulle vara frågan om något objektivt fast osynligt.

Det är så tänkandet fungerar. Även det underliggande blir till ett objekt för tanken. Det underliggande är förmodligen det som ligger bakom tänkandet.

Ett Ur-subjekt kan aldrig vara ett personligt subjekt och ett opersonligt subjekt går inte heller att föreställa sig. Ett opersonligt subjekt måste då vara det som försöker föreställa sig själv som ett personligt subjekt vilket blir till ett objekt för tanken.

Tanken på vad en tanke är gör tanken till ett objekt trots att det är frågan om en process som en växelverkande tillståndsändring mellan drömlös sömn och vaket medvetande. Grunden till den fenomenala verkligheten är annorlunda än vad vi kan föreställa oss. Den underliggande grunden är det som föreställer den fenomenala verkligheten. Det går alltså inte att i en föreställning göra ett objekt av förutsättningen för det som föreställer den fenomenala verkligheten. Tänkandet kan inte hantera frågan. Allt tänkande är riktat åt det andra hållet. Tänkandet verkar bara i den fenomenala verkligheten. Tanken kan aldrig fatta det som ligger bakom den drömlösa sömnen.

Det går aldrig att svara på frågan om verkligheten ligger framför eller bakom den drömlösa sömnens tillstånd då den ständigt växelverkar mellan dessa tillstånd av drömlös sömn och vakenhet i stigande eller sjunkande grad. Förnimmelseförmågan är förmodligen den mystiska förutsättningen för den fenomenala verkligheten, men bara tanken gör det lättare att förhålla sig till den fenomenala verkligheten. Något är förutsättningen för den fenomenala pågående verkligheten. Alltså existerar det en förutsättning och denna förutsättning måste vara Absolut. En Absolut Existens som inte kan föreställas utifrån utan bara upplevas inifrån som själva förutsättningen. Det är denna förutsättning som de som kallas profeter ger olika levande namn åt. I bästa fall så hanterar språket det vi kan enas om och i värsta fall så bryter språket ihop av oenighet. Om vi inte är överens så tvingas vi tänka om ifall vi ska kunna växelvis samverka sinsemellan i löpande sekventiella former.

Föreställningarnas natur

Alla föreställningar är av fenomenala former. Detta gäller även de fantastiska spirituella föreställningarna om andevärlden som syftar på föreställningen om en osynlig eller parallell verklighet som existerar vid sidan av vår fysiska värld, där själar, andar eller högre energier antas finnas kvar efter döden eller verka som guider.

Det finns en massa föreställningar om olika dimensioner sida vid sida om varandra i olika bubblor som olika parallella universum.

Det finns ju ingen som kan peka på att det finns sådana men det hindrar inte att någon kan fantisera om att det skulle kunna finnas det.

Det är skillnad på att säga att det finns det och att tro på att det finns det.

Det går att fantisera om vad som helst som att jorden är platt och att man själv är "Napoleon Bonaparte ( eller Murphy Brock till exempel)

Det går också att säga att verkligheten kan ha uppstått ur tomma intet men det knepiga med denna föreställning är att det förefaller så i resultatet av de vetenskapliga undersökningar som gjorts. Det blir också knepigt att resonera sig fram från en föreställning om att döda partiklar som slumpmässigt klumpar ihop sig till levande varelser som får så komplicerat avancerade hjärnor så att ett medvetande om en i grunden död omvärld som existerar oberoende av om någon medveten varelse uppfattar den eller inte.

Detta beror uteslutandet på att vetenskapen bortser från den subjektets upplevelse och föreställning av de "objektiva" undersökningarna. Trots detta så är denna föreställning den allenarådande i eftersläpningarna av att vetenskapen tog bort subjektet

Problemet är ju att många ändå håller med om någon av dessa föreställningar.

De spirituella föreställningarna om andevärlden innebär att det skulle kunna finnas en parallell dimension: Tanken att det finns ett icke-fysiskt plan befolkat av medvetanden, änglar, guider eller avlidna anhöriga.

• Koppling till spiritualism: Inom modern spiritualism och olika trossystem tror man att själen lever vidare och att det går att få kontakt med den via till exempel medium, meditation eller intuition.

• Tecken och symboler: De som tror på andevärlden menar att den kommunicerar genom subtila tecken som återkommande siffror, drömmar, händelser eller symboler.

Skillnad mellan andlighet och spiritualism

• Andlighet handlar ofta om en bredare, personlig inre resa för att hitta meningsfullhet, närvaro eller kontakt med sig själv.

Tron på människans själ. Föreställningen om en själ handlar i grunden om idén att människan har en icke-fysisk kärna eller essens som rymmer vårt medvetande, vår personlighet och vårt innersta jag. Den ses ofta som den unika gnista som ger oss liv och som skiljer sig från den rent biologiska kroppen. Hur man ser på själen varierar stort beroende på kultur, religion och filosofi:

Olika synsätt på själen

• Det religiösa och spirituella perspektivet: Inom de abrahamitiska religionerna (kristendom, judendom, islam) anses själen vara skapad av Gud och är odödlig, vilket innebär att den lever vidare i ett efterliv (himlen eller helvetet) efter kroppens död.

