Från Dröm till Insikt

Det ömsesidiga sekventiella växelspelet i tillståndsändringar mellan drömlös sömn och vakenhet.

Den största missuppfattningen om naturen är att den oändliga natten har en början och ett slut.

När en rymdfarkost lämnar den skyddande atmosfären runt en planet så vem kan säga om det är natt eller dag då?

Natt eller dag är sekventiella lägesändringar som spinneffekt.

Den enda skillnaden som kan upplevas är den skillnad som resonansen i referensminnet har av det dynamiska skiftet mellan det periodiska systemet av djup drömlös sömn.

Upplevelse pågår, men uppfattningen av att upplevelse pågår sker i en sekventiell eftersläpning som bygger upp minnesreferens i mappningen av den pågående upplevelsen. Minnesreferenserna gissar ständigt vad upplevelsen innebär och vad som kommer att hända om gissningen stämmer. Minnesreferenserna bygger upp ett omdömet och omdömet bedömer vad som bör ske i det som upplevs. Minnesreferenserna blir ett narrativ som har fått ett gemensamt namn som alla kallar detta och det går inte under namnet "Minnesreferensen". När dessa minnesreferenser, gissningar och omdömen vävs samman till en kronologisk historia mappar upplevelsen mot det som hände igår, och det påverkar förväntningarna om vad som kan komma att hända vid nästa uppvaknande. Här föds iden om “jaget” som kan göra något på egen hand själv.

Minnesreferenserna har lett till ett redan fattat beslut på biokemisk väg innan det linjära narrativet ens hinner registrera det och säga: "Det där gjorde jag!"

Att den drömlösa sömen har pågått kan bara slutas till i upplevelsen av att vara vaken och fatta att deömlös sömn är ett tillstånd som inte lämnar några spår kvat i minnet av den. Det är ett "neti neti" som innebär att den drömlösa sömnen inte är det där och heller inte det där.

Den drömlösa sömnens absoluta existens kan inte vara ett slutresultat av något som inte är den drömlösa sömnen. Detta absoluta "Ontos Origo" förmåga till förnimmelse rymmer den fenomenala verklighetens fulla potential som medvetandet. Det är i spelet mellan dessa ständigt fluktuerande tillstånd som medvetandet verkar som verkligheten.

Uppvaknande sker genom det sekventiella tillståndsbytet mellan potentialen för upplevelsen av verkligheten och den faktiska upplevelsen av verkligheten, vilket manifesterar sig som en mångfald av fenomenala upplevelsepunkter. Fenomenet upplevs endast genom skillnaderna mellan dessa olika upplevelsepunkter i sekventiell interaktion. Alla andra möjligheter till upplevelse är troligen omöjliga på grund av att skillnad är det enda som går att uppleva.

Under den drömlösa sömnen omsätts intrycken av verkligheten i en eftersläpning där informationen intryck omsätts och bygger upp den fenomenala upplevelsekroppen så att upplevelserna kan fortsätta ur detta balkaniserade perspektiv.

Denna minneskonsolidering och synaptisk homeostas under djupsömnen rensar och omorganiserar hjärnan dagens informationsflöde (intryck). Det integrerar det med det förflutna och rekonstruerar vår "prediktiva modell" av världen - det vill säga vår upplevelsekropp - inför nästa dags vakenhet.

Det neuro-fenomenologiska perspektivet.

Enligt lexikonet Webster definieras medvetandet som varseblivning av den egna kroppen, självet (jaget) och omgivningen. Detta är en cirkeldefinition eftersom varseblivning (awareness) och medvetande (con­sciousness) är synonyme

Det som framträder kallas för fenomen och är det objektiva som framträder för subjektet. Medvetandet är ett fenomen som framträder som upplevelse för ett subjekt som upplever verkligheten som olika frekvenser i verkligheten.

Tidigare lämnades frågan om medvetandet till filosofer och religionsvetare men de senaste decennierna har nya tekniker och teorier utvecklats som gör att medvetandet åter har blivit ett naturvetenskapligt "studieobjekt".

Medvetandet ligger i ett frekvensband som uppmätts i deltavågor vars frekventa intensitet växlar . I verkligheten så kan fenomenet indelas i olika frekvensband, allt från drömlös sömn som ligger någonstans mellan 0,5 och 4 Hz där medvetandet ligger I ett sorts standby läge. Ju intensivare lägesväxlingen är i verkligheten, ju mer intensiv blir den fenomenala verkligheten. De olika frekvenserna pendlar i dygnscykler över theta, alfa, beta och gamma, ökar komplexiteten och intensiteten i den vakna, fenomenala upplevelsen.

