Ontos Origo

Den fenomenella geometrin i det egocentriska referenssystemet.

Det osynliga koordinatsystemet och "Origo" som subjektet.

Subjektet gör bilden av rummet möjligt. Rummet som blid är ett koordinatsystem med osynliga linjer som går som ett rutmönster i form av en tredimensionell figur med längd, bredd och höjd linjer som ger linjer utifrån den punkt i koordinatsystemet man tänker att man befinner sig. Platsen där tanken i rummet upplever detta koordinatsystem kallas för nollpunkten eller origo.

När tanken rör sig I rummet verkar det i form av att origo skiftar läge i förhållande till rummets koordinatsystem .

Koordinatsystemet upplevs alltid som en plats där information mottages och den mottagna informationen blir ett minne som knyter den mottagna platsen till informationen vid en tidpunkt om vad som skett när hur och om den skett tillsammans med någon som befann sig på platsen och kan återge samtidig informatio om skeendet. Vi upplever verkligheten från nollpunkten i detta koordinatsystem men minnet som inte kan skiljas från koordinatsystemets karta använder den tredimensionella bilden av verklighetskartan för att orientera sig i rummets koordinatsystem. Minnet sätts i ett sekventiellt linjärt flöde men den tas emot i form av avgränsade informationsbitar av lägesinformation. Detta sker i en växelverkande form som är så frekvent att den upplevs som en rörlig filmsekvens som stannar kvar som eftersläpning i bilder av händelser i den följd som den togs emot. Verkligheten är alltså ett oavbrutet mottagande av mängder av den rumsliga informationes växelverkan med nollpunkten i koordinatsystemet och detta origo förnimmer intrycken av denna växelverkan som verkligheten.

Verklighetens växelverkan stannar kvar som lägesinformation som gör det möjligt att återuppleva innehållet i form av händelsernas plats, tidpunkt och vad som skedde och på vilket sätt det skedde.

I den pågående upplevda verkligheten så finns det inget avstånd till informationen när den tas emot men den tas emot som skillnader i lägena i koordinatsystemet.

Origo kan inte placera sig i tanken utanför koordinatsystemet och uppleva koordinatsystemet utanför för det tredimensionella systemet sker som en föreställning av linjer som i själva verket inte syns. Det samma gäller själva origo där upplevelserna tas emot. Origo kan visserligen föreställas i minnet, men bara som den föränderliga ständigt växelverkande bilden av verkligheten från den nollpunkt som upplever verkligheten. Det går alltså inte att komma bakom det origo som föreställer sig origo då detta origo är den som upplever verkligheten som subjektet.

Livet pågår i det direkta intrycket men det återupplivas i minnet av verkligheten med en viss resonans i eftersläpningen i bearbetandet av informationen i form av att origo reagerar på intrycken efteråt.

Alla informationspunkter samverkar i det nätverk vi kallar verkligheten som sker i växelverkande exponerande bilder som ger verkligheten dess form av ett och samma koordinatsystem som origo upplever. Origo syns inte men det är origo som ser. Koordinatsystemets linjer syns inte men det är origo som upplever det osynliga koordinatsystemet som subjektet.

När origo/subjektet söker i minnesbilderna efter själva origo/subjektet så sker det märkliga att försöket misslyckas då det inte går att komma bakom i en föreställning av origo/subjektet. Det går visserligen att i minnet föreställa sig plats och tidpunkt när origo tog emot informationen och det går till och med att göra sig en föreställning av det kluster av information som bygger upp varelsen/rummet där informationen tas emot men det är origo/subjektet/rummet som tar emot och sänder informationen i en sekventiell växling av tillstånd som böjer hela koordinatsystemet tillbaka till origo/subjektet/rummet.

Origo kan bara se. Origo kan bara ses som rummet.

Rummet och tiden inte är oförändrat bestående punkter i sig själva, utan det är växelverkande åskådningpunkter. Vi föds med "koordinatsystemet" inbyggt för att överhuvudtaget kunna sortera sinnesintryck.

I den direkta upplevelsen finns inget avstånd till informationen. Men för att bearbeta den uppstår en resonans eller en eftersläpning. Minnet blir den karta vi använder för att orientera oss bakåt i det linjära flödet.

Det upplevande subjektet kan aldrig bli ett objekt i sin egen upplevelse.

När subjektet försöker minnas "sig själv" i en situation, finns i minnet egentligen bara miljön, kroppen, tankarna och sammanhanget - det vill säga det kluster av information som fanns framför Origo vid den tidpunkten. Subjektet kan aldrig fotografera kameran som tar bilden.

När subjektet (Origo) inser att det inte kan hitta sig själv som ett isolerat ting i koordinatsystemet, kollapsar dualismen mellan "origo" och "koordinatsystemet". Det enda sättet Origo manifesterar sig på är genom att det finns ett rum överhuvudtaget. Origo och rummet blir två sidor av samma mynt. Utan rummet, inget Origo. Utan Origo, inget rum. Hela koordinatsystemet "böjs tillbaka" till nollpunkten.