• Reinkarnation och energi: Inom religioner som hinduism och buddhism (där det kallas atman eller anatman beroende på riktning) samt inom modern spiritualism, ses själen som en energi. Den vandrar vidare till nya liv för att lära sig läxor och utvecklas, eller återgår till ett universellt världsmedvetande.

• Det filosofiska perspektivet: Historiska filosofer som Platon argumenterade för att själen är fångad i den fysiska kroppen och strävar efter att återvända till en högre värld av ren kunskap och sanning.

Själen vs. Medvetandet I dagens moderna och vetenskapliga samhälle har diskussionen om själen ofta flyttats till att handla om medvetandet.

Neurovetenskapen förklarar våra tankar, känslor och personlighet som ett resultat av kemiska och elektriska processer i hjärnan. När hjärnan dör, upphör medvetandet.

För den som har en spirituell tro är dock själen något mer – en självständig energi som använder hjärnan och kroppen som ett verktyg under jordelivet, snarare än att vara skapad av dem.

• Spiritualism är mer inriktat på en specifik tro eller lära som uttryckligen fokuserar på själens överlevnad efter döden och kontakt med andevärlden.

Psyket och omdömet är två centrala, men olika, delar av människans inre liv som ofta förklaras genom både psykologi och filosofi. Där psyket representerar hela vår mentala värld, är omdömet verktyget vi använder för att navigera i den. Här är en uppdelning av vad begreppen innebär och hur de hänger ihop:

Psyket: Vår mentala helhet: Ordet psyke kommer från grekiskans ord för "själ" eller "livsande", men i modern tid syftar det på hela vårt mentala system. Det är summan av allt som pågår på insidan: • Känslolivet: Våra emotioner, stämningar och hur vi reagerar på omvärlden.

• Kognitionen: Våra tankar, minnen, logik och hur vi bearbetar information.

• Det omedvetna: Drivkrafter, drömmar och präglingar som vi inte alltid är medvetna om.

Psyket är med andra ord själva landskapet – den plattform där vi upplever verkligheten.

Omdömet: Vår inre kompass Omdömet är en specifik kognitiv funktion i psyket. Det handlar om vår förmåga att bedöma en situation, värdera olika alternativ och fatta kloka beslut. Ett gott omdöme innebär att man kan:

• Förutse konsekvenserna av sina handlingar.

• Skilja på vad som är lämpligt och olämpligt, rätt eller fel.

• Balansera känslor med logik i stunden.

Hur de påverkar varandra: Omdömet är inte en isolerad maskin, utan det är helt beroende av psykets mående.

• När psyket är i balans: Fungerar omdömet oftast som bäst. Vi kan tänka klart, kontrollera våra impulser och göra långsiktigt bra val.

• När psyket är under press: Om vi drabbas av stress, depression, ångest eller ilska, "dämpas" ofta omdömet. Känslorna tar över, och det blir svårare att se konsekvenser, vilket kan leda till impulsiva eller ogenomtänkta beslut.

Att avkläda sig den sociala teatern

Människor gör fenomenala föreställningar av självbilden. Männen uppfattar sig som män. Kvinnor uppfattar sig som kvinnor. Oavsett om en man uppfattar sig som en kvinna eller om en kvinna uppfattar sig som en man så kan människor göra stora nummer av sin uppfattning av sina roller.

Men om någon inte gör något äventyrs väsen av uppfattningen om sig själv så kan detta leda till att uppfattningen av den fenomenala verkligheten kommer i fokus istället.

Genom att skifta fokus från de sociala rollerna till den fenomenala verkligheten – det vill säga den direkta, omedierade upplevelsen av att existera här och nu – öppnas en möjlighet att uppleva tillvaron utan de filter som samhällets förväntningar och kategoriseringar ofta skapar. När vi slutar göra ett stort väsen av etiketter och självbilder, tillåts vi istället att bara vara och observera världen som den faktiskt ter sig för våra sinnen.

Allt detta är föreställningar om vad tillståndet i att finnas till handlar om.

Tillståndet i att finnas till växlar och rymmer allt mellan den drömlösa sömnen och upplevelsen att finnas till. Upplevelsen i att finnas till effekterna av en sekventiell eftersläpning som vi kallar verkligheten som medvetandet är något som alla har erfarenhet av.