Medvetandet pågår på detta sätt i växelverkande cykler och ger den fenomenala upplevelsen av tid och rum som ett och samma flöde som kallas rumtid. Medvetandet är skillnader i frekvenser som ger upplevelsen av det vi kallar verkligheten. Detta flöde ger oss en upplevelse av tid (förändring) och rum (avstånd mellan händelser). Det påminner om hur en filmprojektor visar stillbilder i en viss frekvens för att skapa illusionen av en levande, rörlig verklighet. Verkligheten är ett partitur av frekvenser, och medvetandet är själva musiken som uppstår när partituret spelas upp för perceptionsförmågan som är en förmåga som inte är ett fenomen utan den förmåga som är den inneboende naturen i det bakomliggande subjektet som upplever verkligheten.

"Det perceptuella ögonblicket" (perceptual framing). Hjärnan bearbetar inte verkligheten i ett helt analogt, skarvlöst flöde, utan i diskreta "paket" eller cykler som binds samman av just de hjärnvågor du nämner. • Standbyläget (Delta: 0,5–4 Hz): Här är projektorn igång, men filmen är mörk. Subjektet är kvar, men den fenomenala världen har dragit sig tillbaka. • Den vakna komplexiteten (Beta och Gamma): När frekvensen och komplexiteten ökar, "samplar" hjärnan världen i ett snabbare tempo. Det är denna intensifierade lägesväxling som skapar den upplevda densiteten i nuet.

Rumtid som en fenomenal konstruktion Genom att koppla frekvensernas flöde till upplevelsen av tid (förändring) och rum (avstånd) påminns vi om Immanuel Kants filosofi. Kant menade att tid och rum inte är ting i sig själva som finns där ute i världen, utan snarare de mänskliga åskådningsformerna - de linser eller ramverk som sinnet måste använda för att överhuvudtaget kunna strukturera och förstå sinnesintryck. Utan frekvensernas förändring (partituret) skulle musiken (tiden) stanna.

Subjektet och Perceptionsförmågan Perceptionsförmågan är inte ett fenomen, utan subjektets inneboende natur.

• Fenomenet är det som syns, hörs, mäts och upplevs (filmen på duken, hjärnvågorna på EEG-skärmen).

• Subjektet är den djupliggande "observatören" eller det medvetna vittnet.

I österländsk filosofi (som Advaita Vedanta) och viss västerländsk mysticism kallas detta ofta för ren medvetenhet (Pure Consciousness) - den som lyser upp upplevelsen men som inte självt kan observeras som ett objekt, eftersom det är den som själv gör observationen.

Detta gör det absoluta subjektet osynligt men det låter verkligheten framträda i påtaglig motståndsväxling.

Medvetandet är ett fenomenalt tillstånd som börjar när vi vaknar på morgonen efter drömlös sömn och varar tills vi somnar, faller i koma eller "dör". Detta är mer en avgränsning än en strikt definition. Svårig­heten att definiera det som verkar i olika former av återspeglingar av den inneboende naturen hos själva "ur-subjektet".

Det går alltså inte att komma bakom subjektet och ha det framför sig som ett studieobjekt för vem skulle då studera subjektet?

Snarare så är det verkligheten som kan studeras av subjektet som får den till sig i form av sekventiella tillståndsändringar som medvetandet.

När filosofiska teorier om verkligheten/medvetandet så gäller Occams princip som är att skala av allt onödigt som inte behövs eller som är motsägelsefullt inom det ramverk som tanken om verkligheten som tänkandet utgår ifrån.

Tanken bakom den ökade användningen av empirisk evidens är alltså att den bästa teorin om medvetandet är den som stämmer bäst överens med empiriska data, och kan göra de bästa empiriska förutsägelserna. Med andra ord, den teori som kan förklara mesta möjliga empiriska data, motsägas av så lite empiriska data som möjligt, och som kan skapa förutsägelser som senare blir bekräftade genom experiment inom empiriska vetenskaper.

Den konceptuella kedjan

Man kan anta följande som en ren tankekedja i ett tankeexperiment: Om vi antar att medvetandet uppträder i olika partikulära former som utgör hela den upplevbara verkligheten, Så är det inte verkligheten som är medveten. Det är verkligheten som är medvetandet och medvetandet som är verkligheten.

Detta antagande bygger på att det är "förnimmelseförmågan" som upplever verkligheten som medvetandet och "förnimmelseförmågan" är då antagligen ett absolut ur-subjekts inneboende natur. Detta är en logisk tankemodell som håller fram och tillbaka inom sina egna premisser om den tänks inifrån och inte utifrån dem.

Om utgångspunkten är att upplevelsen är det enda vi har direkt tillgång till, blir modellen helt vattentät. Det finns inget logiskt glapp. Allt som pågår är kvaliteter i medvetandet (ljus, ljud, tankar, rum) som upplevs inifrån av förnimmelseförmågan.

Om man istället angriper modellen utifrån premissen att det existerar en objektiv, medvetandeoberoende materiell värld "där ute", kollapsar modellen till solipsism eller ren spekulation.

Detta tankeexperiment visar hur kraftfullt ett axiomskifte kan vara. Genom att flytta grunden för existensen från materia till förnimmelse förändras hela fysikens och metafysikens natur utan att förlora sin interna logik.