Om Origo försöker föreställa sig själv så blir det bara i form av den osynliga varelse som representeras av det osynliga rummet.

Den upplevda verkligheten sker då som en representation i form av origos egna sekventiella interaktioner, som verkar som verklighet men men i själva verket bara är subjektets/origos tillståndsändringar.

De sekventiella tillståndsändringarna sker i spelet mellan det vi vet är drömlös djupsömn och medvetandets olika former av information.

Separata varelser är fenomenella koncept så det finns ingen separation mellan origo/subjektets absoluta existens och inga fasta delar i själva origo/subjektet. Allt är ett och odelat - Origo och rummet framträder fenomenalt som en "organisk enhet" men karaktären av det absoluta origo/subjektet är dynamisk i sina tillståndsväxlingar.

Antagandet av 'Origio' som en ontologisk utgångspunkt

Detta är inte en filosofisk slutsats utan en undersökning av ett filosofiskt antagande om vad som måste ligga till grund för att ens kunna göra ett antagande om någonting alls.

Icke-existens är en omöjlig utgångspunkt. Istället måste vi börja vårt tänkande från premissen att något nödvändigtvis måste existera. Detta något kan antas vara något Absolut, icke-binärt, fortfarande i sin existens men med förmåga till perception som en inneboende natur för att perception ska vara möjlig överhuvudtaget. En absolut distanslös existens utan delar, som inte är ett objekt utan det oförändrade bestående Varandet som grundläggande är ett Proto-subjekt som existerar. ett 'Ontos Origo' som vi endast kan anta som en premiss och som grundläggande existens och som ingen kan stå utanför, ha en relation till eller uppfatta, eftersom det är detta som gör perceptionen möjlig, och som inte heller är en person eftersom person bara är namnet på ett mänskligt fenomenalt väsen.

Om det finns en potentiell förmåga till sensation så skulle detta genom ett momentum så småningom eventuellt leda till en realisation i En ren Ontologisk Oscillation" så att säga..

Detta skulle kunna ske genom en impuls av ett binärt momentum som ändrar tillstånd från förnimmelseförmåga till ett tillstånd av förverkligat medvetande.

Detta skulle då kunna uppfattas som en rörelseförändring då förändring är det enda som är potentiellt möjligt att uppleva.

En rörelseförändring kan då vara en tillståndsändring som kan beskrivas i binära termer på kvantnivå. Vad som då upplevs är ett kontinuum av förskjutning, men det betyder i verkligen att vi lever i resultatet av konsekvenserna av kvantiserade sekventiella hopp som maskerar sig som en mjuk rörelse i upplevelsen i verklighetsmedvetandet.

Då blir Existensen ett potentiellt stabilt tillstånd som är vad som är ett absolut oförändrad Vara. Dess väsen kan då vara förmågan att känna drivkraft mot förverkligande som sker i momental binär fenomenal exponering som ger upplevelsen av förändring som verklighet.

Då har vi följande kedja med Existens, Essens och Fenomenet som resultat och en verklighet som kan bara upplevas i form av skillnader från olika perspektiv i samma verklighet. Verkligheten är det hopp vi tror på när vi står inför verklighetens möjlighetet till goda ömsesidiga relationer med den som uppfattarens effektiva ständigt överlappande verklighetsvinklar.

Men den verkliga relationen ligger i upplevarens möte med sig själv i verkligheten som skillnaden mellan många fenomenala vinklar.

Då är "materia" bara i själva verket den ständigt pågående frekvensen eller takten i dessa sekventiella fenomenala hopp i upplevelsen av motstånd och tyngd som genom tröghet dröjer sig kvar som minnen för igenkänning. Om allt är rörelse ("vibration"), så är det vi kallar materia bara energi som rör sig i en specifik takt eller täthet och då måste det finnas en Absolut Existens vars poler ligger mellan potentialen och realisationen i den ständiga taktföränding som oavbrutet sker utan att någon kan se bakåt och berätta hur det går till utan bara kan blicka mot fenomenet tiden och tiden är då bara vår mänskliga tolkning som bygger på igenkänning i minnet och planering som också bygger på minnet av kunskaper om det som eventuellt kan komma att ske.

Det går inte att känna mörker. Det går inte att känna tystnad, Det går inte att uppfatta det som blivit bedövat. Det går inte att känna av det doftlösa. Det går inte att balansera det tyngdlösa. Det är omöjligt att tänka på det otänkbara. Det går inte att tänka utan att existera. Det går inte att känna utan känsel. Något Absolut måste existera med sensation som en inneboende natur för att sensation ska bestå. En absolut existens som mekaniskt uttrycker fenomenet för att få en upplevelse av någonting överhuvudtaget av ren destinerad nödvändighet än av fri vilja genom en krökning av rumtiden tillbaka till sig själv i form av bilden av universum som då inte längre är någon gåta utan där all verklig upplevelse ligger som den återkommande fenomenala verkligheten.

