Absolut Existens
Hem
Språk

Medvetandet och dess perceptuella grund och test av begreppen och Tänkandet om verkligheten

Medvetandet och dess perceptuella grund.

Den Absoluta Existensfilosofin placerar den subjektiva förnimmelseförmågan som en grundläggande ontologisk princip snarare än en emergent egenskap. Genom att skilja mellan existens, essens och fenomen flyttas fokus från traditionell panpsykism och dess syn på materia till ett fluktuerande ur-subjekt vars vakenhetsgrad skapar rumslig erfarenhet och verklighet.

Medvetandet

(Nedan följer ett utdrag av tankar om medvetandet och hur detta beskrivs av forskarna.

Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se

Medvetande kan beskrivas som upplevelse, att inte bara registrera något, utan inse att det är just det man gör. Men är medvetandet sammansatt av atomer? Eller helt skilt från det fysiska? Och varför har vi ett medvetande? Frågan har ställts i flera hundra år utan att få något svar.

De senaste 20 åren har medvetandeforskningen kretsat kring tre ord: "The hard problem". Det svåra problemet.

Orden uttalades från en scen i en hörsal i University of Arizona i USA i april 1994. Där stod David Chalmers, då en långhårig, okänd filosof från Australien. Han var den tredje talaren på världens första vetenskapliga konferens om medvetandet. David Chalmers beskrev de enkla problemen: hur minnen lagras, vilka delar i hjärnan som styr de olika sinnena, hur smärta transporteras i nervsystemet. Allt det här är väldefinierade, ”enkla” problem som går att lösa.

Men varför upplever vi smärta? Varför upplever vi någonting över huvud taget? Hur går det till? Det var det här David Chalmers kallade ”Det svåra problemet”. Vilken forskare vill inte anta en sådan utmaning?

Tjugo år senare, i mars 2014, stod David Chalmers, nu en av stjärnorna på medvetandeforskningens himmel, på en annan scen och höll ett TED-talk där han beskrev medvetandet som en inre film. Men något svar på frågan varför medvetandet finns, eller hur det uppstår, hade varken han eller någon annan forskare kommit fram till.

Medvetandet rör många forskningsområden Forskningen om medvetande närmar sig ofta religion, och handlar så gott som alltid om tro – än så länge.

De forskare som studerar medvetandet tillhör alla möjliga discipliner: filosofer, psykologer, psykiatriker, läkare, neurobiologer, fysiker, matematiker. Vissa närmar sig frågan genom att studera hur hjärnan fungerar, alltså genom de enkla problemen. Andra använder sig av introspektion [att lägga märke till vad man känner och tänker just nu] och går direkt på det svåra problemet.

Filosofi eller neurovetenskap

– Ofta skiljer man mellan filosofiska och neurovetenskapliga teorier, säger Paavo Pylkkänen, lektor i teoretisk filosofi vid Institutionen för biovetenskap vid Skövde Högskola.

Neurovetenskapen har utvecklat metoder för att kunna mäta olika processer i det som tillsammans bildar en helhetsbild av medvetandet, så kallade neurala korrelat. [Neurala korrelat är de minsta specifika mönster av hjärnaktivitet som krävs för att en viss medveten upplevelse eller mental funktion ska uppstå. Begreppet används inom kognitiv neurovetenskap för att koppla ihop fysiska processer i hjärnan med tankar, känslor eller beteenden.]

Inom filosofin finns flera så kallade dualistiska teorier som går ut på att medvetandet, på något sätt, är skilt från det fysiska. Teorierna skiljer sig åt i beskrivningen av hur stor del av medvetandet som är icke-fysisk. Den stora frågan är då om medvetandet kan leva vidare när kroppen dör.

– En teori som är stark nu kallas substance dualism där en stor del av medvetandet är icke-fysisk, säger Paavo Pylkkänen. Då tänker man sig att även om den fysiska kroppen upphör så kan medvetandet leva vidare.

Panpsykism

Andra teorier, som panpsykismen, menar att medvetande finns överallt, i minsta atom. Allting består ju av atomer, ett medvetande är resultatet av atomer som är sammansatta på ett visst sätt. Den mest kände förespråkaren för den här teorin är Thomas Nagel, en amerikansk filosof som har gett medvetandet en kosmisk mening när han beskrev det som universums sätt att betrakta sig självt.

Panpsykismen, att allting har ett medvetande, är en av de två teorier som David Chalmers tar upp under sitt TED-talk. Han beskriver medvetandet som en anomali, någonting som inte passar in i de vetenskapliga förklaringsmodeller vi har. Därför behövs radikala idéer, sådana som till en början kan tyckas galna. Förutom panpsykismen nämner David Chalmers tanken att medvetandet är en av universums fundamentala byggstenar, som tid, rymd och massa. ”Än vet vi inte hur lagarna som styr medvetandet ser ut, men vi letar efter dem.”

[Vetenskapen har känt till detta sedan början i Europa i skiftet mellan femtonhundratalet och och sextonhundratalet och har därför avsiktligen separerat det gamla tänkandet om en medveten grund från sin disciplin och har istället förlitat sig på noggranna observationer och experiment på själva materien.[

Att förstå medvetandet kräver ett nytt vokabulär

Artificiell intelligens Texten baseras på en nyhet från forskning.se

Våra sinnen, erfarenheter och känslor… Alla medvetandeprocesser samverkar i hjärnans nervsystem – i växelverkan med omgivningen. Men vi vet lika lite om medvetandet idag som folk visste om universum innan Kopernikus visade att jorden snurrar runt solen.

