Ramverk

Om det Absoluta - Förhållandet mellan Existensen, Essensen och Fenomenet

Det filosofiska ramverket

Tillvarons grund måste per definition vara något som är oförändrat bestående. Denna insikt fungerar inte som en föreställning, utan som en nödvändig förutsättning för allt vidare resonemang.

Denna förutsättning kan inte tänkas som ett objekt, inte som ett ting bland ting, och inte som något som framträder i ett rum eller i ett tomrum. Den är inte resultatet av ett tänkande, utan det som gör tänkande möjligt överhuvudtaget.

Den oförändrat bestående utgångspunkten benämns i det följande som "Existens", och detta begrepp används här i absolut mening. Om detta absoluta begrepp tas bort faller hela resonemanget, eftersom inget resonemang kan byggas utan en absolut grund.

Förutsättning och föreställning

När en människa gör sig en föreställning om någonting, sker detta alltid utifrån något. En föreställning kan aldrig uppstå ur intet, eftersom själva föreställningen redan förutsätter en närvaro – tänkaren.

Detta innebär att allt filosofiskt resonemang alltid redan vilar på något som inte själv är en föreställning. Tar man bort denna förutsättning faller både tänkandet och resonemanget bort.

Det fortsatta resonemanget måste därför börja med:

1. En Absolut Existens – den oförändrat bestående förutsättningen.

Essensen

Existensen kan inte förstås som tom eller overksam. Den måste ha en inneboende natur. Denna inneboende natur benämns "Essens".

Essensen är inte en föreställning och inte resultatet av ett tänkande. Den antas här som den grundläggande Förnimmelseförmågan – inte som något som uppkommer, utan som det som alltid redan finns till som Existensens Natur.

Om förnimmelseförmågan tas bort faller hela resonemanget, eftersom inget kan framträda, upplevas eller relateras utan den.

Vi har nu:

1. Existens
2. Essens (Förnimmelseförmågan)

Fenomenet

För att förnimmelseförmågan ska kunna realisera något förnimmbart krävs en framträdande nivå. Denna nivå är Fenomenet.

Fenomenet är inte Existensen och inte Essensen. Fenomenet är realisationen – det som framträder som upplevelse, förändring och värld.

Fenomenet fungerar som en nödvändig vändpunkt, i den meningen att det som framträder alltid är relaterat tillbaka till sin grund.

Vi får därmed:

1. Existensen – oförändrad
2. Essensen – förnimmelseförmågan oförändrad
3. Fenomenet – realisationen där de pågående förändingen verkar

Den sammanhängande begreppscirkeln

Här uppstår en sammanhängande ordning som inte bryts:

• Existensen är förutsättningen.
• Essensen är Existensens inneboende natur.
• Fenomenet är realisationen som gör förnimmelse möjlig som upplevelse.

Fenomenet vänds därmed alltid tillbaka till grunden, genom ett framträdandet som förnimmelseförmågans egen realisation till medvetande.

Det filosofiska sammanhanget kan då uttryckas som:

1. En logisk förutsättning (Existens)
2. En självevident essens (Förnimmelseförmågan)
3. En förnimbar realisation (Fenomenet)

Universum

Det som i detta sammanhang benämns Universum är inte den absoluta grunden, utan det fenomenala uttrycket – den ständigt föränderliga bild som framträder i realisationen.

Universum är därmed det som förnims, inte det som förnimmer.

Förnimmelseförmågan förblir identisk med sig själv, medan universum framträder som förändring.

Del 1 – Introduktion

Varje människa bär på den inneboende förmågan att uppleva världen, den att inse sin egen existens och att reflektera över tillvaron. Denna text är ett försök att kartlägga relationen mellan tre begrepp - Existens, Essens och Fenomen, och hur dessa tre hörnstenar av det filosofiska tänkandet påverkar vår förståelse av världen, vårt medvetande och våra upplevelser.

Det Absoluta är inte ett objekt utan måste nödvändigtvis förstås som ett "ursprungligt Subjekt" – för att vi ska kunna reflektera över Existensen som något. Detta "Ursprungssubjekt" är själva "Ursprungliga Orsaken" eller vad vi i vardagligt språk kallar "ORSAKEN," på vilken det filosofiska tänkandet i den Absolut Existensfilosofin är grundat.

En objektifiering av en singularitet på detta sättet som bärare av all potetialitet är ingen ny idé. Den är nästan alenarådande bland de flesta inom den så naturvetenskapliga kosmologin så idén är ingalunda ny.