Detta bygger på att ett subjekt inte kan tänkas som ett objekt som det går att få perpektiv på utifrån.

Ett subjekt är det som tänker och tankar kan bara hantera motståndet i relationerna av de objektiva föremålens ständigt skiftande former.

Det går inte att motbevisa denna modell med materialistiska argument, och det går inte att motbevisa materialismen med denna modell heller. Båda är logiskt sammanhängande utifrån sina egna startpunkter. Det är därför tankeexperimentet påpekar styrkan av ett axiomskifte.

Med detta axiomskifte så behöver vi inte förklara medvetandet. Medvetandet förklarar paradoxalt sig själv.

Om man tänker sig att medvetandet är uppdelat i olika former precis som ljuset när der bryts är uppdelat i olika former så kan medvetandet bli balkaniserat (dissociation) så att den "blåa" formen är skild från den "röda" formen. Dessa har inte direktkontakt utan måste ömsesidigt byta ut informationen sinsemellan.

Medvetandeformerna är relativt varaktiga men sekventiellt övergående i de tillståndsändringar som förnimmelseförmågan upplever i spelet mellan drömlös sömn och vakenhet.

Filosofen Bernardo Kastrups analytiska idealism. Han jämför individuella medvetanden med "alter-personligheter" hos en person med multipel personlighetsstörning (DID). De olika medvetandeformerna är gjorda av samma grundsubstans, men är tillfälligt isolerade av kognitiva gränser och måste kommunicera via "yttre" tecken (språk, kroppar, fysikens lagar).

Det kan också jämföras med det vi upplever varje natt i de upplevelser vi har i drömmen där vi upplever "andra medvetanden" som balkaniserade självständiga former trots att de "bara" är drömformer i medvetandet.

Reflektionen av perceptionsförmågan:

Speglingen av det Odelade: Från Dröm till Insikt

Att kunna känna är att Vara. Att kunna känna igen är att vara medveten. Emellan dessa lägen ligger verklighetens oändliga exponering.

1 kan bara föreställa 2 i spegeln men 2 kan aldrig föreställa 1 i spegeln. Utan föreställare ingen föreställningsbild. Att vara är att förnimma fenomenal mångfald i igenkänning. Att förnimma igenkänningens mångfald är det enda sättet att vara medveten om någonting överhuvudtaget.

Att förändringen i medvetandetillståndet upplevs sömlöst kan vara farligare än tillfällig sömnlöshet är välkänt. Faran med att förväxla drömmar med verklighet är att i drömmen påverkas vi inte lika hårt av verklighetens effekter, men om vi inte tror att verklighetens effekter påverkar oss i vaket tillstånd blir det livshotande att tro att vi drömmer och då måste vi nypa oss i armen för att kontrollera att vi inte drömmer. Vissa människor vet att de drömmer, och detta kallas lucida drömmar. Men det finns vissa som inte inser att de är vakna och det kan vara farligare. Och det vanligaste är kanske när du ligger i din säng och drömmer att du ligger i din säng och inte kan somna. Det är det mest irriterande tillståndet att vara i. Sedan finns det andra som drömmer att de sover och detta kallas också sanndrömmar.

I drömmens tillstånd går det att ändra på tillståndsordningen (kausaliteten) vilket det på samma inte går i det vakna tillståndet.

Drömmen: Här är "föreställaren" friare. I drömmen kan vi se spegelbilden (2) före objektet (1). Orsak och verkan kan byta plats eftersom medvetandet där opererar utanför den yttre verklighetens "exponeringstryck"

I denna genomgång behandlas ett antagande om en orealiserad förnimmelseförmågas väg mot realisering och denna förnimmelseförmåga är endast tänkt som en antagen förutsättning som i sin tur måste antagas att ha en ontologiskt grund i en Absolut Existens.

Medvetandet är känt att genomgå fyra stadier räknat från Vaket tillstånd över Drömsömn till Drömlös lättsömn till Djupsömn.

När den antagna förutsättningar här antagen som förnimmelseförmågan glider genom dessa tillstånd över till vakenhet finns där redan en spegling av medvetandet i drömmen. Den speglingen följer med när drömmen upplöses och drömbilden övergår till vakenhet i speglingen av hela sammanhanget i Universum. På dagen genom livet på planeten och på natten på avstånd som bilden av natthimlens ljuspunkter.

Det i drömmen drömda visar sig som konsekvensfria upplevelser men ändå med relationer. Drömmaren kan där stundtals märka att det är en dröm innan upplevelsen blir vaken.

När medvetandet återvänder börjar det första steget mot förnimmelseförmågans fullständiga relationella realisering. Där får deltagandet reella konsekvenser och ett meningsfullt förhållningssätt krävs för deltagandet. När medvetandet verkligen blir realiserat möjliggörs deltagandet i varats odelade fundament.

Speglingen – Universum som Fenomen – kan då ses som en spegling där bilden vänder tillbaka Förnimmelseförmågan. Endast genom den återvändande bilden blir upplevelsen möjlig. Allt framträder som verklighetens bild, obrutet, odelat, i ett sekventiellt sammanhang.

