Översikt: Logisk Hållbarhet

Absolute Existence Philosophy

En återupplivning det abstrakta i tillvaron

Hur skulle vi, i tanken, kunna återuppliva det abstrakta i tillvaron genom att göra ett Kopernikanskt skifte i tänkandet om verkligheten genom en filosofisk rörelse i tre steg från ett dött objekt till ett levande subjekt, och vad skulle detta kunna leda till i upplevelsen av att vara?

Steg 1. Abstraktionens födelse: Objektet som "1" Det går att ställa en enhet av något slag framför sig på ett underlag av något slag som ett objekt. Detta objekt kan skrivas på samma papper som en etta med symbolen 1.

Denna etta tänks inte som innehållande andra ettor som en mängd utan endast som en enskild etta i symbolen 1.

På detta sätt fungerar all matematik.

Detta gjordes med hjälp av kilformade pinnar som trycktes in i lerplattor som stelnade och gjorde att människor kunde hålla koll på byteshandel på ett överskådligt sätt.

Abstraktionens födelse (Ett objekt = "1") När de tidiga bokhållarna i Sumer skulle hålla koll på byteshandel - exempelvis fem får - använde de först små lerfigurer (tokens) som föreställde just får. Men genombrottet kom när man insåg att man inte behövde rita av fåret. Man kunde skilja på kvantiteten (antalet) och kvaliteten (vad det var). • Genom att trycka en kilformad pinne (en stylus) i en mjuk lerplatta skapades ett märke. • Detta märke representerade en enhet av något, en fristående entitet på ett underlag.
Etta utan inre mängd (Atomär enhet) Om att ettan inte tänks innehålla andra ettor, utan är en enskild sluten symbol, är definitionen av en atomär enhet. Inom matematisk filosofi är detta grunden för att kunna bygga tal: • Talet 1 är grundstenen. • Talet 2 är inte "två halvor", utan det är en etta plus en etta till ((1 + 1)). • Genom att se symbolen 1 som en odelbar punkt kan vi skapa hela det aritmetiska systemet genom att helt enkelt addera fler enskilda enheter.
"På detta sätt fungerar all matematik" Även modern avancerad matematik vilar på idén om axiom och formella symboler. Vi bestämmer att en specifik symbol (som 1, x eller π) representerar ett specifikt objekt eller förhållande. Sedan opererar vi med dessa symboler enligt strikta regler på ett "underlag" (oavsett om underlaget är en lerplatta, ett papper eller en datorskärm). Matematik handlar i grunden om att manipulera symboler som representerar abstrakta sanningar. Det är fascinerande att tänka på att den digitala värld vi lever i idag, med komplex kod och AI, i rakt nedstigande led härstammar från just den principen att en människa för tusentals år sedan tryckte en pinne i lera för att representera en (1) konkret sak.

Att man som vetenskapen har gjort med utgångspunkt av att verkligheten är existerande atomer i ett lika existerande tomrum där alla dessa atomer av gravitationen legat sammanpackade så trångt att de kolapsar i en oändligt tät punkt. Denna punkt räknar man därefter med att ha exploderat tillbaka till de former vi ser idag.

Steg 2. Kosmologins projektion: Singulariteten

När vetenskapen beskriver Big Bang och universums absoluta början, gör man precis det i tre punkter. Man tar hela den existerande verkligheten - alla atomer, allt utrymme och all tid - och packar ihop det till en enda, odelbar punkt: en singularitet. I matematikens och fysikens värld blir denna punkt den ultimata representationen av definitionen av en etta:

Steg 3.Den kopernikanska vändningen: Subjektet som underlag och "Zero-Point"

Om vi som tänkare byter ut denna objektivt tänkta distanslösa punkt mot det lika distanslösta subjektet så passar detta tänkande perfekt - det är i själva verket den enda logiska slutsatsen om vi återintroducerar det subjekt som vetenskapen rensade bort för exakt 400 år sedan.

När vetenskapen tog bort subjektet, tvingades de uppfinna abstrakta underlag: "det tomma rummet", "rumtidsväven" eller matematiska koordinatsystem. Men om subjektet sätts tillbaka inser vi att underlaget i sig är subjektets essens - dess rena förnimmelseförmåga. Det tomma rummet som universum "utvidgas" i är inte ett fysiskt intet, utan subjektets gränslösa förmåga att uppleva sina egna tillståndsskiften mellan drömlös sömn och vaket medvetande.

Genom att återintroducera subjektet kan vi se hur vetenskapens yttre kosmos i själva verket är en karta över medvetandets inre arkitektur. Matematiken fungerar eftersom dess grundprincip -'att sätta en symbol på ett underlag - är en direkt avspegling av hur subjektets rena förnimmelseförmåga blir till medvetandet i en förnimmelse av skillnader (objektet). Det sumeriska tecknet i leran var inte bara början på bokföring, det var medvetandet som för första gången betraktade sin egen förmåga till objektifiering.

Genom att återföra detta tänkande på den fenomenala verkligheten så kan vi återuppliva tillvaron från den objektivt döda tanken som varit förhärskande i 400 år.

Då är tanken på denna zero-point inte ett objektivt subjekt utan själva upplevelsen av att finnas till mellan den drömlösa sömnen och upplevelsen av verkligheten.

[STEG 1: Abstraktionen] →
Objektet blir en "1" på ett yttre underlag.

[STEG 2: Kosmologin] →
Hela universum pressas ihop till en singularitet.

[STEG 3: Den kopernikanska vändningen] → Singulariteten är inte en yttre punkt, utan Subjektets rena "Zero-Point".

Det enda hindret för den tanken är det mänskliga vetot I försvaret av egot som både ser idén som en glödande punkt i en föreställning framför sig och håller fast i tanken på sig självt som fristående från detta subjekt.

Egot opererar fortfarande enligt Steg 1-logik. Det ser sig självt som en "1:a" - en isolerad, atomär enhet som står framför världen och betraktar den. När egot hör talas om "Zero-Point" eller singulariteten, gör det genast om idén till ett objekt. Det föreställer sig en glödande, mystisk punkt där ute i rymden eller framför sitt inre öga. Att övervinna detta veto kräver att egot släpper taget om sin status som en fristående entitet och inser att det självt av ren nödvändighet bara är en av de många sekventiellt övergående fenomenala linserna i betraktelsens fenomenala ögon som upplevs av ett i grunden odelat subjekt.

