Metafysikens historia

Metafysikens historia – från fysik till Absolut Existens

Metafysik är inte ett försök att beskriva något övernaturligt eller mystiskt, utan ett begrepp som uppstod ur ett mycket konkret sammanhang. Ordet "metafysik" myntades inte som namn på en särskild lära, utan som en praktisk beteckning. När Aristoteles skrifter ordnades i bokrullar placerades vissa texter efter hans verk om naturen, "Fysiken". Dessa texter kom därför att kallas ta meta ta physika – det som kommer efter fysiken.

Innehållsligt behandlade dessa texter sådant som inte direkt rörde de observerbara fenomenen i naturen, utan de grundläggande förutsättningarna för att något överhuvudtaget ska kunna vara och förstås. Frågor om existens, essens, orsak och möjlighet föregår därför den fysik som studerar föränderliga fenomen.

Under antiken och långt in i den tidiga moderniteten var det självklart att det filosofiska tänkandet inte var reserverat för någon särskild auktoritet. Den undersökande hållningen var tillgänglig för var och en som hade tid och lust att tänka efter. Filosofi var inte ett expertområde i modern mening, utan ett gemensamt mänskligt försök att förstå tillvarons grund.

Med renässansen förändrades detta landskap. Uppfinningen av mikroskopet i slutet av 1500-talet och teleskopet i början av 1600-talet skapade en stark förhoppning om att tillvarons minsta oförändrat bestående delar skulle kunna upptäckas empiriskt. Atomteorin fick ny aktualitet just därför att den gick att göra sig en föreställning om: små, odelbara beståndsdelar som tillsammans bygger upp världen.

Teleskopet ledde också till en historisk brytpunkt. Galileo Galileis observationer av solfläckarnas rörelse visade att även solen var underkastad förändring. Detta stod i strid med den rådande kosmologin och ledde till att Galileo tvingades till offentlig avbön. Här uppstod en spricka mellan religiös auktoritet och vetenskaplig observation, en spricka som kom att prägla hela den moderna kunskapshistorien.

Med tiden övergavs dock hoppet om att finna en minsta oförändrat bestående materiell del. I stället växte en fysik fram där grundläggande entiteter beskrivs som energikvanta – tillfälliga störningar i fält. Dessa fält saknar i sig poler och riktning; de uttrycker inte något mål eller någon inneboende orientering, utan fungerar som matematiska beskrivningar av sannolikheter.

Ett fält utan poler är dock ingen egentlig förutsättning. Det liknar mer ett tomrum än något som kan bära förklaring. Det är svårt att tillskriva ett sådant fält begreppet Existens. Möjligen kan man tala om Essens, men endast i en mycket reducerad mening, eftersom fältet saknar Förnimmelseförmåga och därmed varje form av inre perspektiv.

Vetenskapen förutsätter varken en Absolut Existens eller en sådan Existens inneboende Essens. Den metodologiska avgränsningen gör att allt som inte kan vägas, mätas eller beräknas lämnas utanför. Det betyder dock inte att dessa frågor är ogiltiga, endast att de inte är vetenskapliga i strikt mening.

Om man i stället antar en Absolut Existens som oförändrat bestående och odelbar, uppstår omedelbart ett metafysiskt subjekt. Inte i psykologisk mening, utan i den meningen att Existensen har Förnimmelseförmågan som inneboende natur. Förmågan utgör då den första polen, och realiseringen av förnimmelseförmågan den andra. Mellan dessa poler uppstår ett spänningsfält med riktning, från möjlighet till aktualisering.

Förmåga och realisering är här inte fenomen, utan essentiella begrepp. All Essens kräver en oförändrat bestående Existens som grund. Fenomenen som fysiken studerar kan då förstås som uttryck för denna riktning, snarare än som självständiga yttersta realiteter.

Metafysiken framträder därmed inte som ett konkurrerande alternativ till fysiken, utan som en undersökning av det som logiskt måste antas före varje fysikalisk beskrivning. Den är inte mystik, utan ett konsekvent tänkande kring förutsättningarna för att något överhuvudtaget ska kunna framträda som något.

