Historisk bakgrund

Historisk genomgång om filosoferna som arbetade med begreppet "det Absoluta" och med tanken på "det oförändrat bestående varat.

Från de äldsta metafysiska traditionerna har människan försökt förstå det som måste vara det oföränderliga i all förändring.

I Advaita Vedanta, genom Ādi Shankara (ca 700–750 e.Kr.), formuleras tanken på det Absoluta som Brahman — det enda verkliga, ofödda och oföränderliga, där allt fenomenalt framträder som Maya, det vill säga som sken. Denna insikt är inte en tanke om det Absoluta, utan en upplevelse i det, där gränsen mellan subjekt och objekt upphör.

Hos Plotinos (ca 204–270 e.Kr.) utvecklades detta till tanken om Det Ene — inte som något tillgängligt för sinnena, utan som det ur vilket allting strålar fram och som endast kan anas inifrån.

Under medeltiden sökte Thomas av Aquino (1225–1274) förena förnuft och tro. Gud var för honom inte ett fenomen eller ett ting bland ting, utan den nödvändiga orsaken till allt vara — det som ger varje essens dess existens.

Hos Baruch Spinoza (1632–1677) blir detta till en konsekvent monism: Substantia sive Deus — det vill säga Substansen eller Gud, som är ett och detsamma, och vars oändliga uttryck formar allt som finns.

Immanuel Kant (1724–1804) bröt med föreställningen om att det Absoluta kunde nås genom förnuftet som ett objekt: det i sig ligger bortom erfarenheten, men är samtidigt nödvändigt som förutsättning för att fenomenen ska kunna förstås.

Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770–1831) tog sedan steget vidare: det Absoluta är inte något bortom, utan en process i vilken medvetandet utvecklar sin självinsikt; genom dialektiken blir det Absoluta identiskt med det självförstådda Varat.

Friedrich Wilhelm Joseph Schelling (1775–1854) såg på liknande sätt det Absoluta som den levande identiteten mellan subjekt och objekt.

Martin Heidegger (1889–1976) förde frågan tillbaka till varat självt — till det faktum att vi alltid redan befinner oss i en förståelse av vara, och att denna närvaro aldrig kan betraktas utifrån utan endast upplevas inifrån existensen som sådan.

Mot denna bakgrund formulerade Stefan Hlatky (1918–2005) under slutet av 1960-talet en avgörande distinktion mellan Existens och Essens. Han gjorde en fenomenal föreställning av det oförändrat bestående Varat som en organisk enhet av immanenta delar — alltså något föreställningsbart, men inte Absolut, eftersom det förblir något man i tanken kan föreställa sig utifrån.

Om man däremot prövar antagandet med Existensen själv som det Absoluta Subjektet, sker ett avgörande skifte. Då riktas tanken inte längre mot något utanför sig självt, utan inifrån Existensen, vilket innebär att den som tänker gör det ur samma källa som möjliggör tänkandet. Existensen måste alltså erkännas som Subjekt inifrån och Absolut — aldrig utifrån. I detta uppstår insikten nödvändigtvis: det är inte jag som betraktar Existensen, utan Existensen som upplever sig själv fenomenalt genom mig. Jag deltar då som fenomenal deltagare, vars identitet ligger i Essensen av Varat.

Här förenas begreppen Existens, Essens och Fenomen i ett begreppsligt sammanhang utan att sammanblandas. Existensen är den Absoluta grunden, Essensen är den identitet genom vilken Existensen upplever sig själv, och Fenomenet är den upplevda aktualiseringen av denna identitet i tid och rum. Skillnaden mellan dem är nödvändig för tänkandet, men i den levda insikten finns ingen faktisk separation.

Den som gör denna syntes konsekvent kommer därför med absolut nödvändighet till samma utgångspunkt: att allt tänkande, all föreställning och all upplevelse endast är möjlig inifrån Existensen som Absolut Subjekt.

Att försöka ställa sig utanför den vore att upphäva den grund på vilken själva förståelsen vilar. Det är i denna deltagande position — där tanken återvänder till sitt ursprung och upphör att vara åtskild från det — som filosofin når sin slutpunkt och sitt ursprung på samma gång.

Det måste med största tydlighet påpekas: man får aldrig blanda ihop Fenomen, Essens och Existens med varandra — endast se det nödvändiga sammanhanget mellan dem. Däri ligger all filosofisk klarhet!

