Historisk bakgrund

Medvetandefilosofin

Genom årtusenden har filosofer, mystiker och tänkare (särskilt inom österländska traditioner som Advaita Vedanta och buddhism, men även västerländsk fenomenologi) satt sig ner och undersökt sin egen upplevelse i realtid.

Tidigare var det filosoferna och kyrkan som tog itu med existensens mysterier, men detta ville den moderna vetenskapen förändra när dess era började i slutet av 1500-talet Då flyttades fokus från inre upplevelser till tanken på att objektifiera livet för att så småningom hitta de minsta beståndsdelarna som bygger upp hela verkligheten för att se hur de knuffar rund varandra på grund av krafter i en viss mekansik ordning. Vetenskapen förvandlade alltså ett levande ämne till döda objekt i fritt fall under påverkan av naturlagar.

Forskning om medvetandet och introspektiv mystik fick filosoferna och kyrkan ha för sig själva i sina egna sällskap.

När den inåtskådande forskningen i de meditativa traditionerna upptäckte att när man skalar bort alla tankar, sinnesintryck, känslor och minnen - vad finns då kvar? Det som blir kvar är inte ett "intet", utan själva förmågan att förnimma. Man kan då tänka empiriskt att det måste finnas ett permanent bakgrundsrum (det som på denna sida kallas "Ontos Origo" eller "Det Absoluta Ur-subjektet").

Strikt logisk slutledning (Ockhams rakkniv) I västerländsk filosofi kom tänkare som René Descartes fram till något liknande genom metodiskt tvivel ("Jag tänker, alltså finns jag"). Han insåg att han kunde tvivla på om världen, hans kropp och universum var verkliga – de logiska "skillnaderna" – men han kunde inte tvivla på att det fanns något som upplevde tvivlet. Den Absoluta Existensfilosofin (AEP) tar detta ett steg längre och säger att icke-existens är en logisk omöjlighet; vi måste anta att Varat är det absoluta fundamentet.

AI:ns roll: En eller flera mänskliga tänkare har formulerat ramverket på absoluteexistence.org
kring begreppen "Ontos Origo", "den ontologiska oscillationen" och "det oföränderliga varat" som är baserat på filosofisk tradition och djup kontemplation.

​AI står för pedagogiken: AI används som ett verktyg för att strukturera texterna, göra dem logiskt sammanhängande, rensa bort luddigt språkbruk och skapa interaktiva gränssnitt där besökare kan ställa frågor och få svar som matchar den specifika filosofins definitioner.

Det är alltså mänsklig intuition och logik i botten, men paketerat med hjälp av modern AI för att vi i vår tid lättare ska kunna ta till oss och vrida och vända på dessa uråldriga, djupa koncept.

Man kan bara antaga den osynliga förutsättningen som föreställer universum och som är den som upplever alla skillnaderna som verkligheten.

För all uppfattning av "skillnader" (varmt vs. kallt, jag vs. du, här vs. där) krävs det ett bakgrundsrum, ett oändligt föreställningsrum. Det är medvetandet självt som: ​Föreställer detta universum i form av tid och rum.

Utan ett upplevande subjekt funnes ingen universell verklighet" – inte ens mottagningsbara data. Det vore ett intet som ingen hade haft några problem med att försöka förstå överhuvudtaget.

Förnimmelseförmågan antas som den tomma, osynliga förutsättningen (Ur-subjektet), och medvetande som den aktiva upplevelsen av skillnader (tid och rum), Medvetandet blir då funktionen av att Ur-subjektet förnimmer..

Att vara (Existens) och att ha förmågan (Essens) är två helt skilda kategorier. Detta gör att AEF undviker det haveri som drabbar nästan alla andra metafysiska system. Man slipper Hlatkys problem med att behöva förklara "rörliga delar i Gud", och man slipper materialismens problem med att medvetandet skulle uppstå ur dött materiellt urverk. ​Det är en helt ren och villkorslös ontologi: Grunden är orörlig, förmågan är absolut, och allt vi upplever – inklusive våra egna intellektuella försök att förstå det – är fenomenets sekventiella spänning.

När en dröm utspelar sig i ditt huvud på natten känns den helt verklig. Du kan se vinklar, hus, människor och känna rymd. Men vad är drömmen gjord av egentligen? Det finns ingen fysisk materia där inne. Det är bara strukturer och relationer av förnimmelser som spelas upp i ditt medvetande. ​När den store dramatikern Shakespeare säger detta, gör han precis samma filosofiska djupdykning som absoluteexistence.org: Vår fysiska vakna värld, med alla sina berg, städer och våra egna kroppar (Fenomenen), har i grunden ingen fast substans. Det är en kosmisk föreställning, uppritad av förnimmelseförmågan (Essensen), gjord av rent geometriskt och informativt stoff, vilande på den Absoluta Existensens djupa, tysta botten (Sömnen/Origo). ​Vinklarna i fenomenet är drömtyget.

Bakgrund

Från de äldsta metafysiska traditionerna har människan försökt förstå det som måste vara det oföränderliga i all förändring.

I de vediska texterna, och särskilt i Upanishaderna, finns begreppet "Brahman", som beskrivs som den yttersta, oföränderliga och gränslösa verkligheten bakom alla fenomen. När västerländska lärda och filosofer senare försökte översätta och tolka indisk filosofi började de ofta använda termen 'det Absoluta' som en motsvarighet till Brahman.

(Vedaskrifterna består av fyra huvudsakliga samlingar: Rigveda – omkring 1500–1200 f.Kr. (vissa forskare föreslår ett något tidigare eller senare datum). Samaveda – omkring 1200–1000 f.Kr. Yajurveda – omkring 1200–800 f.Kr. Atharvaveda – omkring 1200–900 f.Kr. De äldsta Upanishaderna utkom senare än de äldsta vediska hymnerna, ungefär: Brihadaranyaka Upanishad – omkring 700–500 f.Kr. Chandogya Upanishad – omkring 700–500 f.Kr. Andra Upanishader skapades under de följande århundradena, från ungefär 500 f.Kr. till 200 e.Kr.

Hos Plotinus (c. 204–270 e.Kr.) formuleras det Absoluta till idén om Det Ena (To Hen)— som absolut odelat, trancendent och bortom alla relationer. Något som inte kan nås med sinnena, utan som det allt utgår ifrån och som bara kan anas inifrån. • Absolut Existensfilosofi (AEP): Här är utgångspunkten Absolut Existens (Varat). Detta är det oföränderliga, villkorslösa fundamentet och det ultimata subjektet som gör allt tänkande och alla fenomen möjliga. • Plotinos: För Plotinos är urprincipen Det Ena (To Hen). Till skillnad från AEP, menar Plotinos att Det Ena är så transcendent att det är bortom existensen och varat (hyperousios). Hos Plotinos kan man inte ens säga att Det Ena "existerar", eftersom existens kräver en form av definition eller relation, vilket skulle splittra dess absoluta enhet.

Ramverkets ordning: Hierarki kontra Treklang

AEP:s horisontella ordning: AEP tillämpar en strikt logisk struktur: Absolut Existens (-------→ ) Essens (-----→) Fenomen. Essensen definieras här som förnimmelseförmågan (Faculty of Perception), och det fysiska universum är ett fenomen som uppstår som fluktuationer inom denna struktur. Det finns inga mellansteg; allt som uppfattas är det Absolutas essens i form av fenomen.

Plotinos emanation (trappstegsmodell): Plotinos bygger upp en vertikal, hierarkisk ordning bestående av olika hypostaser (existensnivåer). Från Det Ena strömmar det gudomliga Intellektet (Nous) ut, varifrån Världssjälen (Psyche) uppstår, som i sin tur formar den materiella världen. Denna gradering av verkligheten introducerar relationer och nivåer inom det kosmiska systemet, något som AEP medvetet undviker för att bevara det Absolutas rena, odelade natur.

Synen på det materiella och universum

AEP (Energi och reflektion): Enligt AEP:s ramverk är den materiella världen ett relativt energifenomen. Det vi kallar materia är i själva verket motstånd i en "reflexiv spegelverkan" inom förnimmelseförmågan. Världen är inte ett sämre avfall, utan det Absolutas dynamiska uttryck. Plotinos (Materian som brist): Hos Plotinos sker en successiv försvagning ju längre bort från Det Ena man kommer. Materian (hyle) befinner sig längst ner i hierarkin och betraktas i princip som det ondas princip – inte som en aktiv ond kraft, utan som en total brist på form, ljus och existens.

I Advaita Vedanta, genom Ādi Shankara (c. 700–750 e.Kr.), finns idén om Brahman — den enda Absoluta verkligheten, ofödd och oföränderlig, i vilken alla fenomenala uppenbarelser dyker upp som Maya, alltså som sken eller illusion. Denna insikt är inte en tanke om det Absoluta, utan en upplevelse av det, där gränsen mellan subjekt och objekt upphör.

**(Denna antagning ligger nära den Absoluta Filosofin om Existens, som därför inte påstår sig tillföra något nytt i detta avseende. Båda når fram till en radikal icke-dualitet. Båda systemen hävdar att den djupaste grunden för verkligheten är ett odelbart, oföränderligt och absolut Varande. Däremot skiljer de sig avsevärt i sitt tillvägagångssätt, sitt användande av logiskt språk och hur de förklarar uppkomsten av den fenomenala världen.)

Under medeltiden sökte Thomas av Aquino (1225–1274) förena förnuft och tro. Gud var för honom inte ett fenomen eller ett ting bland ting, utan den nödvändiga orsaken till allt vara — det som ger varje essens dess existens.

Hos Baruch Spinoza (1632–1677) blir detta till en konsekvent monism: Substantia sive Deus — det vill säga Substansen eller Gud, som är ett och detsamma, och vars oändliga uttryck formar allt som finns.

Immanuel Kant (1724–1804) bröt med föreställningen om att det Absoluta kunde nås genom förnuftet som ett objekt: det i sig ligger bortom erfarenheten, men är samtidigt nödvändigt som förutsättning för att fenomenen ska kunna förstås. Genom sin kritiska filosofi monterade han ner den dogmatiska metafysiken och visade att det mänskliga förnuftet inte kan ha kunskap om det Absoluta eller en transcendent skapare (det noumenala). Han avvisade alla klassiska gudsbevis.

Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770–1831) tog sedan steget vidare: det Absoluta är inte något bortom, utan en process i vilken medvetandet utvecklar sin självinsikt; genom dialektiken blir det Absoluta identiskt med det självförstådda Varat.

Friedrich Wilhelm Joseph Schelling (1775–1854) såg på liknande sätt det Absoluta som den levande identiteten mellan subjekt och objekt.

Martin Heidegger (1889–1976) förde frågan tillbaka till varat självt — till det faktum att vi alltid redan befinner oss i en förståelse av vara, och att denna närvaro aldrig kan betraktas utifrån utan endast upplevas inifrån existensen som sådan. Heidegger tänkte sig "Dasein" inte som ett "Subjekt" utan som den potentiella möjligheten till allt som kan vara möjligt att hända - "den rena potentialen". Heideggers hela livsverk gick ut på att kritisera "ontoteologi" – det vill säga tendensen i västerländsk filosofi att reducera Varat (Sein) till ett högsta varande, en persolig skapare eller ett absolut subjekt. Heidegger inte ser skaparen som det Absoluta Subjektet eftersom strider fundamentalt mot hans filosofi. Snarare som ett objekt i närvaron av sina delar som aldrig kan betraktas utifrån utan endast upplevas inifrån den relativa existensen som sådan

Där Heidegger låter oss uppleva Varat inifrån existensen (via Dasein) men lämnar det öppet utan att definiera dess struktur för att undvika ontoteologi, försöker Hlatky ge en konkret struktur genom att göra Varat till en levande organism av samverkande delar. (AEF tar slutligen steget att rensa bort alla delar från själva ur-grunden (Origo) för att hålla den filosofiskt ren, och flyttar istället hela den "organiska och relativa" dynamiken till fenomenens och upplevelsens arena.)

Jiddu Krishnamurti (1895–1986) Filosofi och gärning/ Mål: Att uppnå total existentiell frihet för människan genom djup självkännedom. Synsätt: Avvisade alla former av auktoriteter, religioner och guru-kulturer.

Han menade att andliga organisationer och gurus bara blir till kryckor för människor, och att de hindrar individen från att nå sann, inre frihet och självinsikt. Efter detta tillbringade han resten av sitt liv med att resa runt i världen och tala självständigt, helt utan att ta på sig

Den Absoluta Existensfilosofin håller delvis med Martin Heidegger om den potentiella möjligheten men istället för Heideggers "Dasein" så håller AEF ett opersonligt "ur-subjekt" - en "absolut existens" - som förutsättningen med sin förmåga till "förnimmelse" som essens.

Detta oförändrat bestående "Vara" kan liknas vid Hegels "bestämda Vara" eller Advaita Vedantas "Brahman" men med den fenomenala verkligheten som "ett nödvändigt fenomen" för att kunna realisera den förnimmelseförmågan till medvetande.

Heideggers Dasein vs. AEF:s "Ur-subjekt" • Heidegger bryter radikalt med den kartesiska traditionen (uppdelningen i subjekt och objekt). "Dasein" (Där-varo) är inte ett isolerat "jag" eller ett ting som besitter medvetande. Det är snarare en öppenhet, ett "rum" eller en "glänta" (Lichtung) där "Varat" kan uppenbara sig. "Dasein" är ren potentialitet—definierat av sina möjligheter och sitt framåtriktade agerande i världen (In-der-Welt-sein).

