Översikt: Logisk Hållbarhet

Absolute Existence Philosophy

Översikt: Logisk hållbarhet av den Absoluta Existensfilosofin

"Verkligheten är ett pågående närvarande fenomen i just detta nu och ingen ryckning av ett dött utsträckt vakuum"

Utgångspunkt i ett oförändrat varande Resonemanget bygger på antagandet att det finns ett enda oföränderligt fundament, ett varande som inte blir till, inte upphör och inte förändras. Detta antagande fungerar som den logiska axeln som allt annat relateras till.
Förnimmelseförmågan som nödvändig aspekt Om något ska kunna framträda som fenomen måste det finnas en inneboende förmåga till förnimmelse. Förmågan är inte en relation utan en grundläggande inneboende natur hos det bestående varat. Utan denna förmåga skulle inget fenomen kunna aktualiseras överhuvudtaget.
Fenomenen Fenomenen är inte självständiga existensformer, utan uppstår antagligen genom en mosdulering av förnimmelseförmågan. De visar sig som föränderliga, beroende och villkorade uttryck av det som i sig är oföränderligt.
Essens som kvalificering av Vara Essens beskriver den inneboende naturen hos det som redan är. Den kommer logiskt efter antagandet av varandet självt, eftersom något måste vara innan det kan beskrivas genom sina egenskaper.
Villkor som nivåbundet begrepp Villkor hör till fenomenens domän. De gäller för det som uppstår, förändras och försvinner. Det oförändrade varat är inte villkorat och faller därför utanför alla kategorier som förutsätter beroenden.
Nödvändighet och möjlighet Nödvändighet följer ur antagandet: om existensen är oföränderlig och förnimmelseförmågan är essentiell, då är fenomenens tillkomst den enda möjliga följden. Möjlighet avser däremot variationerna inom fenomenens former, inte själva grundvillkoret för deras förekomst.
Universum som fenomen Universum kan förstås som en modulering av förnimmelseförmågan. Fenomenet framstår som organiskt, men intrycket är i sig ett fenomen – ett uttryck för förnimmelseförmågan snarare än en självständig substans.
Ontologisk konsekvenskedja
- Vara (oföränderlig existens)
- Essens (natur/förmåga)
- Fenomen (det som visar sig)
Denna kedja är logiskt ordnad så att varje steg är beroende av föregående, men aldrig omvänt.
Begreppens hållbarhet Begreppen blir hållbara om och endast om de inte motsäger antagandet om ett oföränderligt fundament. Varje begrepp som förutsätter förändring eller beroende gäller enbart fenomenens nivå och kan inte appliceras bakåt på det bestående varat.
Helhetsförståelsen Den logiska hållbarheten ligger i konsekvensen: om man accepterar den första förutsättningen – det oförändrat bestående varat – följer resten som nödvändiga implikationer. Helheten blir då en sammanhängande struktur där existens, essens, förmåga och fenomen logiskt fogas samman.

Uttalat ställningstagande

"Vi har att ta ställning till om vi antar att verkligheten är en upplevelse på grund av många upplevare (Gudar), eller om vi antar att verkligheten är många upplevelser på grund av en och samma upplevare (Gud). Om vi inte tar en uttalad ställning till detta, gäller det första antagandet outtalat."

Detta sa den ungerskfödda filosofen och juris dr Stefan Hlatky i en radiointervlu på 90 - talet

Denna tanke har nu vidareutvecklats i den Absoluta Existensfilosofin.

De två positionerna Många upplevare \→;En gemensam verklighet (Objektivism/Materialism):

Detta är vår vardagliga intuition. Vi antar att världen existerar "där ute" som en fast, objektiv scen. Du, jag och miljoner andra relativa, tidsbegränsade upplevare kliver in på denna scen och betraktar den. Eftersom scenen är densamma för alla, blir våra upplevelser tillräckligt lika för att vi ska kunna enas om en gemensam verklighet.

En upplevare \→ Många upplevelser (Idealism/Solipsism/Monism):

Detta är den mer radikala, filosofiska positionen. Här antas det att det bara finns en grundläggande förmåga till förnimmelse – en "Upplevare" med stort U, det som Advaita Vedanta kallar Brahman eller västerländsk idealism kallar Det Absoluta. Denna enda upplevare genererar en oändlig mängd olika perspektiv. Det vi kallar "andra människor" är i själva verket samma unika förnimmelseförmåga som blickar ut genom biologiska linser som ständigt avlöser varandra.