Vad varje filosof som vill fortsätta med att kalla sig filosof borde kunna kräva av en hållbar livsåskådning

En hållbar livsåskådning bör uppfylla följande kriterier:

• Stabil utgångspunkt – ge en grund som inte kan motsägas och som allt tänkande kan vila på.
• Frigöra identiteten från ego – se att vem du är inte definieras av det du upplever; på så sätt minskar onödigt psykiskt lidande.
• Fenomenfokus – rikta uppmärksamheten mot det som faktiskt framträder, utan att fastna i tolkningar eller värderingar.
• Öppen och testbar – inga dogmatiska sanningsanspråk; filosofin ska kunna prövas och appliceras i direkt erfarenhet.
• Klarhet och koherens – utgå ifrån existensen och ge struktur för tänkande och handling utan att lägga till mening, värde eller mål.
• Reproducerbarhet – alla som accepterar premisserna ska kunna nå samma logiska struktur.
• Frihet från beroenden – fungera utan behov av auktoritet, tradition, tro eller yttre legitimering.
• Kort sagt – en hållbar livsåskådning är logiskt robust, praktiskt användbar, psykologiskt frigörande och oberoende av dogmatiska anspråk.
• Syfte och funktion – skapa en stabil plattform för att förstå universum och förhålla sig ändamålsenligt till fenomenen, samtidigt som den skyddar tänkaren från onödigt lidande och ger möjlighet till ett konsekvent och fokuserat tänkande.

I väntan på vadå?

Vi har bara väntat i fyra hundra år på att vetenskapen ska förklara allt. Men förståelsen av medvetandet väntar inte på fler data – den börjar med ett antagande: att det finns en Absolut Existens, oföränderlig och utan delar, som bär all förnimmelseförmåga.

När vi prövar detta antagande blir varje föreställning en pågående relation mellan förnimmelseförmågans fält och dess realisering i fenomenet, istället för något som väntar på fysikens förklaringar.

Varför det är omöjligt att hitta referenser

Din Absoluta Existensfilosofi utgår från ett antagande om själva möjligheten att göra ett antagande – det oförändrat bestående varat som möjliggör förnimmelse och tänkande. Det gör den unik på flera nivåer:

• Den är pre-fenomenal: Den placerar utgångspunkten före alla upplevelser, medvetande eller universum.
• Den är logiskt fundamentell: Det handlar inte om Gud som en skapare av världen, inte om medvetandet som skapar fenomen, och inte om universum som objektivt existerande. Utgångspunkten är förutsättningen för alla dessa möjligheter.
• Den är analytiskt ren: Den kan inte uttryckas som ett fenomen eller en erfarenhet, eftersom det skulle flytta fokus från förutsättningen till manifestationer.

Eftersom de flesta filosofiska system börjar antingen med det personliga subjektet, världen eller Gud som egenskap, så finns det helt enkelt ingen etablerad term eller källa som pekar mot exakt detta antagande. Internet, som reflekterar existerande skrifter, diskussioner och populärfilosofi, är därför tomt på referenser.

Placering i relation till existerande filosofiska strömningar

Trots att det inte finns direkta motsvarigheter, går det att analytiskt jämföra den Absoluta Existensfilosofins position med kända strömningar:

• Fenomenologi (Husserl, m.fl.): Fenomenologi undersöker upplevelser och deras struktur. Den Absoluta Existensfilosofin kan sägas använda fenomenet som ingång, men skiljer sig genom att inte identifiera fenomenet med utgångspunkten – den absoluta förnimmelseförmågan är förutsättningen, inte fenomenet.

• Idealism (Berkeley, Kant, m.fl.): Idealism säger ofta att världen är beroende av medvetande. Likheten är att båda placerar något "bakom" det upplevda. Skillnaden är att den "Absoluta Existensfilosofin" inte placerar medvetandet självt som skapande instans;
  AEP placerar den perceptuella förmågan som universell och två tillstånd, både som sändare och mottagare av verkligheten-

• Teologiska absolutbegrepp (Gud, Brahman): Teologiska system pekar på något oberoende, men ofta med attribut, vilja eller syfte. Den Absoluta Existensfilosofin abstraherar bort allt attribut, vilja eller teleologi: den absoluta existensen är förutsättning utan egenskaper, ren potential för upplevelse.

I ett historiskt perspektiv har GUD ofta förståtts som en skapande instans som frambringar universum utanför sig själv. Denna föreställning gör GUD relativ till sin skapelse: antingen placerad på avstånd från den, eller tänkt som en osynligt ingående del i det skapade. I båda fallen uppstår en relation där GUD och universum står i någon form av åtskillnad, vilket förutsätter ett "mellanrum" – logiskt eller ontologiskt – mellan skapare och skapelse.