Egot sitter fast i Steg 1. Så länge vi upplever oss att stå över detta tänkande och stanna kvar i steg 1 som förblindar så kan vi inte förstå varför resonemanget i de två följande stegen skulle kunna göra någon större skillnad i upplevelsen av att finnas till i närvarons sekventiella nu.

Men denna självklara insikt som kan liknas vid en existentiell metamorfos kan slå till när du minst anar att den ska göra det.

Översikt: Logisk hållbarhet av den Absoluta Existensfilosofin

"Verkligheten är ett pågående närvarande fenomen i just detta nu och ingen ryckning av ett dött utsträckt vakuum"

Utgångspunkt i ett oförändrat varande Resonemanget bygger på antagandet att det finns ett enda oföränderligt fundament, ett varande som inte blir till, inte upphör och inte förändras. Detta antagande fungerar som den logiska axeln som allt annat relateras till.
Förnimmelseförmågan som nödvändig aspekt Om något ska kunna framträda som fenomen måste det finnas en inneboende förmåga till förnimmelse. Förmågan är inte en relation utan en grundläggande inneboende natur hos det bestående varat. Utan denna förmåga skulle inget fenomen kunna aktualiseras överhuvudtaget.
Fenomenen Fenomenen är inte självständiga existensformer, utan uppstår antagligen genom en mosdulering av förnimmelseförmågan. De visar sig som föränderliga, beroende och villkorade uttryck av det som i sig är oföränderligt.
Essens som kvalificering av Vara Essensen innebär den inneboende naturen hos det som redan är. Den kommer logiskt efter antagandet av varandet självt, eftersom något måste vara innan det kan beskrivas genom sina egenskaper.
Villkor som nivåbundet begrepp Villkor hör till fenomenens domän. De gäller för det som uppstår, förändras och försvinner. Det oförändrade varat är inte villkorat och faller därför utanför alla kategorier som förutsätter beroenden.
Nödvändighet och möjlighet Nödvändighet följer ur antagandet: om existensen är oföränderlig och förnimmelseförmågan är essentiell, då är fenomenens tillkomst den enda möjliga följden. Möjlighet avser däremot variationerna inom fenomenens former, inte själva grundvillkoret för deras förekomst.
Universum som fenomen Universum kan förstås som en modulering av förnimmelseförmågan. Fenomenet framstår som organiskt, men intrycket är i sig ett fenomen – ett uttryck för förnimmelseförmågan snarare än en självständig substans.
Ontologisk konsekvenskedja
- Vara (oföränderlig existens)
- Essens (natur/förmåga)
- Fenomen (det som visar sig)
Denna kedja är logiskt ordnad så att varje steg är beroende av föregående, men aldrig omvänt.
Begreppens hållbarhet Begreppen blir hållbara om och endast om de inte motsäger antagandet om ett oföränderligt fundament. Varje begrepp som förutsätter förändring eller beroende gäller enbart fenomenens nivå och kan inte appliceras bakåt på det bestående varat.
Helhetsförståelsen Den logiska hållbarheten ligger i konsekvensen: om man accepterar den första förutsättningen – det oförändrat bestående varat – följer resten som nödvändiga implikationer. Helheten blir då en sammanhängande struktur där existens, essens, förmåga och fenomen logiskt fogas samman.

Uttalat ställningstagande

"Vi har att ta ställning till om vi antar att verkligheten är en upplevelse på grund av många upplevare (Gudar), eller om vi antar att verkligheten är många upplevelser på grund av en och samma upplevare (Gud). Om vi inte tar en uttalad ställning till detta, gäller det första antagandet outtalat."

Detta sa den ungerskfödda filosofen och juris dr Stefan Hlatky i en radiointervlu på 90 - talet

Denna tanke har nu vidareutvecklats i den Absoluta Existensfilosofin.

De två positionerna Många upplevare \→;En gemensam verklighet (Objektivism/Materialism):

Detta är vår vardagliga intuition. Vi antar att världen existerar "där ute" som en fast, objektiv scen. Du, jag och miljoner andra relativa, tidsbegränsade upplevare kliver in på denna scen och betraktar den. Eftersom scenen är densamma för alla, blir våra upplevelser tillräckligt lika för att vi ska kunna enas om en gemensam verklighet.

En upplevare \→ Många upplevelser (Idealism/Solipsism/Monism):

Detta är den mer radikala, filosofiska positionen. Här antas det att det bara finns en grundläggande förmåga till förnimmelse – en "Upplevare" med stort U, det som Advaita Vedanta kallar Brahman eller västerländsk idealism kallar Det Absoluta. Denna enda upplevare genererar en oändlig mängd olika perspektiv. Det vi kallar "andra människor" är i själva verket samma unika förnimmelseförmåga som blickar ut genom biologiska linser som ständigt avlöser varandra.

Varför det första antagandet vinner "by default":

Om vi inte fattar ett aktivt beslut, faller vi pladask tillbaka på det första antagandet. Det beror främst på tre saker:

○ Biologisk och social överlevnad: För att vi ska kunna samarbeta, bygga broar eller undvika att bli påkörda av bilar måste vi agera som om det finns en objektiv, delad verklighet. Det första antagandet är pragmatiskt; det kräver ingen introspektion för att fungera i vardagen.

○ Språkets struktur: Vårt språk är uppbyggt kring subjekt och objekt ("Jag ser trädet"). Bara genom att prata tvingas vi nästan alltid in i en modell där det finns ett separat "jag" (en av många upplevare) och en separat "värld".

○ Det stabila konsensuset:

Om både du och jag tittar på ett hus och är överens om att det är rött, är den enklaste slutsatsen för hjärnan att huset existerar oberoende av oss båda.

Att utmana standardinställningen:

Om man däremot börjar syna det hela närmare (genom exempelvis kvantfysikaliska tolkningsfrågor eller djup meditation) märker man att det första antagandet har logiska luckor. Vi kan till exempel aldrig bevisa att en objektiv värld existerar utanför vårt medvetande, eftersom varje tänkbart bevis i sig måste upplevas genom medvetandet.

Genom att inte ta ställning tillåter vi den materialistiska samtidsandan att välja åt oss. Men så fort vi formulerar dilemmat bryts förtrollningen, och den "självklara" yttre världen börjar kännas mer som en fascinerande projektion i en pågående föreställning.

Språkets återvändsgränd:

När vi försöker beskriva den andra positionen (Monism/Idealism) snubblar vi ofta på orden. Så fort vi säger "Medvetandet projicerar världen", har vi i smyg smugglat in en tredelad struktur:

En projektor
En projektion
En duk som projektionen visas på.