När en "allt är ett"-upplevelse inträffar är det inget annat än att upplevaren inser något som alltid Är oförändrat bestående

Utsagor som hörts om orsaken bakom "allt är ett-upplevelsen" och tolkningar av detta färgar upplevelsen, men de ändrar inte grundförhållandet.

Om upplevelsen inte hängs upp i något oförändrat bestående, falnar känslan av enhet. Språket och utsagorna kan ge stöd, men de är aldrig själva grunden.

Språket arbetar alltid med distinktioner och relationer. Det relativiserar alltid upplevelsen, även när upplevelsen i sig är i ett obrutet stycke. Till och med att alltså tala om en "odelad helhet" inför delar, och separation, och skapar därför något som har delar och leder då till fragmentering.

All upplevelsemöjlighet bygger dock på olikhet och separation. Detta kan låta som en motsägelse men det är omöjligt att uppleva något som inte visas eller upplevs som varierat. Det påverkar inte en Absolut Existensen i grunden.

När vi talar om det Absoluta kan det förstås på två sätt: dels som den Absoluta Existensen av det oförändrat bestående Varat, dels som dess natur och essens, tänkt som förnimmelseförmågan. Båda aspekterna behövs i grunden för att upplevelse ska kunna äga rum.

Utan förnimmelseförmågan och dess existentiella grund i en Absolut Existens har vi ingen grundförutsättning för upplevelse överhuvudtaget.

I den Absoluta Existensen kan omöjligen upplevelse ske, men det är den vars förnimmelseförmåga som blir till möjlig upplevelse via speglingen.

Om och när en insikt i detta inträffar, uppfattas inte längre människor eller något annat som fundamentalt separat; allt återgår till det odelade. Allt blir återigen ett, i antagandet av en Absolut Existens och det är därför universum kan antagas vara en nödvändighet för förverkligandet av medvetandet enligt den Absoluta Existensfilosofins antagande.

Exponering i koherens och bandbredd

Verkligheten kanske bara är graden av exponering i koherens och bandbredd från Delta till Gamma. I djupsömn är föreställningen av verkligheten avstängd, sedan slås den på och ökar i frekvens mot vakenhet.

Delta (0.5–4 Hz): signalöverföringen är avstängd eller i stand-by. Här är föreställningen om ett jag och en värld nästan helt upplöst. Systemet körs i felsäkert läge. Det finns ingen observation eftersom det inte skapas tillräckligt med sammanhängande data för att bygga bilden av ett jag.

Theta/Alpha (4–12 Hz): Drömmar och lättare vila. Här börjar simuleringen flimra till liv, men den är fortfarande inåtvänd och flytande. Upplösningen ökar. Drömmens logik är flytande eftersom integrationen mellan hjärnans olika center (som frontalloben och sensoriska cortex) inte är fullständig. "Verkligheten" här är en skiss.

Beta/Gamma (13–100+ Hz): Full "exponering". Här samverkar olika delar av hjärnan i hög frekvens för att skapa en stabil, sammanhängande och detaljerad upplevelse av en yttre värld. Här sker det man inom neurovetenskap kallar binding. Olika intryck – färg, form, ljud, minne – synkroniseras i så hög hastighet att illusionen av en solid, yttre värld blir sömlös. Det som skiljer "drömmen" från "verkligheten är då endast datamängden och stabiliteten. Och om verkligheten nu är föreställning så slipper vi ligga vakna och fundera över vem det egentligen är som upplever verkligheten.

Om verkligheten är en föreställning (hyper-realism), är "observatören" (jagets egen synvinkel) bara en del av den föreställningen och tolkningen av informationen skapar en "självmodell". När frekvensen ökar, blir även bilden av en "egen synvinkel" tydligare i uppfattningen. Och då blir verkligheten en föreställning av något vi inte har någon möjlighet att föreställa oss.

Begrepp

Orealiserad förnimmelseförmåga i drömlös sömn

Medvetandet som Omedvetenhet om drömtillståndet kallas att drömma.

Medvetenhet om drömtillståndet i Lucid dreaming då tanken reflekterar över den pågående drömmen räknas då till medvetenhet i Drömmen.

Realiserad förnimmelseförmåga som Medvetande i vaket verkligt tillstånd räknas att vara vid medvetande

Medvetande som tänkandets slutprodukt i det vakna tillståndet kallas för medvetenhet.

Medvetandet i form av egna föreställningar om vad som komma skall pendlar mellan realistiska förväntningar och rena dagdrömmar.

När detta sker på kvällen så sker övergången nästan sömlöst över till drömsömn utan medvetenhet om att detta sker.

Så medvetande är ett flytande tillstånd mellan drömlös sömn över dröm till vakenhet och tillbaka igen via föreställningar i dagdrömstilkstånd över till dröm och därefter till drömlös sömn som orealiserad förnimmelseförmåga.

