Non-duality vs Den Absoluta Existensfilosofin

Jämförelse mellan ett välkänt koncept och ett prövningsbart antagande

Kärnan i Den Absoluta Existensfilosofin

• Filosofin utgår från antagandet om en grundläggande Absolut Existens – odelat, oföränderligt och utan delar.
• Den Absoluta grunden kan inte upplevas, eftersom inga delar finns för någon föreställning.
• All upplevelse sker genom förnimmelseförmågans fenomenala manifestation; variation är det enda som kan upplevas.
• Fenomenet är den verklighet vi kan relatera till, där vi har minne, relationer och möjlighet att vårda ömsesidiga förhållanden.

Prövbarhet och självständighet

• Filosofin kräver ingen guru eller auktoritet; varje person kan själv följa tanken och testa den som utgångspunkt.
• Syftet är att utforska fenomenet och förnimmelseförmågan utan tro, mystik eller auktoritet, med fokus på observation och reflektion.
• Variation i fenomenet blir laboratoriet för medvetandet, där alla kan experimentera med fokus och upplevelse.

Jämförelse med Non-duality

• Non-duality bygger på en allt-är-ett-upplevelse; upplevelsen legitimerar teorin och upplyst insikt blir normerande.
• Separationen upplevs som illusion och kan genomskådas; fokus ligger på realisation och insikt.
• Absoluta Existensfilosofin bygger på det logiska antagandet om en Absolut Existens, som är förutsättning för att någon upplevelse överhuvudtaget ska kunna ske.
• Fenomenet är den arena där upplevelse, relationer och minne existerar, inte grunden själv.
• Filosofin är prövbar och rationell, inte beroende av mystisk insikt eller en mästares vägledning.

Alla effekter och reaktioner sker i eftersläpningens och föreställnings rörliga rumsbild. Där Advaita Vedanta handlar om att komma fram till den icke-duala slutpunkten som i detta fall då riskerar att bli ett objekt så utgår den Absoluta Existensfilosofin från den icke-duala utgångspunkten som ett subjekt. Man kan visserligen tolka slutet på sökandet som att man ger upp sökandet som därmed upphör men detta är inte den vishetslära som lärs ut där. Alla föreställningar av en icke-dual slutpunkt gör den till ett objekt i ett föreställt utrymme. Knepet är att inte försöka att göra sig någon föreställning utan endast utgå från subjektet som utgångspunkt.

Detta kan utgöra en begreppsmässig ram för ett utåtriktat tänkande kring verkligheten.

För att ett resonemang om verklighetens grund ska vara logiskt så måste det följa någon form av logiskt ramverk. Alla logiska ramverk följer naturligtvis sina egna premisser men det gäller då att inte plocka in mer i potentialen än nödvändigt enligt den princip som kallas Occams rakkniv. Denna princip gör det möjligt att skala bort allt som inte nödvändigtvis måste vara en förutsättning för ett logiskt resonemang. Denna princip kan tillämpas på alla resonerande bakgrundsförklaringar om förutsättningen för resonemanget. Om detta inte tillämpas så kan vilka resonemang som helst gälla med då är dessa, resonemang fria och ologiska fenomenala fantasier.

Subjektet saknar form. Subjektet upplever sig som ett formlöst tomrum. Det absoluta subjektet begränsas inte av något annat. Det absoluta subjektet kan inte innehålla några relativa delar. Det absoluta subjektet innehåller inte någonting att få kunskap om och där finns heller ingen okunskap om subjektet. Den absoluta existensens inneboende natur upplever sina pågående tillståndsförändringar som den fenomenala verkligheten.

Sökandets natur som en cirkel: Att söka efter det absoluta är som att leta efter de glasögon man redan har på sig. Det är det formlösa subjektet (det som ser) som försöker se sig självt som ett objekt.

Det odelade slutet: Slutet är inte en plats eller ett tillstånd som uppnås, utan en uppenbarelse av det som alltid har varit fallet. När sökandet upphör, kollapsar dualiteten mellan "subjekt" och "objekt".

Medan vetenskapen som redan sedan drygt 400 år har lyft bort subjektet ur ekvationen. Sedan Galilei och Descartes har västerländsk vetenskap haft enorm framgång genom att betrakta universum som en maskin av objekt (massa och energi). Men priset för denna metod var att subjektet exkluderades. Nu famlar vetenskapen med ekvivalensen mellan massa och energi och på något sätt utgår från den fysikaliska verklighetens objektiva kvantvakuumfält som det grundläggande.

Det filosofiska tänkandet utgår istället från det absoluta opersonliga subjektet som utgångspunkt för den fenomenala verkligheten.

Kärnan i skillnaden

• Non-duality: upplevelsen av enhet är centralt och kan forma verkligheten.
• Absoluta Existensfilosofin: grundläggande Absolut Existens är nyckeln – fenomenets variation gör upplevelse möjlig, men grunden är aldrig ett fenomen.

Fenomenets centrala roll

• Fenomenet är den enda verklighet vi kan förnimma; all upplevelse sker här.
• Det är genom fenomenet vi har relationer, minne och möjlighet att vårda ömsesidiga förhållanden.
• Variation i fenomenet är nödvändig för all upplevelse, men fenomenet är aldrig grunden självt – det är bäraren av upplevelsen.
• Förståelsen av den Absoluta Existensen ger den logiska förutsättningen, men det är fenomenet som är vår vardagliga arena.

Non-duality söker ett upplevt svar på frågan om jaget.

Absoluta Existensfilosofin visar varför frågan överhuvudtaget kan ställas.

Vad skiljer den Absoluta Existensfilosofin

från Panpsykism?

Vad skiljer ett subjekt från ett objekt? Subjektet upplever objekten som verkan av motståndet av en sekventiell tillståndsväxling av den underliggande verkligheten. Subjektet är det som utan avstånd till upplevelsen som upplever verkligheten avståndslöst.

Har vi ett medvetande eller upplever vi medvetandet som verkligheten?

Om vi har ett medvetande, var befinner sig medvetandet? I centrum av huvudet som en osynlig miniatyr av oss?

Det kanske är som att fråga om var centrum för universum befinner sig.

Om centrum av universum är överallt samtidigt som en pågående tillståndsväxling så kanske medvetandet är samma fenomenala tillståndsväxling.

Panpsykism är idén att mentalitet eller medvetande är fundamentalt och allestädes närvarande i den naturliga världen. Enligt panpsykismen har även atomer eller fundamentala partiklar en primitiv form av inre upplevelse (protomedvetande). Världen består alltså av fysiska byggstenar som också är psykiska.

Den Absoluta Existensfilosofin skiljer sig fundamentalt på följande punkter:

Det Absoluta (Origo) är villkorslöst: Filosofin utgår från Origo - det absolut villkorslösa varandet. Det är inte en "sak" eller en partikel som har medvetande. Det är själva roten till existensen.

Separation mellan det absoluta och det relativa: Till skillnad från panpsykism, som ofta blir panteistisk (att allt fysiskt är besjälat), menar den Absoluta Existensfilosofin att det absoluta inte kan reduceras till eller blandas ihop med det relativa (materian eller funktioner).

Panpsykismen försöker lösa medvetandeproblemet genom att smeta ut medvetandet på materian.

Den Absoluta Existensfilosofin ser materian som tillståndsväxlingarnas effekt i spegelformer av det Absoluta ur-subjektet.