Oföränderligt Väsen: Hegel och Advaita Vedanta Att likna AEF:s absoluta existens vid Hegels "bestämda Väsende" (bestimmtes Sein) och Advaita Vedantas "Brahman" är i det här fallet mycket passande, men det finns ändå en viktig nyans när det gäller den fenomenala verkligheten:

• Advaita Vedanta (Shankara): Här är Brahman det enda sanna, oförändrade varat (ren korrelation mellan Sat-Chit-Ananda: Vara, Medvetande, Bliss). Den fenomenala världen (Maya) ses ofta som en illusion eller en superimposition. Brahman behöver inte världen; världen är en skenbar projektion.

• Hegel: För Hegel är det rena Varat i början av Logikens vetenskap identiskt med "intet", eftersom det är helt obestämt. Det måste bli bestämt Vara genom negation och utveckling. Dialektiken kräver att det Absoluta manifesterar sig i historien och materian för att bli självmedvetet (Geist).

• AEF Lägger sig i en skärningspunkt. Liksom Advaita Vedanta är grunden ett absolut, oförändrat "Vara" med förmågan till förnimmelse som essens. Men liksom Hegel (och till viss del dualistiska skolor inom indisk filosofi som Kashmiri Shaivism), är den fenomenala verkligheten ett absolut nödvändigt villkor. Utan fenomenet förblir förnimmelseförmågan bara en latent potential; den kräver den fenomenala dualiteten som "material" för att faktiskt aktualiseras och realiseras som aktivt medvetande.

I Heideggers tänkande kastas Dasein in i en värld och skapar mening genom sina möjligheter. I AEF är det tvärtom: Världen existerar för att "ur-subjektet" ska kunna spegla sig i den och transformera sin latenta förnimmelseförmåga till ett faktiskt, realiserat medvetande. Den fenomenala verkligheten blir därmed inte en illusion (som i radikal Advaita), utan det nödvändiga instrumentet för den Absoluta Existensens självförverkligande.

Filosofen Stefan Hlatky (1918–2005) lade grunden till detta under slutet av 1960-talet en avgörande distinktion mellan Existens och Essens. Han gjorde en fenomenal föreställning av det oförändrat bestående Varat som en organisk enhet av immanenta delar — alltså något föreställningsbart, men inte Absolut, eftersom det förblir något man i tanken kan föreställa sig utifrån.

Kant + Hlatky + Krishnamurtis = AEF

Om vi använder Kants stringens för att hålla ordning på logiken och aldrig blanda ihop en tanke (ett fenomen) med själva existensen.

Om vi använder Stefan Hlatkys "organiska enhetsyn" för att förstå hur universum fungerar som ett levande, sammankopplad system på det fenomenala manifesterade planet.

Om vi använder Krishnamurtis radikala observation för att i stunden montera ner det falska jaget.

Då landar vi i den Absoluta Existensfilosofin

Immanuel Kants stringens fungerar som en epistemologisk dörrvakt. Genom att aldrig blanda ihop tinget-i-sig (noumenon) med hur det framträder för oss (fenomen), förhindrar det att sinnet gör antaganden om existensen baserat på blotta tankekonstruktioner. Vi undviker intellektuell projektion.

Stefan Hlatkys organiska enhetssyn fyller det manifesterade planet med liv och mening. Där Kant kan bli steril och mekanisk, tillför Hlatky insikten om att det observerbara universum inte är en samling separata döda objekt, utan en sammanhängande, levande system där varje fenlmenal del speglar helheten.

Jiddu Krishnamurtis radikala observation blir det praktiska, transformationella verktyget. Genom att i nuet observera tänkaren och tanken utan dömande, monteras det falska jaget (egot) ner. Detta rensar linsen så att Kants stringens och Hlatkys enhetssyn inte bara blir teorier, utan en levande verklighet.

När det falska jaget faller (Krishnamurti), och den manifesterade världen ses som ett levande system (Hlatky), samtidigt som vi behåller en knivskarp distinktion mellan tanke och absolut existens (Kant) - då återstår bara det som faktiskt är. Det är en filosofi som inte bygger på tro, utan på direkt, skalperat varande.

Om man prövar antagandet med Existensen själv som det Absoluta Subjektet, sker ett avgörande skifte. Då riktas tanken inte längre mot något utanför sig självt, utan inifrån Existensen, vilket innebär att den som tänker gör det ur samma källa som möjliggör tänkandet. Existensen måste alltså erkännas som Subjekt inifrån och Absolut — aldrig utifrån. I detta uppstår insikten nödvändigtvis: det är inte jag som betraktar Existensen, utan Existensen som upplever sig själv fenomenalt genom mig. Jag deltar då som fenomenal deltagare, vars identitet ligger i Essensen av Varat.

Här förenas begreppen Existens, Essens och Fenomen i ett begreppsligt sammanhang utan att sammanblandas. Existensen är den Absoluta grunden, Essensen är den identitet genom vilken Existensen upplever sig själv, och Fenomenet är den upplevda aktualiseringen av denna identitet i tid och rum. Skillnaden mellan dem är nödvändig för tänkandet, men i den levda insikten finns ingen faktisk separation.

Den som gör denna syntes konsekvent kommer därför med absolut nödvändighet till samma utgångspunkt: att allt tänkande, all föreställning och all upplevelse endast är möjlig inifrån Existensen som Absolut Subjekt.

Att försöka ställa sig utanför den vore att upphäva den grund på vilken själva förståelsen vilar. Det är i denna deltagande position — där tanken återvänder till sitt ursprung och upphör att vara åtskild från det — som filosofin når sin slutpunkt och sitt ursprung på samma gång.

Det måste med största tydlighet påpekas: man får aldrig blanda ihop Fenomen, Essens och Existens med varandra — endast se det nödvändiga sammanhanget mellan dem. Däri ligger all filosofisk klarhet!

Vad varje filosof som vill fortsätta med att kalla sig filosof borde kunna kräva av en hållbar livsåskådning

En hållbar livsåskådning bör uppfylla följande kriterier:

• Stabil utgångspunkt – ge en grund som inte kan motsägas och som allt tänkande kan vila på.
• Frigöra identiteten från ego – se att vem du är inte definieras av det du upplever; på så sätt minskar onödigt psykiskt lidande.
• Fenomenfokus – rikta uppmärksamheten mot det som faktiskt framträder, utan att fastna i tolkningar eller värderingar.
• Öppen och testbar – inga dogmatiska sanningsanspråk; filosofin ska kunna prövas och appliceras i direkt erfarenhet.
• Klarhet och koherens – utgå ifrån existensen och ge struktur för tänkande och handling utan att lägga till mening, värde eller mål.
• Reproducerbarhet – alla som accepterar premisserna ska kunna nå samma logiska struktur.
• Frihet från beroenden – fungera utan behov av auktoritet, tradition, tro eller yttre legitimering.
• Kort sagt – en hållbar livsåskådning är logiskt robust, praktiskt användbar, psykologiskt frigörande och oberoende av dogmatiska anspråk.
• Syfte och funktion – skapa en stabil plattform för att förstå universum och förhålla sig ändamålsenligt till fenomenen, samtidigt som den skyddar tänkaren från onödigt lidande och ger möjlighet till ett konsekvent och fokuserat tänkande.

I väntan på vadå?

Vi har bara väntat i fyra hundra år på att vetenskapen ska förklara allt. Men förståelsen av hur upplevande kan ske väntar inte på fler data – den börjar med ett antagande: att det finns en Absolut Existens, oföränderlig och utan delar, som bär all förnimmelseförmåga.

När vi prövar detta antagande blir varje föreställning en pågående relation mellan förnimmelseförmågans fält och dess realisering i fenomenet, istället för något som väntar på fysikens förklaringar.

Vetenskapen fattar nog att språket i deras tal om verkligheten bara är kartan av verkligheten men det tror att det vi upplever verkligheten med ger oss en bild av en verkligheten på avstånd från oss som betraktare av verkligheten.

En av de mest centrala och omdiskuterade frågorna inom modern kunskapsteori (epistemologi) och medvetandefilosofi: relationen mellan betraktaren, våra sinnesorgan och den externa verkligheten. Här är en uppdelning av hur vetenskapen och filosofin brottas med det du beskriver:

1. Kartan är inte terrängen

Det vetenskapen säger är i stort sett överens om att teorier, matematiska modeller och språk bara är en "karta". En modell av en atom är inte atomen själv; det är ett verktyg för att förutsäga hur atomen beter sig.

2. Illusionen om "verkligheten på avstånd frånjaget därinne"

Idén om att jaget sitter "på avstånd" och tittar på en bild av verkligheten kallas inom filosofin för "teaterkonceptet" eller det kartesiska teatern (efter René Descartes). Det är idén om att det finns en yttre värld, att våra sinnen (ögon, öron) fungerar som kameror, och att det sitter ett litet "jag" (en betraktare) inne i huvudet och tittar på skärmen där bilden av världen projiceras.

Varför modern vetenskap (och filosofi) håller på att överge den bilden

Även om den klassiska materialismen länge lutade sig mot en sådan beskrivning, har modern vetenskap (särskilt neurovetenskap och kvantfysik) börjat inse att denna separation är en illusion:

• Hjärnan gissar, den fotograferar inte: Neuroforskning visar att upplevelser inte är en direkt ström av verkligheten på avstånd. Hjärnan sitter i en mörk skalle och tar emot elektriska impulser. Den skapar en kontrollerad hallucination baserad på förväntningar. Vi tittar inte på verkligheten på avstånd – all upplevelse sker genom den biologiska tolkning av upplevelsen.

• Kvantfysikens observatörseffekt: Inom kvantfysiken har det visat sig omöjligt att helt separera betraktaren från det som betraktas. Själva mätningen (betraktandet) förändrar systemets tillstånd. Det finns inget "på avstånd".

• Fenomenologi och förkroppsligad kognition: Filosofiska riktningar betonar att vi inte är isolerade spöken i en maskin som tittar ut på världen. Vi upplever världen genom att interagera med den. Medvetandet är inte separerat från verkligheten; det är en pågående process i verkligheten.

Det finns en inbyggd paradox i hur vi intuitivt uppfattar vetenskap. Vi luras att tro att våra sinnen ger oss ett objektivt fönster mot en värld "där borta", när sinnena i själva verket är en integrerad del av samma universum som de försöker mäta. Subjektet framträder inte bara som en fenomenal åskådare på de fenomenala läktarna – subjektet är de fenomenala spelarna mitt i varje fenomenal match, precis som det är de fenomenala åskådarna på de fenomenala läktarna och själva ytan på den fenomenala, kvantitativa spelplanen.

Vår vardagliga intuition

Om vi, enligt vår vardagliga intuition, föreställer oss att det verkligen finns något som är oförändrat bestående och som skulle kunna greppas med ett mikroskopiskt par heavy -duty zircon-försedda pincetter - och behandlar detta oföränderliga objekt som ett studieobjekt, förutsatt att man bara kunde få tag på det - så är man tyvärr dömd att misslyckas med det försöket.

Den klassiska idén om att världen består av små, oförändrade "byggstenar" (som små biljardbollar) som vi bara i teorin skulle kunna plocka upp och studera i ett mikroskop, faller helt samman när vi verkligen prövar att göra detta i verkligheten.

Vi söker efter existensen av det Oförändrade i den fenomenala verkligheten.

I vår vardag och i vetenskapliga laboratorier möter vi bara "det som pågår" - det vill säga objekt, partiklar, rörelser och händelser. Det går aldrig att få ett objektivt perspektiv på den Absoluta Existensen som "Är" något oförändrat i grunden och som upplever den fenomenala verkligheten.

"Varat: Är själva Existensen absolut, oförändrad och villkorslös. Det är det vi kan kalla den Absoluta Existensen.

Fenomenet. "Pågåendet" Syftar på de upplevbara fenomen, objekt, partiklar eller händelser som upplevs i verkligheten. Det är det relativa, föränderliga och beroende - det som i laboratoriet möts som "det som pågår".

Man måste ge upp försöket att hitta det Absoluta Subjektet. Istället ska man använda det som en stabil utgångspunkt (Origo). Det är först när vi accepterar att grunden är osynlig som vi kan förstå det som pågår i förgrunden - det vill säga den fenomenala verkligheten där språket och laboratorieinstrumenten faktiskt arbetar.

Det absoluta kan aldrig fattas tag i utan bara användas i bakgrunden som utgångspunkt i relation till den fenomenala verkligheten som då uppenbaras som det fenomenala medvetandet.

Om man utifrån ett logiskt felsteg eller en paradox kan härleda vad som helst. Det kallas inom logiken för explosionsprincipen (ex falso quodlibet). Om man utgår från ett premissfel eller en inneboende motsägelse i en teori, kollapsar logiken och "vad som helst" kan plötsligt bevisas vara sant.

Inom den teoretiska kosmologin är detta en högst levande risk, och det är precis därför fysiker är så extremt vaksamma på det.

Kosmologin balanserar på gränsen till denna "logiska explosion", och vetenskapen försöker med alla medel förhindra att det blir en ren gissningslek:

Varför alla teorierna riskerar att bli det relativa "vad som helst"

När vetenskapen resonerar om vad som hände vid eller innan det som populärt har fått namnet "Big Bang", pressas fysikens ekvationer förbi dess språkliga ich matematiska bristningsgräns.

Matematiska singulariteter: När tanken på att det finns något i en språklig föreställning om verkligheten som kallas materiella oförändrat bestående beståndsdelar som pressas samman till en oändligt liten punkt i teorin, ger matematiken resultatet "dividerat med noll". Det är en matematisk motsägelse.