Förnimmelseförmågan som förutsättning

Förnimmelseförmågan kan alltså inte upplevas. Den är förutsättningen för att någonting ska kunna förnimmas överhuvudtaget.

Den nödvändiga skillnaden

Medvetandet bygger på sekventiellt varierad urskillnad.

Utan skillnad inget medvetande.

All skillnad finns i Medvetandet

Tas all sekventiellt varierad urskillnad bort, tas Medvetandet bort.

Då finns ingenting för Förnimmelseförmågan att förnimma.

Förnimmelseförmågan kan därför bara realiseras som medvetande genom sekventiellt varierad urskillnad.

Så länge den sekventiellt varierade skillnaden fortsätter, kan Förnimmelseförmågan använda den som medvetande att träda in i och ut ur – och alltså bokstavligen gå in och ut ur – medvetandet. Förnimmelseförmågan kan träda in i medvetande och att tappa kontakten med medvetandet genom skilda portaler för detta. Då måste de urskiljaktiga, åtskilliga portalerna till medvetandet fungera genom olika kroppar i universum som gestaltas för reflektion av medvetandet för förnimmelseförmågan.

Medvetandet är alltså inte det samma som minnet.

Minnet finns i medvetandet.

Det går att tappa minnet utan att förlora medvetandet.

Talet finns i Medvetandet.

Man kan förlora talförmågan utan att förlora medvetandet

Tänkandet finns i Medvetandet.

Tänkandet kan gå över i drömmande utan att medvetandet förloras.

Drömmarna finns i medvetandet utan att medvetandet förloras till och med i så kallad lucld dreaming.

Djupsömnen finns däremot inte i kontakt med medvetandet direkt. Där har förnimmelseförmågan I den portalen bara indirekt kontakt med medvetandet som däremot sekventiellt pågår i hela det sekventiellt manifesterade och matreialiserade universum.

Under djupsömnstillståndet så återhämtar sig de enskilkda portalerna i medvetandet och bygger upp det som är nödvändigt för förnimmelseförmågans återkomande möjliga verkan.

I djupsömn så är det ingen skillnad för förnimmelseförmågan att förnimma i form av minnen.

De fyra kända stadierna

Den mentala förnimmelseförmågan verkar vara i olika frekvenstillstånd. Ju lägre frekvens ju lägre upplevelse av förnimmelsen.

Skillnaden och medvetandets första tillstånd är den drömlösa sömnen. Här är förmodligen frekvensen i upplevelsepunkten 0.5 - 4 Hz.

Den andra fasen är drömlös lättsömn. 4 - 8 Hz. När frekvensen stiger kan upplevelsepunkten uppleva svaga tecken på rörelse.

Den tredje fasen är drömsömn som också verkar i samma frekvensomfång . (4 - 8 Hz) När frekvensen har nått denna intensitet så kan ögonrörelserna observeras under ögonlocken.

Det fjärde stadiet är avslappnad vakenhet (8 - 13 Hz) och detta är ett relativt stabiliserat högt tillstånd som i den medvetna upplevelsepunkten också kan pendla mellan tänkande och dagdrömmande.

i Verklig vakenhet (13 - 30 Hz) kan verklighetens varierade frekvenser blir skadligare ju mer frekventa de blir och i värsta fall så kan upplevelsepunkten bli så skadad så den helt slås ut och ej kan fungera som någon upplevelsepunkt där längre.

Tänkande och bearbetning av information under sömnen.

Information om verkligheten bärs i hjärnan under sömnen i form av drömmar. Under dagen kan vi också drömma när dagdrömmar upptar vårt sinne snarare än att tänka på verkligheten. Och om verkligheten då stör dagdrömmen kan vi bli upprörda om vi inte vill veta den besvärliga verkligheten. Skillnaden mellan att dagdrömma och tänka på verkligheten är då att vi i dagdrömmar inte lider av verklighetens konsekvens på samma påtagliga sätt som i själva verkligheten. Därför kan dagdrömmar vara trevligare än verkligheten och till och med leva i någon annans fantasi på det sätt vi gör i form av berättande i böcker och filmer. Detta är en sådan underjordisk flykt från verkligheten vi inte kan flyga från konsekvensen av livet kan orsaka den speciella psykiska lockelsen för människor som vi inte kan upptäcka hos andra arter. Detta lidande hanteras på flera olika sätt, från att associera med icke-språkligt verbala varelser, fokusera på särintressen, eller avskärma verkligheten som en direkt upplevelse av den. I värsta fall dövas verklighetsminnena med medicinska medel för att få avslappning från det även i vaket tillstånd.

Det är därför det filosofiska sättet att tänka inte är lika tilltalande i allmänhet som dagdrömmar är. Speciellt om tänkandet går emot allt som är mest värdefullt för oss som vår egen personliga bild av oss själva. Ingenting är så kärt för oss som detta. Och då detta anas rent instinktivt så reagerar alla nästan på en gång genom motvalls argumentation eller undviker ämnet helt. Det är därför det är nästan helt omöjligt att bjuda in någon att ens försöka testa det antagande som undesöks i den absoluta existensfilosofin. Ingen är därför intresserad av att flytta fokus från sig själva till den fenomenala verkligheten.