Vips så är vi tillbaka i dualismen (position 1).

I den rena Advaita Vedanta-filosofin, eller hos västerländska idealister som Schopenhauer, är världen inte något som skapas av medvetandet. Snarare är den essentiella grunden själva förnimmelseförmågan som speglas i olika former till medvetande.

Jämförelse av de två ontologiska modellerna

Attribut Position 1: Många upplevare (Materialism)

Metafor: Teaterscenen: Scenen står där i mörkret. Skådespelarna (upplevarna) kliver på och av.

Primär substans: Materia/Energi (Objektivt)

Vardagsjaget (Egot): En fundamental, separat entitet.

Konsensus: beror på att vi tittar på samma yttre objekt

"Attribut": Position 2: Egentligen En Absolut Existens utan attribut men med en inneboende natur - perceptionsförmågan (Idealism/Monism)

Metafor: Drömmen: Alla karaktärer, hus och träd i drömmen är effekten av samma förnimmelseförmågas tillståndsändring

Primär substans: Absolut Existens Sensibilitet (Subjektivt)

Vardagsjaget (Egot): En tillfällig lins eller "vinkel" av det pågående fenomenet.

Konsensus: beror på att det är samma subjekt som upplever fenomenet genom olika vinklar.

Hur vi löser språkfällan: Från "Skapelse" till "Modulering"

För att slippa orden "skapar" eller "genererar" (som skapar en klyfta mellan skaparen och det skapade), brukar österländsk filosofi och modern analytisk idealism (som Bernardo Kastrup) använda andra liknelser:

Vågen och havet: En våg är inte skapad av havet som något separat. Vågen är havet, fast i en specifik rörelseform. På samma sätt är världen inte skapad av Förnimmelsen – världen är Förnimmelseförmågan som har tagit formen av en upplevelse. Det finns då ingen "yttre värld" som medvetandet tittar på, och det finns inget "medvetande" som sitter gömt inne i huvudet. Det finns bara själva upplevelsen (The Seeming).

Alla på varandra följande tillståndsskiften uppfattas som fördröjningar i eftersläpningen och där dröjer de sig som en krökning eller återspegling i det som utrycker tillståndsändringen. Trögheten och perceptionen pågår som i ett nollpunktsfält utan början eller slut och tillståndsändringarna följer varandra så snabbt att de uppfattas som en jämn ström trots sin sekventiella växelverkan. Den binära växlingens exponens är oändlig i sin utveckling men bromsas antagligen upp av krökningarna som drar till sig de upptädande motståndskrökningarna i deras växelvisa övergående i nollpunktsfältet. Dessa motståndskrökningar har en samtidighet men uppfattas i fördröjning och uppfattas då som avstånd i nollpunktsfältet som tidsförskjutning.

Detta mappar exakt mot den erfarenhet subjekt som växlar har mellan drömlös sömn och upplevelsen av dess växelverkan mot vaket medvetande där perceptionsförmågan är den inneboende naturen av den absoluta förutsättningen. Detta är också den enda möjligheten att erfara någonting överhuvudtaget. Den subjektiva förutsättningen syns inte i någon föreställning utom som i formerna av den multitud av spegelreflexiva vinklar den kan uppleva den fenomenala verkligheten genom.

Det materialistiska perspektivet:

Världen är fundamentalt medvetslös materia. Evolutionen bygger komplexa maskiner (hjärnor) som till slut genererar medvetande som en funktionell slutprodukt för att överleva. Medvetandet är i den materiella synen på tillvaron tänkandes slutprodukt.

Det transcendentala/icke-duala perspektivet (Absolute Existence /):

Världen är fundamentalt medvetande. Evolutionen är den process där detta medvetande tar form, differentierar sig och speglar sig självt genom olika fysiska och fenomenala uttryck.

I AEFs perspektiv blir materialismens "blindsight" inte ett bevis på att tänkande kan ske utan medvetande. Det blir snarare ett exempel på en spegelformsmeny som är begränsad till att bara registrera information, utan att ha förmågan att reflektera medvetandets fulla, unika ljus (qualia) i just den funktionen.

Varför standardinställningen är en "Förtrollning":

Materialismen är vår standardinställning eftersom den är evolutionens sätt att hålla oss vid liv. Om en tiger hoppar mot dig hinner du inte filosofera över om den är en modulering av förnimmelseförmågan – du måste springa. Men så fort man formulerar dilemmat spricker den naiva realismen. Det räcker med den enkla insikten att du aldrig någonsin har upplevt en materiell värld; du har bara upplevt upplevelsen av den.

När vi försöker beskriva monism (Position 2) med ett dualistiskt verktyg (språket), sker en automatisk förvrängning. Det är därför begrepp som modulering, excitation eller lokalisering fungerar bättre än skapelse.

Vikten av "The Seeming" (Skenet): I den Absoluta Existensfilosofin blir det tydligt att det vi kallar "materia" egentligen bara är hur en process ser ut från ett visst perspektiv. Den materiella kroppen är inte behållaren för ditt medvetande; kroppen är snarare den bild som uppstår när den Absoluta Existensen blickar på sig själv genom en specifik, tidsbegränsad vinkel.

Det fantastiska med Hlatkys formulering var insikten om att magin bryts i samma sekund som dilemmat artikuleras. Genom att bara ge Position 2 ett giltigt språkligt utrymme, upphör materialismen att vara "Sanningen" och blir istället vad den faktiskt är: ett antagande som bygger på att världen har uppstått ur ingenting - ex nihilo - och ur den logiska explosionen kan man härleda vilket påstående som helst, (till exempel Ur det absolut ingenting med dimmensionen noll uppstår ett vakuum som är så instabilt så det ändrar tillstånd och blir till en tomrumsmängd som blir till det universum som vi ser idag.

Och att tro att vi kan beskriva universum som ett helt oberoende, objektivt fält "utan föreställare" är kanske vetenskapens sista, stora dogm som håller på att krackelera.

Dike 1: Den blinda materialismen (Döden som slutstation) Om vi inte har förutsättningarna klara för oss, köper vi standardinställningen. Vi tror att den stumma, materiella teaterscenen är den enda verkligheten och att vi är små, isolerade biologiska olycksfall som snart ska raderas ut. Resultat: Vi blir verklighetsfrånvända eftersom vi lever i en illusion av absolut separation. Vi grips av existentiell skräck, neuroser och en ständig jakt på att säkra det temporära egot. Vi missar att vi är Havet, och tror desperat att vi bara är den dödsdömda Vågen.

