Förord

Vad handlar filosofiskt tänkande om?

Filosofiskt tänkande handlar om hur saker kan kopplas till det uppenbara faktum att vi kan tänka på och uppleva någonting alls.

Att kunna tänka och uppleva någonting alls är beroende av förmågan att förnimma något som av nödvändighet måste finnas till.

Den filosofiska frågan vi måste ställa oss är: 'Om universum inte är ett informationsfenomen', vad mer än avgränsad artificiell information skulle kunna framstå som mottagning av medveten information för den perceptuella förmågan som essensen och den inneboende naturen av en oföränderligt bestående absolut existens?

Den Absoluta Existensfilosofin är ett verktyg för att inte bara försöka förstå världen, utan för att försöka förstå varför det överhuvudtaget finns en värld att försöka förstå.

Något oförändrat bestående måste finnas till som grunden för att upplevelsen av all förändring ska vara möjlig. Denna oförändrat bestående Existens måste fundamentalt som dess Essens bära förmågan att förnimma den förändring som sker eftersom förändring är det enda som kan upplevas som medvetande. Essensen måste därför ha förmågan att oscillera mellan två olika tillstånd där det ena tillståndet är potentialen och det andra är förverkligandet av dess perceptuella förmåga.

Då kan man anta att det är där inom denna möjlighet till förändring som den fenomenala verkligheten av det uppfattbara nödvändigtvis måste ligga som medvetandet om förändringen som verkligheten.

Och allt detta kan pågå utan att vi ens tänker på det, men om vi börjar tänka på det kan vi försöka tänka på det på detta sättet utan att det leder till att vårt tänkande kollapsar.

Ur-subjektet

I den "Absoluta Existensfilosofin" antas det att det ursprungliga oantropomorfa ur-subjektet förblir odelat, men det uppfattar sig självt som om det vore delat.

Det är en inre dynamik, inte en yttre fragmentering. Det vi kallar materia, massa och tid är bara det odelade Ur-subjektets sätt att strukturera och modulera sin egen förnimmelseförmåga för att kunna uppleva rörelse och form. I den Absoluta Existensfilosofin så är vi inte delar av Gud eller Universum; vi är själva Ur-subjektet som ser sig själv genom en mängd av mänskliga vinklar.. Verkligheten är Ur-subjektets självbetraktelse genom en artificiell strukturering av sig själv. Tiden är inte ett flöde, utan sättet lägesändringar sker. Massa inte är en tung substans, utan en specifik intensitet i förnimmelsen. Döden (för en vinkel) inte är slutet på förnimmelsen, utan bara att Ur-subjektet stänger ett öga för att öppna ett annat, men tanken om detta kräver att man vågar släppa taget om illusionen att man är en "sak" i ett rum.

Det är alltså inte så att vi är små medvetanden som tillsammans bygger ett pussel. Istället är det fenomenet universum som verkar genom Ur-subjektets förnimmelseförmåga för att forma en upplevelse. Utan fenomenet är Ur-subjektet tyst och tomt; Och utan Ur-subjektet - inget fenomen att uppleva.

Den självklara uppfattningen att något absolut måste existera som en förutsättning för allt fenomenalt som pågår, och att detta absolutas inneboende natur borde vara förnimmelseförmågan som drivkraft i förverkligandet av fenomenalt medvetande, är inte uppenbart för alla.

Idén kan kännas ovanlig och det krävs mycket tänkande inifrån detta antagande om tillvarons inneboende natur.

Det historiska namnet "GUD"

Filosofer har tidigare använt det historiska namnet "GUD" som benämning på denna "Icke-Binära dimensionslösa Existens".

Men så fort någon har försökt göra sig en föreställning av GUD, gör den personen GUD till något relativt. Och när den personen försöker göra den här bilden av GUD, försöker den personen i sin föreställning att ställa sig utanför eller bredvid något som inte är relativt objektivt illustrativt. Resultatet blir en metaforisk personifiering av GUD med vilken den som föreställer sig GUD som ett relativt fenomen kan ha en god relation till.

Men om GUD istället antas vara Absolut så är det omöjligt att ha en relation till GUD för då finns det bara GUD. Om GUD sedan antas som DEN SOM ÄR och endast SOM EN ABSOLUT EXISTENS, handlar all förståelse inte om att förstå GUD, utan om hur UNIVERSUM kan kopplas samman med GUD, som då är den Absoluta FÖRUTSÄTTNINGEN för Universum.

Om man då antar att GUDs ESSENS och inneboende Natur är "Förnimmelseförmågan", så skulle den förmågan kunna vara det potentiella tillstånd som, i sin kraft av förändring mot det realiserade medvetandets tillstånd, uttrycker Universum som en reflektion i spänningsfältet mellan dessa två föränderliga binära tillstånd som alltså kan framstå som binär information som blir till verklig erfarenhet i förverkligandet av sensationalismen som GUDs inneboende väsentliga NATUR.

Drivkraften kan då antas vara spänningen och avslappningen i ett oscillerande tillstånd av förändring som, liksom andningen, fortskrider av en ren cirkulär nödvändighet i ett evigt momentum som livets grundläggande natur.

Om vi då tror att vi behöver fler ord för att finnas till så kan den uppfattningen störa upplevelsen av att finnas till.

Tystnad och andning

Om vi då bara stannar upp en liten stund i tystnad och upplever det nödvändiga syreutbytet i den naturliga andningen, kanske vi inser att vi inte behöver fler berättelser eller mer kunskap bara för att finnas till och att det är denna Absoluta Existens som möjliggör alla berättelser om kunskap.

Behöver vi kunskap om medvetandet, eller är medvetandet det som gör kunskap möjlig?
Det uppenbara kan slå den subjektiva tänkaren att medvetandet bara kan upplevas i form av en föreställning om skillnader ur olika perspektivvinklar och att det inte finns någon annat möjligthet att kunna uppleva medvetande än genom en tillståndsändring till följd av motstånd i ett upplevt intryck.

Eller finns det?