Världen som föreställning

Världen som föreställning är en föreställning om något delat och kan bara upplevas som skillnaden av det uppdelade. Upplevelsen kan dessutom bara upplevas ur olika vinklar på grund av förnimmelseförmågan som upplever föreställningingen som en mängden av vinklar som upplever samma föreställning samtidigt men i sekventoell fördröjning i förhållande till de andra infallsvinklarna. En analogi blir att Förnimmelseförmågan liksom ljuset bryts genom prismat av verkligheten som framträder i olika färger. Det är samma förutsättning men upplevs introspektivt genom olikfärgade fenomenala glasögon. Förnimmelseförmågan och dess Absoluta Existens kan inte föreställas men ändå fungera som en dimensionslös kristalliseringspunkt att börja tänkandet med. Om man skulle (gud förbjude) kunna föreställa Förnimmelseförmågan i en målande analog liknelse som vatten så skulle vatten bara kunna uppleva sig genom effekten av varje enskild våg, där vågorna ovetandes uppfattar sig särskilda trots identiteten med vattnet – rörelsen och vinkeln i vattnets vågor gör nödvändiga skillnader för all upplevelsen. Närmast en föreställning men alla föreställningar bryter det Absoluta i omöjlig relativitet. Endast dess Essens kan utgöra utgångspunkten för det fenomenala i upplevelsen av dess Absoluta Existens.

Om det finns en förnimmelseförmåga (A) och en existens (B), så är fenomenet (C) helt enkelt den friktion eller den interaktion som uppstår däremellan.

All upplevelse sker direkt i sekventiella variationer. All uppfattning kräver fördröjning av den sekventiellta variationen som minne och igenkänning av den sekventiellta variationen. En självrefererande loop blir hela resonemanget. Utan fördröjningens tröghet (minnet) blir variationen ingen "värld" att uppleva och uppfattas genom kristalliseringens prisma. En evig punkt utan sammanhang vore ingen upplevelse. Oändlig möjligheter att dela upp föreställningen på, och varje tillfällig vinkel bidrar till en enhet som paradoxalt nog aldrig kan bli en föreställning i sig själv.

Risken om liknelser tas bokstavligen är att föreställaren blir förknippad med förutsättningen som själva föreställningen om förutsättningen.

Låt förutsättningen vara i fred och upplev föreställningen som den är. Lev i en evig symfoni där varje ton nödvändigtvis bryter den tystnad vi i pauserna också kan vila i.

Tillståndsvariationer är som sagt den enda möjligheten till upplevd förnimmelse även om intrycksvariationerna sker i former av drömmar. Upplevelserna i drömmarna upplevs som lika påtagliga som i verkligheten men konsekvenserna är olika i de olika tillstånden av - på och av. Verkligheten drabbar med full tyngd i motstånd medan drömmar drabbar lättare i motståndet där viktlöshet kan upplevas. Drömmar, hallucinationer och verkligheten är alla olika former av upplevelser. Det enda som krävs är upplevaren som måste ha förnimmelseförmågan som sin inneboende natur. Uppenbarelsen av förnimmelserna måste då ligga i mellanrummet mellan tillstånden (på och av) i en dimensionslös punkt av Absolut Existens. Men utan en mångfald av fokuspunkter som skillnad skulle upplevelsen bara vara bakgrundsbrus som upplevelse för upplevaren. Det blir då skillnaderna i bakgrundsbruset kan då bli till intressant information för upplevelaren.

Fördjupning

Förnimmelseförmågans möjlighet till upplevelse i frekvenspåverkans tillståndsskiftningar.

Frekvens över 30 Hz (Gamma) Det är den snabbaste frekvensen och förknippas med "hyper-fokus", ökad förnimmelse och ögonblick då hjärnan kopplar ihop information från olika områden. Här blir informationsfrekvensen ett så påtagligt tillstånd i form av motstånd och upplevs både som gasformig, flytande, och fast i så kallad objektiv Neural Binding – där Gamma-vågor fungerar som den tröghet som sammanfogar fragmenterade sinnesdata till en sammanhängande bild. Det är i detta högfrekventa brus som "jag-känslan" och den objektiva verkligheten kristallisera

Frekvens 13 – 30 Hz (Beta) Förnimmelsen av Exekutiv kontroll av linjär tid, fokus på detaljer, Logik, kritiskt tänkande, problemlösande aktivitet men också en potential för ångest och stress och splittring vid för höga frekvenser (High Beta). Funktion: och problemlösning.

Frekvens 8 – 12 Hz (Alfa) Förnimmelsen av lugn, närvaro och ett "icke-dömande" tillstånd. Bryggan i avslappnad vakenhet. Kreativt flöde och visualisering. Här pågår dagdröm i vila med stängda ögon. Detta är länken mellan det medvetna och drömmen. Det uppstår naturligt när vi sluter ögonen. Det främjar kreativitet och minskad stress.