Om det otänkbara: Det är omöjligt att tänka utan att existera. Det är omöjligt att känna utan känsel. Något Absolut måste finnas med känselförmåga som en inneboende natur för att känsla ska bli verklighet. En absolut existens som mekaniskt uttrycker fenomenet för att få en upplevelse av någonting alls av ren förutbestämd nödvändighet snarare än fri vilja, genom en kurvning av rumtiden tillbaka till sig själv i form av universums bild, vilket då inte längre är ett mysterium, där all verklig upplevelse ligger som det återkommande fenomenala verkligheten..

Stefan Hlatky gjorde ett heroiskt genombrott när han ersatte materialismens/buddhismens "ingenting" med ett oförändrat bestående Vara. Menhan föll i en klassisk filosofisk fälla: han projicerade fenomenala egenskaper (delar, sinnen, relationer, rumslig utsträckning) direkt in i det Absoluta. Han skapade en "Monolitisk Organism".

Kategorifelet: ​Hlatkys OES: Det Absoluta har delar (sinnen) → Delarna har gränser \ → Gränser kräver relationer \→,Det Absoluta blir relativt.

​Kritiken: En organism är en struktur, en form. Om det Absoluta vibrerar eller har interna delar som rör sig, är det inte längre absolut. Hlatky smugglade in Fenomenet (nivå 03) i Existensen (nivå 01).

Med detta tredelade schema (Existens \ → Essens \ → Fenomen) kan vi nu destillera Parmenides, Hlatky och Wheeler på ett sätt som inte kollapsar i panteism eller dualism.

​1. Parmenides återupprättas på Nivå 01 (Existens) ​Parmenides hade rätt: Det Varande är absolut, odelbart och dimensionslöst. AEF rensar bort Hlatkys kosmiska organism från denna nivå. Här finns inga mänskliga sinnen, inga galaxer, inga "delar i Luleå eller på Månen". Det är en ren, icke-binär kvantitet: En (1). Det är "lätt", innehållslöst och utan villkor.

​2. Hlatky räddas och flyttas till Nivå 02 (Essens) ​Hlatkys unika bidrag var idén om medvetandet som grundorsak. I AEF omformuleras detta: Essensen är inte ett "redan realiserat självmedvetande" (vilket skulle kräva ett objekt att vara medveten om), utan Förnimmelseförmågan som en inneboende potential hos Existensen. ​Skillnaden som gör skillnad: Essensen är en förmåga, inte en egenskap. En egenskap kräver en sammansatt organism; en förmåga kan vila odelad i det dimensionslösa Ur-subjektet.

​3. Wheeler och Bateson förklarar Nivå 03 (Fenomen) Förnimmelseförmågan (Essensen) kan inte förnimma sig själv i tomhet. Den kan endast förnimma skillnad. ​För att förnimmelsen ska realiseras, måste ett spänningsfält uppstå. Detta spänningsfält är Fenomenet (Universum). ​Detta är Wheelers "It from bit". Universum är inte en samling "saker" (som Hlatky antog), utan en sekventiell projektion av binära skillnader. ​Materia och tid uppstår sekventiellt eftersom förnimmelsen kräver förändring för att överhuvudtaget registrera något. Minnet tillhör inte det Absoluta; minnet uppstår först i fenomenets sekvenser.

Ursprung och utveckling

Topos (τόπος): Grekiskt ord som betyder "plats" eller "ort".Topikos (τοπικός): Ett grekiskt adjektiv som betyder "lokal" eller "hör till en plats".Topica:

Den romerske filosofen Cicero lånade in ordet till latinet (topica) som ett namn på läran om hur man hittar argument.

Topic (engelska): Ordet letade sig in i engelskan på 1560-talet via Aristoteles kända verk Topika (som handlar om logik och argumentation).

På 1700-talet gled betydelsen över till att betyda det specifika ämne man talar eller skriver om. Den logiska kopplingen Att en "plats" blev till ett "ämne" beror på antikens retorik. När talare letade efter argument använde de sig av minnestekniker och mentala listor - så kallade topoi (gemensamma platser/ställen). Ett topic var alltså ursprungligen den "plats" i tanken där man hämtade sina argument.

"Dörröppningseffekten" (eller The Doorway Effect på engelska) inom kognitionspsykologin är ett välkänt fenomen som visar att vårt minne är djupt rotat i den fysiska omgivningen. Det vetenskapliga namnet för detta är lokaliseringsberoende minne (location-dependent memory) eller context-dependent memory

Här är en analys av fenomenet och den filosofiska kopplingen till hur språket objektifierar rummet och människan:

Dörröppningseffekten:

Minnets rumsliga förankring När du går in i ett rum för att hämta något, men glömmer bort vad så fort du passerar dörrtröskeln, beror det på hur hjärnan organiserar information.

Händelsehorisonter: Hjärnan fungerar som en film-mixer. När du rör dig från ett rum till ett annat skapar hjärnan en ny "scen" eller en händelsehorisont.