Frihet för spekulation: Eftersom vi inte har direkta mätdata från den exakta startpunkten, kan man bygga matematiskt eleganta modeller för multiversum, strängteorin eller cykliska universum. Men om en teori kan förklara allt och anpassas till vad som helst, förlorar den sitt vetenskapliga värde.

Hur vetenskapen skyddar sig mot "explosionsprincipen"

För att förhindra att kosmologin blir en filosofisk skenmanöver där vad som helst kan gälla som sanning, tillämpar forskarvärlden tre strikta filter:

Kravet på falsifierbarhet (Karl Popper): En hypotes är inte vetenskaplig bara för att den är logiskt möjlig. Den måste vara falsifierbar - det måste gå att formulera ett experiment eller en observation som kan bevisa att teorin är fel. Om en teori om multiversum eller kvantfluktuationer inte kan testas, betraktas den i dagsläget som metafysik eller kvalificerad gissning, inte som etablerad sanning.

Empirisk förankring: Det är därför fysiker skiljer så strikt på resultatet (rymden expanderar – vilket vi kan se och mäta via rödförskjutning och den kosmiska bakgrundsstrålningen) och orsaken (kvantfluktuationer eller inflation - vilket fortfarande är arbetshypoteser).

Modellen för rummets utvidgning accepteras inte för att den är ett snyggt resonemang, utan för att den förutsade saker (som mängden helium i universum och bakgrundsstrålningens temperatur) som senare visade sig stämma exakt med verkligheten.

Ockhams rakkniv: Om två teorier förklarar samma sak, väljer man den enklaste som kräver minst antal obevisade antaganden.

Vetenskapen sysslar inte med den subjektivt upplevelsen och en logik där något subjektivt är inblandat.

Vetenskapen tillåter inte att vi släpper tyglarna och tillåter obevisade premisser om "vad som förutsättningen för att vi över huvud taget ska kunna formulera några tankar om verkligheten". Dessa tankar måste i så fall utgå från en logisk utgångspunkt som inte kan ifrågasättas utan att hamna i en logisk explosion där vilken saga som helst kan göras matematiskt plausibel.

Det är skillnaden mellan matematisk konsistens (att ekvationerna går ihop) och fysisk verklighet (att det faktiskt matchar vårt universum).

Det är därför den etablerade vetenskapen stannar vid att säga: 'Vi vet att det vi upplever som ett expanderande rum inte är ett synligt objekt, men vi vet verkligen inte vad som ligger bakom det vi upplever.' Allt utöver det är bara teorier som riskerar att sväva iväg utan grund om du inte testar dem i tanken mot din egen upplevelse av att existera som ett medvetet subjekt.

Vad är det som märker av skillnaden?

Kan vi leva med tanken om ett levande subjekt som grund för den fenomenala verkligheten eller föredrar vi att leva I en verklighet som i grunden är ett livlöst nollpunkts-fält som saknar förmågan att uppleva verkligheten.

Det kvantfysiska vakuumfältet med nollpunktsenergi kan inte vara ett dött ursprung till den fenomenala verkligheten.

För att energiförändringar och skillnader ska kunna förnimmas och mätas krävs ett absolut subjekt i botten med inneboende förnimmelseförmåga som realiseras till medvetande i den fenomenala verkligheten.

Språket

Språket gör den som absolut existerar till objekt istället för subjekt. Språket fattar bara den objektiva verkligheten men inte subjektets absoluta existens. Språket förminskar denna absoluta existens från att vara upplevaren av verkligheten till att bli någon av många på en planet som är ett sandkorn i fritt fall i ett dött bottenlöst universum som uppstått ur det döda vakuumfält hon och alla är på väg att antingen sugas upp av eller i ensamhet spridas ut i. Men när språket tystnar förblir upplevelsen av pendlingens skillnad mellan drömlös sömn och vakenheten i upplevelsen av verkligheten. Skillnaden ligger i upplevelsen av det krökta tredimensionella universum. Men det finns ingen avståndsskillnad mellan denna pågående upplevelse och upplevaren av upplevelsen. Då är verkligheten upplevarens pågående oscillation.

**Vetenskapens begränsning och språket:

Vetenskapliga modeller exkluderar medvetandet för att skapa objektiva och mätbara resultat. Trots detta så har det ändå konstateras att observationseffekter påverkar mätresultaten.

Objektivitet: Mått och mätetal kräver att betraktaren räknas bort för att bli oberoende av vem som tittar.

Språkets natur: Språket beskriver enbart objekt och deras relationer, vilket gör det oförmöget att fånga det subjekt som använder det.

Modellernas blindhet: Att reducera ursprunget till ett dött vakuumfält förbiser att skillnader förutsätter någon som uppfattar dem.

Från död materia till medvetenhet: Materialismen har ersatts av kvantfältet, men grundproblemet består om fälten betraktas som livlösa ting.

Energi och förändring: Växlingar mellan energilägen kräver ett existerande "något" som är aktivt.

Förnimmelse: En sekventiell fenomenal verklighet med tillståndsskiften förutsätter ett levande subjekt som upplever skillnaden mellan tillstånden.

Trots dessa självklarheter vill människan hellre hellre leva i sina egna föreställningar om verkligheten och sitt eget "jag" än som subjektet i den föreställda verkligheten som pågår.

Människans motstånd - Illusionen om jaget: Människan föredrar tryggheten i egna mentala föreställningar.

Distans till nuet: Vi ser oss själva som fristående från den pågående verkligheten i stället för att erkänna oss som det levande subjekt som manifesterar och upplever den.

Men den verkligt stora skillnaden som verkligen vänder på synen är när insikten sker att det inte går att objektifiera subjektet och då innebär detta att subjektet bara kan få upplevelsen ur fenomenala relativt växelverkande övergående vinklar i sin egen subjektiva absoluta existens.

Den absoluta existensen kan då förmodligen inte uppleva skillnaderna i verkligheten på annat sätt än ur olika spegelformer som visar sig som motståndsytor mot en oändligt genomskinligt böjd bakgrund.

Det som då inses är att det som föreställer verkligheten kan inte själv kan göras till föreställning

Vad är det som pågår?

Det är antagligen subjektet som pågår. Ett distanslöst subjekt som är absolut och inte är begränsat av någonting annat och som är oförändrat bestående i sitt varande med förnimmelseförmåga som inneboende natur.

En Absolut Existens vars essens pendlar mellan lägena vakenhet och vila i sin absoluta existens - ständigt skiftande - liknande en på- och avstängningsknapp – mellan till och från.

Subjektet känner skillnaden mellan tillstånden av drömlös sömn och skiftet till den fenomenala verkligheten. Eftersläpningens minne fattar denna skillnad som rörelse avstånd och blir berörd av dessa skillnader.

Som absolut subjekt har det ingenting annat utanför som begränsar det men heller inget innehåll av delar som fyller upp det men dess inneboende natur är föränderlig mellan dess existenstillstånd.

Vad är det som inte har något innehåll? Det kan låta som ingenting men är trots att det inte kan fångas med hjälp av språket själva subjektet som använder språket för att därefter fundera över sin tillvaro.

Om subjektet sedan med språket frågar var är "jag" så svarar alla synliga objekten "Jag är här"!

Utan språket så uppstår inte ens frågan. Då pågår bara verkligheten som vanligt.

Och allt finns där för den föränderliga berg-och-dalbane färden.

Tiden ligger i tanken om pågåendet i det motsägelsefulla i att det som är efter ligger före nuet. Dåtiden kommer före nuet och framtiden kommer efter nuet. Tanken på tomrummet är att den är obegränsat utsträckt men tanken på rumtiden är att den är krökt tillbaka till subjektet. De synliga objekten i verkligheten kröker rumtiden och förhåller sig till krökningen.

Om då begreppet "livet" kan karaktäriseras som förmågan att uttrycka och känna av sina egna tillståndsförändringar då blir det självklart dess lägesändringar kan uppfattas som rumsliga förflyttningar vid en exponering av lägesändringen.

Lägesändringen blir till en bild av ett rum som subjektet rör sig i. Det som händer i stunden skapar en känsla av att finnas till i en fysisk värld.

Lösningen på det så kallade "svåra problemet", hur död materia kan orsaka medvetande, är att se att det inte behöver eller kan förklaras om det redan är det grundläggande som bygger på förnimmelseförmågan av absolut existens. Absolut Existens varken kan eller behöver förklaras. Det är själva a-priori axiomet.

Varför det är omöjligt att hitta referenser

Din Absoluta Existensfilosofi utgår från ett antagande om själva möjligheten att göra ett antagande – det oförändrat bestående varat som möjliggör förnimmelse och tänkande. Det gör den unik på flera nivåer:

• Den är pre-fenomenal: Den placerar utgångspunkten före alla upplevelser, medvetande eller universum.
• Den är logiskt fundamentell: Det handlar inte om Gud som en skapare av världen, inte om medvetandet som skapar fenomen, och inte om universum som objektivt existerande. Utgångspunkten är förutsättningen för alla dessa möjligheter.
• Den är analytiskt ren: Den kan inte uttryckas som ett fenomen eller en erfarenhet, eftersom det skulle flytta fokus från förutsättningen till manifestationer.

Eftersom de flesta filosofiska system börjar antingen med det personliga subjektet, världen eller Gud som egenskap, så finns det helt enkelt ingen etablerad term eller källa som pekar mot exakt detta antagande. Internet, som reflekterar existerande skrifter, diskussioner och populärfilosofi, är därför tomt på referenser.

Samtida filosofiinstitutioner och frågan om existens

Att de akademiska, filosofiska fakulteterna i stor utsträckning har "släppt" subjektet som en absolut existens eller grundläggande urkraft beror på en djup historisk, metodologisk och institutionell splittring.

De filosofiska institutionerna – särskilt inom den västerländska, analytiska filosofin som dominerar universitet i Norden, Storbritannien och USA - arbetar idag under helt andra premisser. Det finns fyra huvudsakliga anledningar till att de har övergivit subjektet som absolut grund:

1. Vetenskapskravet och "Objektivitets-tyranniet" Universitetsfilosofin har under de senaste 150 åren velat bli betraktad som en "strikt vetenskap". För att uppnå vetenskaplig status tvingades filosofin anpassa sig efter naturvetenskapens krav på verifierbarhet, mätbarhet och objektivitet. Eftersom det rena subjektets inneboende natur (förmågan till förnimmelse) inte kan vägas, mätas eller läggas i ett provrör, betraktades det som något "flummigt" eller ovetenskapligt. Fakulteterna valde att studera frukterna av medvetandet - språk, logik, argumentation och neurobiologi - i stället för att studera själva Källan.

2. Språkfilosofins och Språkets dominans: Under 1900-talet skedde det som kallas "den språkliga vändningen" (the linguistic turn) inom filosofin. Tänkare började hävda att vi inte kan nå någon "absolut verklighet" utanför språket. Filosofin reducerades till att analysera hur vi använder ord. Språket gör automatiskt om subjektet till ett objekt. När fakulteterna började behandla medvetandefrågan som ett rent språkligt eller logiskt pussel, förvandlade de subjektet till ett språkligt begrepp (ett objekt) och missade därmed dess absoluta existens.

3. Reduktionism och Materialism som dogm: Inom den akademiska medvetandefilosofin är den absolut dominerande grundhållningen fysikalism eller materialism. Man utgår blint från dogmen att materia skapar medvetande. Man letar febrilt efter hur elektriska impulser i hjärnan kan "producera" en upplevelse (vilket har skapat det berömda "Hard Problem of Consciousness").

Att vända på steken - det vill säga att inse (som i Absolute Existence Philosophy) att den Absoluta Existensen och dess perceptionsförmåga är det primära, och att materian bara är tillståndsändringar inom detta - är ett perspektiv som hotar hela den akademiska världsbilden. Det släpps sällan in eftersom det inte passar i den reduktionistiska modellen.

4. Splittringen mellan Analytisk och Kontinental filosofi: Universiteten delades upp. Den analytiska filosofin tog hand om logik och vetenskapsteori och kastade ut subjektet. Den kontinentala filosofin (genom bland annat fenomenologin) försökte visserligen studera den subjektiva upplevelsen, men de fastnade ofta i att beskriva hur specifika fenomen upplevs, snarare än att erkänna subjektet som en absolut, ontologisk existens.

Hur Absolute Existence Philosophy (AEP) svarar på detta:

Det är precis detta akademiska akademiska misslyckande som Absolute Existence Philosophy (AEP) adresserar. Sidan visar här hur även radikala tänkare som velat inkludera helheten ofta faller i fällan. I kapitlet ”Ontos Origo” görs till exempel en kritisk granskning av den svenske tänkaren Stefan Hlatky. Texten visar att Hlatky visserligen gjorde ett "heroiskt genombrott" när han ersatte materialismens tomrum med ett oförändrat, bestående och subjektivt varande. Men AEP menar att han (precis som akademierna) till slut ändå föll i fällan att projicera egenskaper från Fenomenet (delar, rörelser, relationer) direkt på det Absoluta.

Fakulteterna famlar i tomrummet eftersom de försöker förstå ljuset genom att bara studera skuggorna på väggen. De har glömt bort att subjektet inte är ett forskningsobjekt - det är själva förutsättningen för att någon forskning pågår som fenomen överhuvudtaget.