Men om vi som vill vara filosofer använder oss av den objektifierade tanken på en singularitet utan yttre utsträckning som objekt för tanken men gör en snabb switch till ett subjekt istället så händer något.

Vi har då helt plötsligt fått det Subjekt av punkten som tanken behöver som vi kan träda in i och ha som utgångspunkt för vårat tankande.

Om vi då förstår dess essens som Förnimmelseförmågan så får vi en grund för dess interaktivitet som med nödvändighet måste krökas tillbaka till Förnimmelseförmågan. Detta med nödvändighet för att förnimmelse ska kunna vara möjlig överhuvudtaget.

På så sätt så har vi fått ett filosofiskt resonemang som håller ihop i ett filosofiskt kretsloppstänkande.

Existensen är på så sätt det enda som verkligen kan sägas vara Absolut. Den är oföränderlig, och är tänkt som "det oföränderligt bestående Varat". Allt som framträder vilar på dess grund. Fenomenen, Essensen och alla upplevelser är beroende av Existensen som Orsaksbakgrund.

Misstaget

Det spontana misstaget är att blanda ihop Existens och Essens – att tro att själva det som ÄR också är det som erfars eller upplevs.

Det är ofrånkomligt om man inte först:

Försöker objektifiera det Absoluta – ser Existensen som en bokstavlig punkt, en "uratom" utan yttre eller inre delar. Detta blir objektet för tanken.

Men utifrån objektet inser att objektifiering är omöjlig men i ett Subjekt så kan det finnas en inneboende förmåga till förnimmelse – Essensen – som möjliggör all interaktion med Fenomenen.

Först då kan man hålla isär:

1. Existensen som det som ÄR, Absolut och subjektifierat.
2. Essensen / förnimmelseförmågan som det som gör upplevelse möjlig.
3. Fenomenet (Det som manifesterar sig och återvänder till den enda essensen och resulterar i förnimmelsen av fenomenet)

Utan denna ordning flyter de ihop, och historiskt sett är det precis det som har lett till förvirring i klassiska tolkningar.

Det blir alltså tydligt att objektifiering är omöjligt men att subjektifiering är nödvändigt för att Essensen ska framträda korrekt, och först då kan man förstå interaktiviteten som är pågående och som har sin grund i förnimmelseförmågan.

Om vi inte skiljer på Existens, Essens och Fenomen förlorar vi den ordning som gör verkligheten begriplig.

När denna uppdelning uteblir händer två saker:

1. Existensen försvinner som vilkor och förutsättning , eftersom Fenomenet då antas vara det som "skapar" eller ger upphov till det som är. Det absolut givna varat ersätts av något som själv förändras.
2. Essensen — förnimmelseförmågan — reduceras till ett fenomen, något som uppstår i världen i stället för att vara det som gör världen möjlig att uppleva.

I samma ögonblick som både Existens och Essens placeras i Fenomenet blir Fenomenet själv utgångspunkten. Men Fenomenet är inte grunden; det är det som visar sig och vänder tillbaka till den enda förnimmelseförmågan.

Utan den rätta ordningen smälter allt ihop, och då blir det omöjligt att se vad som är absolut, vad som är kapacitet och vad som är manifestation.

Det självevidenta och det omöjliga att förneka

Det går inte att förneka att vi finns till och att alla som finns till upplever att de finns till, med andra ord - att de existerar.

Existens är med andra ord det mest grundläggande begreppet i all filosofi (förutom i buddhismen som utgår ifrån ett mycket oklart och motsägelsefullt begrepp, nämligen "icke-existens", vilket innebär att man inte ens använder begreppet Existens i någon grundläggande betydelse).

Det andra som inte går att förneka är att vi alla upplever Existens på grund av det som i dagligt tal kallas medvetande, där det grundläggande är något som faktiskt måste vara själva förmågan att kunna förnimma intryck. Denna förmåga måste vi kalla Förnimmelseförmågan. Denna förmåga måste ovillkorligen vara det viktigaste begreppet – själva Essensen och förutsättningen för att kunna uppleva det första begreppet, Existens, och för att uppleva det tredje begreppet, Fenomenet. Medvetandet är alltså här inte menat som tänkandets slutprodukt utan det som gör all föreställning och tänkande möjligt överhuvudtaget.

Det tredje som inte går att förneka är det fenomenala vi alla upplever: på avstånd som universum, och på nära håll som livet på planeten. Det är detta som omtalas som Fenomenet.