Varför det första antagandet vinner "by default":

Om vi inte fattar ett aktivt beslut, faller vi pladask tillbaka på det första antagandet. Det beror främst på tre saker:

○ Biologisk och social överlevnad: För att vi ska kunna samarbeta, bygga broar eller undvika att bli påkörda av bilar måste vi agera som om det finns en objektiv, delad verklighet. Det första antagandet är pragmatiskt; det kräver ingen introspektion för att fungera i vardagen.

○ Språkets struktur: Vårt språk är uppbyggt kring subjekt och objekt ("Jag ser trädet"). Bara genom att prata tvingas vi nästan alltid in i en modell där det finns ett separat "jag" (en av många upplevare) och en separat "värld".

○ Det stabila konsensuset:

Om både du och jag tittar på ett hus och är överens om att det är rött, är den enklaste slutsatsen för hjärnan att huset existerar oberoende av oss båda.

Att utmana standardinställningen:

Om man däremot börjar syna det hela närmare (genom exempelvis kvantfysikaliska tolkningsfrågor eller djup meditation) märker man att det första antagandet har logiska luckor. Vi kan till exempel aldrig bevisa att en objektiv värld existerar utanför vårt medvetande, eftersom varje tänkbart bevis i sig måste upplevas genom medvetandet.

Genom att inte ta ställning tillåter vi den materialistiska samtidsandan att välja åt oss. Men så fort vi formulerar dilemmat bryts förtrollningen, och den "självklara" yttre världen börjar kännas mer som en fascinerande projektion i en pågående föreställning.

Språkets återvändsgränd:

När vi försöker beskriva den andra positionen (Monism/Idealism) snubblar vi ofta på orden. Så fort vi säger "Medvetandet projicerar världen", har vi i smyg smugglat in en tredelad struktur:

En projektor
En projektion
En duk som projektionen visas på.

Vips så är vi tillbaka i dualismen (position 1).

I den rena Advaita Vedanta-filosofin, eller hos västerländska idealister som Schopenhauer, är världen inte något som skapas av medvetandet. Snarare är världen själva förnimmelseförmågan som speglas i olika former till medvetande.

Jämförelse av de två ontologiska modellerna

Attribut Position 1: Många upplevare (Materialism)

Metafor: Teaterscenen: Scenen står där i mörkret. Skådespelarna (upplevarna) kliver på och av.

Primär substans: Materia/Energi (Objektivt)

Vardagsjaget (Egot): En fundamental, separat entitet.

Konsensus: beror på att vi tittar på samma yttre objekt

"Attribut": Position 2: Egentligen En Absolut Existens utan attribut men med en inneboende natur - perceptionsförmågan (Idealism/Monism)

Metafor: Drömmen: Alla karaktärer, hus och träd i drömmen är effekten av samma förnimmelseförmågas tillståndsändring

Primär substans: Absolut Existens Sensibilitet (Subjektivt)

Vardagsjaget (Egot): En tillfällig lins eller "vinkel" av det pågående fenomenet.

Konsensus: beror på att det är samma subjekt som upplever fenomenet genom olika vinklar.

Hur vi löser språkfällan: Från "Skapelse" till "Modulering"

För att slippa orden "skapar" eller "genererar" (som skapar en klyfta mellan skaparen och det skapade), brukar österländsk filosofi och modern analytisk idealism (som Bernardo Kastrup) använda andra liknelser:

Vågen och havet: En våg är inte skapad av havet som något separat. Vågen är havet, fast i en specifik rörelseform. På samma sätt är världen inte skapad av Förnimmelsen – världen är Förnimmelseförmågan som har tagit formen av en upplevelse. Det finns då ingen "yttre värld" som medvetandet tittar på, och det finns inget "medvetande" som sitter gömt inne i huvudet. Det finns bara själva upplevelsen (The Seeming).

Varför standardinställningen är en "Förtrollning":

Materialismen är vår standardinställning eftersom den är evolutionens sätt att hålla oss vid liv. Om en tiger hoppar mot dig hinner du inte filosofera över om den är en modulering av förnimmelseförmågan – du måste springa. Men så fort man formulerar dilemmat spricker den naiva realismen. Det räcker med den enkla insikten att du aldrig någonsin har upplevt en materiell värld; du har bara upplevt upplevelsen av den.