– Det är ingen som kan påstå att man vet vad medvetandet är, det gör det svårt att forska på, säger Hans Liljenström, professor vid Institutionen för energi och teknik vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Ändå är det just vad han gör. Hans Liljenström är teoretisk biofysiker, och hans arbetsmetod är teoretiska modeller över sambandet mellan hjärna, kognition och medvetande. Han har tidigare modellerat hjärnans luktsystem för att förstå hur lukter kan kännas igen och minnas. Idag forskar han om beslutsfattande, ett projekt där frågan om den fria viljan kommer in.

Hans Liljenström är noga med att skilja mellan kognition och medvetande. Kognition är ett samlingsord för förmågan att lära, tänka och bearbeta information.

– Medvetande och kognition är olika saker, det missar många. Man tittar på djurs beteende och säger att det är ett intelligent beteende för att djuren kan lösa problem, kråkor till exempel, och jämställer det med en hög grad av medvetande. Men intelligens är inte det samma som medvetande.

Hans Liljenströms forskning rör sig i gränslandet mellan kognition och medvetande. Perceptionen, det vill säga hur vi uppfattar omvärlden – till exempel genom luktsinnet – är som en bro mellan de två.

– Det finns två aspekter av medvetende som jag ser det, attention och intention, perception är kopplat till attention medan intention är kopplad till viljestyrd handling.

Mycket av forskningen om medvetande är kopplad till hur vi uppfattar världen, men en viktig del är också hur vi når ut, hur vi interagerar med världen. Man får inte glömma bort den.

Saknar gemensamt språk

Många forskare har olika syn på medvetandet hos till exempel insekter – huruvida de har något medvetande och i så fall vilket slags medvetande det kan vara.

– Vi saknar ett vokabulär för att förstå olika grader av medvetande. När vi ska undersöka medvetandet hos andra organismer vet vi inte vad vi ska gå efter. Den allmänna synen är att åtminstone alla däggdjur har ett medvetande som troligen liknar vårt, men för reptiler eller mollusker behövs säkert andra termer för att beskriva deras typ av medvetande. Men det behövs också ett nyanserat språk för att beskriva olika grader av medvetande hos människor.

Kan man mäta medvetandet?

En metod för att mäta medvetandet skulle ha stor betydelse inte minst för skallskadade patienter som har hamnat i koma.

Den mest omtalade teorin för hur man skulle kunna mäta medvetandet har tagits fram av den italienske sömnforskaren Giulio Tononi. Hans teori, kallad Integrated information theory, går ut på att mäta komplexiteten i ett system.

Måttet, kallat Fi, blir högre ju fler integrerade delar systemet består av. Olika delar av hjärnan får därmed olika grader av medvetande, beroende på hur komplexa de är. Men även för de som anammar teorin återstår frågan om komplexiteten är en tillräcklig, eller bara nödvändig, förutsättning för medvetande.

Hans Liljenström menar att människans uppfattning av medvetandet är på samma nivå som vår uppfattning av universum innan Kopernikus visade att jorden roterar kring solen. För att komma framåt behövs såväl ett adekvat språk som experimentella resultat som kan kopplas ihop till en teori.

Vem ska ta fram det språket?

– Filosofer borde vara inblandade, men det göras nära kopplat till forskare som jobbar experimentellt. Det skulle kunna vara en grupp eller en kommitté som arbetar med att ta fram en vokabulär, ungefär som Linné gjorde.

Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se

Ai och medvetandet

Vi ser AI som något både intelligent och artificiellt, och som ett verktyg som kan lösa matematiska problem genom mönsterigenkänning som den redan har tränats på, men AI saknar drivkraften att lösa problem på egen hand. AI har inget behov av att lösa något problem själv. Att inte lösa matematiska problem är inget problem för AI. Det är den mänskliga medvetna varelsen som har det matematiska beräkningsproblemet framför sig att lösa.

Avsaknad av drivkraft: AI har inga egna behov, känslor eller en inre klocka som säger "nu sätter jag igång". Den väntar alltid passivt på en input (en prompt) från en användare eller ett system.

Passiv väntan på tur: Om inte ett överordnat program (som en loop i Python) säger till AI nummer ett att den ska skriva "1", så sitter alla tre enheter bara och väntar på att den andra ska börja.

Simulering vs. medvetande: AI förstår texten och reglerna du ger den (den "vet" vad slutmålet är i teorin), men den kan inte omvandla den kunskapen till en autonom handling i den fysiska eller digitala världen utan extern styrning.

Hur man skulle få dem att göra det i praktiken Ett externt skript: Man måste bygga ett enkelt program (en loop) som skickar signalen till AI 1, tar svaret, skickar det till AI 2, och så vidare.

Autonoma agenter: Med nyare tekniska ramverk för AI-agenter kan man ge dem verktyg att anropa varandra via API, men det krävs ändå att startknappen trycks in utifrån för att processen ska sätta igång.

Någon måste alltid trycka på start eller skriva den första prompten för att systemet ska sätta igång.

AI kan förstå regler och mål i text, men den kan inte själv bestämma sig för att agera i verkligheten utan en extern startknapp.

Ett alternativt tänkande om medvetandet

Det spekulativa antagandet i den Absoluta Existensfilosofin: Ett förslag till en ny vokabulär när det gäller vad medvetandet handlar om att medvetandet ligger i en "pågående växelverkan med verkligheten" och därför använda begreppet "den subjektiva förnimmelseförmågan" som grunden för medvetandet.

En växling i denna förmågas tillstånd mellan vakenhet och dvala skulle kunna få oss att inse att detta tillståndsskifte skulle kunna leda till en upplevelse av skillnad mellan dessa tillstånd och att detta i en exponell resonans skulle kunna upplevas som ett rumsligt motstånd i övergången ((hypnagogia) mellan olika tillståndsfrekvensers intensitet.