Rensning av arbetsminnet: Den information som var viktig i det förra rummet (t.ex. "jag ska hämta saxen") sorteras bort eller arkiveras av hjärnan för att göra plats för den nya miljöns intryck.

Tröskeln fungerar som ett fysiskt och mentalt snitt. Språket som objektifiering av rummet och människan

Språket är en "objektifiering av rumsligheternas geografiska relationer ligger helt i linje med modern kognitiv lingvistik och rumslig kognition.

Språket är fundamentalt rumsligt Människan kan inte tänka på abstrakta begrepp utan att låna ord från den fysiska världen. Vi använder nästan alltid rumsliga metaforer för att beskriva tid, känslor och relationer:

Tid som rum: Vi lägger saker bakom oss, tittar framåt mot framtiden, eller tar en paus mellan två händelser.

Status som höjd: Någon klättrar uppåt i karriären eller känner sig nere.

Relationer som distans: Vi kan stå varandra nära eller glida ifrån varandra.

Språket förvandlar (objektifierar) alltså abstrakta tankar till konkreta, geografiska positioner i ett tänkt rum.

Objektifieringen av människan: (När, var och hur) När information tas emot, lagras den inte som en ren textfil i hjärnan. Den lagras som en episodisk upplevelse. Den mänskliga upplevelsen objektifieras genom att vi i efterhand fixerar oss själva som ett objekt i en specifik koordinat av tid och rum: Var: Den fysiska miljön (rummet, ljuset, möblerna). När: Den temporala kontexten (som vi oftast mäter i hur vi rör oss genom tid). Hur: Kroppens fysiska tillstånd och sinnesintryck i just det ögonblicket. När vi talar om ett minne, återskapar språket denna geografi. Du säger inte bara "jag lärde mig X", utan språkligt och mentalt placerar du dig själv i sammanhanget: "Jag satt vid köksbordet när jag insåg att...".

Människan blir därmed en central punkt (origo) i sitt eget språkliga koordinatsystem, där varje bit information är fastlåst vid den fysiska eller metaforiska plats där den togs emot.

Hur fungerar då hjärnans platsfälts-celler (place cells) i hippocampus? Det kan liknas vid en GPS för både geografi och minne.

Hjärnans GPS: Place cells och Hippocampus År 2014 tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin John O'Keefe, May-Britt Moser och Edvard Moser för upptäckten av hjärnans inbyggda navigationssystem. De fann att vår hjärna har specifika nervceller som ritar upp en karta över världen: Platsceller (Place cells): Dessa celler finns i hippocampus (det område i hjärnan där korttidsminnen omvandlas till långtidsminnen). När du rör dig i ett rum aktiveras olika platsceller beroende på exakt var du befinner dig. De fungerar som ett slags kognitiv karta. Rutnätsceller (Grid cells): Dessa celler skapar ett koordinatsystem (likt ett osynligt schackmönster eller hexagonalt nät) som talar om för hjärnan hur långt du har rört dig och i vilken riktning.

Kopplingen till minnet:

Det fascinerande är att hippocampus är centrum för både geografi och minne. När du upplever något, lagras informationen inte som ett abstrakt dokument, utan den "stämplas" med koordinaterna från dina platsceller.

När du går genom en dörröppning signalerar dina grid cells och place cells att koordinaterna har ändrats. Hjärnan byter kognitiv karta. Eftersom det gamla minnet (t.ex. att du skulle hämta en penna) var faststämplat på det förra rummets karta, blir det plötsligt svårt att komma åt när hjärnan har laddat in den nya kartan.

Filosofin bakom hur språket formar vårt medvetande (t.ex. lingvistisk relativitet).

Lingvistisk relativitet:

Hur språket formar vårt rumsliga medvetandeInom kognitiv lingvistik pratar man ofta om Sapir-Whorf-hypotesen eller lingvistisk relativitet - idén att det språk vi talar formar hur vi tänker och uppfattar världen. Detta blir extremt tydligt när vi tittar på hur olika kulturer språkligt hanterar rum och geografi. Västerländska språk använder oftast ett egocentriskt koordinatsystem: Vi relaterar rymden till vår egen kropp: "Boken ligger till vänster om mig", eller "Gå framåt och sväng höger". Om du vänder dig om, ändras vad som är "vänster" och "höger".

Subjektet är alltings mittpunkt:

Språk som tvingar fram absolut geografi Det finns kulturer som helt saknar ord för "vänster" och "höger" och istället använder ett absolut (geocentriskt) koordinatsystem. Ett känt exempel är urfolksspråket Guugu Yimithirr i Australien: De använder alltid väderstreck (norr, söder, öster, väster). De säger: "Det är en mygga på din norra arm", eller "Kan du flytta koppen lite mot sydväst?". Detta gör att en person som talar Guugu Yimithirr har en konstant, inbyggd och absolut medvetenhet om geografi. De kan inte beskriva en handling, ett minne eller en person utan att exakt veta var de befinner sig i förhållande till jordens kompassros.