Relativ upplevelse

Om all upplevelse är relativ så kan det som visar sig som universum kanske vara det lysande som förverkligar det Absolutas Existens? Kanske säger sökandet efter det Absoluta allt? Kanske är den Absoluta Existensen den dimensionslösa opåtagliga adjektiviska nollpunkten? Kanske är den Absoluta Existensen (Subjekt): Den som ÄR den rena närvaron? Kanske är Essens (Förmågan): Adjektivisk kraft. Den inneboende "förmågan" hos det Absoluta. Det är inte vad det är i vila, utan vad det har förmågan till?

Kanske är Fenomenet (Verb): Utövandet av förmågan. Själva händelsen där förmågan blir handling? Kanske är Subjektet (Absolut Existens) som initierar impulsen? Kanske är förnimmelseförmågan (Essens) själva möjlighetens puls, den "dimensionslösa nollpunkten" som innehåller all "förmåga"? Kanske är Verbet (Fenomen/Universum) när förnimmelseförmågan aktiveras och blir synlig – som den briljanta insikten? Kanske gör också detta sökande efter den Absoluta Existensen till ett sökande efter Källan? Kanske kan detta förklara varför universum är så komplext; om Essensen är en oändlig förmåga, kan verbet (fenomenet) vara lika oändligt och varierat uttryck som ger intrycket av universums levande bild?

Kanske?

Från Logik till Mystik: Så länge vi kategoriserar det Absoluta och sätter en etikett på det som ett "subjekt" eller en "nollpunkt" håller vi det på avstånd med intellektet. När modellen spricker försvinner avståndet. Man slutar tänka på källan och blir en del av flödet istället. Det oändliga får inte plats: Om Essensen verkligen är oändlig, är det väl rimligt att varje mänsklig definition förr eller senare måste ge vika? En behållare som försöker rymma allt måste till slut brista. Sprickan är där ljuset kommer in: Som Leonard Cohen sjöng: "There is a crack in everything, that's how the light gets in." Kanske är det just i sammanbrottet av vår förståelse som den "briljanta insikten" faktiskt sker?

Vem har egentligen ansvaret för tänkandet om verkligheten?

Kan det verkligen delegeras till någon annan än tänkaren själv? Om antaganden om verkligheten är en fråga som den akademiska filosofin helt har lämnat över till medvetandeforskningen, teoretisk fysik och icke-dualistisk filosofi som till exempel absoluteexistence.org, Vem är det som tänker istället för att drömma?

Om vi antar något i verkligheten och därefter prövar antagandet så ser vi och lär vi oss vad som håller eller brister i förhållande till det vi antog. Vi gör oss alltså en mental föreställning om vad som eventuellt är möjligt och när vi testar detta antagande mot den verklighet som visas för oss så ser vi med egna ögon om det var ett hållbart antagande eller inte. Vi kan dessutom resonera med hjälp av språket om våra antaganden om verkligheten och på detta sättet diskutera alla förhållanden som råder i verkligheten.

På detta sätt får vi en mental språkbaserad resonerande bild av verkligheten som gör att vi kan föreställa oss det vi inte har i blickfånget eller i handen för tillfället.

Vi kan med hjälp av språket ta del av vad andra tänkare har tänkt om verkligheten och vad de antog om grunden som bar upp hela verkligheten.

Vi kan läsa i historieböckerna om Thales från Miletos som försökte tänka sig ett ämne som allt var uppbyggt av och tänkte då att allt I grund och botten var vatten.

I Bibeln nämns både i gamla och nya testamentet även vatten som det ämne som utgör grunden som något kan formas av. "Jorden blev till ur vatten och genom vatten...."

Den filosofiska frågan om det Absoluta har tidigare varit en fråga som Thomas av Aquino Kant, Leibnitz, Hegel, Spinoza, Shelling och senast Heidegger sysslade med

Tänkandet om grunden har också haft olika metoder av olika tänkare. Via negativa. Parmenides. Advaita vedanta kvantmekanisk exponering Och som ontologisk oscillation och Tanken om medvetandet som istället för tankens slutprodukt tänks som "Förnimmelseförmågan" som något som kan variera i lägena på och av som ett och samma Varas inneboende natur.

Allt detta är antaganden som ger en syntetisk modell av en Absolut Existens som ur-subjektet.