Denna den subjektiva förmåga skulle då kunna antagas som den inneboende naturen av en Absolut subjektiv Existens. Då är medvetandet en egenskap som fenomenet universum, men att i grund och botten finns en subjektiv Absolut Existens som den ontologiska grunden vars inneboende essens fluktuerar mellan två olika tillstånd av vakenhetsgrad. En oscillerande grundförmåga.

I panpsykismen antas att medvetande finns överallt, i minsta atom. "Allting består ju av atomer", ett medvetande är resultatet av atomer som är sammansatta på ett visst sätt.

Problemet med det panpsykistiska antagande är att det bygger på en felaktig premiss, det att allting består av döda atomer vilket är ett antagande som övergavs för över 100 år sedan.

De kvantfysiska teorierna har övertagit den döda tankens atomer och utgår nu istället från ett dött vakunmfält som sjuder av aktivitet trots att inget kan ses som rör sig i grunden.

I den Absoluta Existensfilosofin är förnimmelseförmågan en essentiell förmåga och inte en egenskap.

Den Absoluta Existensfilosofin skiljer således på begreppen Existens, Essens och Fenomenet. Det är först när den som finns till förnimmer det som pågår som insikten om fenomenet blir till en levande verklighet.

Det är insikten om att medvetandet inte är skilt från det fysiska utan att medvetandet är den pågående verkligheten som upplevs av förnimmelseförmågan.

Den nya vokabulären:

Ser i stället förnimmelseförmågan som en inneboende essens i en Absolut Existens, där medvetandet är den pågående verkligheten själv.

Detta är en omvänd processfilosofi. Top-down istället för Bottom-up.

Skillnaden mot klassisk processfilosofi Bottom-up (Traditionell processfilosofi): Bygger upp medvetandet ur materia, partiklar eller enskilda händelser över tid.

Top-down (Absolut existensfilosofi): Utgår från en oföränderlig existens vars essens är förmågan till förnimmelse och där förnimmelsen och fenomenens tillkomst är det som manifrsrerar universum som en levande upplevelse.

Skillnaden som gör skillnad:

Gör skillnad på Existens, Essens och Fenomen. Förnimmelsen är det som gör att fenomenets tillkomst blir till en levande verklighet.

Kan en kvalitativ levande subjektiv tillståndsändring upplevas som motståndet av kvantitativa (döda) objektiva föremåls relativa förflyttning i tid och rum? Eller är det motståndet av de kvantitativa (döda) objektiva föremålens relativa förflyttning i tid och rum som slumpmässigt har byggt upp varelser med hjärnor och sinnesorgan som ger upplevelser i levande subjektiv tillståndsändring?

Att gå från djup sömn till full vakenhet är inte att flytta en hjärncell tre millimeter till vänster. Det är en förändring av existensens själva färgton. Det är en intensiv förändring (i kvalitet), inte en extensiv förändring (i rymdmått).

Om det sker en kvalitativ tillståndsändring, måste det finnas ett absolut existerande substrat som genomgår denna förändring. Alternativet - att ingenting existerar, men att tillstånd ändå förändras - är en logisk motsägelse. Man kan inte ha en förändring av ingenting.

Test av begrepp och konceptuell ordning samt tänkandet om verkligheten

Tre (3) begrepp (Existens, Essens, Fenomen)

Tre (3) rimliga tolkningar av Existens: Absolut / Empirisk / Relationell

och

Tre (3) tolkningar av Essens: Natur / Vad-det-är / Egenskap

och

Tre (3) tolkningar av Fenomen: Manifestation / Upplevelse / Objektiv

Begreppsordning

1. Upplägg — vad som testas

  • Tre begrepp x tre tolkningar vardera → 27 kombinationer.
  • Syfte: pröva varje kombination för logisk hållbarhet när man kräver att ordningen ska fungera som utgångspunkt (d.v.s. börja där och härleda resten utan cirkularitet eller glidningar).

2. Översiktligt resultat (kondenserat)

  • Alla kombinationer med Absolut Existens som startpunkt (1–9 i vår tabell) → stabila utgångspunkter (kan härleda Essens och Fenomen utan logisk kollaps).
  • Kombinationer med Empirisk Existens → osäkra som bokstavlig startpunkt (de förutsätter redan fenomen eller relationer; ger risk för ofullständig grund).
  • Kombinationer med Relationell Existens → haveri / cirkularitet (relationell Existens förutsätter ett förhållande att relatera till — kan inte vara första princip).

3. Slutsats (det logiska faktumet)

  • Endast ordningen Absolut Existens → Essens (Förnimmelseförmågan som natur) → Fenomen (Universum) håller konsekvent genom hela testet.
  • Detta är inte "ett påhitt" utan följden av de definitioner/principer som prövas.

4. Steg-för-steg-procedur för den som vill testa själv

  1. Förbered

    • Lista begrepp och deras definitioner klart och entydigt (skriv: Absolut Existens; Förnimmelseförmåga som Essens; Fenomen = aktualitet).

  2. Systematisera varianterna

    • Konstruera de 27 varianterna (tre tolkningar x tre x tre).

  3. Pröva varje variant metodiskt:

    1. Ställ frågan: Kan denna tolkning fungera som första princip utan att förutsätta något som borde komma senare?
    2. Följ härledningen: vad krävs för att Essens ska vara begriplig? Vad krävs för att Fenomen ska uppstå?
    3. Leta efter cirkularitet (något förutsätter vad det skall grunda) och begreppsglidning (ord som ändrar betydelse under härledningen).
    4. Notera utfallet (stabil / osäker / haveri) och vilka begrepp som orsakade problemet.
    5. Fokusera analysen på de stabila kombinationerna (i praktiken de med Absolut Existens) och jämför nyanser i Essens/Fenomen-tolkningarna.