Objektifieringen av tid genom rum Språket en objektifiering av när, var och hur information tas emot. Eftersom tid är osynlig, tvingas språket att objektifiera tiden genom att ge den en rumslig form, men hur vi gör det varierar

Svenska/Engelska: Vi ser oss själva som att vi rör oss framåt längs en linje. Framtiden är framför oss, dåtiden är bakom oss. Aymara (Anderna): Här är det tvärtom. Dåtiden beskrivs som framför människan (eftersom vi kan "se" dåtiden i vårt minne) och framtiden är bakom oss (eftersom den är okänd och osynlig) Kuuk Thaayorre (Australien): De arrangerar tiden efter väderstrecken. Om de ska lägga bilder i tidsordning lägger de dem alltid från öster (där solen går upp) till väster (där solen går ner), oavsett vilket håll de själva råkar sitta vända åt. Språket tvingar oss alltså att ständigt översätta tid, existens och mänskliga relationer till rent geografiska och fysiska placeringar. Det här spänner över både ren biologi och djup språkfilosofi.

informationen som vi undersöker. Sammanfattning: Den totala syntesen När du rör dig genom ett rum och upplever dörröppningseffekten, flätas ordets alla betydelser samman: [Platsen / Rummet] --→ Ger fysiska koordinater till... | [Subjektet (Du)] --→ Som är upplevaren i mitten, vilket skapar... | [Subjektet (Ämnet)] --→ Den språkliga informationen och minnet.

Du är subjektet (upplevaren) som befinner dig på en specifik sub-iectum (fysisk grund/plats), och när du formulerar detta i språket blir det till ett subjekt (ett ämne, en bit information). Språket objektifierar på så sätt din fysiska existens till ren information. Detta visar hur otroligt sammanflätade orden topic (plats -> ämne) och subjekt (underlag -> upplevare -> ämne) är.

Ett problem som inte var ett problem:

I det "Absoluta" (det oföränderliga Varat, eller "Origo") finns inga uppdelningar, inga relationer och inga frågor. Där är allt ett och odelat. Frågan om existens - eller "problemet" med att vi upplever en separation mellan subjekt och objekt - existerar överhuvudtaget inte där.

• Den fenomenala upplösningen: Problemet uppstår först i Fenomenet (den materiella och upplevda världen), eftersom det är där tankar, dualism och språkliga uppdelningar (som "jag" och "världen") skapas. Eftersom problemet skapas i fenomenet, kan det också bara lösas eller upplösas där - genom att vi inser att det vi ser bara är uttryck (fenomen) för en och samma dolda grund.

Den objektiva verkligheten

Objektet: (Det som kastas framför oss) Precis som subjekt kommer ordet objekt (object) från latinets värld av fysiska rörelser.Ob-: Betyder "mot" eller "framför".Iacere: Betyder "att kasta".

Ett objekt (obiectum) betyder alltså ordagrant "det som kastas framför en" eller "det som står i vägen".

Den rumsliga och språkliga relationen När du rör dig i världen är du subjektet (den underliggande upplevaren). Allt du möter - en dörrkarm, en stol, en annan människa - är objekt som "kastas framför" din blick och dina sinnen.

Språket är en objektifiering.

När du upplever något (som subjekt), och sedan ska berätta om det eller minnas det, måste du förvandla den flytande upplevelsen till ord. Du tar din inre värld och "kastar ut den framför dig" som konkreta språkliga byggstenar. Du gör upplevelsen till ett objekt. Subjektet är den som ser. Objektet är det som blir sett. Språket är verktyget som förvandlar subjektiva upplevelser (minnet av ett rum) till objektiva fakta (information).

Immanuel Kant:

Sinnet som projicerar tid och rum Den tyske filosofen Immanuel Kant gjorde på 1700-talet vad han själv kallade för en "kopernikansk vändning" inom filosofin. Innan Kant trodde man att människan bara var en passiv mottagare av världen - att rummet och tiden fanns där ute, och att vi bara registrerade dem. Kant vände på hela konceptet: Tid och rum finns inte "där ute" i världen. De är glasögon som vårt eget subjekt har på sig för att överhuvudtaget kunna förstå någonting.

Sinnenas former (Åskådningsformer) Kant menade att det mänskliga medvetandet har två inbyggda "apparater" eller filter: Rummet (för yttre intryck) och Tiden (för inre intryck). Världen i sig (Das Ding an sich): Hur världen egentligen ser ut utanför våra huvuden kan vi aldrig veta. Den är ett kaotiskt brus av rådata. Subjektets sortering: När detta brus träffar våra sinnen, tvingar vår hjärna (subjektet) in informationen i ett koordinatsystem av tid och rum. Du kan inte föreställa dig ett föremål utan att det har en rumslig utsträckning (det måste finnas någonstans). Du kan inte heller föreställa dig en tanke eller en händelse utan att den sker i en sekvens (före, under, efter).