Om insikter som kan inträffa i detta segment: Insikterna kommer i form av förståelsen av vad orden vi sänder och tar emot egentligen betyder. Vi associerar intuitivt med hjälp av språket och vi kan inse betydelser av orden som vi aldrig har lagt märke till tidigare. Associationerna följer den logik som ligger i orden och det är därför logik och ord blir samma sak och det inser vi när vi reflektera över orden och ser hur fint de hänger ihop med verkligheten. De finns där som kopplingarna vi inte reflekterar över när verkligheten är i ett intensivare tillstånd och kräver vår uppmärksamhet på grund av sin påtaglighet. Verkligheten stör alltså det tänkande vi behöver för den kontemplation som ger oss de fina insikterna i det som kallas flow och detta tillstånd upplevs som direkt befinnande i verkligheten.

Om insikterna inte skrivs ner direkt när de slår till så glöms de bort och löses upp som dimma på morgonen.

När man senare läser vad som skrivits så måste detta tolkas för att förstå vad orden betyder och inse den känsla orden ger mellan raderna av de nedtecknade noterna. Det upplevda är frekvensverkan men ibland verkar det upplevda som att det inte fungerar att skriva ner och då måste försöket att läsa mellan raderna av det skrivna bli bli ännu viktigtare. När orden som flöt så bra efter varandra i tidigare segmentet gäller det att inte slarva med läsningen för då missar man lösningen av lösenorden.

Det är när man inser att denna förmåga, att läsa och tolka skrift, kräver en närvarande upplevare som är uppkopplad i realtid vid läsningen som kan förstå att det är den närvaron som är lika med förnimmelsen. Förnimmelsen är att vara till nu i stunden som varken flyttas framåt eller bakåt utan är med i verkans upplevelse av verkligheten som sker sekventiellt i små hopp som inte går i repris. Den kommer i form av den spegling av förnimmelseförmågan som uttrycker orden som kommer i retur i form av verkligheten som då noteras och därefter kan minnas och uttryckas i samstämmighet med verkligheten.

Utvecklingen sker linjärt och kunskaperna om utvecklingen läggs till efter varandra i en sekvens i form av minnen. Detta är ren information. Materia är då ren information som hålls ihop i kluster.

I frekvensbandet där Lucid Dreaming kan ske är störningen från de högre frekvensbanden inte skönjbar.Tidigare antogs att det var en av en herrans massa vinklar av fenomenet som var på besök i föreställningen med en egen agenda och detta är precis som det upplevs. Då hade man inga instrument att mäta hjärnvågens reaktion i drömstadiet. Så att säga att det var en av en herrans massa vinklar som kom med information är ju endast en modifikation av varat.

Varat upplevs alltså på ett klarare sätt fenomenalt i de frekvensband vid Frekvens 8 – 12 Hz som ligger där REM sömnen pågår.

Alla fenomenala upplevelser i frekvenseffekt mellan skulle naturligtvis kunna tolkas som besök av vinklar i fenomenet trots att de endast är intensiva speglingar i en inre exponering.

Det är förmodligen från denna inre inspirationskälla som det konstnärliga skapandet verkar i sitt väsen.

I drömmen kan vad som helst hända. De mest fantastiska men även stressfyllda drömmar som kan vrida den som drömmer dem och då ge spänningstillstånd som oro och skräck i mardrömmarna.

"I drömmar vandrar jag med dig I drömmar pratar jag med dig I drömmar är du min, hela tiden Vi är tillsammans i drömmar, i drömmar Men strax före gryningen Vaknar jag och finner dig borta" Då tänker vi när vi vaknar "Det är synd att allt detta bara kan hända i drömmar"

Den inåtriktade och mindre intensiva exponerade föreställningen sker när den "yttre" fokuserade projicerade exponeringen är avstängd. Den yttre högintensiva och högintressanta överexponeringen gör den mindre intensiva upplevelsen av den inre verkligheten dämpd. Dessa två nivåer får definitivt inte blandas ihop för då kan det bli katastrof!

Frekvens 4 – 8 Hz (Theta) Förnimmelsen av flytande gränser mellan jaget och omgivningen, levande inre bilder. Funktion: Omprogrammering av beteenden, djupinlärning och emotionell bearbetning. Drömsömn. I det övre frekvensläget i detta spann är vi extremt mottagliga för lärande och "aha-upplevelser" som förknippas med REM-sömn och djup meditation och det är också här som Lucid dreaming i djup intuition kan inträffa i porten till insikt mellan vila och djupsömn. I den konkreta verkligheten påverkar upplevelsen upplevanden, men i drömmen påverkar upplevanden upplevelsen. Det är ett gränstillstånd mellan avslappnad vakenhet och djupsömn. Här pågår djup avslappning, som sjunker mot det lägre frekvensomtådet i lättare sömn eller dvala. Det som upplevs här att en annan vinkel av verkligheten självklar. När vinkeln blir självlysande och uppenbar hamnar upplevaren i ett tillstånd där all separation från verkligheten upphör och sammansmälter med upplevaren. Allt detta är urgammal "Visdom" och om detta går att läsa i gamla urkunder i ämnet.