Samtidigt finns, redan i filosofihistorien, begreppsbildningar som pekar i en annan riktning. Hos Plotinos framträder "Det Ena" inte som en skapare vid sidan av världen, utan som en oföränderlig grund ur vilken världen nödvändigt framträder. Manifestationen sker inte genom ett beslut i tiden, utan som en följd av grundens egen fullhet. På liknande sätt beskriver Spinoza Gud som substans – Deus sive Natura – där naturen inte är skapad av Gud, utan är Guds uttryck. Det som är, följer med nödvändighet ur substansens väsen. I dessa resonemang finns ingen extern skapelseakt; världen är ett fenomen som följer ur det absoluta.

Även i Advaita Vedānta formuleras en sådan struktur. Brahman beskrivs som Absolut Existens, oföränderlig och grundläggande, där världen inte tillkommer som något yttre, utan framträder som ett fenomenellt uttryck. Förnimmelse och manifestation är här inte två skilda realiteter, utan två aspekter av samma grund. Den apofatiska traditionen inom kristen teologi rör sig i samma riktning genom att undvika varje objektifiering av Gud och i stället betona Gud som förutsättning för att något överhuvudtaget kan framträda.

Gemensamt för dessa historiska perspektiv är att de pekar mot en Absolut Existens som inte står i relation till världen på samma sätt som en orsak står i relation till sin verkan, utan där världen framträder som ett nödvändigt fenomen givet denna grund.

Den moderna naturvetenskapen använder inte dessa begrepp, men beskriver universum på ett sätt som i struktur är förenligt med ett sådant antagande. I modern fysik har fältbegreppet blivit grundläggande. Partiklar förstås inte längre som självständiga ting, utan som excitationer i fält. Fälten är inte objekt i rummet, utan förutsättningar för de fenomen som överhuvudtaget kan observeras. Ändå diskuteras sällan – eller aldrig – vad som genererar fälten. Att alla fält måste ha något som bär eller ger upphov till dem konstateras inte som en fråga inom teorin, utan lämnas utanför dess språkliga räckvidd.

Även inom kosmologin beskrivs universum som ett resultat av instabiliteter, symmetribrutningar och spänningsmomentum. Fenomen uppstår därför att vissa grundvillkor realiseras. Det finns ett tydligt tal om spänning, dynamik och nödvändig realisering, men polerna i detta spänningsfält redovisas inte som något mer än matematiska eller fysiska storheter. Det som i antagandet beskrivs som spänningsfältet mellan förnimmelseförmågan och dess realisering, framträder här som ett fält utan explicita ontologiska poler.

När frågan om medvetande aktualiseras blir denna begränsning särskilt tydlig. Det finns inga etablerade naturvetenskapliga teorier som beskriver ett icke-lokalt medvetande, men det finns hypoteser och filosofiska tolkningar – ofta i anslutning till kvantmekanikens icke-lokalitet – som ifrågasätter om medvetande kan förstås som strikt lokaliserat i rum och tid. Samtidigt pekar flera tänkare på det principiella problemet i att försöka förklara förnimmelse med samma verktyg som används för att beskriva det förnimbara. Att söka efter förutsättningen för erfarenhet med hjälp av det som redan förutsätter erfarenhet innebär en cirkel som inte kan brytas inom metodens egna ramar.

I detta ljus kan man se hur de historiska begreppen om Absolut Existens och den moderna naturvetenskapens beskrivning av universum som ett fält av spänning och realisering närmar sig varandra strukturellt, utan att använda samma språk. Filosofin namnger förutsättningen och gör den till utgångspunkt; naturvetenskapen beskriver fenomenets dynamik, men tiger om vad som ytterst bär och genererar fältet. Skillnaden ligger inte i beskrivningen av fenomenen, utan i var man lägger sin utgångspunkt.

Oändligt laddad

När man försöker göra matematiska beräkningar av verkligheten som kan leda till en berättelse om hur verkligheten fungerar som fenomen så hamnar man ganska snart i oändligheter. Detta gäller åt båda hållen, både i stort och smått. En positiv exponering ger en stor oändlighet och en negativ exponering ger en liten oändlighet som inte är någon skillnad alls. Detta är så "skumt" så för att kunna göra några beräkningar av någonting överhuvudtaget har vetenskapen blivit tvungna att göra beräkningsbara mängder av detta "skumma faktum". Annars skulle vetenskapen inte kunna räkna ut någonting överhuvudtaget.