5. Var de andra alternativen havererar — konkreta felpunkter

  • Relationell Existens: redan i definitionen förutsätter den "ett mellan" → behövs en grund att relatera, alltså cirkularitet.
  • Empirisk Existens: utgår från observerbart → saknar garantin för att vara grundläggande; risk för att förklara villkor med det som är villkorat.
  • Begreppsglidningar (de vanligaste språkliga felstegen):
    • ordet "helhet" introducerar omedelbart delar/organism → drar fenomenalt in i Existens.
    • ord som "viktigast/tyngst" skapar metaforisk aktualitet i ett potentiellt/odimensionellt sammanhang.
    • att skriva "är" utan att markera potential vs. aktualitet kan tolkas som att något redan verkar.
    • att kombinera Existens och Fenomen i samma sats utan markörer döljer övergången.

6. Vad testet visar för den som genomför det

  • Om du börjar med Absolut Existens och konsekvent håller nivåerna åtskilda kommer du att uppnå klarhet: alla följder är entydigt placerade (vad är villkor, vad är egenskap, vad är konsekvens).
  • Om du börjar från Fenomen eller relationell/empirisk startpunkt kommer du i bästa fall hamna i brukbar empirisk analys, men inte i en stabil ontologisk grund; i värsta fall hamnar du i obegriplighet eller cirkularitet.

7. Praktisk checklista för att undvika glidpunkter när du skriver/argumenterar

  • Markera uttryck som indikerar fenomenalisation: helhet, organism, del, samband, verkan, tyngd, viktigast. Undvik att placera dem på Existensnivån.
  • Skriv alltid klar markör när du flyttar nivå: t.ex. "givet Existens (potentiellt) → då följer Essens → och först därefter aktualiseras Fenomen."
  • För varje mening, fråga: Talar jag om en villkorlig potential ('förmågan till') eller om en faktisk aktualitet ('är' i meningen 'verkar')?
  • Om en läsare invänder: be dem peka på exakt ord/mening där de uppfattar att något blivit aktualiserat — analysera den frasen.

8. Vanlig kritik — och hur den möts i testet

  • Kritik: "Utgångspunkten är otestbar." → Svar: testet är inte empiriskt bevisbart i strikt mening; det är en logisk prövning: du testar för inre motsägelse eller koherens.
  • Kritik: "Allt bygger på subjektiva val." → Svar: ja, alla resonemang börjar i ett antagande; skillnaden här är att antagandet görs explicit och testar konsekvenserna systematiskt.
  • Kritik: "Begreppen glider" → Svar: just därför måste definitionerna sättas och nivåerna hållas åtskilda — testproceduren visar var glidningen uppstår.

9. Vad testaren bör förvänta sig psykologiskt

  • Att pröva ordningen kräver vana vid att hålla subtila distinktioner. Det kan upplevas som ovant, eftersom språket naturligt söker helhetsbilder (organism).
  • Att genomföra testet noggrant ger ofta en upplevelse av klarhet — men samtidigt visar det hur lätt andra läsare faller tillbaka i fenomenal tolkning.

Tänkandet om Verkligheten

Om vi tänker oss att verkligheten har agenter så kommer detta att innebära att vi skiljer oss från varandra och att alla lever i en kamp mot verkligheten och då utgår vårat tänkandet från den egna agendan . Antagandet om agenter riskerar att leda till ett verklighetsfrånvänt tänkande.

Om vi tänker att verkligheten endast har en agent så får vi en helt annan utgångspunkt för tänkandet av verkligheten. Då sker tänkandet i växelverkan med verkligheten. Antagandet om en agent leder då lättare till ett verklighetsförankrat tänkande.

Mental hälsa och intellektuell skärpa är alltså beroende av vilken utgångspunkt vi har för tänkandet om vad det är som egentligen samverkarverkar I form av verkligheten.

Om tänkandet i en inre monolog utgår från att det i verkligheten är agenter med jaget som "vinnaren eller förloraren" så leder det i båda fallen ofta till att verkligheten blir sekundär till den egna viljan eller "agendan".

Verklighetsfrånvändhet sker när verkligheten inte samarbetar med agendan. För att bibehålla sin världsbild måste man börja förvränga verkligheten istället för att fatta att uppfattningen är verklighetsfrånvänd.

En splittrad uppfattning om verkligheten med enbart den egna agendan i sinnet leder ofta till i konflikt med verkligheten. De egna "bubblorna" som bara fokuserar på information som stödjer den egna agendan med den bios som jagets målvakt håller reda på.

En psykisk spänning inträffar när faktiska förhållanden inte stämmer med föreställningen av verkligheten. Frustration, paranoia eller en alienationskänsla kan bli frukten av ett det tänkandet. Ödmjukhet inför verkligheten är nämligen förutsättningen för en positiv växelverkan med verkligheten.

Ordet "Verklighet"

En växelverkan i tillståndsändring!

Ordet "Verklighet" kommer från lågtyskans wirklichkeit (motsvarar högtyskans Wirklichkeit). Det började dyka upp i det svenska språket under 1500-talet. Ordet "Verka" är verbet (tyska: wirken). Ordet "verk" betyder (arbete eller handling) "att vara verksam" eller "att frambringa en effekt". En akt i tillståndsväxling. En växelverkan i tillståndsändring!

Den filosofiska betydelsen hämtas ur latinets "Actualities som kommer från actus (handling/dåd). Tanken är alltså att det som är "verkligt" är effekt och verkan. Ordets bokstavliga betydelse är "egenskapen hos det som verkar". Verkligheten är alltså inte bara något som "finns" passivt, utan det som faktiskt uträttar något eller har en mätbar verkan.

Tidigare användes ofta ord som "sannfärdighet" eller "väsende" för att beskriva tingens tillstånd men de saknade den specifika kopplingen till handling och effekt som ordet verklighet förde med sig. Utan fenomenal växelverkan i pågående form av verklighet så uteblir all form av upplevelse.