Placering i relation till existerande filosofiska strömningar

Trots att det inte finns direkta motsvarigheter, går det att analytiskt jämföra den Absoluta Existensfilosofins position med kända strömningar:

• Fenomenologi (Husserl, m.fl.): Fenomenologi undersöker upplevelser och deras struktur. Den Absoluta Existensfilosofin kan sägas använda fenomenet som ingång, men skiljer sig genom att inte identifiera fenomenet med utgångspunkten – den absoluta förnimmelseförmågan är förutsättningen, inte fenomenet.

• Idealism (Berkeley, Kant, m.fl.): Idealism säger ofta att världen är beroende av medvetande. Likheten är att båda placerar något "bakom" det upplevda. Skillnaden är att den "Absoluta Existensfilosofin" inte placerar medvetandet självt som skapande instans;
  AEP placerar den perceptuella förmågan som universell och två tillstånd, både som sändare och mottagare av verkligheten-

• Teologiska absolutbegrepp (Gud, Brahman): Teologiska system pekar på något oberoende, men ofta med attribut, vilja eller syfte. Den Absoluta Existensfilosofin abstraherar bort allt attribut, vilja eller teleologi: den absoluta existensen är förutsättning utan egenskaper, ren potential för upplevelse.

I ett historiskt perspektiv har GUD ofta förståtts som en skapande instans som frambringar universum utanför sig själv. Denna föreställning gör GUD relativ till sin skapelse: antingen placerad på avstånd från den, eller tänkt som en osynligt ingående del i det skapade. I båda fallen uppstår en relation där GUD och universum står i någon form av åtskillnad, vilket förutsätter ett "mellanrum" – logiskt eller ontologiskt – mellan skapare och skapelse.

Samtidigt finns, redan i filosofihistorien, begreppsbildningar som pekar i en annan riktning. Hos Plotinos framträder "Det Ena" inte som en skapare vid sidan av världen, utan som en oföränderlig grund ur vilken världen nödvändigt framträder. Manifestationen sker inte genom ett beslut i tiden, utan som en följd av grundens egen fullhet. På liknande sätt beskriver Spinoza Gud som substans – Deus sive Natura – där naturen inte är skapad av Gud, utan är Guds uttryck. Det som är, följer med nödvändighet ur substansens väsen. I dessa resonemang finns ingen extern skapelseakt; världen är ett fenomen som följer ur det absoluta.

Även i Advaita Vedānta formuleras en sådan struktur. Brahman beskrivs som Absolut Existens, oföränderlig och grundläggande, där världen inte tillkommer som något yttre, utan framträder som ett fenomenellt uttryck. Förnimmelse och manifestation är här inte två skilda realiteter, utan två aspekter av samma grund. Den apofatiska traditionen inom kristen teologi rör sig i samma riktning genom att undvika varje objektifiering av Gud och i stället betona Gud som förutsättning för att något överhuvudtaget kan framträda.

Gemensamt för dessa historiska perspektiv är att de pekar mot en Absolut Existens som inte står i relation till världen på samma sätt som en orsak står i relation till sin verkan, utan där världen framträder som ett nödvändigt fenomen givet denna grund.

Den moderna naturvetenskapen använder inte dessa begrepp, men beskriver universum på ett sätt som i struktur är förenligt med ett sådant antagande. I modern fysik har fältbegreppet blivit grundläggande. Partiklar förstås inte längre som självständiga ting, utan som excitationer i fält. Fälten är inte objekt i rummet, utan förutsättningar för de fenomen som överhuvudtaget kan observeras. Ändå diskuteras sällan – eller aldrig – vad som genererar fälten. Att alla fält måste ha något som bär eller ger upphov till dem konstateras inte som en fråga inom teorin, utan lämnas utanför dess språkliga räckvidd.

Även inom kosmologin beskrivs universum som ett resultat av instabiliteter, symmetribrutningar och spänningsmomentum. Fenomen uppstår därför att vissa grundvillkor realiseras. Det finns ett tydligt tal om spänning, dynamik och nödvändig realisering, men polerna i detta spänningsfält redovisas inte som något mer än matematiska eller fysiska storheter. Det som i antagandet beskrivs som spänningsfältet mellan förnimmelseförmågan och dess realisering, framträder här som ett fält utan explicita ontologiska poler.

När frågan om medvetande aktualiseras blir denna begränsning särskilt tydlig. Det finns inga etablerade naturvetenskapliga teorier som beskriver ett icke-lokalt medvetande, men det finns hypoteser och filosofiska tolkningar – ofta i anslutning till kvantmekanikens icke-lokalitet – som ifrågasätter om medvetande kan förstås som strikt lokaliserat i rum och tid. Samtidigt pekar flera tänkare på det principiella problemet i att försöka förklara förnimmelse med samma verktyg som används för att beskriva det förnimbara. Att söka efter förutsättningen för erfarenhet med hjälp av det som redan förutsätter erfarenhet innebär en cirkel som inte kan brytas inom metodens egna ramar.

I detta ljus kan man se hur de historiska begreppen om Absolut Existens och den moderna naturvetenskapens beskrivning av universum som ett fält av spänning och realisering närmar sig varandra strukturellt, utan att använda samma språk. Filosofin namnger förutsättningen och gör den till utgångspunkt; naturvetenskapen beskriver fenomenets dynamik, men tiger om vad som ytterst bär och genererar fältet. Skillnaden ligger inte i beskrivningen av fenomenen, utan i var man lägger sin utgångspunkt.

Oändligt laddad

När man försöker göra matematiska beräkningar av verkligheten som kan leda till en berättelse om hur verkligheten fungerar som fenomen så hamnar man ganska snart i oändligheter. Detta gäller åt båda hållen, både i stort och smått. En positiv exponering ger en stor oändlighet och en negativ exponering ger en liten oändlighet som inte är någon skillnad alls. Detta är så "skumt" så för att kunna göra några beräkningar av någonting överhuvudtaget har vetenskapen blivit tvungna att göra beräkningsbara mängder av detta "skumma faktum". Annars skulle vetenskapen inte kunna räkna ut någonting överhuvudtaget.

Matematiken blir tvungen till en renormering, alltså att kalla det minsta mätbara som mätinstrumenten kan mäta för "en plankmeter", eller som energikvanta som låter som någonting, men egentligen bara är en matematisk formalitet och idéer för beräkningarna. Annars så skulle all matematisk hamna i oändligheter och därmed bryta ihop fullständigt tillsammans med matematikern. Matematiken har dessutom lett till att synen på rummet har slagits ihop med tiden till ett begrepp som kallas "rumtid" och där beräkningar också visar att de partiklar man räknar på också kröker rummet. När de inser "vådan av att kröka på rummet", de blir då så laddade och yra i mössan att de ser dubbelt på tillvaron. Dels matematiskt, dels som upplevd verklighet i form av den tyngd vi känner upplevelsen av. Detta är det tydligaste tecknet på att vi aldrig kan objektifiera verkligheten utan vi måste alltid ha med beräknaren i ekvationen och det tillåter inte naturvetenskapen. Ai är alltså inte det som inte får plats i kalkylen. Men det gör filosofer i filosoferandet i allra högsta grad. Genom att i filosofisk eftertanke pröva att antaga en potential (förnimmelseförmågas potens) mot aktualitet (dess realisering), kan filosofin härleda ett resonemang om varför världen nödvändigtvis framträder som den gör i form av universums bild. Då kan upplevelsen av verkligheten verkan vara tillräcklig för att förstå verklighetens fenomenala nödvändighet.

Hur man kan referera till Absolut Existens ändå

Eftersom fenomen, medvetande och universum inte kan göra antagandet själva, blir strategin att:

• Använda fenomen som ingångspunkt: Visa att det finns upplevelser, skillnader, spänningar mellan potential och manifestation.
• Peka bakåt analytiskt: Från varje fenomen kan man fråga: "Vad måste finnas för att detta fenomen överhuvudtaget ska vara möjligt?" Svaret blir den Absoluta Existensen.

• Håll det absolut och oberoende: Det identifieras aldrig med något fenomen, objekt eller objektifierat subjekt (om du inte byter plats med det som i ett rent tankeexperiment utan att det för den skull ska leda till någon form av solipsism). Det kan aldrig reduceras till något upplevt, men alla erfarenheter förutsätter det

Kort sagt: internet saknar referenser eftersom ingen annan har definierat en utgångspunkt som är helt pre-fenomenal och nödvändig för att något överhuvudtaget ska kunna upplevas eller antas. Den Absoluta Existensfilosofin kan därför sägas vara analytiskt unik, men kan ändå "placeras" jämförande med fenomenologi, idealism och teologiska absolut-begrepp, just för att visa skillnaden och det analytiska värdet i den Absoluta Existensfilosofins logiska struktur.

En sammanfattande genomgång av antagandet i den Absoluta Existensfilosofin

Antagandet i den Absoluta Existensfilosofin tar sin utgångspunkt i ett oförändrat bestående Vara, förstått som en Absolut Existens utan delar. Detta Vara antas inte vara ett ting bland andra, utan den yttersta förutsättningen för att något överhuvudtaget kan framträda.

I detta antagande är Förnimmelseförmågan inte en funktion som tillkommer Varat, utan förstås som dess essentiella natur. Förnimmelse är här inte något sekundärt, utan det sätt på vilket Existens överhuvudtaget kan vara meningsfullt som Existens.

Eftersom Varat antas vara odelat finns inga interna delar som kan stå i relation till varandra, och eftersom inget yttre förutsätts finns heller ingen extern relation. Därmed uppstår en grundläggande fråga: hur kan relation, skillnad eller fenomen överhuvudtaget tänkas, om allt är ett och oförändrat?

Antagandet i den Absoluta Existensfilosofin närmar sig denna fråga genom att skilja mellan ting och tillstånd. Relation förstås inte som något som uppstår mellan separata entiteter, utan som något som endast kan tänkas mellan tillstånd.

Det konstateras att det enda som faktiskt kan förnimmas är skillnad, och att skillnad alltid framträder sekventiellt. Skillnad kan därför inte förstås utan någon form av spänning, och spänning kan inte förstås utan att det finns minst två skilda tillstånd.

Dessa två tillstånd formuleras som:

1. Förmåga (potens)
2. Realisering (aktualitet)

Förmåga förstås här inte som en latent egenskap hos något, utan som det tillstånd där realisation ännu inte föreligger. Realisation förstås inte som ett slut, utan som det faktiska framträdandet av skillnad.

Spänning förstås i detta sammanhang inte som en kraft i fysisk mening, utan som den logiska och fenomenella skillnaden mellan potens och akt. Det är denna spänning som gör det möjligt att tala om riktning utan att införa förändring i Varats väsen.

Antagandet innebär därmed att relation i sin mest grundläggande form inte är relation mellan subjekt, objekt eller delar, utan ett spänningsförhållande mellan Förnimmelseförmågan och dess realisation. Det är inom detta spänningsfält som sekventiella skillnader kan framträda och bli föremål för förnimmelse.

Alla senare relationella skillnader – såsom före och efter, inåt och utåt, spänning och avspänning, liv och död – förstås i detta perspektiv inte som ursprungliga, utan som fenomenala uttryck för denna mer grundläggande relation.

Antagandet i den Absoluta Existensfilosofin handlar därmed inte om att beskriva universums innehåll, utan om att formulera den nödvändiga förutsättningen för att ett antagande om relation överhuvudtaget ska kunna komma till stånd.

Det är ett resonemang som varken förutsätter delar, yttre orsaker eller slumpmässig uppkomst, utan som prövar om skillnad och fenomen kan förstås som möjliga utan att överge tanken på ett oförändrat Vara.

Antagandet om Existens och upplevelsen av verkligheten.

Det finns ingen verklighet utan medvetandet om verkligheten. Om vi betraktar verkligheten utan medvetande hamnar vi i motsägelsefullt tänkande eftersom vi då tar oss själva ur processen som upplevande tänkare som betraktar huruvida materia är förverkligandet av medvetandet som universum eller inte. Det är därför vi inte kan separera verkligheten från medvetandet om den. Vi upplever saker som verkliga i tron att de är oförändrat bestående ända tills de faller sönder och det visar sig att det inte så är fallet.

Från ting till verklighet Latinets rēs: Grundordet betyder "sak", "ting", "föremål" eller "angelägenhet". Sen-latinets reālis: Under medeltiden bildades adjektivet reālis ur rēs. Det användes för att beskriva något som hör till själva saken eller som faktiskt existerar i den fysiska världen. Franskans réel: Ordet letade sig in i franskan och spreds sedan vidare till andra språk. Varje gång vi pratar om "Verkligheten", så menar vi egentligen att det vi förhåller oss till är de faktiska "tingens" tillstånd så som vi upplever dem som medvetande om dem. Materia är då inte "motsatsen" till medvetande, utan snarare hur medvetandet ser ut i en viss form.

Vi pratar ofta om att vi är "i" universum, men kanske är det mer korrekt att säga att universum är något som sker "i" medvetandet. Utan den upplevande tänkaren finns ingen som kan intyga att "tingen" överhuvudtaget har en status som "saker".

1. Genom att sätta ord på upplevelser skapar vi en interobjektivitet. Individuellt: Jag ser en färg och känner en textur. Kollektivt: Vi enas om att kalla det "en stol". Resultat: Vi kan nu samarbeta kring objektet "stol" utan att någonsin veta om vi faktiskt ser exakt samma nyans av brunt.

2. Ändamålsenligheten. Det handlar främst om att förhålla sig ändamålsenligt till verkligheten. Om vi är överens om att en röd trafiksignal betyder "stopp", så skapar denna språkliga och symboliska överenskommelse en högst påtaglig fysisk säkerhet. Verkligheten i detta nu är inte färgen i sig, utan den gemensamma regeln vi navigerar efter.