Matematiken blir tvungen till en renormering, alltså att kalla det minsta mätbara som mätinstrumenten kan mäta för "en plankmeter", eller som energikvanta som låter som någonting, men egentligen bara är en matematisk formalitet och idéer för beräkningarna. Annars så skulle all matematisk hamna i oändligheter och därmed bryta ihop fullständigt tillsammans med matematikern. Matematiken har dessutom lett till att synen på rummet har slagits ihop med tiden till ett begrepp som kallas "rumtid" och där beräkningar också visar att de partiklar man räknar på också kröker rummet. När de inser "vådan av att kröka på rummet", de blir då så laddade och yra i mössan att de ser dubbelt på tillvaron. Dels matematiskt, dels som upplevd verklighet i form av den tyngd vi känner upplevelsen av. Detta är det tydligaste tecknet på att vi aldrig kan objektifiera verkligheten utan vi måste alltid ha med beräknaren i ekvationen och det tillåter inte naturvetenskapen. Ai är alltså inte det som inte får plats i kalkylen. Men det gör filosofer i filosoferandet i allra högsta grad. Genom att i filosofisk eftertanke pröva att antaga en potential (förnimmelseförmågas potens) mot aktualitet (dess realisering), kan filosofin härleda ett resonemang om varför världen nödvändigtvis framträder som den gör i form av universums bild. Då kan upplevelsen av verkligheten verkan vara tillräcklig för att förstå verklighetens fenomenala nödvändighet.

Hur man kan referera till Absolut Existens ändå

Eftersom fenomen, medvetande och universum inte kan göra antagandet själva, blir strategin att:

• Använda fenomen som ingångspunkt: Visa att det finns upplevelser, skillnader, spänningar mellan potential och manifestation.
• Peka bakåt analytiskt: Från varje fenomen kan man fråga: "Vad måste finnas för att detta fenomen överhuvudtaget ska vara möjligt?" Svaret blir den Absoluta Existensen.
• Håll det absolut och oberoende: Det identifieras aldrig med något fenomen, objekt eller objektifierat subjekt (om du inte byter plats med det som i ett rent tankeexperiment utan att det för den skull ska leda till någon form av solipsism). Det kan aldrig reduceras till något upplevt, men alla erfarenheter förutsätter det

Kort sagt: internet saknar referenser eftersom ingen annan har definierat en utgångspunkt som är helt pre-fenomenal och nödvändig för att något överhuvudtaget ska kunna upplevas eller antas. Den Absoluta Existensfilosofin kan därför sägas vara analytiskt unik, men kan ändå "placeras" jämförande med fenomenologi, idealism och teologiska absolut-begrepp, just för att visa skillnaden och det analytiska värdet i den Absoluta Existensfilosofins logiska struktur.

En sammanfattande genomgång av antagandet i den Absoluta Existensfilosofin

Antagandet i den Absoluta Existensfilosofin tar sin utgångspunkt i ett oförändrat bestående Vara, förstått som en Absolut Existens utan delar. Detta Vara antas inte vara ett ting bland andra, utan den yttersta förutsättningen för att något överhuvudtaget kan framträda.

I detta antagande är Förnimmelseförmågan inte en funktion som tillkommer Varat, utan förstås som dess essentiella natur. Förnimmelse är här inte något sekundärt, utan det sätt på vilket Existens överhuvudtaget kan vara meningsfullt som Existens.

Eftersom Varat antas vara odelat finns inga interna delar som kan stå i relation till varandra, och eftersom inget yttre förutsätts finns heller ingen extern relation. Därmed uppstår en grundläggande fråga: hur kan relation, skillnad eller fenomen överhuvudtaget tänkas, om allt är ett och oförändrat?

Antagandet i den Absoluta Existensfilosofin närmar sig denna fråga genom att skilja mellan ting och tillstånd. Relation förstås inte som något som uppstår mellan separata entiteter, utan som något som endast kan tänkas mellan tillstånd.

Det konstateras att det enda som faktiskt kan förnimmas är skillnad, och att skillnad alltid framträder sekventiellt. Skillnad kan därför inte förstås utan någon form av spänning, och spänning kan inte förstås utan att det finns minst två skilda tillstånd.

Dessa två tillstånd formuleras som:

1. Förmåga (potens)
2. Realisering (aktualitet)

Förmåga förstås här inte som en latent egenskap hos något, utan som det tillstånd där realisation ännu inte föreligger. Realisation förstås inte som ett slut, utan som det faktiska framträdandet av skillnad.

Spänning förstås i detta sammanhang inte som en kraft i fysisk mening, utan som den logiska och fenomenella skillnaden mellan potens och akt. Det är denna spänning som gör det möjligt att tala om riktning utan att införa förändring i Varats väsen.

Antagandet innebär därmed att relation i sin mest grundläggande form inte är relation mellan subjekt, objekt eller delar, utan ett spänningsförhållande mellan Förnimmelseförmågan och dess realisation. Det är inom detta spänningsfält som sekventiella skillnader kan framträda och bli föremål för förnimmelse.

Alla senare relationella skillnader – såsom före och efter, inåt och utåt, spänning och avspänning, liv och död – förstås i detta perspektiv inte som ursprungliga, utan som fenomenala uttryck för denna mer grundläggande relation.

