Ensamheten

Den tomma ensamheten och alternativet i den absoluta existensen

Ensamheten i att leva utanför det allt utgår ifrån

Om man ser verkligheten som något som pågår på avstånd kan en känsla av utanförskap infinna sig.

Den känslan av tomhet och frånvaro av samhörighet med verkligheten ger en erfarenhet av ensamhet.

Utan tillhörighet till ett större sammanhang av gemenskap sker lätt en isolering som då måste fyllas med det innehåll som annars finns i gemenskapen med andra individer.

Att känna denna ensamhet, utan närvaro i samma förutsättning som andra, leder till ledsamhet, skam och rädsla — känslor som förlamar den ansträngning som krävs för att åter träda in i ett gemensamt sammanhang.

Utan goda ömsesidiga relationer i starka familjeband, utan vänner, utan arbete, utan social gemenskap — i en tillvaro utanför samhället och världen — finns till slut ingenting i hela verkligheten som håller kvar meningen med att fortsätta skjuta det ofrånkomliga slutet framför sig.

Detta blir resultatet av att känna sig utanför det allt utgår ifrån.

Att vända sig bort från verkligheten

Att då inte vilja veta av verkligheten är att vilja vända sig bort från medvetandet av verkligheten.

Att inte inse att förmågan till förnimmelse av verkligheten är förutsättningen för att överhuvudtaget uppleva någonting — och att frånvaro av denna upplevelse inte är någon upplevelse alls — samt att denna förutsättning aldrig upphör, och att inget annat alternativ finns.

Förnimmelseförmågans ontologiska grund

Förnimmelseförmågan måste ha en ontologisk grund. Den måste vara den inneboende naturen hos något som svarar mot att finnas till.

Det som existerar kan inte ha blivit till ur något som inte existerar, och kan heller inte upphöra att existera — utan måste vara det som absolut existerar.

Att då tro att det i fantasin går att ställa sig utanför denna existens och göra den till ett objekt är en omöjlig föreställning.

Existens kan man inte ställa sig utanför och göra till objekt. Existens är den ontologiska förutsättningen — den ovillkorliga grunden för allt efterföljande.

Existensen är därför i sig absolut och måste gälla som den absoluta förutsättningen för allting.

Förutsättningslös förändring som självmotsägelse

Förutsättningslös förändring är en självmotsägelse.

Förändring utan förutsättningar är ett "självmords uttalande" så att säga, eftersom det innebär att man säger att förändring kan ske utan att det finns någon förutsättning för förändring.

Förändringar utan förutsättning för förändring kan ingen i grunden tro på.

Antingen tror man på en (1) förutsättning för alla förändringar. Eller så tror man på flera förutsättningar för alla förändringar.

Om man tror på flera förutsättningar så tror man att det går att upptäcka förutsättningarna för alla förändringar. Man har då en objektiv föreställning om förutsättningen för alla förändringar.

När vetenskapen till sist kom fram till att det inte går att objektivt upptäcka förutsättningen för förändringen på grund av att själva undersökningen påverkar resultatet av undersökningen så borde den tanken därför helt ges upp.

I och med detta så måste vi själva bli förutsättningen för de förändringar vi har möjlighet att verkställa.

Frågan om förutsättningen för all upplevelse

Det man då verkligen måste fråga är vad förutsättningen för all upplevelse av förändring kan vara.

Att då föreslå att all upplevelse av förändring kräver en förnimmelseförmåga som har möjlighet att uppleva förändringen — och att dess absoluta existens måste vara den ontologiska grunden för allt — kommer antingen att mötas av en avvisande ovilja att ens pröva antagandet, eller av en kompakt tystnad.

Verklighetsfrånvända föreställningar

Historien är fylld av verklighetsfrånvända föreställningar. De förekommer i sagorna vi berättar för barnen.

Det är fullt möjligt att i språket och i tanken formulera det som inte stämmer med vår erfarenhet av verkligheten.

Att föreställa sig att förändring kan ske utan bruk av förnimmelseförmågan är att använda just det man påstår inte behöver vara närvarande — men det tänker man inte på.

Att tro detta är ologiskt och en barnslig föreställning.

Man föreställer sig döda ting som förändrar läge under naturlagar som styr lägesförändringarna, så att dessa döda ting klumpar ihop sig slumpmässigt och formar strukturer som framkallar medvetande om omgivningen — och sedan förändrar omgivningen med egen vilja.

Detta ger en bild av naturen som i grunden är död.

Man tror också att alla döda ting en gång varit sammanpackade i en oändligt tät klump, så tät att densiteten var oändlig — och man gör sig denna föreställning objektivt utifrån, eftersom man kan använda sin förnimmelseförmåga till färeställning av det. Men det tänker man inte heller på.

Spänningsfältet och dess poler

Vad som är förutsättningen för all förändring är fortfarande höljt i dunkel, men man har hört talas om ett sekventiellt spänningsfält utan poler som sägs vara förutsättningen för att något ska kunna framträda ur fältet — som från ingenstans.

Men vänta nu, kanske någon tänker. Det där sekventiella spänningsfältet dök ju inte upp innan tid och rum trädde fram ur singulariteten. Hur ska man egentligen tänka kring det?

Att säga att det går att föreställa sig att någonting plötsligt dyker upp ur intet är möjligt att påstå — men inte möjligt om man verkligen tänker efter om det är möjligt.

Och gällande det spännande fältet: mellan vilka poler skulle i så fall spänningsförhållandet ligga?

Men vem vet? Eventuellt mellan Förnimmelseförmågan och dess realisering — kanske någon vågar föreslå det.

Universum som fenomenalt medium

Så,

om det är en kategorisk skillnad mellan möjligheten att uppfatta och själva uppfattandet som medvetande, och det behövs ett fenomen — en miljö — där denna skillnad och dess förverkligande kan ske,

kan då universum vara detta fenomenala medium, den nödvändiga skillnaden, genom vilken uppfattning överhuvudtaget blir möjlig?