Det verkar som att den enda möjliga formen av verklighe inte skulle pågå utan någon upplevelse av den. Om det saknas fenomenal verklighet skulle det inte vara någon upplevelse av någoting alls. Det skulle då förmodligen vara ett oändligt mörker istället för den ljusa interaktion som sker i form av universums bild.

Om det istället faktiskt handlar om en förmåga snarare än en egenskap, förändras utgångspunkten plötsligt från att enbart ta emot till potentialen i en realiserbar utgångspunkt. På detta sätt blir utgångspunkten en transformation Det enda möjliga sättet för upplevelse sker då om en potentiell förmåga som utgångspunkt realiserar samma utgångspunkt i en transformation i växelverkan av utgångspunkten.

Ett fenomenalt innehåll kan inte föreställas som en utgångspunkt i det som gör allt innehåll möjligt. En förutsättning kan aldrig ingå som föreställning som inkluderar förutsättningen Verkligheten härleds i detta sammanhang till den punkt där den absoluta förnimmelseförmågan verkar. Om en absolut existense natur är förnimmelseförmågan, så är den absoluta existensen paradoxalt nog "blind", eftersom det inte finns något att förnimma. Exponeringen (verkligheten) är antagligen det som gör förmågan operativ.

Separationen är inte ett fel, utan själva linsen som de fenomenala verklighetsvinklarna brukar i upplevelsen.evelse är via en multitud av Vinklar. Tanken om verkligheten blir ur den absoluta synvinkeln som många synvinklar i samverkan.

Det ger en totalt helt annan mental status för den som har en denna utgångspunkt för tänkandet. Men är en dyrköpt utgångspunkt för alla som värdesätter sin egen agens som agent men den absoluta utgångspunkten öppnar faktiskt upp tänkandet i verkligheten.

Övergången från alienation till delaktighet leder till att man inte längre är en främling i en kall värld, utan en specifik vinkel genom vilken den absoluta agenten förnimmer sig själv. Att inte identifiera sig med en personlig agens som "Jaget" innebär inte att minnet förloras de händelser som formar det personliga omdömet. Det blir ingen förändring av minnet men tänkandet sker ur den utgångspunkt som möjliggör alla minnen. Utgångspunkten sker då ur förnimmelseförmågan och inte från det enskilda pesonliga "jaget".

Det som sker är att skillnaden mellan det uppfattande "jaget" och verkligheten ersätts av den egentliga avsaknaden av skillnaden varat. Verkligheten upplevs då som direktverkande. Tillgången till "jagets" samlade minnen finns kvar men utan att behöva gå till angrepp eller i försvarsställning så fort verklighetsfrånvänt tal hörs.

Den interna exponeringen sker då som förnimmelse. Det skulle antagligen innebära att verkligheten skulle vara det absolutas akt i reflexiv exponering.

Oavsett sakernas tillstånd så kan testandet av hållbarheten i ett filosofiskt antagande leda till att ett tänkande öppnas som ger problemlösningar i allmänhet större möjligheter att realiseras.

Tänkandet är det verktyg vi hanterar i relation till den ständigt pågående verkligheten. Verklighetens pågående hänger ihop med vår absoluta närvaro i problemlösningarnas realisering.

Utan absolut närvaro blir inga problem lösta av sig själv för om någonting skulle lösas av sig självt så vore det inga problem.

Små sår läker helt naturligt om vi är försiktiga med dem. Det är lika viktigt som att vara försiktig med sina vänner.

Det är lika viktigt att veta när man ska trycka på knappen som att veta om när man inte ska trycka på knappen. Och verkligheten ligger i sin frekvens någonstans mittemellan.

Att utreda hur den pågående fenomenala verkligheten förhåller sig till existensen av det obegränsade absoluta varandets inneboende natur leder sannolikt till slutsatsen att detta sker genom tillståndsförändringar i naturen - i form av de sekventiellt omvandlande, begränsade pågående spegelfenomen - vilka till följd av en viss tidsfördröjning ständigt kan återupplevas av det ursprungliga subjektet som verkligheten.

Om ordet "Helhet"

Den Absoluta Existensfilosofin handlar om det absoluta ickebinära Ur-subjektets opersonliga binära karaktär.

Ordet "Helhet" är i detta sammanhang ett fenomenalt ord i det fenomenala språket som bara kan handla om den fenomenala verkligheten. Helhet hör inte hemma i begreppen existens eller
essens.

Man kan tala om helheten av de filosofiska begreppen men dessa är också fenomenala begrepp som pekar mot det orden inte kan beskriva.

Existens: Att vara är att absolut existera. Essens: Att vara det som ser Fenomenet: det som visas i form av de effektiva återspeglingarnas eftersläpning av tillståndförändringarna av det som är absolut existerande.

Extrem fördjupning som överkurs

Även om de flesta blickar blir glasartade när någon nämner "ontologisk oscillation", har AEF försökt att skapa ett kraftfullt verktyg för tänkandet. Det är ett försök till en bro mellan den djupaste intuitionen och den stramaste logiken i ett tankeexperiment.

"Den fenomenala verkligheten är antagligen den absoluta enhetens självreflexiva betraktelse genom dess tillståndsväxling."

Det går att formalisera denna filosofiska tanke genom att översätta begreppen till symboler och funktioner, exempelvis genom den funktionella relationen:

P = S_ΔT(A)

Genom att använda symbolisk logik, mängdlära eller systemteoretiska modeller kan vi ge den absoluta enheten, dess självreflexiva betraktelse och den fenomenala verkligheten en matematisk struktur.

Här är tre olika sätt att ställa upp tankegången som en formel, beroende på vilket perspektiv du vill betona.