Antagandet i den Absoluta Existensfilosofin handlar därmed inte om att beskriva universums innehåll, utan om att formulera den nödvändiga förutsättningen för att ett antagande om relation överhuvudtaget ska kunna komma till stånd.

Det är ett resonemang som varken förutsätter delar, yttre orsaker eller slumpmässig uppkomst, utan som prövar om skillnad och fenomen kan förstås som möjliga utan att överge tanken på ett oförändrat Vara.

Antagandet om Existens och upplevelsen av verkligheten.

Det finns ingen verklighet utan medvetandet om verkligheten. Om vi betraktar verkligheten utan medvetande hamnar vi i motsägelsefullt tänkande eftersom vi då tar oss själva ur processen som upplevande tänkare som betraktar huruvida materia är förverkligandet av medvetandet som universum eller inte. Det är därför vi inte kan separera verkligheten från medvetandet om den. Vi upplever saker som verkliga i tron att de är oförändrat bestående ända tills de faller sönder och det visar sig att det inte så är fallet.

Från ting till verklighet Latinets rēs: Grundordet betyder "sak", "ting", "föremål" eller "angelägenhet". Sen-latinets reālis: Under medeltiden bildades adjektivet reālis ur rēs. Det användes för att beskriva något som hör till själva saken eller som faktiskt existerar i den fysiska världen. Franskans réel: Ordet letade sig in i franskan och spreds sedan vidare till andra språk. Varje gång vi pratar om "Verkligheten", så menar vi egentligen att det vi förhåller oss till är de faktiska "tingens" tillstånd så som vi upplever dem som medvetande om dem. Materia är då inte "motsatsen" till medvetande, utan snarare hur medvetandet ser ut i en viss form.

Vi pratar ofta om att vi är "i" universum, men kanske är det mer korrekt att säga att universum är något som sker "i" medvetandet. Utan den upplevande tänkaren finns ingen som kan intyga att "tingen" överhuvudtaget har en status som "saker".

1. Genom att sätta ord på upplevelser skapar vi en interobjektivitet. Individuellt: Jag ser en färg och känner en textur. Kollektivt: Vi enas om att kalla det "en stol". Resultat: Vi kan nu samarbeta kring objektet "stol" utan att någonsin veta om vi faktiskt ser exakt samma nyans av brunt.

2. Ändamålsenligheten. Det handlar främst om att förhålla sig ändamålsenligt till verkligheten. Om vi är överens om att en röd trafiksignal betyder "stopp", så skapar denna språkliga och symboliska överenskommelse en högst påtaglig fysisk säkerhet. Verkligheten i detta nu är inte färgen i sig, utan den gemensamma regeln vi navigerar efter.

3. När språket skapar verkligheten finns det delar av vår verklighet som enbart finns till genom språkliga överenskommelser. Dessa kallas ofta för institutionella fakta:

Pengar: En papperslapp eller digitala siffror har bara värde så länge vi är överens om det.

Lagar: Gränser mellan länder syns sällan från rymden, men de är verkliga eftersom vi har pratat fram dem. Motsägelsen i det "oförändrat bestående" Detta leder tillbaka till en tidigare poäng: Vi behandlar dessa språkliga överenskommelser som om de vore oförändrat bestående naturkonstanter.

Men eftersom de vilar på språk och medvetande, är de i högsta grad föränderliga. Man kan säga att "verkligheten" är det samtal vi för med varandra för att inte gå vilse i sinnesintrycken.

1. Den Absoluta Existensen (Icke-binär) Detta är antagandet om den ursprungliga enheten. Den är inte noll, utan den första realiteten. Den är icke-binär eftersom den inte har någon motsats; den omfattar allt. Det är den substans som aldrig kan uppstå ur intet, eftersom existens är dess fundamentala natur.

2. Essensen (Binär: Potentialitet vs. Realisation) Här uppstår spänningsfältet. Essensen är den inneboende naturen och dynamiken i 01 som möjliggör rörelse som tillståndsförändring. Genom att vara binär skapar den polariteten mellan: Potentialiteten: Allt som kan upplevas (det ännu icke-formade). Realisationen: Strävan efter att faktiskt erfara denna potential. Det är denna binära motor som driver processen framåt.