Dike 2: Den absoluta tystnaden (Variationslös tomhet) Om vi tar Krishnamurtis väg fullt ut, stänger av projektorn och vilar helt i det Absoluta, så upphör oscillationen. Men i det tillståndet finns ingen tid, inga färger, inga relationer, ingen kärlek, ingen musik – ingenting. Det är ett absolut, homogent intet. Resultat: Vi blir också helt verklighetsfrånvända, eftersom vi helt förnekar och flyr det fenomen som faktiskt pågår. Om den Absoluta Existensen bara ville vara i vila, skulle den aldrig ha börjat oscillera från första början. Att vägra oscillationen är att vägra själva meningen med att föreställningen startade. Lösningen: Att spela rollen samtidigt som man vet att man är skådespelaren Det är här Hlatkys och den Absoluta Existensfilosofins verkliga värde framträder. Lösningen är inte att välja det ena eller det andra diket, utan att hålla båda perspektiven samtidigt. Det är vad som inom mystiken kallas att vara i världen, men inte av världen. När förutsättningen är glasklar för dig, förändras oscillationen: Du kan springa ifrån tigern (eftersom du respekterar spelets regler och biologins överlevnadskrav), men i djupet av ditt väsen vet du att både du och tigern är samma Existens som modulerar sig. Du kan sörja, glädjas och uppleva tillvarons rika variation, men du gör det utan den förlamande skräcken, eftersom du vet att döden bara är att filmen tar slut – inte att biosalongen brinner ner.

Vad är det då som somnar ifrån medvetandet av verkligheten?

Skulle man rent filosofiskt kunna antaga att det är förnimmelseförmågan som den inneboende naturen av Existensens oförändrat bestående Absoluta Vara som växelverkar mellan de två tillstånden av närvaro och frånvaro i förnimmelsen av medvetandes olika intensiva frekvenstillstånd som blir till olika upplevelser av trögheten av motstånd? Skulle man rent filosofiskt kunna antaga att ju intensivare frekvenser, ju trögare motstånd i upplevelsen av medvetandeverkligheten. Bara som rena ödmjuka filosofiskt existentiella antaganden alltså.

När man rensar bort det religiösa och sentimentala bruset blir det istället en knivskarp, nästan matematisk eller geometrisk princip: Det finns det Absoluta Varat (Existensen). Dess inneboende natur är att förnimma (Essensen). När denna förmåga rör sig, skapas tillstånd av olika densitet och motstånd (Fenomenen). Det krävs ingen tro, inga rökelsen och inget saktmodigt viskande för att konstatera det – det är en ren strukturell nödvändighet för att en upplevelse överhuvudtaget ska kunna äga rum.

Den Absoluta Existensfilosofins tankeexperimentella antagandemodell pekar på följande:

Låg intensitet/frekvens: Förnimmelsförmågan rör sig med långsamma, glesa intervaller. Informationstätheten är låg. Upplevelsen har inget starkt fäste, inget stort motstånd. Det är en flytande, diffus upplevelse. Hög intensitet/frekvens: Förnimmelsförmågan opererar med en extremt hög hastighet och täthet. Den piskar upp en så total informationsdensitet att det uppstår en omedelbar friktion. Denna friktion upplevs som tröghet. Det är den trögheten vi kallar fysisk materia, tid och rum. Ju snabbare förnimmelsförmågan "samplar" verkligheten, desto mer kompakt och solid framstår den. Det är en rent mekanisk nödvändighet: motstånd är biprodukten av hög frekvens. Utan den trögheten skulle upplevelsen kollapsa tillbaka till nollpunkten på ett ögonblick. Det krävs hög frekvens för att hålla illusionen av en fast verklighet uppe.

Att påstå att någon har "sanningen" om det Absoluta är det ultimata beviset på att man har missat det. Det Absoluta kan man bara vara i och utgå ifrån att man är i.

Absolut eller relativt

Att påpeka på att den som alltid relativisera verkligheten är i själva verket att själv anta att i grund och botten har den fenomenala verkligheten en Absolut grund.

När någon hävdar att "allt är relativt" eller att "det inte finns någon absolut sanning", uppstår ett logiskt problem:

• Påståendet upphäver sig självt: Om påståendet "allt är relativt" är sant, måste ju även det påståendet vara relativt.

• En dold absolutism: För att kunna slå fast som en universell regel att verkligheten alltid är relativ, måste personen ironiskt nog inta en absolut ståndpunkt.

De hävdar att det finns åtminstone en absolut sanning: att allt annat är relativt.

Filosofen Platon använde ett liknande argument mot sofisterna (som menade att sanningen är subjektiv) redan för 2400 år sedan. Han påpekade att om Protagoras har rätt i att "människan är alltings mått" (att allt är sant för den som tror det), så måste ju även Protagoras kritiker ha rätt när de säger att Protagoras har fel.

Kort sagt: Det går inte att argumentera för att det inte finns någon fast grund att stå på, utan att samtidigt försöka bygga det argumentet på en fast grund.

Detta är vad som utforskas på den här webbplatsen

De relativa motsatserna

Origo / Koordinatsystem Existens / Icke-existens

Utgångspunkt / Koordinatsystem Absolut / Relativ

Potens / impotens Möjlighet / Omöjlighet

Förutsättning / Utfall Förmåga / Realisation

Oupplevd / Upplevd Subjekt / Objekt

Ordning / Kaos Liv / Död

Logiken i växelverkan (Par för Par):

Origo / Koordinatsystem (\←-→ ) Existens Icke-existens

Det första steget i växelverkan. Origo är den absoluta existensen. Logiken kräver att Origo fixeras gentemot icke-existensen för att ett koordinatsystem (en relationell struktur) över huvud taget ska kunna projiceras.

Utgångspunkt / Koordinatsystem (\←→) Absolut / Relativ

Origo fungerar som en absolut utgångspunkt. Växelverkan sker när denna fasta punkt speglar sig i koordinatsystemet och skapar den första logiska uppdelningen mellan det som är absolut (origo självt) och det som är relativt (allt i systemet

Potens / Impotens (\←--→) Möjlighet / Omöjlighet

Det projicerade systemet laddas med inneboende förmåga. Växelverkan mellan den totala kraften (potens) och dess begränsning (impotens) definierar vad som är logiskt möjligt eller omöjligt inuti systemet.