Varför frågan om det Absoluta upplöses ​Så länge vi betraktar det Absoluta som ett objekt – ett helhetsobjekt, ett Varat-i-sig, ett kvantfält eller en gudom – hamnar vi i ett oändligt sökande. Ett objekt kräver alltid en betraktare (ett subjekt) som står utanför och betraktar det. Det skapar en oöverbryggbar klyfta mellan subjekt och objekt. ​När "tinget" istället är Subjektet: ​Ingen distans kvar: Det finns inget avstånd mellan betraktaren och det betraktade. Det Absoluta är inte längre någonting du försöker hitta, förstå eller nå med språket – det är det som söker, förstår och talar. ​Kartan behövs inte längre: Alla antaganden, teorier och modeller (som Advaita, Parmenides eller Hlatky) är objekt som uppstår i Subjektet. När Subjektet inser sig självt som grunden, slutar det att missta sina egna mentala kartor för verkligheten. ​Tinget-i-sig (Kant) avmystifieras: Immanuel Kant hävdade att vi aldrig kan nå "tinget-i-sig" (Ding an sich), bara hur det framträder för oss som objekt. Men om tinget-i-sig inte är ett yttre objekt, utan själva Subjektets egen irreducibla närvaro, så "känner" Subjektet tinget-i-sig direkt – helt enkelt genom att vara det.

Från epistemologi till ren ontologi ​När tinget är ett subjekt upphör filosofin att vara en intellektuell övning i att samla kunskap (epistemologi) och blir istället ren varelse (ontologi). ​Det Absoluta blir inte "Allt" i bemärkelsen en gigantisk container som innehåller alla objekt i universum. Det blir istället den enda substanslösa subjektiviteten där alla former, tankar och förnimmelser tillfälligt dyker upp och försvinner. ​Gottfried Wilhelm Leibniz var inne på detta med sina monader – grundläggande enheter i verkligheten som inte är materiella objekt utan "själsliga" punkter av förnimmelse. Men där Leibniz delade upp verkligheten i oändligt många isolerade monader, pekar den subjektiva insikten mot att det bara finns ett enda ur-subjekt, som upplever sig självt från till synes olika punkter.

​Därmed är kretsen sluten: Språket (kartan) tillhör objektens värld. När tinget erkänns som Subjektet tystnar språket, för Subjektet behöver inte definiera sig självt för att finnas till.

Frågar man: "Men hur kan jag känna mig som en autonom individ om jag inte är en egen del i Existensen?" ---→ Då blandar man ihop fenomenal autonomi (nivå 03) med ontologisk ursprunglighet (nivå 01). ​Frågar man: "Hur kan det Absoluta ha en relation till sig självt utan delar?" ---→ Relationen är inte intersubjektiv (mellan två saker), utan strukturell (spänningen mellan mottagare och mottagning, förmåga och realisation).

Verkligheten uppträder då som upplevelsen i det närvarande pågåendet.

Varför tänkandet och medvetandet inte kan ställas upp i en enkel, linjär orsakskedja där medvetandet bara är den "sista produkten" som spottas ut i slutet av en tankeprocess.

​Slutsatser kräver upplevelse: En slutsats är inte bara data eller en binär beräkning som i en dator. För att en slutsats över huvud taget ska bliv en insikt eller en upplevelse av att förstå, krävs det att den "landar" någonstans. ​Medvetandet som förutsättning (förnimmelse): Förnimmelsen – förmågan att uppleva eller förnimma att "A leder till B" – måste redan finnas där för att resonemanget ska ge mening. ​Resonans: Medvetandet fungerar här snarare som den "resonansbotten" eller den rymd där tänkandet utspelar sig, snarare än en passiv slutprodukt som bara dyker upp när tänkandet är färdigt. ​Om medvetandet enbart hade varit en slutprodukt (en s.k. epifenomenal biprodukt av hjärnans mekaniska tänkande), skulle vi inte kunna ha en pågående, intellektuell process där vi löpande väger, känner av och justerar våra tankar under resans gång. Tänkandet och förnimmelsen sker i en ständig växelverkan.