3. Fenomenet (Det framträdande) Fenomenet är det tredje steget – själva uttrycket eller "bilden" som uppstår ur spänningen i 02. Det är här verkligheten träder fram och realiserar tillståndet av medvetande. Verklighetens cirkulära logik i denna modell gör det tydligt att: det är inte en fråga om skapelse ur intet: Eftersom vi börjar med 01 (Existens), handlar universum inte om att "bli till" från noll, utan om att ett fenomenalt förändrat tillstånd av att vara. Medvetandet som slutpunkt och början: Medvetandet är inte en slumpmässig biprodukt, utan det är den specifika punkt där 03 (Fenomenet) återkopplar till 01 (Existensen) så att den kan uppleva sig själv. Det vi kallar "verklighet" är alltså den punkt där den binära essensen (02) lyckas översätta den icke-binära existensen (01) till ett fenomenalt framträdande (03). Detta förklarar varför vi hamnar i motsägelser när vi tar bort medvetandet ur ekvationen: vi försöker då behålla 03 (Fenomenet) men radera den process som gör 03 möjligt. Utan den mottagande upplevaren i relation till det upplevda mottagandet, kollapsar hela strukturen tillbaka till den tysta potentialen i 01.

Om medvetandet är den punkt där den Absoluta Existensen faktiskt realiseras, så finns det ingen "verklighet" utanför denna process. Att försöka tänka sig en verklighet utan medvetande är att försöka tänka sig en spegelbild utan ljus eller en betraktare – en logisk omöjlighet eftersom själva definitionen av "verklighet" kräver denna realiseringsakt. ​Det innebär att vi, som medvetna varelser, är den "plats" där universum (som fenomen) och det Absoluta (som existens) möts för att bli verkliga.

Skillnaden mellan Karta och Terräng

I vanliga fall fungerar vårt sinne som en projektor som delar upp tillvaron i "här inne" och "där ute". Vi tror att vi är en liten observatör som tittar ut genom två fönster i ett kranium. Insikten: När verkligheten "kommer tillbaka", inser man att synintrycket av ett träd, ljudet av vinden och känslan av din egen kropp dyker upp i samma "rymd". den absoluta existensen av Varat: Det finns inte en person som hör ett ljud; det finns bara hörande.

Språkets begränsning: Upplevelsen är bortom ord. Språket är nämligen uppbyggt av dualism. För att bygga en mening behöver vi ett subjekt och ett predikat (Någon som gör Något). "Jag ser verkligheten". Bara genom att uttala den meningen har vi skapat en klyfta som, enligt upplevelsen, inte finns där. Orden blir som fingrar som pekar mot månen; om man stirrar för länge på fingret missar man det som faktiskt är där. Verkligheten som den är. Det fascinerande med detta är att det inte handlar om att uppnå ett nytt, magiskt tillstånd, utan snarare om att genomskåda en illusion. Det är inte så att verkligheten blir ett; den har aldrig varit uppdelad. Det är bara vårt konceptuella tänkande som har "skurit" helheten itu för att göra den begriplig. Det som svindlar är tanken att det vi kallar "jag" egentligen bara är verkligheten som betraktar sig själv från en specifik vinkel.

Verklighetens svarta hål:

När den moderna vetenskapen i sina beräkningar informerar allmänheten att verkligheten är något som har dykt upp genom vakuumfluktuationer som har bildat de minsta LEGO-bitar man letar efter så bygger denna vetenskapliga matematiska saga på en logisk explosion som tillåter att det man söker efter som man ännu inte kan hitta har varit sammanpackat i en dimensionslös punkt utan utsträckning som i föreställning föreställningen ses utifrån ett utrymme som inte finns vilket de får vänja sig vid när de ska förklara varför verkligheten är som den är enligt de naturlagar som är skrivna av ingen som inte fanns när allting började. För en fysiker är en singularitet ett tecken på att ekvationerna har "brutit samman", men i populärvetenskapen presenteras det ofta som en absolut sanning fast det är ett ontologisk svart hål som skriker att här inne fungerar inte våra kartor längre. Detta felmeddelande berättas för allmänheten inklusive alla föräldrar som ska återberätta detta för sina barn så får de ångest när de kan räkna ut att denna logiska explosion kommer att leda till att alla kommer att vara borta eftersom de bara är ett "vara” som bara ska vara uti i ungefär hundrade år”.

Och när de suger på den karamellen så känner de att det en karamell som suger och då spelar det ingen roll om de blir lovade en massa pengar för att skjuta ihjäl en främmande medveten varelse för tanken om verkligheten att den är en fluktuation gör att alla värderingar också fluktuerar i en kosmisk nihilism som bara ger outhärdlig ångest som måste bekämpas till varje pris och detta kan den som är smart tjäna pengar på, för i en sådan världsbild kallas pengarna för "GUD" i en värdeneutral skapelseberättelse som sätter något värde på någonting och då blir det upp till var och en att bilda sina egna värderingar eftersom alla sagor om verkligheten bygger på en fluktuation av vakuum som är ett fenomenalt sätt att beskriva hur saker fungerar men skiter i den essentiella frågan när det gäller att svara på varför vi finns, eller vad vårt värde är.