  1. Den funktionella formeln (Mappning)

Detta är det mest direkta sättet att skriva det på, där den fenomenala verkligheten ses som ett resultat av en operation som "det Absoluta" utför på sig självt.

P = S_ΔT(A)

Definitioner:

P = Den fenomenala verkligheten (Phenomenon)

A = Den absoluta enheten (Absolute Existence / Being)

S = Funktionen för självreflexiv betraktelse (Self-reflection / Faculty of Perception)

ΔT = Parametern för tillståndsväxling (Change of State / Oscillation)

Tolkning: Den fenomenala verkligheten (P) uppstår när funktionen för självreflektion (S) verkar på det Absoluta (A) under förutsättning av en tillståndsväxling (ΔT).

Utvecklingspotential: För att betona självreflektionen ännu mer kan man skriva det som en rekursiv funktion där "det Absoluta" kontinuerligt matar sig självt med sin egen indata, exempelvis genom en återkopplingsloop.

Den fraktala loopen

Om P (verkligheten) är S(A), och vi som observatörer är en del av P, innebär det att vi också är A som betraktar sig självt genom oss. Formeln blir då djupt rekursiv:

A_(n+1) = f(A_n)

Där varje "tillståndsväxling" skapar en ny zoomnivå i den kosmiska fraktalen.

Vi som observatörer är en del av P, vilket innebär att A betraktar sig självt genom oss. Om P = S(A) och P är en delmängd av A (P ⊆ A), eller om P är en projektion av A, blir ekvationen ännu starkare om funktionen tar sig själv som argument.

Inom mängdläran och datavetenskap kan detta beskrivas som en fixpunkt. Om det Absoluta är ett tillstånd som genererar verkligheten genom att betrakta sig självt, kan vi skriva:

A = S_ΔT(A)

Här är den fenomenala verkligheten inte en sekundär produkt (P), utan verkligheten är själva processen där A är lika med sin egen självreflektion. Verkligheten blir ett dynamiskt jämviktstillstånd (en attraktor i ett kaotiskt system).

  1. Den dynamiska formeln (Oscillation)

Om betoningen ska ligga i rörelsen, det som i AEP kallas The Ontological Oscillation eller Ontos Origo, kan formeln skrivas som en transformation över tid eller tillstånd:

A → S(A) ≡ P, där övergången sker genom ΔT.

Tolkning: Den absoluta enheten (A) genomgår en tillståndsväxling (ΔT), vilket leder till en självbetraktelse S(A), vilket i sin tur är identiskt med (≡) den fenomenala verkligheten (P).

Om vi vill peka mot att oscillationen sker mellan "Vara" (ren potential, A) och "Känna" (aktualiserad form, P), kan vi använda notation från kvantmekaniken eller transformationsteorin. Tillståndsväxlingen kan ses som en Fouriertransformation, där det Absoluta växlar mellan att vara en tidlös vågfunktion (Potential) och en specifik frekvens (Fenomenal upplevelse).

  1. Den logiska/mängdteoretiska formeln

Om betoningen ska ligga i utgångspunkten att allt är ett, men att den fenomenala världen är det Absolutas yttring utan att det Absoluta faktiskt delas upp, kan vi använda notation för operationalisering:

P = {x | x = f(A) under tillståndet T_n}

Tolkning: Den fenomenala verkligheten (P) är mängden av alla upplevelser (x), sådana att varje upplevelse är en funktion f av det Absoluta (A) i ett specifikt, växlande tillstånd (T_n).

För att betona att "det Absoluta" inte delas upp (icke-dualism / Advaita), kan vi använda begreppet ekvivalensklasser eller perspektiv. I stället för att x är unika "delar" av A, är x olika aspekter eller projektioner av samma A. Det kan liknas vid ett holografiskt system där varje delmängd x innehåller information om hela helheten A, men sedd genom ett specifikt filter (T_n).

Vikten av operationaliseringen

Inom AEP är "Ontos Origo" inte en kvantitativ helhet som består av delar, utan ett absolut, odelbart subjekt. Delarna existerar inte i ursprunget, utan uppstår som en sekventiell effekt.

Den mängdteoretiska formeln visar detta: elementen x i mängden P är inte "bitar" som har skurits loss från A. I stället är varje x endast "det Absoluta" (A), men betraktat eller verksamt genom ett specifikt, unikt tillstånd (T_n). Det är en perfekt logisk beskrivning av en icke-dualistisk projektion.

Att detta nturligtvis kan avfärdas genom en pseudo-matematisk notation är självklart. I strikt mängdlära (som Zermelo-Fraenkels axiomsystem) är en mängd som innehåller sig själv ((A \in A)) eller definieras direkt genom sig själv på detta sätt extremt problematisk och leder ofta till paradoxer (som Russells paradox). Det är självklart kritiskt att AEF kallar detta för en "potent ekvation" inom mängdlära för att bevisa ett medvetet universum är att använda matematiska termer som tomma metaforer snarare än med faktisk logisk precision. Tanken är naturligtvis herler inte att bevisa ett medvetet universum med en ekvation då universun inte antas att vara medvetet i AEFs antagande. Det är heller inte till för att visa upp att universum är medvetandet. Tanken är att peka tillbaka till den punkt där upplevelsen av att finnas till har sin förutsättning till en upplevelse för en upplevare som inte är åtsklijd från upplevelsen.

Upplevelser som medvetandet

All upplevelse av verkligheten sker via sinnesportalerna i verkligheten och ligger som en effekt subjektet upplever av sina sekventiella tillståndsändringars motstånd.