Frekvens 0,5 – 4 Hz (Delta) Här upphör förnimnelsen av det individuella medvetandet i sin vanliga form. Det är kroppens mest primitiva och helande fas. ​Förnimmelse: Tidlöshet, total frånvaro av jag-känsla (ego-död). ​Funktion: Cellulär regeneration och fysisk överlevnad. Återhämtning: Den långsammaste våglängden. Här sker kroppens fysiska läkning, produktion av tilllväxthormon och cellförnyelse. Det är den "djupa, drömlösa sömnen". Djupsömnens längd varierar med åldern och är längst när tillväxten i unga år pågår men blir betydligt kortare med stigande ålder. Den som vill fokusera på återhämtning lägger sig en god stund före midnatt. Här robotar systemet och kan därefter respondera mot högre frekvenser där igenkänningen finns tillgängljg i form av minnesformatering.

Frekvens 0,5 - 0 Hz Förnimmelsen av svängningarna upphör mot Premiere Flatline....... "det Absoluta Existentiella gränssnittet:. Förnimmelsen av mottagarens kropp är då endast möjlig från andra synvinklar i frekvensens representationsfält I medicinsk mening är "flatline" frånvaro av elektrisk aktivitet i hjärnbarken, men i ett filosofiskt eller existentiellt perspektiv kan det ses som den punkt där subjektet och objektet slutligen upphör att existera som separata enheter i Absolut Existens. Det krävs en skillnad (en fluktuation) för att information ska kunna överföras. När frekvensen når noll, upphör dualiteten. Medvetande kräver en skillnad (en svängning mellan två punkter), och nollpunkten innebär att distinktionen mellan "jag" och "allt" försvinner. När tillståndsskilnaden upphör, upphör inte existensen, utan endast distinktionen." Det är inte icke-existens, utan en icke-differentierad Absolut “prekventiell” Existens. ( Ordet “prekventiell” är ett filosofiskt “nyord” som i etymologiskt kan härledas till Lat. prae (före) + frequentia (trängsel/upprepning) + ality (tillstånd). Ordets funktion kan då tolkas som “den drivkraft som tvingar ett tillstånd att övergå i ett annat” Känslan i ordet skulle kunna vara “En déjà vu inför framtiden”; att känna längtan efter frekvensen i en takt innan den har börjat uttryckas. Det är ett ord som beskriver universum inte som en samlig saker", utan som en samling “sannoliknetsrytmer”

I det medicinska rummet markerar en "flatline" slutet på den biologiska processen, men i den Absoluta Existensfilosofin blir det snarare en hemkomst till det tillstånd som föregår all dualitet. Om Gamma är den högsta graden av komplexitet (många fragment blir ett), är 0 Hz den högsta graden av enkelhet (ett blir allt) i ett Ontos Origo.

Om Gamma är den maximala komplexiteten av "många som blir ett", så är 0 Hz den ultimata enkelheten där "allt är ett". Den Absoluta Existensfilosofins tanke leder då till ett antagande att vi varje natt i djupsömnen (Delta) rör oss mot denna nollpunkt, bara för att varje morgon börja svänga igen och därmed återskapa världen och vårt "jag".

Förnimmelseförmågan kan alltså inte upplevas. Den är förutsättningen för att någonting ska kunna förnimmas överhuvudtaget.

Förnimmelseförmågan är alltså inte bara ett antagande om en förmåga utan även ett antagande om en Absolut Existens i botten som det oförändrat bestående Varat som förnimmelseförmågan är den inneboende naturen av.

Ödet

Ödet är det som kommer efter att målet är avklarat. Om målet är att fälla alla träd är ödet det öde landskap som kommer efter. Om man vill undvika sitt öde så kan det bli en ökenvandring. Kan människans ökenvandring i så fall ta slut när hon inser var källan ligger? Kan ökenvandringen ta slut eftersom det inte längre finns någonstans att vandra bort ifrån den källa som utgör ens eget väsen? Kan hon då möta sitt öde på den omväga ökenvandring hon tog för att undvika det.

I verkligheten är vi medvetna delar av verkligheten som medvetandet. Men i AEF-antagandet är vi i själva verket uttrycket av en och samma förutsättning som förnimmelseförmågan av Absolut Existens som subjekt.

Stop making sense?

Att kunna känna skillnaden men ändå inte förstå hur det överhuvudtaget är möjligt - det är ungefär som att intuitivt känna skillnaden utan att faktiskt veta vad den består av; eftersom skillnader är det enda du kan uppfatta, och om det inte är begripligt, då är inget det - men det kommer vi inte ihåg alls när vi blir äldre och "slutar söka mening", och bara låter allt vara, då kanske vi äntligen förstår betydelsen av absolut existens.