Den som ändå vill försöka med att ställa upp en logisk utgångspunkt för tänkandet som antar att existens och upplevelsen är universums kärna anses som en galning av de som kämpar med att själva inte bli galna på grund av teknokratisk nihilism som skapar vi ett vakuum – inte bara i fysiken, utan även i människans inre. Bara tanken på att allt är biprodukter av slumpmässiga darrningar i ett tomt fält är en logisk explosion som heter duga. Vi har bytt ut föreställningar som gav mening mot modeller som ger beräkningar, men som lämnar ett existentiellt hål efter sig. Är det verkligen nödvändigt?

Det har skapat en fysisk plats där logiken dör och även det mänskliga förnuftet som skriker efter en logisk utgångspunkt. Men om en sådan eventuellt presenteras i form av ett logiskt antagande vill ingen höra talas om att den för det egna lidandet verkar vara det allra värdefullaste vi har. Men när inte längre kan prata med varandra på grund av att den verklighet som "vetenskapens scientologi-religion" ger oss krockar med vår erfarenhet av att vara så faller vi ner i det svarta hål vetenskapen påstår vi kom upp ur. Men den vetenskapliga kartan är inte terrängen där triangelpunkerna vi letar efter kan hittas. Kan det vara så att vi är rädda för en logisk lösning för att den skulle kräva att vi tar ansvar för vår egen existens, istället för att bara vara offer för slumpen?

Den som ändå vill försöka med att ställa upp en logisk utgångspunkt för tänkandet som antar att att existens och upplevelsen är universums kärna anses som en galning av de som kämpar med att själva inte bli galna på grund av teknokratisk nihilism som skapar ett vakuum – inte bara i fysiken, utan även i människans inre. Bara tanken på att allt är biprodukter av slumpmässiga darrningar i ett tomt fält är en logisk explosion som heter duga. Vi har bytt ut föreställningar som gav mening mot modeller som ger beräkningar, men som lämnar ett existentiellt hål efter sig, men är det verkligen nödvändigt?

Det har skapat en fysisk plats där logiken dör och även det mänskliga förnuftet som skriker efter en logisk utgångspunkt. Men om en sådan eventuellt presenteras i form av ett logiskt antagande vill ingen höra talas om att den för det egna lidandet verkar vara det allra värdefullaste vi har. Men när vi inte längre kan prata med varandra på grund av att den verklighet som "vetenskapens scientologi-religion" ger oss på grund av att den krockar med vår erfarenhet av att “Vara” så faller vi ner i det svarta hål vetenskapen påstår vi kom upp ur. Men den vetenskapliga kartan är inte terrängen där triangel-punkterna vi letar efter kan hittas. Kan det vara så att vi är rädda för en logisk lösning för att den skulle kräva att vi tar ansvar för vår egen existens, istället för att bara vara offer för slumpen?

Den Absoluta Existensfilosofin och den moderna vetenskapliga beskrivningen av verkligheten.

Utan förnimmelseförmågans modulering i fenomenet funnes ingen möjlighet till upplevelse och utan en Absolut Existens som det Absoluta Ur-subjektet så funnes ingen förnimmelseförmåga som dess inneboende natur.

Denna antagna förutsättning är ett postulat som används som kristaliseringspunkt för tanken som det oförändrat bestående varat som den ontologiska grunden i resonemanget.

För den som eventuellt är intresserad av hur den moderna vetenskapen räknar idag så kan vi se liknelser till den Absoluta Existensfilosofin och då vi kan pröva vårt antagande genom att göra en liknelse.

All information är upplevd när den tas emot av en upplevare. Den tas emot i sekventiellt överförd binär information som genom resonans stannar kvar i form av binära minnen av upplevt mottagna sekventiella bilder. Vetenskapen talar för närvarande om att den överförda sekventiella information sker i små frekventa hopp (hG tp= ≈ 5.39 × 10-44 s c5) (ca 10^ sekunder) som är så frekvent uppdaterat återkommande att de inte upplevs som enstaka bilder (qubits) en i taget, utan det mottagna upplevs som ett flytande kontinuum av former i rörelse och dessa former formar det som upplevs som utrymme genom en krökning av rummet som den sekventiella minnesinformationen tvingas förhålla sig till och som då samlar ihop informationen i kluster som upplevs i form av tröghet i motstånd och tyngd.