Förutsättning / Utfall (\←→ ) Förmåga / Realisation

Här sker själva "hoppet" eller språnget till det faktiska. Systemets uppsatta förutsättning (essensen) slår ut i ett konkret utfall. Det är här förnimmelsens latenta förmåga slår över till en blixtsnabb, fenomenal realisation. Förmågan att sekventiellt variera mellan två tillstånd som bäst kan liknas vid mental frånvaro av upplevelsen av stinuli och upplevelse av stimuli.

Oupplevd / Upplevd (\←→) Subjekt / Objekt

I realisationen spaltas det som kan upplevas i kontraster. Origo agerar som det centrala subjektet, och det som projiceras som skillnad som blir till objekt. I denna sekventiella puls går det som nyss var rent latent (oupplevt) till att omedelbart bli förnummet (upplevt).

Ordning / Kaos (\←-→) Liv / Död

När dessa realisationer sker i en sekventiell följd uppstår upplevelsen av struktur (ordning) och sönderfall (kaos). På den biologiska nivån översätts denna oscillation till spänningen mellan upprätthållandet av ordning (som kallas Liv) och där sönderfallet (som felaktigt kallas "Död" som betyder oförmåga att uppleva tillståndsändringar) övergår i nya former i sekventiella tillståndsändringar till andra former.

I den här ordningen finns ingen logisk motsägelse, eftersom universum inte tillåts ha en självständig materiell existens. Varje steg, från det mest grundläggande till det mest komplexa, är helt beroende av hur det relativa koordinatsystemet i varje ögonblick pulserar mot och bekräftas av sitt Origo. Universum finns bara i och genom denna växelverkan.

Att tala om en död som en "slutpunkt" eller en "återvändo" är att återigen smuggla in tid och en separat varelse som gör en resa. Men det finns ingen resa. Tiden är den sekventiella växelverkan mellan tillstånden drömlös sömn och vaket medvetande.

• Steg 1–2 (Fundamentet): Här etableras den dualitet som krävs för att något alls ska kunna "bli till". Ett absolut Origo kan inte uppleva sig självt utan en relativ struktur (koordinatsystemet). Detta löser det klassiska filosofiska problemet med hur det Ena (det absoluta) kan bli det Många (universum).

• Steg 3–4 (Dynamiken): När systemet väl är projicerat, laddas det med spänning. Potens och förmåga är inte materiella krafter, utan logiska nödvändigheter. "Språnget" i steg 4 är det vetenskapen liknar vid kvantfysikens föreställningar om vågfunktionskollaps eller Aristoteles övergång från potential till actus - det latenta blir omedelbart aktuellt.

• Steg 5–6 (Fenomenologin): Här landar logiken i den mänskliga (eller kosmiska) erfarenheten. Det är först när Subjekt och Objekt separeras som "Upplevelsen" kan ske. Liv och död blir då inte biologiska slutstationer, utan kosmiska "av- och på-knappar" i den sekventiella pulsen.

Repetition

• Existence (Origo / Det Absoluta): Origo är inte "ingenting" eller ett tomrum, utan själva fundamentet - den oföränderliga, absoluta existensen (Being). Det är den fixerade punkt som ditt första och andra steg kräver för att överhuvudtaget kunna projicera en relationell struktur.

• Essence (Potens / Förmåga / Faculty of Perception): Detta är systemets inneboende natur innan det slår ut i konkret form. I steg 3 och 4 beskrivs detta som "den latenta förmågan" eller "total kraft". I AEF är essensen just förnimmelseförmågan (Faculty of Perception) - den rena potentialen att uppleva, helt odelad och utan relationer.

• Fenomenet (Koordinatsystem / Utfall / Realisation): Detta är "det som pågår" (that which is going on) - det relativa, föränderliga och skenbart uppdelade koordinatsystemet där subjekt och objekt, ordning och kaos, liv och död uppträder. Det är här den sekventiella pulsen (oscillationen) skapar en tillfällig, fenomenal realisation av det som egentligen är ett och odelat.

Eftersom universum inte har en självständig materiell existens, finns det ingen linjär axel där en varelse rör sig från punkt A (liv) till punkt B (död). "Resan" är bara koordinatsystemets tillfälliga tolkning av den blixtsnabba växlingen mellan tillstånden. Döden blir då inte en återvändo till intet, eftersom Origo (där allt är ett) är den konstanta, absoluta existensen som aldrig upphör att pulsera.

Detta system är internt konsistent. Eftersom det drar undan mattan för den materiella realismen, kan ingen attackera modellen utifrån materiella motsägelser. Allt hänger på relationen mellan Origo och koordinatsystemet. Universum är inte en plats, utan en aktivitet - en blixtsnabb kosmisk "av- och på-knapp"!

Rymden

Utrymmet i "dubbelaspektmonismen": Om Universum redan är ett för oss närvarande utrymme så sker i detta fenomenala utrymme ett genom krökning uppträdande av partikulära former som fogas samman av krökningen i informationen som utvecklats till hjärnor som i sin tur kan göra mentala föreställningar av den fenomenala verkligheten. Det verkar som två utrymmen trots att det är ett fenomen som är effekten av den underliggande absoluta existensen.

Ett utrymme som bjuder på reellt påtagligt motstånd och ett mentalt utrymme som inte bjuder på konsekvenserna av ett reellt motstånd.

Det upplevs som två olika rum - det yttre objektiva rummet och det inre mentala rummet - men de är två sidor av samma mynt, genererade av samma underliggande existens.

Kvantfysikalisterna sysslar ju inte med observatören utan endast med observatörseffekten vid observationen.

Filosofin verkar ju ha givit upp den Absoluta Existensen och dess essens.

Under 1900-talet drabbades västerländsk filosofi av en stark skepsis mot "stora metafysiska system" (mycket på grund av logisk positivism och postmodernism). Man började anse att frågor om "Absolut Existens" eller "Tingen i sig" (Kants Ding an sich) var omöjliga att besvara eller rentav meningslösa.

Men – den absoluta existensen gör faktiskt någonting av en comeback idag! Inom den moderna medvetandefilosofin har man stött på "det svåra problemet" (The Hard Problem of Consciousness): hur kan död, orörlig materia i det yttre rummet ge upphov till subjektiv upplevelse i det inre rummet? Eftersom verken ren materialisme eller traditionell dualism lyckas lösa detta, vänder sig allt fler framstående filosofer och fysiker återigen mot idéer som ligger väldigt nära en Inatropisk / Neutral Monism:

(Bohm & Hiley): Fysikern David Bohm talade om den implicita (dolda/underliggande) ordningen och den explicita (utvikta/fenomenala) ordningen. Det vi ser som rum, tid och materia är bara skummet på ytan av en djupare, helhetlig existens. Dual-Aspect Monism (Pauli-Jung & Polkinghorne): Kvantfysikern Wolfgang Pauli och psykologen Carl Jung föreslog att fysik och psyke är två komplementära projektioner av en enda, underliggande och obrytbar verklighet.