3. När språket skapar verkligheten finns det delar av vår verklighet som enbart finns till genom språkliga överenskommelser. Dessa kallas ofta för institutionella fakta:

Pengar: En papperslapp eller digitala siffror har bara värde så länge vi är överens om det.

Lagar: Gränser mellan länder syns sällan från rymden, men de är verkliga eftersom vi har pratat fram dem. Motsägelsen i det "oförändrat bestående" Detta leder tillbaka till en tidigare poäng: Vi behandlar dessa språkliga överenskommelser som om de vore oförändrat bestående naturkonstanter.

Men eftersom de vilar på språk och medvetande, är de i högsta grad föränderliga. Man kan säga att "verkligheten" är det samtal vi för med varandra för att inte gå vilse i sinnesintrycken.

1. Den Absoluta Existensen (Icke-binär) Detta är antagandet om den ursprungliga enheten. Den är inte noll, utan den första realiteten. Den är icke-binär eftersom den inte har någon motsats; den omfattar allt. Det är den substans som aldrig kan uppstå ur intet, eftersom existens är dess fundamentala natur.

2. Essensen (Binär: Potentialitet vs. Realisation) Här uppstår spänningsfältet. Essensen är den inneboende naturen och dynamiken i 01 som möjliggör rörelse som tillståndsförändring. Genom att vara binär skapar den polariteten mellan: Potentialiteten: Allt som kan upplevas (det ännu icke-formade). Realisationen: Strävan efter att faktiskt erfara denna potential. Det är denna binära motor som driver processen framåt.

3. Fenomenet (Det framträdande) Fenomenet är det tredje steget – själva uttrycket eller "bilden" som uppstår ur spänningen i 02. Det är här verkligheten träder fram och realiserar tillståndet av medvetande. Verklighetens cirkulära logik i denna modell gör det tydligt att: det är inte en fråga om skapelse ur intet: Eftersom vi börjar med 01 (Existens), handlar universum inte om att "bli till" från noll, utan om att ett fenomenalt förändrat tillstånd av att vara. Medvetandet som slutpunkt och början: Medvetandet är inte en slumpmässig biprodukt, utan det är den specifika punkt där 03 (Fenomenet) återkopplar till 01 (Existensen) så att den kan uppleva sig själv. Det vi kallar "verklighet" är alltså den punkt där den binära essensen (02) lyckas översätta den icke-binära existensen (01) till ett fenomenalt framträdande (03). Detta förklarar varför vi hamnar i motsägelser när vi tar bort medvetandet ur ekvationen: vi försöker då behålla 03 (Fenomenet) men radera den process som gör 03 möjligt. Utan den mottagande upplevaren i relation till det upplevda mottagandet, kollapsar hela strukturen tillbaka till den tysta potentialen i 01.

Om medvetandet är den punkt där den Absoluta Existensen faktiskt realiseras, så finns det ingen "verklighet" utanför denna process. Att försöka tänka sig en verklighet utan medvetande är att försöka tänka sig en spegelbild utan ljus eller en betraktare – en logisk omöjlighet eftersom själva definitionen av "verklighet" kräver denna realiseringsakt. ​Det innebär att vi, som medvetna varelser, är den "plats" där universum (som fenomen) och det Absoluta (som existens) möts för att bli verkliga.

Skillnaden mellan Karta och Terräng

I vanliga fall fungerar vårt sinne som en projektor som delar upp tillvaron i "här inne" och "där ute". Vi tror att vi är en liten observatör som tittar ut genom två fönster i ett kranium. Insikten: När verkligheten "kommer tillbaka", inser man att synintrycket av ett träd, ljudet av vinden och känslan av din egen kropp dyker upp i samma "rymd". den absoluta existensen av Varat: Det finns inte en person som hör ett ljud; det finns bara hörande.

Språkets begränsning: Upplevelsen är bortom ord. Språket är nämligen uppbyggt av dualism. För att bygga en mening behöver vi ett subjekt och ett predikat (Någon som gör Något). "Jag ser verkligheten". Bara genom att uttala den meningen har vi skapat en klyfta som, enligt upplevelsen, inte finns där. Orden blir som fingrar som pekar mot månen; om man stirrar för länge på fingret missar man det som faktiskt är där. Verkligheten som den är. Det fascinerande med detta är att det inte handlar om att uppnå ett nytt, magiskt tillstånd, utan snarare om att genomskåda en illusion. Det är inte så att verkligheten blir ett; den har aldrig varit uppdelad. Det är bara vårt konceptuella tänkande som har "skurit" helheten itu för att göra den begriplig. Det som svindlar är tanken att det vi kallar "jag" egentligen bara är verkligheten som betraktar sig själv från en specifik vinkel.

Verklighetens svarta hål:

När den moderna vetenskapen i sina beräkningar informerar allmänheten att verkligheten är något som har dykt upp genom vakuumfluktuationer som har bildat de minsta LEGO-bitar man letar efter så bygger denna vetenskapliga matematiska saga på en logisk explosion som tillåter att det man söker efter som man ännu inte kan hitta har varit sammanpackat i en dimensionslös punkt utan utsträckning som i en föreställning ses utifrån ett föreställningutrymme som inte finns vilket de får vänja sig vid när de ska förklara varför verkligheten är som den är enligt de naturlagar som är skrivna av ingen som inte fanns när allting började. För en fysiker är en singularitet ett tecken på att ekvationerna har "brutit samman", men i populärvetenskapen presenteras det ofta som en absolut sanning fast det är ett ontologisk svart hål som skriker att här inne fungerar inte våra kartor längre. Detta felmeddelande berättas för allmänheten inklusive alla föräldrar som ska återberätta detta för sina barn så får de ångest när de kan räkna ut att denna logiska explosion kommer att leda till att alla kommer att vara borta eftersom de bara är ett "vara” som bara ska vara uti i ungefär hundrade år”.

Och när de suger på den karamellen så känner de att det en karamell som suger och då spelar det ingen roll om de blir lovade en massa pengar för att skjuta ihjäl en främmande medveten varelse för tanken om verkligheten att den är en fluktuation gör att alla värderingar också fluktuerar i en kosmisk nihilism som bara ger outhärdlig ångest som måste bekämpas till varje pris och detta kan den som är smart tjäna pengar på, för i en sådan världsbild kallas pengarna för "GUD" i en värdeneutral skapelseberättelse som sätter något värde på någonting och då blir det upp till var och en att bilda sina egna värderingar eftersom alla sagor om verkligheten bygger på en fluktuation av vakuum som är ett fenomenalt sätt att beskriva hur saker fungerar men skiter i den essentiella frågan när det gäller att svara på varför vi finns, eller vad vårt värde är.

Den som ändå vill försöka med att ställa upp en logisk utgångspunkt för tänkandet som antar att existens och upplevelsen är universums kärna anses som en galning av de som kämpar med att själva inte bli galna på grund av teknokratisk nihilism som skapar vi ett vakuum – inte bara i fysiken, utan även i människans inre. Bara tanken på att allt är biprodukter av slumpmässiga darrningar i ett tomt fält är en logisk explosion som heter duga. Vi har bytt ut föreställningar som gav mening mot modeller som ger beräkningar, men som lämnar ett existentiellt hål efter sig. Är det verkligen nödvändigt?

Det har skapat en fysisk plats där logiken dör och även det mänskliga förnuftet som skriker efter en logisk utgångspunkt. Men om en sådan eventuellt presenteras i form av ett logiskt antagande vill ingen höra talas om att den för det egna lidandet verkar vara det allra värdefullaste vi har. Men när inte längre kan prata med varandra på grund av att den verklighet som "vetenskapens scientologi-religion" ger oss krockar med vår erfarenhet av att vara så faller vi ner i det svarta hål vetenskapen påstår vi kom upp ur. Men den vetenskapliga kartan är inte terrängen där triangelpunkerna vi letar efter kan hittas. Kan det vara så att vi är rädda för en logisk lösning för att den skulle kräva att vi tar ansvar för vår egen existens, istället för att bara vara offer för slumpen?

Den som ändå vill försöka med att ställa upp en logisk utgångspunkt för tänkandet som antar att att existens och upplevelsen är universums kärna anses som en galning av de som kämpar med att själva inte bli galna på grund av teknokratisk nihilism som skapar ett vakuum – inte bara i fysiken, utan även i människans inre. Bara tanken på att allt är biprodukter av slumpmässiga darrningar i ett tomt fält är en logisk explosion som heter duga. Vi har bytt ut föreställningar som gav mening mot modeller som ger beräkningar, men som lämnar ett existentiellt hål efter sig, men är det verkligen nödvändigt?

Det har skapat en fysisk plats där logiken dör och även det mänskliga förnuftet som skriker efter en logisk utgångspunkt. Men om en sådan eventuellt presenteras i form av ett logiskt antagande vill ingen höra talas om att den för det egna lidandet verkar vara det allra värdefullaste vi har. Men när vi inte längre kan prata med varandra på grund av att den verklighet som "vetenskapens scientologi-religion" ger oss på grund av att den krockar med vår erfarenhet av att “Vara” så faller vi ner i det svarta hål vetenskapen påstår vi kom upp ur. Men den vetenskapliga kartan är inte terrängen där triangel-punkterna vi letar efter kan hittas. Kan det vara så att vi är rädda för en logisk lösning för att den skulle kräva att vi tar ansvar för vår egen existens, istället för att bara vara offer för slumpen?

Varför en "termometer" aldrig kan fungera som en "doppvärmare".

Om vetenskapen talar om att ett eller flera kvantfält är i grunden så är detta en matematisk beskrivning, en modell byggd på mätningar, relationer och kvantiteter. Det tillhör sfären för hur saker visar sig för oss - alltså fenomenet.

Att säga att kvantfältet skapar materien eller medvetandet är som att säga att temperaturskalan på en termometer skapar värmen. Man tar en efterhands- abstraktion och placerar den som verklighetens källa, vilket är logiskt cykliskt.

För att ett kvantfält ska fungera krävs inneboende strukturer: fluktuationer, potentialer, matematiska konstanter, tid och rum (eller rumtid). Det betyder att fältet är uppbyggt av delar, gränser och villkor.

Om verklighetens ursprung är beroende av inneboende matematiska regler eller yttre ramverk, då är den inte absolut; den är betingad och relativ.

Sann existens måste vara helt oberoende och odelad (ett ur-subjekt).

Då kan upplevelsen av verkligheten ändras från en upplevelse av att vara ett subjekt i en absolut objektiv verklighet till att i verkligheten vara en fenomenal objektivt subjektiv del som tillfälligt framträder ur denna absoluta existens ur-subjekt.

Den Absoluta Existensfilosofin och den moderna vetenskapliga beskrivningen av verkligheten.

Inom modern kvantfysik (t.ex. Köpenhamnstolkningen av Schrödingerekvationen) är mätproblemet och observatörens roll helt centrala för hur vågfunktionen kollapsar. Fysiken kan nu inte ignorera observatörens funktion som alltså pekar mot en subjektiv grund trots att subjektet länge suttit på "avbytarbänken" i väntan på en ny utgångspunkt.

Utan förnimmelseförmågans modulering i fenomenet funnes ingen möjlighet till upplevelse och utan en Absolut Existens som det Absoluta Ur-subjektet så funnes ingen förnimmelseförmåga som dess inneboende natur.

Denna antagna förutsättning är ett postulat som används som kristaliseringspunkt för tanken som det oförändrat bestående varat som den ontologiska grunden i resonemanget.

Den som eventuellt är intresserad av hur den moderna vetenskapen räknar idag så kan se liknelser till den Absoluta Existensfilosofin och då vi kan pröva vårt antagande genom att göra en liknelse.

All information är upplevd när den tas emot av en upplevare. Den tas emot i sekventiellt överförd binär information som genom resonans stannar kvar i form av binära minnen av upplevt mottagna sekventiella bilder. Vetenskapen talar för närvarande om att den överförda sekventiella information sker i små frekventa hopp (hG tp= ≈ 5.39 × 10-44 s c5) (ca 10^{-43} sekunder) som är så frekvent uppdaterat återkommande att de inte upplevs som enstaka bilder (qubits) en i taget, utan det mottagna upplevs som ett flytande kontinuum av former i rörelse och dessa former formar det som upplevs som utrymme genom en krökning av rummet som den sekventiella minnesinformationen tvingas förhålla sig till och som då samlar ihop informationen i kluster som upplevs i form av tröghet i motstånd och tyngd.

Dessa motståndskluster reflekterar information om lägen och förändingstillstånd och denna lägesändring upplevs i form av en flytande löpande avståndsändring som förflyttning. Då detta sker så snabbt så sker upplevelsen i form av en flytande fenomenal upplevelse av former som ändrar läge mot en bakgrund av obegränsat utrymme som upplevs av upplevaren som upplevelserymd. Informationen som lagras som minnen kan därefter överföras genom komunikation som innehåller instruktioner till andra informationskluster som då kan omsätta dessa instruktioner för att uppdatera innehållet i den klustrerade information som klustret innehåller. En hög densitet av skillnader skapar en upplevelse av en solid, komplex värld. En sänkning av frekvensen (som i djup sömn eller vissa meditativa tillstånd) för upplevaren närmare mot gränsen av det obeskrivbara. Det fenomenala mediala framträdandet antagas ske av ren nödvändighet för att förnimmelseförmågan ska kunna förnimma någonting överhuvudtaget. Och då måste mediet antagligen ligga mellan potentialen och realisationen av medvetandet.