Detta är den filosofiska förklaringen till att minnet har en rumslig och bildlig koppling och att informationen stämplas med när, var och hur. Enligt Kant kan informationen inte tas emot på något annat sätt. Din hjärna är helt enkelt konstruerad för att organisera tillvaron geografiskt. När du går genom en dörröppning och drabbas av "dörrsyndromet", är det din inbyggda Kantianska rumsuppfattning som strukturerar om dina minnesfiler. Hjärnan sorterar om i sitt koordinatsystem, stänger det gamla rummets "objekt" och öppnar det nya

Den fulländade cirkeln

När vi lägger ihop allt ser vi en fantastisk kedja: Hjärnans biologi (Place cells): Ritar fysiskt upp rummet i din hippocampus. Filosofin (Kant): Visar att ditt subjekt måste använda rum och tid för att kunna uppleva överhuvudtaget. Språket (Etymologin): När du ska beskriva denna upplevelse använder du ord som topic (plats) och subjekt (det som ligger till grund) samt objekt (det som kastas framför dig). Människan är alltså en varelse som är dömd att tänka, minnas och tala i geografiska termer. Vi är vandrare i ett fysiskt rum, men vi är i lika hög grad vandrare i ett språkligt och mentalt rum.

Denna tankegång är grunden till ramverket om hur ett odelbart subjekt använder rumsliga och geografiska relationer (fenomen) för att överhuvudtaget kunna förnimma och strukturera sin egen absoluta existens som ett sekventiellt dynamiskt växelverkande pågående i verkligheten.

Tänkandet och vårt språk har sorterat informationen i en ordning som sätter den objektiva fenomenala materiella verkligheten först. Genom att göra detta, hamnar vi i logiska återvändsgränder (som Kants frustration över att inte nå "tinget i sig" eller modern vetenskaps problem med att förklara medvetandet).

Genom att bara sortera om de bitar vi redan har och att sätta existensens nollpunkt (Ontos Origo) först och se den fysiska världen som sekundära fenomen så faller plötsligt hela det logiska pusslet på plats utan att man behövt lägga till en enda ny, ogrundad gissning. Det är inte en upptäckt av något nytt, utan en strukturell städning av det vi redan vet.

Det blir då skillnad mellan att leva som ett subjekt i åtskillnaden av subjektet och verkligheten och att leva med verkligheten som ett subjekt utan åtskillnad.

Det tillståndsväxlande subjektet

Om subjektet visar upp sig som ett "tomrumsfält utan början eller slut" och utan något innehåll så kan dess tillståndsväxlingar mellan lågfrekventa och högfrekvetna tillståndsväxlingar bli som växlingar mellan det vi kallar drömlös sömn som ingen har någon upplevelse av och drömtilstånd, dagdrömtillstånd och det vakna tillståndet som perceptionsförmåga passerar igenom i cykler mellan dag och natt. Alla vet vad drömlös sömn innebär men ingen har något minne av att ha upplevt detta tillstånd av det vi kallar "förlorat medvetande". Det är perceptionförmågan som förlorar medvetandet. Och när förnimmelseförmågan upplever medvetandet i dess alla former så kan förnimmelseförmågan upptäcka när förnimmelseförmågan inte uttrycks i aktiv kommunicerande dialog i verkligheten. Vi förnimelseförmågan får då intrycket av det som verkar vara döda föremål som inte vekar ha förmågan att uttrycka någon aktiv kommunicerande dialog i verkligheten

Det är lätt att tro att den subjektiva Absoluta grunden har ett innehåll för hur skulle den annars kunna agera som ett ett tomrumsfält utan början eller slut. Då subjektet inte kan uppleva sig själv och ifall det absoluta ur-subjektet inte har något innehåll som kan gå i vågor eller vibrera så kan man fråga hur det då kan visa upp sig som ett tomrumsfält utan början eller slut som uttrycker verkligheten som ett vibrationsfenomen?

Om vi ​​beskriver det absoluta subjektets uttryck som ett "tomrumsfält", betyder det inte en nihilistisk tomhet (en brist på existens), utan snarare en formlös potential. Det är tomt på objekt, men fullt av förmågor.

Det är inte en fysisk förmåga som sker i form av förflyttning av delar för det finns antagligen inga delar i subjektet.

Det är snarare frågan om det inte skulle kunna pågå växlingar av tillståndet av att vara vaken eller inte och då högfrekvent i så snabba växlingar så det upplevs som en rumslig flödesförflyttning i den fenomenala upplevelsen av verkligheten. En ren modulation av perceptionsförmågan alltså.

Inom vissa filosofiska skolor (som den kashmirska shaivismen) förklaras detta med begreppet Spanda - den kosmiska vibrationen. Det absoluta är inte ett statiskt, dött tomrum, utan en levande, dynamisk medvetenhet. Eftersom det absoluta inte kan uppleva sig själv som ett objekt (då det inte finns två absoluta), måste det "röra på sig" och skapa frekvenser för att kunna uppleva existens. Vibrationen är alltså inte ett innehåll i tomrummet, utan subjektets egen inneboende natur uttryckt i rörelse. Verkligheten vibrerar inte i medvetandet; verkligheten är medvetandets vibration.