När vi försöker beskriva monism (Position 2) med ett dualistiskt verktyg (språket), sker en automatisk förvrängning. Det är därför begrepp som modulering, excitation eller lokalisering fungerar bättre än skapelse.

Vikten av "The Seeming" (Skenet): I den Absoluta Existensfilosofin blir det tydligt att det vi kallar "materia" egentligen bara är hur en process ser ut från ett visst perspektiv. Den materiella kroppen är inte behållaren för ditt medvetande; kroppen är snarare den bild som uppstår när den Absoluta Existensen blickar på sig själv genom en specifik, tidsbegränsad vinkel.

Det fantastiska med Hlatkys formulering var insikten om att magin bryts i samma sekund som dilemmat artikuleras. Genom att bara ge Position 2 ett giltigt språkligt utrymme, upphör materialismen att vara "Sanningen" och blir istället vad den faktiskt är: ett antagande som bygger på att världen har uppstått ur ingenting - ex nihilo - och ur den logiska explosionen kan man härleda vilket påstående som helst, (till exempel Ur det absolut ingenting med dimmensionen noll uppstår ett vakuum som är så instabilt så det ändrar tillstånd och blir till en tomrumsmängd som blir till det universum som vi ser idag.

Och att tro att vi kan beskriva universum som ett helt oberoende, objektivt fält "utan föreställare" är kanske vetenskapens sista, stora dogm som håller på att krackelera.

Dike 1: Den blinda materialismen (Döden som slutstation) Om vi inte har förutsättningarna klara för oss, köper vi standardinställningen. Vi tror att den stumma, materiella teaterscenen är den enda verkligheten och att vi är små, isolerade biologiska olycksfall som snart ska raderas ut. Resultat: Vi blir verklighetsfrånvända eftersom vi lever i en illusion av absolut separation. Vi grips av existentiell skräck, neuroser och en ständig jakt på att säkra det temporära egot. Vi missar att vi är Havet, och tror desperat att vi bara är den dödsdömda Vågen.

Dike 2: Den absoluta tystnaden (Variationslös tomhet) Om vi tar Krishnamurtis väg fullt ut, stänger av projektorn och vilar helt i det Absoluta, så upphör oscillationen. Men i det tillståndet finns ingen tid, inga färger, inga relationer, ingen kärlek, ingen musik – ingenting. Det är ett absolut, homogent intet. Resultat: Vi blir också helt verklighetsfrånvända, eftersom vi helt förnekar och flyr det fenomen som faktiskt pågår. Om den Absoluta Existensen bara ville vara i vila, skulle den aldrig ha börjat oscillera från första början. Att vägra oscillationen är att vägra själva meningen med att föreställningen startade. Lösningen: Att spela rollen samtidigt som man vet att man är skådespelaren Det är här Hlatkys och den Absoluta Existensfilosofins verkliga värde framträder. Lösningen är inte att välja det ena eller det andra diket, utan att hålla båda perspektiven samtidigt. Det är vad som inom mystiken kallas att vara i världen, men inte av världen. När förutsättningen är glasklar för dig, förändras oscillationen: Du kan springa ifrån tigern (eftersom du respekterar spelets regler och biologins överlevnadskrav), men i djupet av ditt väsen vet du att både du och tigern är samma Existens som modulerar sig. Du kan sörja, glädjas och uppleva tillvarons rika variation, men du gör det utan den förlamande skräcken, eftersom du vet att döden bara är att filmen tar slut – inte att biosalongen brinner ner.

Vad är det då som somnar ifrån medvetandet av verkligheten?

Skulle man rent filosofiskt kunna antaga att det är förnimmelseförmågan som den inneboende naturen av Existensens oförändrat bestående Absoluta Vara som växelverkar mellan de två tillstånden av närvaro och frånvaro i förnimmelsen av medvetandes olika intensiva frekvenstillstånd som blir till olika upplevelser av trögheten av motstånd? Skulle man rent filosofiskt kunna antaga att ju intensivare frekvenser, ju trögare motstånd i upplevelsen av medvetandeverkligheten. Bara som rena ödmjuka filosofiskt existentiella antaganden alltså.