Tanken ger oss en valmöjlighet. Vi kan antingen utgå ifrån en absolut objektiv död verklighetsgrund som på något sätt blivit levande eller en absolut subjektiv levande verklighetsgrund.

1. Det döda objektiva epistemologiska cirkelresonemanget blir ett feltänk på grund av att för att överhuvudtaget kunna bedriva vetenskap, mäta materia, observera hjärnceller och ställa upp en teori om "materia", måste man redan ha ett medvetande/en förnimmelse igång.

​Materialismens påstående: "Materia skapar medvetande." ​Den logiska granskningen: Hur vet vi att materia existerar? Genom förnimmelse och upplevelse. ​Motsägelsen: Att hävda att den sak som utgör själva förutsättningen för alla våra observationer (medvetandet/förnimmandet) är en tillfällig biprodukt av det som observeras (materia) är att sätta vagnen före hästen. Du försöker förklara observatören med hjälp av det som observeras.

​2. Kategorifelet (Att skapa "Något" ur "Ingenting") ​Inom logik är ex nihilo nihil fit (ur intet kommer intet) en grundregel. ​Om det fundamentala "Ur-varat" eller materian definieras som helt saknade förnimmelse, subjektivitet och kvalitet (enbart bestående av kvantitet, mätbarhet och geometri), uppstår en obrytbar kedja:

​Hur kan en sammanfogning av X antal medvetandelösa enheter plötsligt generera subjektiv upplevelse?

​Oavsett hur komplext du staplar eller kopplar samman objekt som har 0 förnimmelseförmåga (0 + 0 + 0 ...), förblir summan 0. ​Att påstå att komplexitet i sig gör att kvantitet övergår i kvalitet utan en inneboende potential för det är inte en logisk förklaring – det är ett antagande om ett mirakel.

​3. "Materia" är i sig en teoretisk modell ​Det som materialisten kallar "materia" är i själva verket en konceptuell modell skapad i medvetandet för att kategorisera våra förnimmelser.

​Kvantfysiken har under det senaste seklet visat att ju djupare vi gräver i "materien", desto mer upplöses den fasta substansen till matematiska sannolikhetsvågor och relationsmönster. Det finns ingen "hård klump materia" längst in – det som återstår är information och relationer, vilket är strukturer som kräver ett förnimmande sammanhang för att översättas till verklighet.

​Slutsats ​Ur ett strikt logiskt och fenomenologiskt perspektiv startar materialismen i fel ände:

​Materialismen antar: Det finns en yttre, medvetandelös värld (materia) som på något obegripligt sätt lyckas skapa en inre upplevelsevärld (medvetande). ​Den logiska/ontologiska utgångspunkten (Absolute Existence m.fl.): Förnimmelse/Vara är det enda vi har direkt och tvivelsutan tillgång till. Allt annat – materia, kroppar, hjärnor, universum – är fenomen och upplevelser som framträder i och för denna förnimmelseförmåga. ​Att hävda att materia är det primära är alltså inte en bevisad sanning, utan ett metodologiskt antagande som blivit en dogm – man har misstagit sina mätverktyg för själva verkligheten.

Undanflykten i sitt eget resonemang är att den döda förutsättningen är så komplicerad så det övergår mänskligt förnuft att kunna göra sig den föreställningen. Då lämnas grunden åt sitt öde och vi har bara att förvänta oss det oundvikliga slutet som är så dött och komplicerat så det kan vi inte ens föreställa oss.

Den andra möjligheten är då att istället leva i upplevelsen av en verklighet som pågår som ett växelverkande tillstånd inom det Absoluta subjektet ger en helt annan känsla för verkligheten än att stå inför en död verklighet.

Människan har alltså en handlingsfrihet: Du kan välja vilken väg du vill ta (vända vänster eller höger i korsningen - en gemensam förutsättning för samma verklighet eller individuella förutsättningar för olika verkligheter). ​Ödet har slutstationen: Men oavsett vilken väg du väljer, så är det just dina val och din strävan att förhålla dig till tillvaron eller om du är fokuserad på att förgäves förändra det ovillkorliga. Det är som att "Alla vägar bär till Rom" (Via Appia)

Och du kan även möta ditt öde på den väg du tog för att undvika det.