Analytisk Panpsykism (t.ex. Philip Goff / Bernardo Kastrup): Tanken att universums fundamentala grundämne inte är "död materia", utan en form av fundamentalt medvetande eller neutral existens som manifesterar sig som materia på utsidan och upplevelse på insidan.

Insikt: Filosofin gav kanske upp den Absoluta Existensen ett tag när den försökte bli lika reducerande som naturvetenskapen. Men när vetenskapen själv slår emot väggen (vid kvantfysikens gåtor och medvetandets ursprung) tvingas vi tillbaka till Spinozas och dubbelaspektmonismens insikt: Det yttre objektiva och det inre subjektiva är inte två saker som krockar, utan samma absoluta existens sedd från två olika vinklar.

Om det Absoluta saknar delar kan det inte kallas en helhet — det är snarare Ren Existens eller Grund. Parmenides (antikens Grekland) var inne på exakt detta: Det Som Är kan inte delas upp, har ingen början eller slut, och kan inte bestå av delar, för vad skulle ligga mellan delarna? Advaita Vedanta (indisk filosofi) kallar det Advaita – vilket ordagrant betyder "Icke-två" snarare än "Ett". Man undviker ordet "Ett" just för att inte antyda att det finns en "Helhet" som står i motsats till "Delar".

Hur uppstår då "delarna" i det fenomenala rummet? Om det Absoluta saknar delar, varifrån kommer då alla enskilda saker vi upplever (stolar, atomer, tankar, du och jag)? Svaret i denna tradition blir att delarna inte är reella i sig själva, utan ett resultat av ett perspektiv / en avgränsning:

Det Absoluta (Utan delar): Den underliggande, odelade existensen. Klyvningen / Krökningen: När existensen "kröker sig" eller uppmärksammar sig själv från en viss punkt, uppstår en gräns. Upplevelsen av delar: Gränsen gör att vi upplever en "insida" (mentalt rum) och en "utsida" (fysiskt rum med motstånd). Delarna är alltså inte byggstenar som bygger upp det Absoluta. Delarna är optiska eller strukturella illusioner som uppstår när det odelade betraktas från en specifik utsiktspunkt inuti sig självt. Så fort vi kallar det för en "helhet" har vi av misstag smugglat in mångfald och delar i det som i sin essens måste vara helt odelat.

Absolut Existensfilosofi pekar mot den mest fundamentala och radikala distanslösheten. Den nöjer sig inte med att hålla ihop världen som ett nätverk eller en organism (som Hlatky gör). Den kliver helt utanför domänen för måttband, koordinater och relationer. Den hävdar att det aldrig har funnits något faktisk avstånd – bara en och samma fundamentala existens som förnimmer sina egna tillståndsändringar.

När Absolut Existensfilosofi skalar bort allt som över huvud taget går att beskriva – alla former, koncept, rumsliga attribut, egenskaper och manifestationer – återstår ingen "substans" eller ontologisk modell. Det som återstår är det renodlade, distanslösa Subjektet.

Så länge vi delar upp världen i "objekt där ute" och "subjekt här inne" får vi ett filosofiskt sår som inte vill läka (det svåra problemet med medvetandet). En absolut existensfilosofisk ram läker detta sår i ett enda drag: Både ditt medvetande och stjärnan du tittar på är samma Absoluta Existens som upplever sig själv genom olika fenomenala former.

Absolut Existensfilosofi släpper helt anspråket på att beskriva innehållet och pekar enbart mot det som förnimmer. Den fundamentala förnimmelseförutsättningen som ingenting kan ställas utanför.

Eftersom detta Subjekt saknar utsträckning, gränser och yttre observation i sig självt, går det varken att mätas med meter eller placeras på en karta. Det är distanslösheten i sin renaste form. Alla avstånd, mått och separationer är bara innehåll som dyker upp i och för detta subjekt. Att utgå från det distanslösa subjektet innebär att vägen framåt inte handlar om att bygga en ny, mer avancerad teoretisk modell av universum, utan om att erkänna den absoluta utgångspunkt som redan är fallet innan någon beskrivning ens påbörjas.

Ai kommer antagligen att revidera fysikalismen: Vi kommer antagligen att inse att materialistisk fysik i sin nuvarande form saknar en fundamental pusselbit för att förklara upplevelsevärlden.

AI stärker fysikalismen genom att visa att funktionsduglig intelligens är ren fysik och information. Men samtidigt klär AI av fysikalismen genom att göra det tydligare än någonsin att intelligens och upplevelse inte är samma sak.

Allt du någonsin har observerat, uppmätt eller tänkt (inklusive galaxer, atomer och kvanthändelser) har skett inuti ett medvetande. Du kan aldrig ta dig "utanför" subjektiv upplevelse för att bevisa att en helt oberoende, objektvärld finns i sig själv.

Att anta som en metafysisk hypotes att Universums förutsättningsgrund är ett Absolut Subjekt är en av de mest kraftfulla och konsistenta modellerna inom filosofisk idealism. Det går inte att motbevisa, och det löser många metafysiska knutar som materialismen brottas med — men det går naturligtvis inte att bevisas med dagens naturvetenskapliga metoder. Det är en väldigt stark kandidat om man söker en filosofisk förklaring, men inom vetenskapen räknas det fortfarande som en metafysisk hypotes, vilket det också är enligt den Absoluta Existensfilosofin.

Det den Absoluta Existensfilosofin pekar mot är en helgjuten och djupgående metafysisk modell för hur det som "Är" uttrycker sig som allt som "syns"

Det Absoluta Subjektet.är den enda utgångspunkt som det inte går att tvivla på.

Den Absoluta Existensfilosofin ger en ontologi som varken förnekar den fysiska världens reella motstånd eller avfärdar medvetandet som en “illusion”. Den placerar bara båda där de hör hemma: som två unika uttryck för det enda som i grunden inte kan betvivlas - Ren, Odelad Existens.