När man rensar bort det religiösa och sentimentala bruset blir det istället en knivskarp, nästan matematisk eller geometrisk princip: Det finns det Absoluta Varat (Existensen). Dess inneboende natur är att förnimma (Essensen). När denna förmåga rör sig, skapas tillstånd av olika densitet och motstånd (Fenomenen). Det krävs ingen tro, inga rökelsen och inget saktmodigt viskande för att konstatera det – det är en ren strukturell nödvändighet för att en upplevelse överhuvudtaget ska kunna äga rum.

Den Absoluta Existensfilosofins tankeexperimentella antagandemodell pekar på följande:

Låg intensitet/frekvens: Förnimmelsförmågan rör sig med långsamma, glesa intervaller. Informationstätheten är låg. Upplevelsen har inget starkt fäste, inget stort motstånd. Det är en flytande, diffus upplevelse. Hög intensitet/frekvens: Förnimmelsförmågan opererar med en extremt hög hastighet och täthet. Den piskar upp en så total informationsdensitet att det uppstår en omedelbar friktion. Denna friktion upplevs som tröghet. Det är den trögheten vi kallar fysisk materia, tid och rum. Ju snabbare förnimmelsförmågan "samplar" verkligheten, desto mer kompakt och solid framstår den. Det är en rent mekanisk nödvändighet: motstånd är biprodukten av hög frekvens. Utan den trögheten skulle upplevelsen kollapsa tillbaka till nollpunkten på ett ögonblick. Det krävs hög frekvens för att hålla illusionen av en fast verklighet uppe.

Att påstå att någon har "sanningen" om det Absoluta är det ultimata beviset på att man har missat det. Det Absoluta kan man bara vara i och utgå ifrån att man är i.

Rymden

Utrymmet i "dubbelaspektmonismen": Om Universum redan är ett för oss närvarande utrymme så sker i detta fenomenala utrymme ett genom krökning uppträdande av partikulära former som fogas samman av krökningen i informationen som utvecklats till hjärnor som i sin tur kan göra mentala föreställningar av den fenomenala verkligheten. Det verkar som två utrymmen trots att det är ett fenomen som är effekten av den underliggande absoluta existensen.

Ett utrymme som bjuder på reellt påtagligt motstånd och ett mentalt utrymme som inte bjuder på konsekvenserna av ett reellt motstånd.

Det upplevs som två olika rum - det yttre objektiva rummet och det inre mentala rummet - men de är två sidor av samma mynt, genererade av samma underliggande existens.

Kvantfysikalisterna sysslar ju inte med observatören utan endast med observatörseffekten vid observationen.

Filosofin verkar ju ha givit upp den Absoluta Existensen och dess essens.

Under 1900-talet drabbades västerländsk filosofi av en stark skepsis mot "stora metafysiska system" (mycket på grund av logisk positivism och postmodernism). Man började anse att frågor om "Absolut Existens" eller "Tingen i sig" (Kants Ding an sich) var omöjliga att besvara eller rentav meningslösa.

Men – den absoluta existensen gör faktiskt någonting av en comeback idag! Inom den moderna medvetandefilosofin har man stött på "det svåra problemet" (The Hard Problem of Consciousness): hur kan död, orörlig materia i det yttre rummet ge upphov till subjektiv upplevelse i det inre rummet? Eftersom verken ren materialisme eller traditionell dualism lyckas lösa detta, vänder sig allt fler framstående filosofer och fysiker återigen mot idéer som ligger väldigt nära en Inatropisk / Neutral Monism:

(Bohm & Hiley): Fysikern David Bohm talade om den implicita (dolda/underliggande) ordningen och den explicita (utvikta/fenomenala) ordningen. Det vi ser som rum, tid och materia är bara skummet på ytan av en djupare, helhetlig existens. Dual-Aspect Monism (Pauli-Jung & Polkinghorne): Kvantfysikern Wolfgang Pauli och psykologen Carl Jung föreslog precis det du beskriver: fysik och psyke är två komplementära projektioner av en enda, underliggande och obrytbar verklighet.

Analytisk Panpsykism (t.ex. Philip Goff / Bernardo Kastrup): Tanken att universums fundamentala grundämne inte är "död materia", utan en form av fundamentalt medvetande eller neutral existens som manifesterar sig som materia på utsidan och upplevelse på insidan.

