Ontos Origo

Detta är inte en filosofisk slutsats utan ett undersökande av ett filosofiskt antagande om vad som måste ligga till grund för att ens kunna göra ett antagande om något överhuvudtaget.

Icke-existens är en omöjlig utgångspunkt. Istället så måste vi börja vårt tänkande utifrån en utgångspunkt att något med nödvändighet måste existera. Detta någonting måste kan antagas som något Absolut icke-binärt stilla i sitt existerande med förnimmelseförmåga som en inneboende natur för att förnimmelse ska kunna ske överhuvudtaget. En absolut dimensionslös existens utan delar, som inte är ett objekt utan ett den oförändrat bestående Vara som i grunden är ett Ur-subjekt som finns till. Ett "Ontos Origo" som vi bara kan antaga som förutsättning och som fundamental existens och som ingen varken kan ställa sig utanför eller ha en relation till eller som kan förnimmas då det är detta som gör själva förnimmelsen möjlig och men som heller inte är en person då person bara är namnet på en mänsklig fenomenal varelse.

Om det finns en potentiell förmåga till sensation så skulle detta genom ett momentum kunna leda till en realisation i En ren Ontologisk Oscillation" så att säga..

Detta skulle kunna ske genom en impuls av ett binärt momentum som ändrar tillstånd från förnimmelseförmåga till ett tillstånd av förverkligat medvetande.

Detta skulle då kunna uppfattas som en rörelseförändring då förändring är det enda som är potentiellt möjligt att uppleva.

En rörelseförändring då vara en tillståndsändring som kan beskrivas i binära termer på kvantnivå. Vad som då ipplevs är ett kontinuum av förskjutning, men det betyder i verkligen att vi lever i resultatet av konsekvenserna av kvantiserade sekventiella hopp som maskerar sig som en mjuk rörelse i upplevelsen i verklighetsmedvetandet.

Då blir Existensen ett potentiellt stabilt tillstånd som är vad som är ett absolut oförändrad Vara. Dess väsen kan då vara förmågan att känna drivkraft mot förverkligande som sker i momental binär fenomenal exponering som ger upplevelsen av förändring som verklighet.

Då har vi följande kedja med Existens, Essens och Fenomenet som resultat och en verklighet som kan bara upplevas i form av skillnader från olika perspektiv i samma verklighet. Verkligheten är det hopp vi tror på när vi står inför verklighetens möjlighetet till goda ömsesidiga relationer med den som uppfattarens effektiva ständigt överlappande verklighetsvinklar.

Men den reella relationen ligger i uppfattarens möte med sig själv som verkligheten.

Då är "materia" bara i själva verket den ständigt pågående frekvensen eller takten i dessa sekventiella fenomenala hopp i upplevelsen av motstånd och tyngd som genom tröghet dröjer sig kvar som minnen för igenkänning. Om allt är rörelse (vibration), så är det vi kallar materia bara energi som rör sig i en specifik takt eller täthet och då måste det finnas en Absolut Existens vars poler ligger mellan potentialen och realisationen i den ständiga taktföränding som oavbrutet sker utan att någon kan se bakåt och berätta hur det går till utan bara kan blicka mot fenomenet tiden och tiden är då bara vår mänskliga tolkning som bygger på igenkänning i minnet och planering som också bygger på minnet av kunskaper om det som eventuellt kan komma att ske.

Det går inte att känna mörker. Det går inte att känna tystnad, Det går inte att uppfatta det som blivit bedövat. Det går inte att känna av det doftlösa. Det går inte att balansera det tyngdlösa. Det är omöjligt att tänka på det otänkbara. Det går inte att tänka utan att existera. Det går inte att känna utan känsel. Något Absolut måste existera med sensation som en inneboende natur för att sensation ska bestå. En absolut existens som mekaniskt uttrycker fenomenet för att få en upplevelse av någonting överhuvudtaget av ren destinerad nödvändighet än av fri vilja genom en krökning av rumtiden tillbaka till sig själv i form av bilden av universum som då inte längre är någon gåta utan där all verklig upplevelse ligger som den återkommande fenomenala verkligheten.

I detta blir Existensen ett potentiellt stabilt tillstånd som är vad som är ett absolut oförändrad Vara. Dess väsen kan då vara förmågan att känna drivkraft mot förverkligande som sker i momental binär fenomenal exponering som ger upplevelsen av förändring som verklighet.

Då har vi ingen samma kedja med Existens, Essens och Fenomenet som resultat och en verklighet som kan bara upplevas i form av skillnader från olika perspektiv i samma verklighet. Verkligheten är då det hopp vi tror på när vi står inför verklighetens möjlighetet till goda ömsesidiga relationer med oss sjålva som uppfattarens effektiva ständigt överlappande verklighetsvinklar.

Den reella relationen ligger då i uppfattarens möte med sig själv som verkligheten.