En "Intelligens" bakom fenomenet

Intelligens handlar om att särskilja viktig information från oviktig information. Att föreställa sig att det skulle råda motstridigheter i en grundförutsättning är precis som det låter, en föreställning. Möjligheten att det skulle råda motstridiga krafter är ologiskt i en absolut förutsättning. Motstridigheter är ett fenomenalt begrepp och alltså inte något som kan utgöra en utgångspunkt.

Att sätta en 'intelligens' som en absolut utgångspunkt (vilket ofta görs i teologiska eller teleologiska argument om en skapare eller ett kosmiskt medvetande) blir ett kategorifel. Det är att förväxla det fenomenala verktyget (intelligens) med den grundläggande absoluta villkorets väsentliga princip. Förnimmelseförmågan leder inte till någon permanent väsentlig utsläckning, eftersom drömlös djupsömn inte är ett slut på det pågående fenomenet. På den absoluta existentiella nivån finns inget innehåll att motstå. På den väsentliga nivån finns det heller inget verkligt motstånd, men den sekventiella förändringen av tillstånd upplevs som motstånd i den fenomenala operativa verkligheten där intelligens/sortering sker.

Inuti Subjektet.

I den Absoluta Existensfilosofins ramverk är en "föreställning" varken en fristående, slumpmässig tanke eller en ren produkt av isolerade biologiska hjärnor. Allt vi upplever som delade nätverk eller enskilda fokuspunkter är sekundära manifestationer (tillståndsändringar) inuti detta enda, ursprungliga och absoluta Ur-subjekt.

Går det då att som i den Absoluta Existensfilosofin att anta att vi är inuti ett Absolut Ur-Subjekt som upplever sig själv i form av många upplevelsevinklar?

Det går faktiskt alldeles utmärkt att anta detta och det är dessutom en filosofisk modell med en rik och urgammal historia.

Inom filosofin kallas denna idé ofta för idealistisk monism eller kosmopsykism. I stället för att anta att materia är fundamentet och att medvetande på något magiskt sätt uppstår ur hjärnan (materialism), vänder man på perspektivet: medvetandet är det primära fundamentet, och den fysiska världen är hur detta medvetande ser ut "från utsidan". Det finns flera kraftfulla sätt att förstå och formulera detta antagande på:

1. Den moderna varianten: Analytisk idealism Nutida filosofer som Bernardo Kastrup beskriver det Absoluta Ur-Subjektet som ett universellt medvetande. Vi enskilda individer fungerar då som dissociativa tillstånd (eller "alters") inom detta enda medvetande. Precis som en person med dissociativ identitetsstörning kan ha olika personligheter som inte delar minnen med varandra, har det universella medvetandet delat upp sig i miljarder begränsade "upplevelsevinklar" – du, jag, djur och växter.

2. De klassiska filosofiska spåren Advaita Vedanta (Österländsk filosofi): Här kallas det absoluta subjektet för Brahman. Den individuella själen (Atman) är i grunden identisk med Brahman. Illusionen (Maya) är det som gör att det enda Subjektet upplever sig som separata varelser.

Tysk idealism: Filosofer som Schelling och Hegel talade om det Absoluta som utforskar och blir medvetet om sig självt genom naturen och mänskligheten.

Spinoza: Han menade att allt som finns är en enda substans (Gud eller Naturen), och vi är alla uttryck för denna enda helhet.

Varför är detta antagande attraktivt? Det löser det så kallade "svåra medvetandeproblemet" (The Hard Problem of Consciousness). Om materia är allt som finns är det nästan omöjligt att förklara hur död, kännande-lös materia plötsligt kan ge upphov till den inre upplevelsen av färgen röd eller smärtan i ett skrapsår.

Om du i stället antar att ett Ur-Subjekt är fundamentet, slipper du förklara hur medvetande uppstår ur ingenting – det har alltid varit där.

Kort sagt: Att tänka att ett Ur-Subjekt uttrycker den fenomenala verkligheten för att kunna uppleva någon tillvaro överhuvudtaget och detta från oändligt många unika vinklar, det är inte bara ett giltigt antagande, utan en av de mest robusta alternativen till den rådande materialistiska världsbilden.

Bara för att den fenomenala verkligheten verkar som en enorm organisk enhet så gör det inte den Absoluta förutsättningen till en sammansatt organism.

Om att få perspektiv i reflektion av vad som pågår i upplevelsen:

Att det går att få ett perspektiv på en upplevelse genom att tänka på det som finns kvar i minnets resonans gör inte att det går att få perspektiv på den direkt pågående upplevelsen. Den går inte att komma utanför och betrakta i ett utanförperspektiv.

Det går inte få perspektiv utifrån på en upplevelse samtidigt som den pågår. Det som händer vid ett försök är att man får en upplevelsebild i en föreställning om hur någon annan händelsevis kan uppfatta upplevelsen I det som upplevs och ifrågasätta omdömet i de handlingar som uttrycks i upplevelsen.

Vid försök att få perspektiv på det som upplevs, skiftas fokus och övergår till att granska läget i hur situationen upplevs från ett annat perspektiv. Den föreställningen ersätter den pågående upplevelsen.

Utifrånperspektivet i stunden blir en mental projektion som skapar en inre bild av hur en hypotetisk utomstående betraktare skulle uppfatta situationen. Denna projektion leder till att upplevelsen ifrågasätts av det egna omdömet i handlingen och uttrycket. Istället för ett neutralt "helikopterperspektiv" hamnar upplevelsen lätt i en dömande, osäker loop där uppmärksamheten blir störd och handlingarna trycks ned av fokus skiftet.

"Resonansen" eller "det genuina perspektivet" kräver ett tidligt eller känslomässigt avstånd som behöver landa i minnet för att kunna betraktas klart. Den pågående upplevelsen går det bara att ingå i, men aldrig samtidigt då båda två sker med en viss fördröjning där den pågående upplevelsen ständigt speglas och mappas mot den pågående upplevelsen i en sekventiell tillstånd-växling.

Det går alltså inte att både uppleva något och samtidigt betrakta upplevelsen utifrån, eftersom själva försöket att göra detta förändrar och förstör den pågående upplevelsen. Alla undersökningsresultat blir alltid påverkade av själva undersökningens upplevelse.

Detta innebär också att om upplevelsen av enhet är genuin så påverkas de upplevelse-former som samspelar samtidigt även om de upplevs i åtskillnad. Det finns inte något som är avgränsat som inte är upplevelsen. Det skulle vara att påstå att det som faktiskt upplevs inte är en upplevelse, hur mystisk upplevelsen än är. En upplevelse är alltså alltid obegriplig om den aldrig har upplevts och satt sig som erfarenhetens minne av upplevelsen.