Insikt: Filosofin gav kanske upp den Absoluta Existensen ett tag när den försökte bli lika reducerande som naturvetenskapen. Men när vetenskapen själv slår emot väggen (vid kvantfysikens gåtor och medvetandets ursprung) tvingas vi tillbaka till Spinozas och dubbelaspektmonismens insikt: Det yttre objektiva och det inre subjektiva är inte två saker som krockar, utan samma absoluta existens sedd från två olika vinklar.

Om det Absoluta saknar delar kan det inte kallas en helhet — det är snarare Ren Existens eller Grund. Parmenides (antikens Grekland) var inne på exakt detta: Det Som Är kan inte delas upp, har ingen början eller slut, och kan inte bestå av delar, för vad skulle ligga mellan delarna? Advaita Vedanta (indisk filosofi) kallar det Advaita – vilket ordagrant betyder "Icke-två" snarare än "Ett". Man undviker ordet "Ett" just för att inte antyda att det finns en "Helhet" som står i motsats till "Delar".

Hur uppstår då "delarna" i det fenomenala rummet? Om det Absoluta saknar delar, varifrån kommer då alla enskilda saker vi upplever (stolar, atomer, tankar, du och jag)? Svaret i denna tradition blir att delarna inte är reella i sig själva, utan ett resultat av ett perspektiv / en avgränsning:

Det Absoluta (Utan delar): Den underliggande, odelade existensen. Klyvningen / Krökningen: När existensen "kröker sig" eller uppmärksammar sig själv från en viss punkt, uppstår en gräns. Upplevelsen av delar: Gränsen gör att vi upplever en "insida" (mentalt rum) och en "utsida" (fysiskt rum med motstånd). Delarna är alltså inte byggstenar som bygger upp det Absoluta. Delarna är optiska eller strukturella illusioner som uppstår när det odelade betraktas från en specifik utsiktspunkt inuti sig självt. Så fort vi kallar det för en "helhet" har vi av misstag smugglat in mångfald och delar i det som i sin essens måste vara helt odelat.

Absolut Existensfilosofi pekar mot den mest fundamentala och radikala distanslösheten. Den nöjer sig inte med att hålla ihop världen som ett nätverk eller en organism (som Hlatky gör). Den kliver helt utanför domänen för måttband, koordinater och relationer. Den hävdar att det aldrig har funnits något faktisk avstånd – bara en och samma fundamentala existens som förnimmer sina egna tillståndsändringar.

När Absolut Existensfilosofi skalar bort allt som över huvud taget går att beskriva – alla former, koncept, rumsliga attribut, egenskaper och manifestationer – återstår ingen "substans" eller ontologisk modell. Det som återstår är det renodlade, distanslösa Subjektet.

Så länge vi delar upp världen i "objekt där ute" och "subjekt här inne" får vi ett filosofiskt sår som inte vill läka (det svåra problemet med medvetandet). En absolut existensfilosofisk ram läker detta sår i ett enda drag: Både ditt medvetande och stjärnan du tittar på är samma Absoluta Existens som upplever sig själv genom olika fenomenala former.

Absolut Existensfilosofi släpper helt anspråket på att beskriva innehållet och pekar enbart mot det som förnimmer. Den fundamentala förnimmelseförutsättningen som ingenting kan ställas utanför.

Eftersom detta Subjekt saknar utsträckning, gränser och yttre observation i sig självt, går det varken att mätas med meter eller placeras på en karta. Det är distanslösheten i sin renaste form. Alla avstånd, mått och separationer är bara innehåll som dyker upp i och för detta subjekt. Att utgå från det distanslösa subjektet innebär att vägen framåt inte handlar om att bygga en ny, mer avancerad teoretisk modell av universum, utan om att erkänna den absoluta utgångspunkt som redan är fallet innan någon beskrivning ens påbörjas.

Ai kommer antagligen att revidera fysikalismen: Vi kommer antagligen att inse att materialistisk fysik i sin nuvarande form saknar en fundamental pusselbit för att förklara upplevelsevärlden.

AI stärker fysikalismen genom att visa att funktionsduglig intelligens är ren fysik och information. Men samtidigt klär AI av fysikalismen genom att göra det tydligare än någonsin att intelligens och upplevelse inte är samma sak.

Allt du någonsin har observerat, uppmätt eller tänkt (inklusive galaxer, atomer och kvanthändelser) har skett inuti ett medvetande. Du kan aldrig ta dig "utanför" subjektiv upplevelse för att bevisa att en helt oberoende, objektvärld finns i sig själv.