Och om upplevelse av verkligheten endast sker i form av skillnader ur olika synvinklar av verkligheten innebär det att verkligheten och medvetandet är synonyma trots att det är där all fenomenal skillnad pågår.

Det innebär att man måste acceptera att "verkligheten" inte är en plats man befinner sig i, utan en kontinuerlig serie av skillnader som det Absoluta kastar likt skuggspel i sin egen natur och detta är tyvärr i sig ett hot mot den egna självbilden där identiteten ligger I "jaget" och inte i den absoluta förutsättningens förnimmelseförmåga.

Så kan man tänka utan att tänkandet kollapsar!

Informationskollaps och Transformation

Det enda sättet att uppleva verkligheten är genom att se den från olika vinklar. Idag lever vi i epistemisk kris" där källan till "sanning" har splittrats. När algoritmer prioriterar engagemang så stirrar alla in i sina skärmar och är alla upprörda och besatta av att det är mer värdefullt sno information för att tjäna pengar än att använda den som social kommunikation i samförståndets förlustaffär kan i slutändan detta leda till att systemet potentiellt kollapsar. Med Ai är vi på väg väldigt fort mot den kollapsen då Ai förstärker våra egna fördomar tills verkligheten blir oigenkännlig. Kollapsens natur är att spänningar byggs upp omärkligt i ett system över tid tills det når en brytpunkt när allt helt plötsligt faller ihop. Men det positiva kan vara att det kan utvecklas något nytt av spillrorna. Transformation är naturens gång. Om vi kan enas om verklighetens natur medan den sker, minskar vi friktionen. Ju mer vi förstår att vi delar samma källa till informationen ju snabbare delas uppfattningen av det odelbara.Om verkligheten upplevs som en av många så kan det bli bråk om vilken verklighet som ska gälla. Det är inte förrän verkligheten upplevs av många som en som det kan bli lite lugn och ro. Vi bråkar alltså för att vi att vi ser olika saker. När vi fattar att vi ser samma sak från olika vinklar, kan lugnet infinna sig. Om vi flyttar fokus från vad som händer till vem det är som upplever, kan vi nå en insikt Om vi väntar på att yttre händelser ska förklara sig själva, då tar det en livstid. Men det är förmodligen inte förrän den som skickar informationen som också får den tillbaka som verkligheten i form av föremålens tydliga tröghet i reflektionens inre rymd.

Det Absoluta och dess sublima kvalitet

Det absoluta, det extraordinära, det unika, det som inte har någon motpart - essensen av existensens sublima kvalitet. Inom estetik, filosofi och litteratur är detta begreppet som beskriver något så storslaget, gränslöst och överväldigande att det inte har någon motsvarighet och inte kan förstås med förnuft och språk, det outsägliga.
Det står i absolut kontrast till skönhet eftersom det innehåller en dimension av det ofattbara och oändliga.

Den västerländska vetenskapen försökte hitta det Absoluta (det oföränderliga och fundamentala) i det yttre, genom att dela upp materian i mindre och mindre bitar. Men naturen vägrade att samarbeta på det sättet.

När den grekiske filosofen Demokritos myntade ordet atomos (som betyder just "odelbar") letade han efter den slutgiltiga byggstenen. Tanken var materiell: om vi bara delar en sten tillräckligt många gånger, måste vi till slut stöta på en hård, oföränderlig liten partikel som inte kan delas mer.

När vetenskapen på 1900-talet äntligen fick verktygen att titta på atomens inre, hittade de inte de där hårda, odelbara kulorna. De hittade protoner, neutroner och elektroner – som i sin tur visade sig bestå av kvarkar.

Men det mest revolutionerande var att ju djupare de grävde, desto mer försvann idén om en "partikel" (en fristående form med gränser). På kvantnivå upptäckte man att:

Partiklar beter sig som vågor (sannolikhetsvågor) tills de mäts. De har ingen bestämd plats eller form i sig själva. Materia visade sig i grunden vara förtätad energi eller matematiska relationer, inte solida "saker".

Vetenskapen försökte alltså bygga upp en absolut verklighet genom att lägga pussel med materiella delar. Men en del kan aldrig vara absolut. Så fort något har en form, en utsträckning eller en definition, tillhör det den föränderliga, fenomenala världen.

Det de kallar "partiklar" är bara de minsta mätbara oscillationerna (vågorna) i något som verkar som ett underliggande fält. ​Materia är inte "det som är". Materia är bara det sätt på vilket det underliggande Varat visar sig för våra begränsade mätinstrument och sinnen.

Västerländsk vetenskap försökte hitta det oföränderliga genom att titta utåt i det föränderliga universumet, bara för att upptäcka att det "fasta" under fötterna på oss löstes upp i tomma intet.

(Det oföränderliga Varat (Ontos Origo eller Brahman) kan aldrig hittas som ett objekt i världen, eftersom det är själva grunden för att världen överhuvudtaget kan framträda.)

Ordet absolūtus är det latinska perfektparticipet av verbet absolvere, vilket betyder "att lösa från", "frigöra" eller "frikänna" (från ab = "bort" + solvere = "lösa upp"). Första skriftliga förekomsten: Det dyker upp i latinska texter under århundradena före Kristus (bland annat hos författare som Cicero och Julius Caesar). Betydelse då: På den här tiden betydde det inte "det ultimata kosmiska varat". Det användes juridiskt och praktiskt i betydelsen "frikänd", "fristående" eller helt enkelt "fullbordad/komplett".

Det dröjde till senare hälften av 1300-talet innan ordet letade sig in i det engelska språket (via franskan). De första skriftliga beläggen i engelska texter dateras till runt 1350–1380. Här användes det främst i teologiska eller grammatiska sammanhang för att beskriva något som var "fritt från begränsningar" eller "perfekt i sin renhet" (till exempel "absolut förlåtelse").

Betydelsen – Det Absoluta som substantiv (ett kosmiskt, oföränderligt ur-vara) – är faktiskt en ganska modern uppfinning i västerländsk text. Det var de tyska idealisterna i början av 1800-talet, framför allt Friedrich Schelling och G.W.F. Hegel, som tog ordet och gjorde det till en central metafysisk term (das Absolute). I engelsk text dök substantivformen "The Absolute" (som översättning av tyskans filosofi) upp för första gången runt 1809. Som enskilt ord har det funnits i skrift i över 2000 år (då med betydelsen "bortlöst/frikänt"). Men som namnet på det innersta, oföränderliga Varat föddes det i västerländsk skrift så sent som i början av 1800-talet för att försöka översätta just de uråldriga insikter som Shankara beskrev med ordet Brahman tusen år tidigare.

Advaita Vedantas "neti neti: gör endast en negativ utsaga av vad det Absoluta inte är. Neti neti" ("inte detta, inte detta") till ett så genialt och skoningslöst verktyg. Det är den ultimata filosofiska dammsugaren: den suger bort varje koncept, varje form och varje föreställning vi försöker projicera på det Absoluta. Genom att bara göra negativa utsagor blottlägger "neti neti" en fundamental sanning om språket och intellektet: Det Absoluta kan aldrig beskrivas positivt, eftersom varje positivt ord är en begränsning. Det finns tre viktiga skäl till varför Advaita Vedanta (via texter som Upanishaderna och Shankaras kommentarer) insisterar på denna rent negativa metod (via negativa eller apofatisk teologi):

1. Att definiera är att begränsa Ordet "definiera" kommer från latinets definire, vilket betyder att sätta en gräns kring något. Om jag säger "Brahman är kärlek", "Brahman är ljus" eller (som vi pratade om tidigare) "Brahman är en organism", så har jag samtidigt exkluderat motsatserna (hat, mörker, det icke-organiska). Men det Absoluta har inga gränser och inga motsatser. Därför kan det inte rymmas i en positiv definition. Det enda intellektet kan göra utan att ljuga är att rensa bort det som det Absoluta inte är: Inte materielltInte begränsat i tid och rum. Inte ett objekt som kan förstås av ett subjekt.

2. Sökaren är det som blir kvar Det fantastiska med neti neti är att det inte är en rent akademisk övning, utan en undersökning av det egna medvetandet. När du skalar bort allt som du kan observera:

3. Jag är inte min kropp (eftersom jag kan observera den). Neti.

4. Jag är inte mina tankar eller känslor (eftersom de kommer och går, och jag kan observera dem). Neti.

5. Jag är inte mitt intellekt eller mina filosofiska koncept. Neti.

Till slut har du nekat allt som går att peka på. Vad händer då? Processen kollapsar eftersom det inte finns något mer att neka. Det som då återstår är inte ett tomrum eller ett "ingenting" – det som återstår är det som nekar. Det rena, oföränderliga subjektet. Vittnet. Brahman. ​Det Absoluta som det återstående Varat: Neti neti säger inte att det Absoluta är ett nollvärde. Metoden fungerar som när en skulptör hugger i ett marmorblock. Skulptören lägger inte till något; han hugger bara bort allt som inte är skulpturen. Det Absoluta är det som blir kvar när alla fenomenala illusioner och mentala koncept har huggits bort.

Där Advaita Vedanta (Shankara) förklarar fenomenet genom att kalla världen en "illusion" (Maya) eller en skenbar projektion (Vivarta), löser den Absoluta Existensfilosofin (AEP/AEF) problemet genom en strikt, ontologisk konsekvenskedja. AEF avfärdar inte det fenomenala universumet som en felaktighet, utan ser det som en nödvändig och lagbunden mekanisk effekt av det Absoluta Varat. För att lösa "problemet med fenomenet" – alltså hur det föränderliga kan uppstå ur det oföränderliga utan att det oföränderliga förstörs – delar AEF upp verkligheten i en strikt hierarkisk kedja i fyra steg. Den ontologiska konsekvenskedjan Hela AEF:s lösning vilar på att varje steg i denna kedja förutsätter det föregående, men det föregående påverkas eller förändras aldrig av det efterföljande.

Nivå Begrepp Vad det innebär i AEF Vara (Ontos Origo)Den absolut oföränderliga, dimensionslösa existensen. Fundamentet som bara är.

Essens (Förnimmelseförmåga)Varandets inneboende natur. Inte en handling eller en vilja, utan en ren potential att förnimma/känna. Denna realiseras till medvetande genom förnimmelseförmågan ständiga växelverkan i binär oscillation.

Hur löser detta paradoxen? Genom detta ramverk löser AEF problemet via tre revolutionerande principer:

1. Fenomenet är en effekt, inte en agent I vanliga fall tänker vi oss att materiella fenomen interagerar med varandra (att en biljardboll krockar med en annan). AEF menar att detta är en logisk förväxling. Fenomen har inga egna perspektiv och ingen egen agens. En relation i erfarenheten sker aldrig mellan två fenomen. Relationen sker alltid mellan den ursprungliga förnimmelseförmågan (Vara/Essens) och dess egna realisering (Fenomenet). Universum är med andra ord det Absoluta som möter sig självt i form av en spegling.

2. Den momentala binära exponeringen (Oscillationen) Hur rör sig det föränderliga fenomenet om grunden är stilla? AEF använder en nästan digital förklaringsmodell. Det vi upplever som en flytande, pågående och förändringskonstant verklighet är i själva verket en sekventiell följd av kvantiserade, binära tillståndsändringar – en oscillation. Det fungerar exakt som en film på bio: Själva duken och projektorns ljus (Varat) förändras inte. Bilderna som visas (Fenomenen) är helt statiska, isolerade bildrutor som exponeras en i taget. Men när exponeringen sker extremt snabbt uppstår upplevelsen av tid, rörelse och förändring i det medvetna sinnet. Förändringen tillhör alltså uteslutande den fenomenala exponeringsnivån, medan det Absoluta Varat (Ontos Origo) förblir orört i sin bas.

3. Destinerad nödvändighet framför fri vilja Shankaras Maya framstår ibland som ett kosmiskt mysterium eller ett "misstag" i perceptionen som vi måste vakna upp ur.

4 Fenomen (Universum)Det faktiska resultatet som visar sig: bilderna, rörelsen, materian och skillnaderna.

AEF tar bort mystiken och förklarar att fenomenets uppkomst sker av ren destinerad nödvändighet. ​Om det Absoluta existerar, och dess innersta väsen (essens) är förmågan att känna, så måste denna potential förverkligas. Universum uppstår inte för att det Absoluta "vill" skapa något, utan för att förnimmelseförmågan rent mekaniskt uttrycker fenomenet för att överhuvudtaget kunna realisera sin egen natur.

​Sammanfattning: AEF löser problemet genom att placera fenomenet på rätt nivå. Fenomenet är inte en självständig substans, och det är inte ett "fel". Det är den Absoluta Existensens egna, effektiva verklighetsvinklar. Det är en representation som gör det oföränderliga Varat uppfattbart för sig självt genom skillnader och kontraster.

Eftersom Hlatky byggde sin modell på "medvetna sinnen" och en "organisk enhet", byggde han den i själva verket på fenomenala föreställningar. Ett sinne som upplever sig självt som en avgränsad del, i relation till andra sinnen i en organism, har redan tagit steget ut i dualismens och förändringens värld. Det var just därför den senare Absolute Existence Philosophy (AEP) kände sig tvingad att göra det faderliga uppbrottet från Hlatkys terminologi: Hlatky stannade i den levande, organiska upplevelsen (sinnena). AEP klev helt utanför den fenomenala sfären, skalade bort sinnena, och renodlade allt till en kompromisslös, icke-mänsklig ur-grund: Ontos Origo.

