Missförståndet om likgiltighet

I den Absoluta Existensfilosofin kan det vid en första anblick framstå som om utgångspunkten innebär en form av likgiltighet inför vad andra människor säger, känner eller hävdar. Den tolkningen är förståelig, men den vilar på en sammanblandning mellan frånvaro av identitetsförsvar och frånvaro av lyssnande.

Det som prövas är inte ett avståndstagande från relation, dialog eller ansvar, utan om själva förmågan till förnimmelse kan utgöra den stabila referenspunkten – den kompassnål – från vilken allt innehåll, inklusive andras utsagor, kan mötas utan att filtreras genom jagets behov av bekräftelse, försvar eller positionering.

När jaget inte längre behöver skydda sig självt som något oföränderligt, upphör inte lyssnandet. Tvärtom finns möjligheten att höra vad som sägs utan att omedelbart reducera det till hot, krav eller identitetsmarkörer. Det är just detta som ofta feltolkas som likgiltighet.

Antagandet kräver ingen acceptans och erbjuder ingen uppenbarelse. Det är en inbjudan att pröva om det överhuvudtaget är möjligt att låta detta vara utgångspunkt – och att se vad som då händer med samtalet, med förståelsen och med den egna närvaron.

Den spontana tolkningen uppstår därför att Absolut Existens-filosofin bryter mot tre djupt invanda tolkningsramar samtidigt:

1. Sammanblandningen mellan jagets decentralisering och relationell likgiltighet

I psykologiska sammanhang är "att inte utgå från jaget" ofta förknippat med: – undvikande anknytning – dissociation – emotionell avstängning – ansvarsförskjutning

Detta är fullt rimliga associationer inom den kliniska ramen, eftersom där är jaget normalt bärare av: – empati – ansvar – lyssnande – moralisk orientering

När Absolut Existens-filosofin antar att jaget inte är centrum, hörs det därför lätt som:

"Det som andra säger berör mig inte."

Men det är en feltolkning av vad som avlastas. Det är inte lyssnandet som avlastas, utan försvaret.

I den Absoluta Existensfilosofin tas inte relationen bort – det är hotet mot identiteten som tas bort.

2. Avsaknaden av normativ återkoppling

I vanliga samtal fungerar jaget som ett nav för respons: – jag håller med – jag tar emot kritik – jag justerar mig – jag markerar gräns

När någon talar från en utgångspunkt där identiteten vilar i själva förmågan till förnimmelse, finns inte längre den automatiska speglingen:

"Det du säger påverkar vem jag är."

För mottagaren kan detta upplevas som: – ointresse – överlägsenhet – eller emotionell frånvaro

Men i själva verket är det avsaknaden av ett krav på positionering som gör responsen annorlunda. Det finns inget behov av att: – vinna – försvara – korrigera – eller avvisa

Detta kan lätt misstolkas som att man "struntar i vad andra säger", när det snarare är så att man inte behöver använda det som byggmaterial för identiteten.

3. Frånvaron av implicit maktspel

I de flesta filosofiska, psykologiska och existentiella diskussioner finns ett outtalat maktspel: – vem har tolkningsföreträde – vem vet mer – vem har kommit längre

Absolut Existens-filosofin deltar inte i detta spel, eftersom den inte erbjuder: – insikter att äga – positioner att inta – slutsatser att försvara

För den som är tränad att läsa samtal i termer av makt, ansvar och påverkan kan detta se ut som:

"Du placerar dig utanför samtalet."

Men det som faktiskt sker är att samtalet inte längre bär identiteten, utan bara innehållet som prövas.

Kärnpunkten

Den vanligaste tolkningen –

"Detta är ett sätt att slippa ta in andra"

– uppstår därför att man tolkar identitetsmässig avlastning som emotionell reträtt.

Men i den Absoluta Existensfilosofin gäller det motsatta: – När jaget inte måste skyddas kan det som sägs höras utan filtrering. – När inget står på spel identitetsmässigt finns inget behov av att stänga ute.

Det är alltså inte ett sätt att strunta i andra, utan ett sätt att inte behöva använda andra för att stabilisera ett jag.

Och just därför väcker det oro: för i vår kultur är jagets reaktivitet ofta det som feltolkas som engagemang.

Detta är därför inte ett relationsflyktigt förhållningssätt, utan ett som saknar de signaler vi lärt oss känna igen som "jag är närvarande".