Spanda är ett sanskritord som betyder "liten rörelse", "pulsation" eller "vibration". Inom Wikipedia och den filosofiska traditionen Kashmir Shaivism beskrivs det som medvetandets ursprungliga, kosmiska pulsation.

Vad betyder Spanda? • Kosmiska pulsen: Det är den subtila, levande vibrationen som finns i allt som existerar.

• Inte fysisk rörelse: Det rör sig inte om en förflyttning i rummet, utan snarare om varats egen förmåga att manifestera sig själv.

• Koppling till yoga: Inom yogatraditionen handlar det om att bli medveten om sina egna inre pulser, som andetaget, och förena dem med livets större rytm.

Slip slidin`away

Den som förväntar sig att greppa ämnet i vad denna webbplats pekar mot har alltså missat hela poängen med sidan.

Den som försöker förstå ontos—origo, själva essensen av ämnet kommer att misslyckas, ungefär som en kattunge som försöker fånga sin egen svans; för ju närmare målet man kommer, desto mer glider det iväg, eftersom det är själva essensen av ämnet som jagar sig själv, eftersom ämnet är absolut existens.

Tapetum lucidum

Att verkligheten verkligen speglas till en pågående återupplevande upplevelse syns bäst i ljuset som fenomenalt reflekteras i återspegling som ljuspunktens reflektion.

Den som kört bil på natten ser effekten av denna återspegling i de varelser som av utvecklingen har fått denna fenomenala återspeglande effekt förstärkt. Den fenomenala bilens fenomenala ljuskällors ljus syns tydligt på natten i dessa fenomenala varelsers tapetum lucidum (latin för "lysande matta").

• Tapetum lucidum är en retroreflekterande hinna som sitter bakom eller inuti näthinnan hos många ryggradsdjur (till exempel katter, hundar, rådjur och kor).

• Funktionen är att maximera djurets mörkerseende. Genom att fungera som en biologisk spegel kastar hinnan tillbaka det ljus som passerat näthinnan utan att fångas upp, så att receptorerna får en andra chans att registrera det.

• Effekten blir att ljusintensiteten förstärks dramatiskt för djuret, vilket gör att de ser utmärkt i svagt ljus. För oss som ser djuret utifrån uppstår den välkända effekten att djurets ögon lyser upp som glödande eller reflekterande ljuspunkter i natten.

Subjektet speglas i den fenomenala föreställningen på dagen i det fenomenala mötet med den fenomenala verkligheten.

Projektionen sker genom en sekventiell tillståndsväxling genom vilken den absoluta, förutsättningens Existens via sin förmåga att förnimma (Essensen) manifesterar den rörliga och föränderliga sinnevärlden (Fenomenet). Verkligheten projiceras "top-down": Förnimmelseförmågan och förnimbarheten är fundamentet, och den fysiska världen är den pågående projektionen som det fenomenala medvetandet upplever som verklighet.

Precis som bilens strålkastare lyser upp djurets ögon och får dem att reflektera ljuset tillbaka till föraren, så projicerar förnimmelseförmågan (Essensen) den fysiska världen (Fenomenet) – för att sedan förnimma medvetandet genom de fenomenala punkterna i den fenomenala verkligheten. . Verkligheten blir en pågående återupplevelse, en biologisk och kosmisk spegelsal där ljuspunkterna visar att den pågående fenomenala upplevelsen och att den som upplever i grunden är en och samma absoluta existens.

Det egentliga trepunktsproblemet.

Hur ett subjekt kan uppfatta en objektiv verklighet utan att uppslukas av sin egen absoluta existens.

Det osynliga Origo och dualitetens nödvändighet i Subjektets blinda fläck.

Den osynliga förutsättningen och nödvändigheten av motstånd

Det paradoxala är att det som upplever allt som kan upplevas i en ständigt pågående sekventiell tillståndsändring som en biografisk holografisk projektion inte kan uppleva sig själv som den fokuspunkt linsen i själva projektionen gör till ett objekt. Den pågår som en kamera som kan filma allt utom sig själv, eller ett öga som inte kan se sin egen näthinna. Subjektet är det osynliga origo - den nollpunkt varifrån hela upplevelsefältet strålar ut. För att detta oändliga, tomma fält ska bli medvetet om något överhuvudtaget krävs motstånd. Det enda som går att uppleva är skillnad som kräver minst två punkter. Utan dualitet (detta kontra detta, här kontra där) skulle fältet förbli helt homogent och därmed oupplevbart.