Dessa motståndskluster reflekterar information om lägen och förändingstillstånd och denna lägesändring upplevs i form av en flytande löpande avståndsändring som förflyttning. Då detta sker så snabbt så sker upplevelsen i form av en flytande fenomenal upplevelse av former som ändrar läge mot en bakgrund av obegränsat utrymme som upplevs av upplevaren som rum för upplevelsen. Informationen som lagras som minnen kan därefter överföras genom komunikation som innehåller instruktioner till andra informationskluster som då kan omsätta dessa instruktioner för att uppdatera innehållet i den klustrerade information som klustret innehåller. En hög densitet av skillnader skapar en upplevelse av en solid, komplex värld. En sänkning av frekvensen (som i djup sömn eller vissa meditativa tillstånd) för upplevaren närmare mot gränsen av det obeskrivbara. Det fenomenala mediala framträdandet antagas ske av ren nödvändighet för att förnimmelseförmågan ska kunna förnimma någonting överhuvudtaget. Och då måste mediet antagligen ligga mellan potentialen och realisationen av medvetandet.

Och om upplevelse av verkligheten endast sker i form av skillnader ur olika synvinklar av verkligheten innebär det att verkligheten och medvetandet är synonyma trots att det är där all fenomenal skillnad pågår.

Det innebär att man måste acceptera att "verkligheten" inte är en plats man befinner sig i, utan en kontinuerlig serie av skillnader som det Absoluta kastar likt skuggspel mot sin egen orörliga natur och detta är tyvärr i sig ett hot mot den egna självbilden där identiteten ligger I "jaget" och inte i den absoluta förutsättningens förnimmelseförmåga. Så kan man tänka utan att tänkandet kollapsar.

Informationskollaps och Transformation

Det enda sättet att uppleva verkligheten är genom att se den från olika vinklar. Idag lever vi i epistemisk kris" där källan till "sanning" har splittrats. När algoritmer prioriterar engagemang så stirrar alla in i sina skärmar och är alla upprörda och besatta av att det är mer värdefullt sno information för att tjäna pengar än att använda den som social kommunikation i samförståndets förlustaffär kan i slutändan detta leda till att systemet potentiellt kollapsar. Med Ai är vi på väg väldigt fort mot den kollapsen då Ai förstärker våra egna fördomar tills verkligheten blir oigenkännlig. Kollapsens natur är att spänningar byggs upp omärkligt i ett system över tid tills det når en brytpunkt när allt helt plötsligt faller ihop. Men det positiva kan vara att det kan utvecklas något nytt av spillrorna. Transformation är naturens gång. Om vi kan enas om verklighetens natur medan den sker, minskar vi friktionen. Ju mer vi förstår att vi delar samma källa till informationen ju snabbare delas uppfattningen av det odelbara.Om verkligheten upplevs som en av många så kan det bli bråk om vilken verklighet som ska gälla. Det är inte förrän verkligheten upplevs av många som en som det kan bli lite lugn och ro. Vi bråkar alltså för att vi att vi ser olika saker. När vi fattar att vi ser samma sak från olika vinklar, kan lugnet infinna sig. Om vi flyttar fokus från vad som händer till vem det är som upplever, kan vi nå en insikt Om vi väntar på att yttre händelser ska förklara sig själva, då tar det en livstid. Men det är förmodligen inte förrän den som skickar informationen som också får den tillbaka som verkligheten i form av föremålens tydliga tröghet i reflektionens inre rymd.

Den Mentala Närvaron

Är mental närvaro en tolkningsfråga eller är "att mentalt närvara" ett tillstånd som inte kräver någon tolkning? Måste vi lägga både kraft och pengar för att bli mentalt närvarande? Den som försöker tolka den mentala närvaron måste vara mentalt närvarande för att göra detta. Det är som att leta efter en natur som har skapat det mentala tillståndet i form av döda partiklar som har kombinerats helt slumpmässigt till levande varelser som sedan har fått en hjärna och en talförmåga som har uttryckt en idé om att naturen i grunden är död. Vilken fenomenal idé. Vi gjorde ett stort misstag när vi förväxlade ett "öga" med ett "jag". Problemet var att döda partiklar inte kunde hittas i en verkligt oförändrad permanent existens. Det blev en återvändsgränd från vilken många forskare ännu inte har återvänt och publiken väntar förgäves på att de ska komma tillbaka med något i dina korgar. Sökandet efter verklighetens döda partiklar visade sig vara ett meningslöst sökande efter oförändrade permanenta partiklar som inte existerade.

Men precis som förnimmelsen i den mentala förnimmelseförmågan känner att den hör hemma i verkligheten så passar den också så bra in i den.

Så tillbaka till frågan: Är mental närvaro något du behöver springa runt och leta efter? Känslan i den mentala perceptuella förmågan känner att den hör hemma i verkligheten, och det är väl därför den också passar så bra in i den.

Vi behöver bara konfrontera den nyfödda babyn medan vi ser in i dess ögon. och tänka - Det kunde lika gärna varit jag, lilla fågel blå.....