Att anta som en metafysisk hypotes att Universums förutsättningsgrund är ett Absolut Subjekt är en av de mest kraftfulla och konsistenta modellerna inom filosofisk idealism. Det går inte att motbevisa, och det löser många metafysiska knutar som materialismen brottas med — men det går naturligtvis inte att bevisas med dagens naturvetenskapliga metoder. Det är en väldigt stark kandidat om man söker en filosofisk förklaring, men inom vetenskapen räknas det fortfarande som en metafysisk hypotes, vilket det också är enligt den Absoluta Existensfilosofin.

Det den Absoluta Existensfilosofin pekar mot är en helgjuten och djupgående metafysisk modell för hur det som "Är" uttrycker sig som allt som "syns"

Det Absoluta Subjektet.är den enda utgångspunkt som det inte går att tvivla på.

Den Absoluta Existensfilosofin ger en ontologi som varken förnekar den fysiska världens reella motstånd eller avfärdar medvetandet som en “illusion”. Den placerar bara båda där de hör hemma: som två unika uttryck för det enda som i grunden inte kan betvivlas - Ren, Odelad Existens.

Inuti Subjektet.

I den Absoluta Existensfilosofins ramverk är en "föreställning" varken en fristående, slumpmässig tanke eller en ren produkt av isolerade biologiska hjärnor. Allt vi upplever som delade nätverk eller enskilda fokuspunkter är sekundära manifestationer (tillståndsändringar) inuti detta enda, ursprungliga och absoluta Ur-subjekt.

Går det då att som i den Absoluta Existensfilosofin att anta att vi är inuti ett Absolut Ur-Subjekt som upplever sig själv i form av många upplevelsevinklar?

Det går faktiskt alldeles utmärkt att anta detta och det är dessutom en filosofisk modell med en rik och urgammal historia.

Inom filosofin kallas denna idé ofta för idealistisk monism eller kosmopsykism. I stället för att anta att materia är fundamentet och att medvetande på något magiskt sätt uppstår ur hjärnan (materialism), vänder man på perspektivet: medvetandet är det primära fundamentet, och den fysiska världen är hur detta medvetande ser ut "från utsidan". Det finns flera kraftfulla sätt att förstå och formulera detta antagande på:

1. Den moderna varianten: Analytisk idealism Nutida filosofer som Bernardo Kastrup beskriver det Absoluta Ur-Subjektet som ett universellt medvetande. Vi enskilda individer fungerar då som dissociativa tillstånd (eller "alters") inom detta enda medvetande. Precis som en person med dissociativ identitetsstörning kan ha olika personligheter som inte delar minnen med varandra, har det universella medvetandet delat upp sig i miljarder begränsade "upplevelsevinklar" – du, jag, djur och växter.

2. De klassiska filosofiska spåren Advaita Vedanta (Österländsk filosofi): Här kallas det absoluta subjektet för Brahman. Den individuella själen (Atman) är i grunden identisk med Brahman. Illusionen (Maya) är det som gör att det enda Subjektet upplever sig som separata varelser.

Tysk idealism: Filosofer som Schelling och Hegel talade om det Absoluta som utforskar och blir medvetet om sig självt genom naturen och mänskligheten.

Spinoza: Han menade att allt som finns är en enda substans (Gud eller Naturen), och vi är alla uttryck för denna enda helhet.

Varför är detta antagande attraktivt? Det löser det så kallade "svåra medvetandeproblemet" (The Hard Problem of Consciousness). Om materia är allt som finns är det nästan omöjligt att förklara hur död, kännande-lös materia plötsligt kan ge upphov till den inre upplevelsen av färgen röd eller smärtan i ett skrapsår.

Om du i stället antar att ett Ur-Subjekt är fundamentet, slipper du förklara hur medvetande uppstår ur ingenting – det har alltid varit där.

Kort sagt: Att tänka att ett Ur-Subjekt uttrycker den fenomenala verkligheten för att kunna uppleva någon tillvaro överhuvudtaget och detta från oändligt många unika vinklar, det är inte bara ett giltigt antagande, utan en av de mest robusta alternativen till den rådande materialistiska världsbilden.

Bara för att den fenomenala verkligheten verkar som en enorm organisk enhet så gör det inte den Absoluta förutsättningen till en sammansatt organism.