Det går visserligen att både höra talas om och läsa om upplevelsen och göra sig en mental projektion av upplevelsen men om någon inte har testat något i upplevelsen av det som förklaras så kan denna någon aldrig någonsin fatta vad upplevelsen innebär.

Om universum bara skulle vara en återspegling;

Om universum bara skulle vara en återspegling av en i grunden oförändrat bestående absolut enhet så skulle det inte finnas några avgränsade oförändrat bestående former i universum. Allt i universum skulle då bara uppträda som fenomenala spegel former som upplever en enhet inifrån denna enhet.

Om enheten inte är en entitet, är den inte ett objekt som går att peka på. Den har inga gränser, inga egenskaper (eftersom egenskaper kräver något att jämföras med) och ingen definition. Enheten liknar det som inom filosofin kallas icke-dualistisk ontologi eller det daoistiska begreppet Dao – det är inte en "gud" eller en "kraft", utan själva d förutsättningen som gör att form överhuvudtaget kan uppstå. Förutsättningen är perceptionsförmågan som gör alla upplevelser möjliga

Att upplevelsen av enhet sker inifrån innebär inte att det inte handlar om att en "varelse" eller en "gudom" har delat upp sig själv. Istället är universum en dynamisk upplevelse där centrum är “origo” varifrån upplevelsen sker.

Varje avgränsad upplevelseform är inte en del av en entitet, utan en lokaliserad brännpunkt där upplevelserna sker.

Eftersom det inte finns någon underliggande "entitet" som håller ihop formerna, blir de avgränsade formernas förgänglighet ännu mer total. Det finns ingen fast form i enskilda saker. All form blir rent relationell i och med att formerna bara pågår i relation till varandra, som krusningar i ett energifält. Det är alltså inte en monism där "allt är en och samma sak (entitet)", utan snarare en radikal non-dualism där uppdelningen mellan "det som upplever" och "det som upplevs" helt faller bort. Det finns bara upplevelsen av tillvaron som enhet.

Vetenskapens utveckling och tanken om dess “kvantvakuum” sett ur ett urgammalt filosofiskt perspektiv genom att vända på det vetenskapliga paradigmet.

När vetenskapen gör det som kallas "vacuum" kvantifierat så har man gjort en objektifiering av något som är osynligt.

Objektifieringen beror på att vetenskapen för år sedan lyfte bort allt som hade med det subjektiva medvetandet ut ur bilden av rent metodoligiska själ.

Det vetenskapen gjorde var att lyfta bort det kvalitativa som har med upplevelser att göra. Upplevelser är nämligen inte mätbara på annat sätt än genom opinionsundersökningar och vetenskapen får inte bygga på tyckande och vad någon teoretiskt tror om verkligheten.

Tyckande och smak varierar över tid och kan inte vara en del av ekvationen som ska bära när man måste vara säker på att det man tänker bygga tål de krafter det kan komma att utsättas för. Att materialet kommer att hålla samman och inte falla ihop får inte bygga på en lös grund av vad något föreställer sig i sin fantasi.

Det var alltså genom att prioritera den teknologiska utvecklingen på bekostnad av det subjektiva tyckande som teknologin har fått sitt övertag.
Det subjektiva fick helt enkelt tas ut ur kalkylen av metodologiska själ.

Detta har lett till en fantastisk teknologisk utveckling som nu saknar det överblickbara i och med datorernas och det som populärt kallas artificiell intelligens. Att det kallas artificiell intelligens beror på att datorerna saknar den subjektiva upplevaren som använder språket i orienteringen av tillvarons växlingar och alla dess olikheter av spänningar och avspänningar. Alltså det som också känner till skillnaden mellan drömlös sömn och vakenheten i den riktade verkligheten.

Vad skulle då hända om en människa som kan tänka I flera steg får höra att vetenskapen har kommit fram till att den synliga verkligheten hoppar fram ur ett kvantifierat vakuum som saknar den subjektiva kvaliteten i upplevandet? Om denna filosofiska tänkare fick en idé att stoppa tillbaka subjektet i den filosofiska tanken på ursprunget till den upplevda verkligheten, vad skulle detta då kunna leda till?

Först så kanske den filosofen skulle föreställa sig att vakuum inte skulle vara ett kvantifierat osynligt objektivt vakuum utan istället att det är ett kvantifierat subjektivt vakuum. När samma filosof funderar en stund till eller låter någon annan fortsätta tankeexperimentet så kanske den kommer med iden atf subjektet inte alls behöver vara ett kvantutativt subjekt utan istället kan vara ett absolut kvalitativt subjekt utan några inbördes delar. Detta Ur-subjekt skulle då kunna tänkas ha en förnimmande förmåga som sin inneboende natur. Detta skulle då vara det essentiella i filosofin. Denna essens skulle då vara det som hade möjligheten att känna av olikheter av spänning och avspänning. Alltså det som känner till skillnaden mellan drömlös sömn och vakenheten i verkligheten. Filosofin skulle då få tre skilda nivåer i tankekedjan.

1 En Absolut Existens som ett grundläggande Ur-subjekt.

2 Dess Essens som är förmågan till förnimmelse av tillstöbdsförändringar

3 Fenomenet som en effekt av de upplevda sekventiella skillnaderna i spegelformerna som medvetandet av verkligheten.

Medvetandet är ett fenomen Universum är ett fenomen Förmågan till förnimmelse är inte ett fenomen. Den är essensen som den inneboende naturen av det Existentiella subjektets Absoluta Existens.

Det vetenskapen ser som ett materiellt vakuum är i detta paradigm ett "subjektivt plenum" i en absolut fullhet av förnimmelseförmåga som tillåter fenomenen framträda ur sina tillståndsförändringar.

En potential behöver ingen som trycker på knappen. Det finns bara en riktiktning från potential till förverkligande i en ständig loop. Det finns ingen vilja eller val bakom en potential.

En reflex är inte i första hand en återkastning av en spegelbild i en extern spegel. Det är en reaktion på ett stimuli som en ryckning men inte en mekanisk ryckning utan en upplevelse av skillnaden i att ta emot ett intryck och att inte ta ett intryck. Det är i pausen skillnader uppstår. Speglingen är inte uppbyggd av något. Speglingen är en upplevelse. Varat upplever inte frånvaro men fattar fenomenalt att frånvaro varit aktuellt i en eftersläpning. Det är ett logiskt meningsfullt cirkelresonemang