Dessa tre olika begrepp har ett självklart sammanhang – det filosofiska sammanhanget – som tänkare har brottats med under årtusenden.

Av dessa tre begrepp är två oförändrat bestående och ett förändringsfullt. All filosofisk förståelse hänger ovillkorligen samman med att begripa hur dessa begrepp relaterar till varandra och att inte blanda ihop dem.

Den första sammanblandningen gäller:

1. Att finnas till – Existens
2. Att ha förmågan att förnimma att man finns till.

Dessa två begrepp måste vägas med guldvåg.

Om möjligheten till förnimmelse inte fanns, skulle ingen Existens överhuvudtaget vara aktuell som förnimmelseförmågans fundamentala grund. Grunden är alltså Existensen själv, och den hänger samman med dess inneboende natur – förmågan till förnimmelse.

Det kan låta som samma sak, men bara om man inte tänker efter.

Existens är ett kvantitetsbegrepp, medan förnimmelseförmågan är ett kvalitetsbegrepp som beskriver någontings förmögenhet.

Vi har då de två mest grundläggande begreppen klara:

1. Existens = Kvantitet
2. Essens = Kvalitet

Kvantitet betyder mängd eller storlek, ofta mätbar, och används för att ange hur mycket av något som finns. Kvalitet ställs ofta i kontrast till kvantitet: medan kvantitet fokuserar på mängden, fokuserar kvalitet på standard och värde.

Essens (av latinets essentia) avser det väsentliga i något, dess kärna. Inom filosofin syftar essens på de grundläggande egenskaper som utgör ett ting – det som inte kan tas bort utan att tinget upphör att vara det det är. De egenskaper som inte är nödvändiga för ett ting utgör dess accidens, alltså tillfälliga eller icke-väsentliga drag.

Vi har nu de tre begreppen:

1. Existens
2. Essens
3. Fenomen

Utifrån dessa tre begrepp uppstår ett sammanhang som går att begripa som en nödvändig helhet av begreppen.

Det viktigaste är att förstå vilken kvantitet som ska förknippas med begreppet Existens, som är den fundamentala grunden.

Vi måste alltså fundera över om Existens som kvantitet betyder en mängd "småexistenser" som tillsammans utgör en helhet, eller om kvantiteten är singulär och lika med 1.

Om detta blir vår utgångspunkt handlar det om en Absolut Existens utan delar. Den har ingen utsträckning mot något annat och måste därför vara dimensionslös. Den Absoluta Existensen kan heller inte beskrivas inifrån – i en singularitet som är lika med 1 finns inget utrymme för relationer eller mått.

Men detta 1 är inte ett symboliskt tal. Det är ett numeriskt värde – den första och enda kvantiteten. Allt tänkande börjar med en (1) punkt. Det är den grundläggande och fundamentala existensen som utgör början för varje möjlig mängd, varje skillnad och varje tanke.

I skolans mängdlära började man en gång att tala om "den tomma mängden", som fick värdet 0. (Detta ansågs av många som ett huvudlöst sätt att börja räkna och det är det ju för all matematik måste ha siffran 1 med någonstans även om det står ett minustecken framför)

Men i den Absoluta Existensfilosofin finns begreppet Origo, "den dimensionslösa punkten" – och denna 'nollpunkt" ska inte blandas samman med värdet noll eller den tomma mängden (0). Här gäller: Kvantiteten = 1.

Detta kan tydligast uttryckas med att: "Allt är ett (1)"!

Om man nu har sammanhanget klarlagt mellan begreppen förstår man också att man måste räkna med alla tre.

Om man bortser från begreppet Existens och bara tänker på Fenomenet, så kan det sägas att man lever i "ett relativt mörker" – man ser endast det som visar sig utan att känna till grunden.

Men om man däremot endast fokuserar på den Absoluta Existensen, så kan det sägas att man till slut lever i "ett absolut totalt mörker", ty där finns inga skillnader och alltså inget att förnimma.

Därför är det nödvändigt att fokus ligger på Fenomenet, men att detta alltid utgår från Existensen genom Essensen.

När man har sammanhanget klart för sig blir det tydligt att Fenomenet är det nödvändiga uttrycket för den essentiella förnimmelseförmågan, som i sin tur har sitt ursprung i den Absoluta Existensen.