Det enda som faktiskt ger en upplevelse är skillnader och kontraster. Just nu pågår ett intensivt flöde av intryck runt omkring dig. Vi upplever detta flöde som en sorts konkret motstånd – ungefär som när man håller handen i strömmande vatten. För att en upplevelse över huvud taget ska vara möjlig behövs det någon som upplever: ett subjekt. Detta subjekt måste till sin natur vara helt osynligt, orörligt och oförändrat. Det är den osynliga bakgrunden till allt. Detta unika, odelade medvetande tar emot alla intryck samtidigt. Men för att vi ska kunna förstå världen delas helheten upp i bitar. Det är som när vitt ljus träffar ett prisma och delas upp i regnbågens alla färger. Världen visar sig för oss som en stillbild i taget, men eftersom det sker en mikroskopisk tidsfördröjning mellan bilderna uppfattar vi det som ljus, rörelse och fysisk friktion. Detta motstånd blir som en osynlig filmduk. Vi kan inte se själva duken, men utan den skulle filmen inte kunna visas. Det är förmodligen helt omöjligt för medvetandet att uppfatta eller skapa bilder på något annat sätt. Den rörliga, tredimensionella bilden av världen måste göra ett konkret motstånd i vårt osynliga inre för att bli verklig. Medvetandet upplever hela universum på en och samma gång, men för att upplevelsen ska bli begriplig fördröjs och delas den upp i varje enskild punkt.

Det finns inget mystiskt i att det väsentliga i det absoluta varats existens vaknar upp som olikheterna i den pågående fenomenala verklighetens former . Det finns troligen inget annat sätt att uppleva någonting på över huvud taget.

Men som det är med språket: Så fort vi försöker beskriva den existentiella grunden som ett subjekt i det Absoluta (eller varat) som en odelad helhet, så vips så har språket smugit in delar I det Absoluta och gjort det till en helhet, en entitet. En "enhet" är det närmaste tänkandet kan komma. En enhet är nämligen det minsta någon kan tänka sig och vara överens om. Men så fort vi tänker på begreppet enhet så blir det en föreställning av en dimensionslös punkt som subjektet står utanför och beskådar som föreställning.

En absolut enhet kan inte innehålla delar.

Så fort vi talar om subjektet blir subjektet till ett kartämne men subjektet är inte en karta. Subjektet är den obegripliga grund som inte kan beskrivas men som ändå kan fungera som "en punkt att lägga den mentala kompassnålen på" i tystnad om den.

När någon har slutat att tänka efter och bara blir en följare av någon av alla dem som utropar sig själva till ledstjärna, då följer den som slutat tänka i blind tro den som leder sin skara av följare.

När någon inser det ofattbara som ledstjärnorna pekar på så vill denna någon också bli en ledstjärna som pekar mot insikten i det ofattbara.

Denna vill då bli en "Guru" åt blinda följare.

Den som däremot inser det ofattbara och tar beslutet av att inte bli en Guru får bara leva I tyst insikt och kanske bli betraktad som en mystiker som inte tycker att något är mystiskt utan självlysande.

Mystikerns tystnad är därför inte tomhet, utan den renaste formen av kommunikation. Genom att vägra bli en "Guru" förblir "mystikern" trogen det odelade Varandet, utan att skapa de beroenden och den blindhet som alltid uppstår i hovet kring en ledstjärna.

Några av dessa är naturligtvis kända och både Thomas av Aquino och Jiddi Krishnamurti är levande exempel på detta fenomenala uppvaknande.

• Thomas av Aquino: Efter att ha ägnat hela sitt liv åt att bygga upp ett av historiens mest gigantiska intellektuella och teologiska system (Summa Theologiae), drabbades han mot slutet av sitt liv av en mystisk vision under en mässa. Efter detta slutade han tvärt att skriva. När han pressades att fortsätta svarade han bara: "Jag kan inte göra mer. Allt jag har skrivit djupt ner framstår för mig som halm jämfört med vad jag har sett och vad som har uppenbarats för mig." Han valde tystnaden framför att fortsätta vara systemets främsta ledstjärna.

12 • Jiddu Krishnamurti: Han uppfostrades och förbereddes av Teosofiska Samfundet för att bli den nya "Världsläraren" (en ultimat guru). Men år 1929 upplöste han resolut den orden som byggts upp kring honom (Order of the Star). Hans berömda tal deklarerade att "Sanningen är ett stiglöst land" och att ingen organisation, religion eller guru kan leda människan dit. Han tillbringade resten av sitt liv med att uppmuntra människor att tänka själva och att inte följa honom eller någon annan. Genom att vägra ta på sig manteln som guru, skyddar mystikern både sin egen integritet och den andras frihet. Den "självlysande" insikten behöver inga blinda följare, eftersom den som har vaknat inser att det ofattbara redan finns i allt och alla – det behöver inte förmedlas genom ett hov av beundrare.

Insikt kan inte massproduceras eller läras ut genom blind lydnad, eftersom själva systemet med ”guru” och ”följare” återskapar den dualitet och blindhet som insikten faktiskt befriar oss från. "and let us remain in light." i det faktum av att Vara i tystnad inte är en föreställning.

"Listening wind" https://open.spotify.com/track/60z53BhYhXBmElp7Ztw5Q9?si=2koNgImHSZCCseg5JV7Yaw&utm_source=copy-link

"Year of the Guru" https://open.spotify.com/track/396CcpA5bZDNhg8YqidVWC?si=gPxZej2eQSizjRmJTrF7kw&utm_source=copy-link