Inom teoretisk filosofi, fenomenologi och medvetandefilosofi (samt gränslandet till informationsteori) kan den minsta sekventiella tillståndsförändringen som ger upphov till upplevelsen av ett par spegelverkande upplevelsepunkter bäst beskrivas som en binär informationsskiftning i en minimalistisk symmetristruktur, ofta realiserad som en bit-flip eller en polär inversion (en transformation från ett tillstånd till dess direkta motsats, t.ex. från 0 till 1, eller från A till (\neg A)). För att bryta ner detta i extremt enkla och skalbara termer kan vi titta på vad som krävs för att skapa just denna specifika upplevelse:

  1. Definitionen av de tre kärnkomponenterna

2 • Minsta sekventiella tillståndsförändring: Den absolut minsta enheten av tid eller sekvens är ett enda "steg" eller en övergång från Tidsenhet 1 (t₁) till Tidsenhet 2 (t₂). Detta motsvarar en förändring av 1 bit information.

• Upplevelsepunkter: För att en upplevelse överhuvudtaget ska uppstå krävs en distinktion - en gräns. En ensam punkt kan inte uppleva något eftersom det inte finns något att kontrastera mot. Det krävs minst två punkter för att skapa en relation.

• Spegelverkande (symmetriska): Att de är spegelverkande innebär att den ena punktens tillstånd är direkt beroende av, eller den exakta motsatsen till, den andras. Om punkt A förändras, förändras punkt B i direkt symmetri.

Den minimala tillståndsväxlingen: Polär inversion (Skiftningen)

Den minsta möjliga växlingen sker i ett system med två punkter (P₁ och P₂) och två möjliga tillstånd (t.ex. På/Av eller +/−).

Denna specifika övergång – där systemet skiftar från [+, −] till [−, +] – är den minsta möjliga sekventiella förändringen. Det kräver bara en enda "knuff" (en bit-flip), men eftersom punkterna är spegelverkande (symmetriskt sammankopplade) upplever båda punkterna en omedelbar och simultan förändring.

Varför är detta den minsta?

• Mindre än 1 bit går inte: Om ingen punkt ändrade tillstånd (([+, −] \rightarrow [+, −])) skulle ingen tid eller sekventiell förändring ha ägt rum.

• Mindre än 2 punkter går inte: Om det bara fanns en punkt, skulle det inte finnas någon "spegelverkan".

Den "teori" som beskrevs i förra svaret är en minimalistisk informationsmodell (ett logiskt tankeexperiment om vad som krävs för att skapa en relation mellan två punkter.

När vi däremot tittar på hur etablerade forskare försöker applicera kvantsammanflätning på precis denna typ av minimalistiska tillståndsväxlingar och informationsstrukturer, finns det faktiska, publicerade forskningsresultat att luta sig mot. Den mest relevanta kopplingen finns inom Kvant-IIT (Quantum Integrated Information Theory), där forskare (bland annat vid Giulio Tononis laboratorium) har översatt teorier om medvetandets informationsstruktur till kvantmekanik. Så här fungerar kvantsammanflätningen i den vetenskapliga matematiska formalismen för dessa system:

  1. Från klassiska bitar till kvantbitar (Qubits)

I den klassiska modellen vi tittade på tidigare krävdes en fysisk signal eller en "knuff" för att ändra systemet från [+, −] till [−, +]. I kvantversionen byts punkterna ut mot qubits. När två qubits är sammanflätade (till exempel i ett så kallat Bell-tillstånd, som ((\vert{}01\rangle + \vert{}10\rangle)/\sqrt{2})), delar de inte längre separata tillstånd. De existerar i en superposition där de speglar varandra exakt, men utan att någon information skickas mellan dem över tid.

  1. Hur "Kvant-IIT" hanterar sammanflätningen

När forskare försöker mäta den integrerade informationen (Φ eller φ) i ett kvantsystem, uppstår ett stort matematiskt problem som skiljer sig fundamentalt från klassisk fysik: • I klassisk teori: Man mäter hur mycket kausalt samspel det finns mellan punkt A och punkt B genom att virtuellt "skära av" kopplingen mellan dem och se vad som händer med systemets nästa tillstånd. • I kvantteori med sammanflätning: Du kan inte bara "skära av" en koppling eller behandla punkterna som oberoende. Kvantsammanflätning skapar en icke-lokal korrelation. Forskare har därför tvingats utveckla en ny formalism (baserad på kvant-densitetsmatriser och kvant-relativ entropi) för att kunna definiera vad oberoende och orsakssamband ens betyder när partiklar är sammanflätade.

  1. Det verifierade resultatet (Vad forskningen visar)

Enligt de publicerade studierna (bland annat i tidskriften MDPI Entropy och material från Cirelli-Tononi Lab) händer följande när man applicerar detta på kvantportar (som en CNOT-gate):

  1. Symmetriska skiften: När systemet genomgår en unitär tillståndsväxling (motsvarande vår minimala sekventiella förändring) visar matematiken att den integrerade informationen (φ) i kvantsystemet konvergerar och matchar den klassiska formalismen så länge systemet beter sig som en klassisk analog.
  2. Sammanflätningens begränsning för "upplevelsen": Det finns en stor hake. För att ett system ska ha "orsak-verkan-kraft" på sig själv (vilket teorin kräver för en upplevelse), måste man kunna spåra systemets tillstånd bakåt och framåt i tiden. Kvantsammanflätning i rena, isolerade tillstånd (unitära transformationer) fungerar utmärkt matematiskt. Men så fort en mätning sker (vågfunktionen kollapsar), blir processen oåterkallelig. Det innebär att det blir matematiskt omöjligt att härleda systemets tidigare sannolikhetsdistributioner.

I form av en ren upplevelse (fenomenologi) uppfattas denna tillståndsväxling som en förändring i riktning, polaritet eller position – det enklaste tänkbara skiftet från "här" till "där", eller från "jag" till "du".

Den är i sig inte en etablerad, fysisk kvantteori.