Upplösningen av frågan om en grundläggande helhets sammanhållning

Den filosofiska frågan om behovet av en ytterst sammanhållande natur är den mest centrala när det gäller en möjlig yttersta princip för sammanhållning av ett antaget existentiellt kluster. (som i en eventuell föreställning av en organisk enhet)

Denna fråga får sin naturliga, självklara upplösning om det inte finns en begränsad mängd av immanenta existensdelar att hålla samman i en helhet.

I en Absolut Existens finns inga delar att hålla ihop, så ett "inköp av klister" behövs därför inte.

Del 2 – Existensen och Essensen

Existensen

Grunden för allt. Det Absoluta som Är. Existensen kan inte erfara eller upplevas som ett fenomen, men allt som sker och kan upplevas antas vila på den.

Essensen

Inte ett ting, utan förmågan till förnimmelse. Essensen är det verktyg genom vilket fenomenet framträder. Den utgör den Absoluta förutsättningen som gör det möjligt för oss att erfara världen. Utan Essens, inget fenomen, och utan fenomenet inget intryck.

Del 3 – Förnimmelseförmågan och Fenomenet

Det Självevidenta

Förnimmelseförmågan är den gemensamma grund i vilken identiteten vilar. Den är inte ett individuellt jag utan själva möjligheten att erfara. Alla våra upplevelser är beroende av Fenomenet – det genom vilket förnimmelseförmågan blir medveten om sig själv.

Förnimmelseförmågan är någonting som heller inte kan eftersökas eller observeras, eftersom varje försök att finna den redan sker genom den. Den är inte något man kan bli medveten om, utan det genom vilket all medvetenhet överhuvudtaget är möjlig.

Vetenskapens försök att lokalisera medvetandet i hjärnan beskriver därför endast fenomenens uttryck, inte själva förnimmelseförmågan. Att söka efter förnimmelseförmågan är som att försöka se sitt eget seende — varje observation sker redan genom den förmåga man försöker finna.

I den Absoluta Existensfilosofin blir det därför logiskt nödvändigt att förstå förnimmelseförmågan som en självevident grund, inte som ett fenomen. Den är villkoret för att något överhuvudtaget ska kunna framträda — inte en följd av det som framträder.

Fenomenet

Det som framträder. Allt som upplevs, i tid och rum, är fenomen. Fenomenet är uttrycket för förnimmelseförmågan, och fenomenet saknar oföränderligt bestående delar. Allt fenomenalt är föränderligt och kan endast förstås som ett energiuttryck mellan det Absolutas Essens två olika lägen.

Fenomenet Universum

Universum – betydelse och härkomst

Betydelse: Ursprungligen syftade universum på den totala helheten av allt som existerar — hela den ordnade kosmiska fenomenala enheten. I modern mening betyder det allt som finns: rum, tid, materia, energi och lagarna som styr dessa.

Men i filosofisk mening antyder ordet också enhet i mångfalden — att allt är ett deltagande en och samma verklighet. )

Etymologi: Från latinets universum, bildat av uni- ("en", "enhetlig") och versus (perfekt particip av vertere, "vända, rikta, vända mot"). Bokstavligen betyder det alltså "allt vänt i en riktning" eller "allt som är vänd till ett (1) (helt)".

I den Absoluta Existensfilosofin är:

• en oförändrat bestående Existens det som omöjligt kan uppleva sig själv som realiserad utan något som möjliggör realisationen genom sin essens.

• förnimmelseförmågan den enda princip som kan möjliggöra realisationen, i spänningsfältet mellan Förnimmelseförmågan och dess realisering.

• själva Existensen aldrig det som upplevs som fenomenal kropp eller del; den måste endast förutsättas som grund för fenomenal realisation.

• all upplevelse per definition fenomenal, och det är endast genom fenomenet som upplevelse kan ske..

• de fenomenala varelserna aldrig är de som behöver föreställa sig Existens; den framträder redan som medvetandet genom fenomenet, som dess manifestation.

• fenomenet en konsekvens av spänningen mellan förnimmelseförmågan och dess realisering, medan förnimmelseförmågan själv aldrig blir ett objekt för upplevelse.

• alla relationer i upplevelsen mellan förnimmelseförmågan och dess realisering, inte mellan fenomenen själva, som aldrig är agenter utan endast effekter.

• det oförändrat bestående varat inte bestående av föreställda interna delar och därför inte kräver någon separat sammanhållande princip. Det är fullständigt i sig självt, och alla fenomen och upplevelser framträder inom det genom realiseringen av förnimmelseförmågan. Ingen ytterligare princip eller antagande behövs för att förklara sammanhanget.

• all relation ligger mellan perceptionen och det perceptuella