Metafysikens historia

Metafysikens historia – från fysik till Absolut Existens

Metafysik är inte ett försök att beskriva något övernaturligt eller mystiskt, utan ett begrepp som uppstod ur ett mycket konkret sammanhang. Ordet "metafysik" myntades inte som namn på en särskild lära, utan som en praktisk beteckning. När Aristoteles skrifter ordnades i bokrullar placerades vissa texter efter hans verk om naturen, "Fysiken". Dessa texter kom därför att kallas ta meta ta physika – det som kommer efter fysiken.

Innehållsligt behandlade dessa texter sådant som inte direkt rörde de observerbara fenomenen i naturen, utan de grundläggande förutsättningarna för att något överhuvudtaget ska kunna vara och förstås. Frågor om existens, essens, orsak och möjlighet föregår därför den fysik som studerar föränderliga fenomen.

Under antiken och långt in i den tidiga moderniteten var det självklart att det filosofiska tänkandet inte var reserverat för någon särskild auktoritet. Den undersökande hållningen var tillgänglig för var och en som hade tid och lust att tänka efter. Filosofi var inte ett expertområde i modern mening, utan ett gemensamt mänskligt försök att förstå tillvarons grund.

Med renässansen förändrades detta landskap. Uppfinningen av mikroskopet i slutet av 1500-talet och teleskopet i början av 1600-talet skapade en stark förhoppning om att tillvarons minsta oförändrat bestående delar skulle kunna upptäckas empiriskt. Atomteorin fick ny aktualitet just därför att den gick att göra sig en föreställning om: små, odelbara beståndsdelar som tillsammans bygger upp världen.

Teleskopet ledde också till en historisk brytpunkt. Galileo Galileis observationer av solfläckarnas rörelse visade att även solen var underkastad förändring. Detta stod i strid med den rådande kosmologin och ledde till att Galileo tvingades till offentlig avbön. Här uppstod en spricka mellan religiös auktoritet och vetenskaplig observation, en spricka som kom att prägla hela den moderna kunskapshistorien.

Med tiden övergavs dock hoppet om att finna en minsta oförändrat bestående materiell del. I stället växte en fysik fram där grundläggande entiteter beskrivs som energikvanta – tillfälliga störningar i fält. Dessa fält saknar i sig poler och riktning; de uttrycker inte något mål eller någon inneboende orientering, utan fungerar som matematiska beskrivningar av sannolikheter.

Ett fält utan poler är dock ingen egentlig förutsättning. Det liknar mer ett tomrum än något som kan bära förklaring. Det är svårt att tillskriva ett sådant fält begreppet Existens. Möjligen kan man tala om Essens, men endast i en mycket reducerad mening, eftersom fältet saknar Förnimmelseförmåga och därmed varje form av inre perspektiv.

Vetenskapen förutsätter varken en Absolut Existens eller en sådan Existens inneboende Essens. Den metodologiska avgränsningen gör att allt som inte kan vägas, mätas eller beräknas lämnas utanför. Det betyder dock inte att dessa frågor är ogiltiga, endast att de inte är vetenskapliga i strikt mening.

Om man i stället antar en Absolut Existens som oförändrat bestående och odelbar, uppstår omedelbart ett metafysiskt subjekt. Inte i psykologisk mening, utan i den meningen att Existensen har Förnimmelseförmågan som inneboende natur. Förmågan utgör då den första polen, och realiseringen av förnimmelseförmågan den andra. Mellan dessa poler uppstår ett spänningsfält med riktning, från möjlighet till aktualisering.

Förmåga och realisering är här inte fenomen, utan essentiella begrepp. All Essens kräver en oförändrat bestående Existens som grund. Fenomenen som fysiken studerar kan då förstås som uttryck för denna riktning, snarare än som självständiga yttersta realiteter.

Metafysiken framträder därmed inte som ett konkurrerande alternativ till fysiken, utan som en undersökning av det som logiskt måste antas före varje fysikalisk beskrivning. Den är inte mystik, utan ett konsekvent tänkande kring förutsättningarna för att något överhuvudtaget ska kunna framträda som något.