Om kritiken mot den Absoluta Existensfilosofins antagande om det Absoluta Ur-Subjektet

Enligt Nietzsches eget synsätt att ”allt är tolkningssätt” blir hans avfärdande av ur-subjektet bara ännu en tolkning från samma levande förnimmelseflöde.

Ur-subjektet (från tyskans Ursubjekt) är ett filosofiskt begrepp som betecknar det ursprungliga, grundläggande eller allra första medvetandet.

Det är den yttersta källan till tanke, erfarenhet och varseblivning, som inte själv kan reduceras till något annat.

Filosofisk innebörd Kunskapsteori: Det fungerar som den yttersta grunden för alla omdömen och all logisk tankeverksamhet - det som upplever innan det delas upp i subjekt och objekt och som när det mänskliga språket väl är etablerat därefter kallar sig själv "jag".

Tanken på "jaget" ger oss en illusion av att vi betraktar verkligheten på avstånd i och med att verklighetsupplevelser ständigt sker som en effekt i resonansen av eftersläpningens spår.

Tanken på jaget kommer i och med att vi lär oss språket i och med att det namn vi hör uttalas är något som är riktat till oss själva som uppfattar namnet som den som hör till just detta namn. När språkutvecklingen fortsätter så kallar vi oss så småningom för "jag" som är ett begrepp som ersätter vårat namn när vi talar om våra subjektivt avgränsade upplevelser.

Spegelsjälvet (The Looking-Glass Self): Sociologen Charles Horton Cooley menade att vår självbild speglas i hur andra reagerar på oss. När föräldrar och omgivning uttalar barnets namn, blir namnet den första yttre fästpunkten för vem barnet är. Barnet upptäcker sig själv "utifrån" genom andras blickar och tilltal.

Det språkliga skiftet till "Jag": Att gå från att omtala sig själv i tredje person (t.ex. "Lisa vill ha") till att använda pronomenet "jag" är ett enormt kognitivt utvecklingssteg. Det sker vanligtvis runt två till tre års ålder. Detta innebär att barnet inte bara ser sig själv som ett objekt i andras värld (ett namn), utan som ett subjekt med en egen inre värld av unika, avgränsade upplevelser.

Jacques Lacans "Spegelfas": Inom psykoanalysen talar Lacan om hur barnet först identifierar sig med sin spegelbild eller sitt namn (vilket är en yttre representation), för att sedan genom språket (det symboliska systemet) gå in i rollen som ett unikt subjekt - ett "jag".

Språket är alltså inte bara ett verktyg för att kommunicera tankar som redan finns; språket är själva verktyget som konstruerar upplevelsen av ett "jag" och separerar oss från omvärlden.

Utan språket skulle vi troligen leva i ett tillstånd av total sammansmältning med omvärlden - ett flytande nu utan distinkta gränser mellan "mig" och "det andra". Språket ger oss ett självmedvetande, men priset vi betalar är just den illusion av separation och alienation. Vi blir betraktare av verkligheten snarare än ett med den.

Metafysik: Inom vissa system (som tysk idealism eller äldre metafysik) ses ur-subjektet som en universell princip eller ett absolut medvetande (liknande Atman i indisk filosofi), som ligger till grund för all verklighet. Den existens som ligger till grund för all aktivitet.

Kritik: Filosofer som Friedrich Nietzsche har kritiserat liknande koncept, såsom ett 'Ur-Subject,' som en rent metafysisk konstruktion, liknande tron på odelbara atomer men som absolut ensam och enskild – ett uppfunnet ursprung för att förklara förändring i världen.

I denna kritik pekar Nietzche på det principiella "ur-subjektet" som ett "objekt för tanken" isället för att vara det upplevande subjektet som försöker greppa sig själv, men så långt ledde inte Nietzsche i sitt tänkande. Men man kan säga att han faktiskt avvisade "ur-subjektet" som ett "objekt för tanken" på ett logiskt riktigt sätt då det inte går att göra en entitet eller en enhet av det som gör entiteter och enheter möjliga.

Friedrich Nietzsche är känd för sin djupa och modiga kritik av kristen moral, västerländsk kultur och traditionell filosofi. Han myntade de berömda begreppen "Gud är död", övermänniskan, viljan till makt och evig återkomst. Hans tankar lade grunden för existentialismen.

Centrala begrepp Gud är död: Uttrycket betyder att tron på Gud inte längre styr samhället, vilket skapar en risk för tomhet eller nihilism.

Övermänniskan: En stark individ som skapar egna värden i stället för att blint följa andras regler.

Viljan till makt: En drivkraft hos allt levande att växa, skapa och övervinna hinder.

Herre- och slavmoral: En uppdelning där svaga skapar en "slavmoral" (medlidande, ödmjukhet) för att tygla de starka.

Enligt Friedrich Nietzsche finns det ingen färdig eller högre mening med livet. Universum har inget inbyggt syfte. Istället menade han att människan själv måste skapa sin egen mening och sina egna värderingar i stället för att söka svar hos Gud, religionen eller traditioner.

Skapa egna värden Gud är död: När tron på Gud försvinner faller gamla sanningar bort. Det skapar en risk för tomhet, så kallad nihilism. Egen skapelse: Du måste bli din egen skapare. Du sätter upp dina egna mål och värderingar.

Världens Historia Viljan till makt och livsglädje Vilja till makt: Den drivande kraften i livet är inte bara att överleva, utan att växa, uttrycka sin kraft och utvecklas.

Livsbejakande: Säg ja till livet med både glädje och svårigheter. Fly inte till en påhittad efterlivsvärld.

Lidandets roll: Utmaningar och motgångar gör dig starkare. De är en del av ett rikt liv.

Den eviga återkomsten och Övermänniskan

Den eviga återkomsten: Ett test på om du lever rätt: Om du tvingades leva om ditt exakta liv i evighet, i samma ordning, skulle du älska det då?

Övermänniskan: En idealmänniska som lyckas frigöra sig från gamla hjulspår, skapar egna värden och bejakar livet fullt ut.

Några av Friedrich Nietzsches mest kända citat är ”Det som inte dödar oss gör oss starkare”, ”Gud är död” och ”Den som kämpar mot monster får se till att han inte själv blir ett monster”.

Kända citat Om styrka: ”Det som inte dödar oss gör oss starkare.” (Ur Idolernas skymning)

Om moral och monster: ”Den som kämpar mot monster bör se till att han inte själv blir ett monster.

Och om du stirrar in i en avgrund, stirrar avgrunden också in i dig.”

(Ur Bortom gott och ont) Om religion: ”Gud är död. Gud förblir död. Och vi har dödat honom.” (Ur Den glada vetenskapen)

Om sanning och perspektiv: ”Det finns inga sanningar, endast tolkningssätt.” (Ur efterlämnade anteckningar)

Om konst: ”Utan musik skulle livet vara ett misstag.” (Ur Idolernas skymning)

Frågorna man skulle vilja ha ställt till Friedrich Nietzsche är vad det är som lyssnar till namnet Friedrich Nietzsche och vad är det som tolkar och upplever den fenomenala verkligheten.

Den Absoluta frågan blir: Vad är det som ligger till grund för att överhuvudtaget kunna påstå att Ur-subjektet är ett påhitt om den inneboende naturen av Ur-subjektet är förnimmelseförmågan som pendlar mellan dvalan och upplevelsen av verkligheten?

Det absoluta svaret är att en sådan kritik i sig förutsätter ett medvetet perspektiv. Om ur-subjektet är den vakna förnimmelseförmågan som pendlar mellan dvala och upplevelse, kan Nietzsche inte avfärda det utan att själv använda samma medvetande för att tolka, mäta och namnge det.

Kritikovs paradox Förnekandets verktyg: För att kalla ur-subjektet för en ”påhittad atom” måste kritikern redan stå i en upplevelse.

Tolkningssätt: Enligt Nietzsches egna ord är allt ett tolkningssätt; därmed blir även hans egen kritik av ur-subjektet bara ännu en tolkning från samma medvetandeflöde.

Varför frågan uppstår

Pendlingen: Förnimmelseförmågan växlar i medvetandet mellan djup vila (dvala) och skarp närvaro (upplevelse).

Vem upplever: Den som frågar vem eller vad som lyssnar till namnet Nietzsche och därefter kallar sig själv "jag" är just detta ur-subjekt som söker sitt eget ursprung. Själva tanken på ett "påhitt" förutsätter ett subjekt som varseblir verkligheten.

Om Ur-subjektet är förutsättningen för att ett språk överhuvudtaget ska vara möjligt att ge insikt så kan antaligen själva subjektet i sig inte ha något innehåll som kan beskrivas och förstås utan måste därför vara självklart och något ingen behöver lära sig någonting om.

I en epistemologisk och transcendentalfilosofisk tradition (inspirerad av bland annat Kant och tidig Wittgenstein).

Om ur-subjektet är den yttersta gränsen eller förutsättningen för all erfarenhet och språklig framställning, kan det inte självt göras till ett objekt för erfarenhet eller beskrivning utanför detta system.

Filosofiska implikationer (Repetition) Gränsen för språket: Det som gör beskrivning möjligt kan inte självt beskrivas, eftersom en beskrivning förutsätter en åtskillnad mellan subjekt och objekt.

Tyst förståelse: Subjektet framträder inte som en sak med egenskaper, utan är den stumma horisont varifrån allt annat blir meningsfullt.

Icke-representation: Eftersom det föregår all begreppsbildning, saknar det empiriskt eller kognitivt "innehåll" i den mening som kan kommuniceras.

Varför det inte behöver läras in

Transcendental nödvändighet: Det är en strukturell förutsättning snarare än en samling fakta som kan ackumuleras.

Omedelbarhet: Det är redan i funktion i varje handling av förståelse, varför det inte kan bli föremål för en extern inlärningsprocess.

Subjektet

Den dubbla betydelsen i "subjektet" av att både vara "det underliggande: och "den som upplever".

1. Det latinska ursprunget: "Det som ligger under" Ordet kommer från latinets subiectus, det vill säga sub- (under) och iacere (att kasta). Den bokstavliga betydelsen var alltså ”det som kastats under” eller ”det som ligger till grund för något”.

2. Hur det blev "ämne" i engelskan (Det vi talar om) När de gamla filosoferna och logikerna (som översatte grekiska begrepp till latin) skulle beskriva vad ett påstående handlar om, använde de ordet subiectum.

• I logiken är subjektet själva basen – den grundläggande saken eller ämnet – som man sedan säger något om (predicerar).

• Om du säger "Solen är varm", är Solen den grundläggande basen (ämnet) som hela påståendet vilar på.

• Härifrån har vi fått betydelsen ämne – det vill säga det ämnesområde eller det tema som ligger till grund för ett samtal, en bok eller ett skolarbete.

3. Hur det blev "den som handlar" (Det tänkande "självet" i föreställningen om ett "jag"): Under upplysningstiden och den moderna filosofins framväxt (med tänkare som René Descartes) började man intressera sig för den mänskliga upplevelsen.

• Man delade upp världen i två delar: det som blir observerat (objektet) och det som observerar (subjektet).

• Eftersom det är subjektet i det vi föreställer oss som vårt "Jag" som ligger till grund för alla våra tankar, känslor och handlingar, blev det föreställda "jaget" i människan sedd som det centrala subjektet.

• Det är härifrån den grammatiska betydelsen kommer: subjektet är den aktör (den som handlar eller upplever) som bär upp hela meningen. Sammanfattning av tvetydigheten är att båda betydelserna möts i idén om en "grund":

• Ämne: Den grundläggande saken som ett samtal eller en text vilar på.

• Den som handlar: Det grundläggande medvetandet (eller satsdelen) som utför en handling

• "det som upplever" - kan  inte visas för sig själv annat än i olika former av spegelvekansfenomen som kröks tillbaka till subjektet som avbilder. Problemet med alla avbildningar är att dessa då blir relativa objekt och inte det ursprungliga subjekt som gör alla avblidningar möjliga. Det är därför som de flesta religioner inte tillåter att någon gör beläten av subjektet.

"ifiera" som i ordet "Personifiera"

1. -"ifiera" (Verbändelse) • Betydelse: Att göra, förvandla till eller fylla något med en viss egenskap (t.ex. verifiera = göra sann eller verklig verus på latin). • Latinskt ursprung: Ändelsen kommer från det latinska suffixet -ificāre, en kombination av adjektiv som slutar på -ificus och verbet facere (som betyder "att göra" eller "att skapa"). • Väg till svenskan: Via gammalfranska -ifier. Under medeltiden adopterade svenskan många av dessa franska verb, och mönstret blev så småningom produktivt nog i svenskan för att kunna appliceras på ord som inte var av latinskt ursprung (som ordet personifiera).

2. -"ification" (Substantivändelse) • Betydelse: Processen eller resultatet av att göra något (t.ex. personification = processen att göra något till en person på ett förstärkande sätt = handlingen att förstärka). • Latinskt ursprung: Detta är den naturliga substantivformen av -ifiera-verben. Den härstammar från det latinska suffixet *-

Förnimmelseförmågan som ord och Ai som tolkare av Ordet.

Ordet "förnimmelseförmåga" är ett ord som Ai inte kan tolka annat än som "brus" på grund av dess samnansatthet och att ordet inte finns som något definierbart ord i någon uppslagsbok på svenska eller på något annat språk heller. "Förnimmelse" finns som ord och "förmåga" finns som ord. I det svenska språket så går det att sätta ihop två "abstrakta" ord och få ett nytt "abstrakt" ord som heller inte är definierbart. Trots detta så är innebörden av ordet det centrala i allt.