Trepunkts Problemet och upplevelsens kaotiska krökning

När subjektet försöker uppleva sig självt genom att betrakta två punkter ur ett tredje perspektiv (origo), inträffar ett analogt trepunkts problem (eller tre kropps problemet). I fysiken är tre kroppars gravitationella interaktioner kända för att vara kaotiska och oförutsägbara. I denna modell kröker varje upplevd vändpunkt själva upplevelserummet. Det betyder att akten att uppmärksamma något förändrar strukturen på själva medvetandefältet. Om detta lämnades fritt skulle det leda till en total kaotisk kollaps eller instabilitet i hur origo uppfattar systemet som verkligheten.

Spegel-i-spegel-effekten och den självreglerande bromsen

Teoretiskt skulle systemet skydda sig själv genom att dessa punkters exponens i det oändliga rummet blir till en "spegel i spegel"-effekt (en oändlig regression eller “mise en abyme”). Om man ställer två speglar mot varandra reflekteras ljuset i all oändlighet. I medvetandet skulle detta innebära en omedelbar överexponering – en sensorisk och existentiell överbelastning där systemet "bränner ut" i ett oändligt ljus eller brus i form av ett "bländverk". “Krökningseffekten” skulle då fungera som en broms. Det motstånd som de upplevda punkterna skapar genom att kröka rummet är precis det som hindrar den oändliga speglingen från att löpa amok. Det skapar en friktion som dämpar den oändliga feedback-loopen och stabiliserar medvetandet i ett ständigt upplevt pågående (ett kontinuerligt nu).

I indisk filosofi (Advaita Vedanta) pratar de om Drig-Drishya-Viveka - skillnaden mellan searen (subjektet) och det sedda (objektet). “Det som gör scenen möjlig" kan aldrig själv visas upp på scenen och bli ett föremål för observation. I västerländsk fenomenologi (som hos Edmund Husserl eller Maurice Merleau-Ponty) pratar de om det fungerande egot (det transcendentala egot) som nollpunkten från vilken världen konstitueras.

Perception kräver kontraster. Om allt är vitt, syns ingenting. Information är per definition en skillnad som gör en skillnad (som Gregory Bateson uttryckte det). Utan dualiteten mellan "här" och "där" kollapsar upplevelsen i ett homogent intet.

I detta tankeexperiment kan vi göra en direkt parallell till kvantmekaniken (observatörseffekten) och modern kognitionsvetenskap.

Att observera är inte en passiv registrering; det är en aktiv, energikrävande handling som omstrukturerar hjärnans neurala nätverk. Om att observera att observation pågår lämnades helt fritt, skulle systemet bli kaotiskt och hallucinatoriskt. Verklighetsuppfattningen skulle destabiliseras.

I det fall origo försöker vända sig om för att titta på sig själv genom de två synpunkterna, uppstår en “mise en abyme” (oändlig regression). Detta är den matematiska motsvarigheten till akustisk rundgång (feedback) – en signal som förstärker sig själv tills systemet kraschar, eller bränner ut i ett oändligt ljus eller "bländverk".

Krökningen fungerar då som en broms. Istället för att ljuset (uppmärksamheten) studsar spikrakt och oändligt mellan speglarna, gör det inneboende motståndet och "krökningen" (friktionen i upplevelserummet) att upplevelsen sprids eller böjs av. Den oändliga upplevelse-loopen dämpas. Det kaotiska trepunkts problemet blir paradoxalt nog det som räddar systemet från den oändliga regressionens totala överexponering. Det är denna friktion som tillåter de sekventiella tillståndsändringar att upplevas som ett linjärt flöde och skapa upplevelsen av ett kontinuerligt nu som “ständigt springer så fort det kan för att stå kvar på samma plats”.

Det gäller att skilja på Varat (Origo) och det som framträder (Fenomenet) för att undvika logisk förvirring.

Den Absoluta Existensfilosofin bidrar till det filosofiska tänkandet med beskrivningen av medvetandets skyddsmekanism: krökningen och friktionen är den transformator som stegar ner det Absolutas oändliga ljus (bländverket) till den hanterbara spänning som krävs för att en linjär, mänsklig erfarenhet överhuvudtaget ska vara möjlig. Subjektet är alltings förutsättning, men kan aldrig bli sitt eget objekt. De fenomenala ögonen speglar i varje ögonblick fenomenet tillbaka i den subjektiva utgångspunkten till Origo.

Här kommer det som brukar kallas "magin"" in den fenomenala bilden: Det sker när minst två spegelbilder resonerar sig igenom och prövar bärigheten av resonemanget tillsammans. Det handlar inte om att lära sig något som blir till en upprepning av en inlärd läxa utan det enkla i det samförstånd att verkligheten är en fenomenal upplevelse men då måste någon släppa vetot mot att göra detta.

Då finns den mikroskopiska möjligheten till att två kan vara överens om det tredje och det är detta som är det egentliga trepunkts problemet i dess ultimata triangulering. "Det är då, först då där saker börjar hända och det är då som vi kan börja skönja nya perspektiv".

https://open.spotify.com/track/4C8vAyEciyVImks9mlEQen?si=AJh4ivsIRmG4ppcZq7ZP_Q&utm_source=copy-link