När vi däremot tittar på hur etablerade forskare försöker applicera kvantsammanflätning på precis denna typ av minimalistiska tillståndsväxlingar och informationsstrukturer, finns det faktiska, publicerade forskningsresultat att luta sig mot. Den mest relevanta kopplingen finns inom Kvant-IIT (Quantum Integrated Information Theory), där forskare (bland annat vid Giulio Tononis laboratorium) har översatt teorier om medvetandets informationsstruktur till kvantmekanik. Så här fungerar kvantsammanflätningen i den vetenskapliga matematiska formalismen för dessa system:

  1. Från klassiska bitar till kvantbitar (Qubits)

I den klassiska modellen vi tittade på tidigare krävdes en fysisk signal eller en "knuff" för att ändra systemet från [+, −] till [−, +]. I kvantversionen byts punkterna ut mot qubits. När två qubits är sammanflätade (till exempel i ett så kallat Bell-tillstånd, som ((\vert{}01\rangle + \vert{}10\rangle)/\sqrt{2})), delar de inte längre separata tillstånd. De existerar i en superposition där de speglar varandra exakt, men utan att någon information skickas mellan dem över tid.

  1. Hur "Kvant-IIT" hanterar sammanflätningen

När forskare försöker mäta den integrerade informationen (Φ eller φ) i ett kvantsystem, uppstår ett stort matematiskt problem som skiljer sig fundamentalt från klassisk fysik: • I klassisk teori: Man mäter hur mycket kausalt samspel det finns mellan punkt A och punkt B genom att virtuellt "skära av" kopplingen mellan dem och se vad som händer med systemets nästa tillstånd. • I kvantteori med sammanflätning: Du kan inte bara "skära av" en koppling eller behandla punkterna som oberoende. Kvantsammanflätning skapar en icke-lokal korrelation. Forskare har därför tvingats utveckla en ny formalism (baserad på kvant-densitetsmatriser och kvant-relativ entropi) för att kunna definiera vad oberoende och orsakssamband ens betyder när partiklar är sammanflätade.

  1. Det verifierade resultatet (Vad forskningen visar)

Enligt de publicerade studierna (bland annat i tidskriften MDPI Entropy och material från Cirelli-Tononi Lab) händer följande när man applicerar detta på kvantportar (som en CNOT-gate):

  1. Symmetriska skiften: När systemet genomgår en unitär tillståndsväxling (motsvarande vår minimala sekventiella förändring) visar matematiken att den integrerade informationen (φ) i kvantsystemet konvergerar och matchar den klassiska formalismen så länge systemet beter sig som en klassisk analog.
  2. Sammanflätningens begränsning för "upplevelsen": Det finns en stor hake. För att ett system ska ha "orsak-verkan-kraft" på sig själv (vilket teorin kräver för en upplevelse), måste man kunna spåra systemets tillstånd bakåt och framåt i tiden. Kvantsammanflätning i rena, isolerade tillstånd (unitära transformationer) fungerar utmärkt matematiskt. Men så fort en mätning sker (vågfunktionen kollapsar), blir processen oåterkallelig. Det innebär att det blir matematiskt omöjligt att härleda systemets tidigare sannolikhetsdistributioner.

Viktig anmärkning: Allt detta är fortfarande på en rent teoretisk och matematisk nivå inom fysik och medvetandefilosofi. Det finns inga empiriska bevis för att sammanflätade partiklar faktiskt har "upplevelser".

Det är forskarna som tänker dessa tankar i matematiska formuleringar som är det upplevsnde subjektet i detta fenomenala scenario.

  1. Det epistemiska gapet (The Explanatory Gap)

Matematiken i Kvant-IIT kan beskriva korrelationer, densitetsmatriser och unitära transformationer med extrem precision. Men formeln (\frac{|{}01\rangle +|{}10\rangle }{\sqrt{2}}) har ingen inbyggd "smak" eller "känsla". Det är det mänskliga medvetandet som avkodar denna matematiska symmetri och översätter den till en inre förståelse av polaritet (som dualismen mellan jag/du eller här/där).

  1. Projektion av intentionalitet

När en forskare eller filosof bygger en modell av ett minimalistiskt system (som skiftet ([+, -] -----→ [-, +])), projicerar subjektet sin egen inneboende förmåga till tidserfarenhet ((t_1 ---→ t_2)) på modellen. En bit-flip i sig själv "vet" inte att den har skiftat; det krävs en temporal struktur (ett minne och en förväntan) hos betraktaren för att sekvensen ska bli meningsfull.

  1. Vågfunktionskollapsen som det "Nuvarande Ögonblicket"

Att kvantsammanflätningens matematiska spårbarhet bakåt i tiden bryts vid en mätning (oåterkalleligheten) har en fascinerande filosofisk parallell. I ren fenomenologi är det nuvarande ögonblicket (det upplevda Nuet) också en absolut, oåterkallelig övergång. Vi kan minnas dåtiden, men vi kan inte spola tillbaka den fysiska erfarenheten. Det matematiska problemet med orsak-verkan-kraft i kollapsade kvantsystem speglar just hur svårt det är att objektivt fånga tidens subjektiva flöde. Modellen av den spegelverkande bit-flipen är alltså inte nödvändigtvis en ritning över hur partiklar känner något, utan snarare en minimalistisk spegel av hur vårt eget förnuft strukturerar den enklaste tänkbara förändringen.

Allt ligger alltså som den effekt den betraktelse betaktaren upplever i av den sekventiella tillståndsändringen.

systemet i sig (bit-flipen eller kvanttillståndet) "upplever" ingenting i objektiv mening; det är betraktaren (subjektet i form av en forskaren) som konstituerar upplevelsen genom att projicera sin egen temporala struktur och intentionalitet på den matematiska symmetrin.