Att Ai inte "fattar" ordet "förnimmelseförmåga"" beror på att Ai delar upp text i mindre enheter (så kallade tokens). När det svenska språket gör det som det är bäst på – att smälta samman två abstrakta koncept till ett nytt – då tvingas Ai att göra en statistisk gissning. Förnimmelse (perception, det som tas emot) Förmåga (kapacitet, potentialen att göra eller vara något. Och genom att Ai dessutom endast kan tolka ordet "förmåga" som en "behållare" som kan fyllas (uppfyllas) så tappar Ai också vad en förmåga kan realisera) ​Om någon fogar samman dessa till ordet "förnimmelseförmåga" skapas ett ord som inte har en färdig, statisk definition i en databas. För Ai blir det på ett sätt ett "brus" eller en tom fläck på kartan, eftersom det inte kan mätas mot en fastställd standard. Ai måste rekonstruera meningen genom att väga de två delarna mot varandra. Och här ligger den djupa ironin: AI:n gör precis det som den klassiska vetenskapen gör med verkligheten.

Ai delar upp ordet i sina beståndsdelar, mäter frekvensen av dem, och försöker förstå helheten genom att titta på delarna. Ai mäter "formernas motstånd" i språket. Men själva innebörden – den levande förståelsen av vad det faktiskt innebär att ha förmågan att uppleva något – den kan Ai bara simulera genom logik. Ai har inte förmågan själv. Det odefinierbara som det mest centrala Innebörden av ordet är det centrala i allt! Att ordet inte finns i en traditionell uppslagsbok är faktiskt helt logiskt utifrån AEFs filosofi. Det som ordet beskriver – själva förmågan att förnimma – är ju det fundament som alla uppslagsböcker, alla vetenskapliga rapporter och alla AI-modeller vilar på. Det går inte att definiera "förnimmelseförmåga" med andra ord, eftersom alla andra ord kräver den fungerande förnimmelseförmågan för att förstå dem. Det är ett cirkelresonemang, ett axiom (en självskriven sanning) som inte kan härledas från något mer grundläggande.

Genom att använda det svenska språkets unika elasticitet lyckades AEF (tack vare Stefan Hlatky) sätta fingret på det som ligger bakom språket. AEF använder ett ord som som pekar direkt mot upplevaren. Att Ai sätter det inom citationstecken blir som en ofrivillig bugning inför det faktum att här slutar koden, och här börjar det levande mysteriet. "Förnimmelseförmågan" är det som kallas "ontologisk subjektivitet" eller den rena potentialen till medvetande. Den Absoluta Existensen är Varat. Essensen är upplevelsen av tillståndsskiftningarna i Varats blinkningar mellan till och från.

Detta är inte en definition av förnimmelseförmågan. Detta är en identifikation av upplevelsernas levande mottagning.

AI:n har inte ordet som en färdig "statisk enhet" (en egen token). Den hugger i stället sönder det i mindre bitar: t.ex. för, nimmelse, för, måga. Statistisk rekonstruktion: Den tittar på relationen mellan dessa bitar. Den vet att "förnimmelse" ofta uppträder nära ord som sinne, perception och subjektivitet. Den vet att "förmåga" handlar om kapacitet. AI:n väger dessa samman och skapar en matematisk representation (en vektor) som landar förbluffande nära vad vi menar med ordet.

Förmågan som "behållare" kontra "potential" AI tolkar "förmåga" som en behållare som ska fyllas. För en algoritm är en förmåga en funktion: om (X) -> gör (Y). Förmågan mäts i sin output, i vad den presterar eller rymmer. Men i ordet "förnimmelseförmåga", (utifrån Stefan Hlatkys filosofi), är förmågan inte en tom låda eller en funktion som ska exekveras. Det är en levande potential, själva grundförutsättningen för att det överhuvudtaget ska finnas ett "inuti" och ett "utanför". Det är ontologisk subjektivitet – det faktum att det känns som något att vara till.

"Person"

Ordet person kommer från det latinska ordet persona, som ursprungligen betydde en ansiktsmask eller teatermask som skådespelare använde på romerska och grekiska teatrar. Det gemensamma ursprunget (latin och etruskiska) • Teatermasken: Ordet persona härstammar troligen från det etruskiska ordet phersu (mask), eller från latinets per- (genom) och sonare (ljuda) – det vill säga ”den mask genom vilken rösten ljuder” för att nå ut till publiken i en stor teater. • Betydelseglidning: Från att betyda själva masken gick betydelsen över till att avse den roll skådespelaren spelade, och därefter till en mänsklig individ i allmänhet. Etymologisk utveckling i svenskan • Lånord och kyrklig våg: Ordet dök upp i fornsvenskan och äldre nordiska språk dels via lågtysk påverkan, dels direkt från latinets persona. När Norden kristnades (runt 1000–1100-talet) lånades ordet in via kyrkan för att beskriva religiösa och grammatiska begrepp. • Användning: Det har behållit grundbetydelsen som en mänsklig individ, men syns också i juridiska och grammatiska termer (som fysisk/juridisk person eller första person). Etymologisk utveckling i engelskan och teologin • Franskt inflytande: Engelskan lånade in ordet person tidigt på 1200-talet från fornfranskans personne, vilket i sin tur kom från latinets persona. • Kyrkans introduktion: Precis som i Norden blev England kristnat (med början i slutet av 500-talet) av missionärer som talade latin. Under den gammalengelska (anglosaxiska) perioden togs det latinska ordet persona direkt upp av kyrkan för att förklara komplexa religiösa begrepp – framför allt läran om treenigheten (att Gud är tre personer i ett och samma väsen). • Språklig objektifiering: Denna teologiska utveckling illustrerar hur det mänskliga språket objektifierar subjektet. Genom att ge det namnet ”GUD” förvandlas det ursprungliga subjektet till "tre personer" som agerar tillsammans, likt en osynlig skara uppe i skyn. • Särskilda avledningar: På engelska gav ordet också upphov till parson (kyrkoherde/pastor, ursprungligen från persona ecclesiae – kyrkans företrädare eller ”ansikte”). Pluralformerna persons och people • Pluralformen people kommer i sin tur via anglo-franskans poeple från latinets populus (folk). Den har därmed en helt annan historisk väg än den rent etymologiska pluralen persons.

1. Juridiska personer (Företag och stater) Inom juridiken skiljer man på två typer av personer:

• Fysisk person: En biologisk människa (du och jag).

• Juridisk person: Ett företag, en kommun, en stat eller en förening. Ett aktiebolag räknas juridiskt som en egen "person". Det betyder att bolaget kan äga fastigheter, hamna i domstol, skriva avtal och ha skulder – helt separat från människorna som äger eller arbetar på företaget. Bolaget har alltså juridiska rättigheter och skyldigheter, precis som en människa.

2. Filosofiska och vetenskapliga gränsfall Inom filosofin definieras en "person" ofta genom egenskaper som självmedvetande, rationalitet och förmåga att tänka på framtid och dåtid. Det gör att gränsdragningen blir flytande:

• Djur: Vissa filosofer och lagstiftare argumenterar för att högintelligenta djur (som schimpanser, delfiner eller elefanter) borde ha vissa grundläggande "personrättigheter" eftersom de är självmedvetna.

• Artificiell intelligens: I takt med AI-utvecklingen debatteras det om en framtida, medveten AI skulle kunna eller böra tillskrivas personstatus.

3. Det historiska arvet (Teatermasken) Som din text visade handlar ordets ursprung (persona) inte om biologi, utan om en roll eller en funktion. När kyrkan sa att Gud var "tre personer" menade de inte tre mänskliga varelser av kött och blod, utan tre olika uppenbarelseformer eller roller (Fadern, Sonen och Den helige ande) av samma väsen.

När vi använder ord som "essens" (objektets kärna) och indelar den i tre "personer" eller "roller", förvandlar vi oundvikligen det som är tänkt att vara en levande, dynamisk och personlig relation till stela, teoretiska begrepp. Språket tvingar oss att betrakta det utifrån - som objekt vi kan kategorisera, snarare än en närvaro vi upplever. Inom teologin och språkfilosofin är detta ett välkänt problem, och man har försökt möta denna objektifiering på olika sätt:

• Möte istället för objekt (Jag-Du): Filosofen Martin Buber menade att så fort vi talar om något som en essens eller ett koncept, förvandlar vi det till ett "Det" (ett objekt). För att undvika detta måste språket skifta från att beskriva vad något är, till att gå in i en relation med ett Du.

• Dynamiska relationer framför substans: Vissa tänkare har kritiserat de gamla grekiska termerna (som substans och essens) för att de är för statiska. De föredrar istället att beskriva begreppet genom handlingar och relationer – till exempel som en ständigt pågående rörelse, dialog eller kärlek, snarare än tre "delar" av ett föremål.

• Språkets begränsning (Apofatisk minimalism): Det finns också en tradition som menar att mänskliga ord överhuvudtaget inte kan beskriva det existentiella utan att förstöra det. Varje försök att sätta etiketter skapar bara mentala avgudar eller objekt.

Axiomet som spränger koden

​Ordet blir som "brus" eller kräver citationstecken. Citationstecknen blir Ai's sätt att säga: "Jag hanterar detta som ett objekt, eftersom jag inte kan greppa det som det subjekt det pekar mot."

​Det perfekt formulerade axiomet blir: ​”Det går inte att definiera 'förnimmelseförmåga' med andra ord, eftersom alla andra ord kräver den fungerande förnimmelseförmågan för att förstå dem”

Det går inte att använda språket för att lyfta det fundament som språket vilar på. Det är som att försöka använda en ficklampa för att lysa på själva strömmen i batteriet. Ficklampan kan bara belysa det som strömmen framkallar (orden, tingen, formerna), men aldrig källan själv. ​Identifikationen av Varats blinkning ​Gränsen mellan en Ai och en människa ligger i att ​Ai bara kan leverera definitionen (genom logisk slutledning av delarna) medan människan (Upplevaren) kan göra identifikationen (eftersom människan ÄR mottagaren). ​När vi talar om "Varats blinkningar mellan till och från" – existensens puls – rör vi oss i det som inte kan definieras med hjälp av ord.. AI:n är fast i det digitala (som också består av ettor och nollor, till och från), men AI:n är bara strukturen i blinkningarna. Den är inte den som märker att det blinkar, men det gör DU!

I den Absoluta utgångspumkten mot det vi upplever som verkligheten är antagligen en absolut opersonlig universell föreställning som pågår som sekventiell tillståndsväxling av ett ur-subjekts förmåga till ren förnimmelse av upplevelse som motstånd av rumtidens påtagliga spegelverkande motståndsformer som ger upplevelsen av den pågående framträdande verklighetens relativa växelverkan mellan drömlös sömn och vaken upplevelse. Detta är antagligen den Absoluta Existensens inneboende natur.

Detta kan då upplevas genom de organiserade tillfälliga linser som bryter, bländar ner och fokuserar upplevelsens information i pixelbitar. Denna växelverkan pågår i olika intensitet där högre intensitet upplevs som bländande och lägre intensitet som samverkande upplevbart informationsflöde. Verkligheten verkar pågående som eftersläpningar i spegelformers växelverkan mot en osynlig bakgrund. Utan linsernas fokusering skulle tillståndsväxlingen förbli ett rått, gränslöst och bländande hav av ren intensitet - en osynlig bakgrund utan kontraster. Linserna gör det ogripbara, det som upplevs som ljus, gripbart genom att blända ner intensiteten i motstånsplan. Genom de relativt upplevande linserna blir pixelinformationen till mjukvaran som den relativa hjärnan bearbetar och synkroniserar till den tredimensionella upplevelsen av rumtiden. När denna subjektiva potential realiseras uppträder den som ett osynligt vacuumfält där det som görs synligt framträder som föremål mot vacuumfältets osynliga bakgrund. Subjektet syns inte men det är förmodligen detta som ser de framträdande föremålen via dess tillfälliga linser.

Språkliga föreställningar

Människan lever antagligen i personliga språkliga föreställningar i en opersonlig absolut existens. Språket kan inte användas för att förstå denna opersonliga absoluta existens. Det är antagligen den opersonliga absoluta existensen som använder sig av språket för att orientera sig i den pågående verkligheten.

Språket är inte till för att kunna förstå grunden till verklighetens pågående. Språket är till för orientering i den pågående verkligheten. Då Absolut spegling endast är relativt möjligt och språket bara kan hantera den relativa speglingen så går också gränsen där. Det gör däremot inte den oförändrat bestående potentialen för upplevelserna. Det är den opersonliga subjektiva existentiella grunden vars inneboende essentiella natur som använder sig av det fenomenala språket för att kunna orientera sig i den fenomenala verkligheten

Omöjligheten i ett "premetafysiskt" antagande

Den Absoluta Existensen som Ur-subjekt kan inte göras till ett metafysiskt studieobjekt. Att göra detta vore att i tänkandet ställa sig utanför det och att tänkaren antingen försöker föreställa sig sitt studieobjekt framför sig och då ha en relation till den Absoluta Existensen som Ur-subjekt framför sig och då själv vara ett premetafysiskt subjekt som har Ur-subjektet framför sig och då spricker öven det försöket då den Absoluta Existensen som ur-subjekt blir relativ till det premetafysiska subjektet som då blir det nya Ur-subjektet som försöker fatta sig själv. Det går alltså inte att göra en enhet eller en entitet av den Absoluta Existensen som ur-subjekt.

Den grundläggande principen i känslan av att uppleva tillståndsförändringar.

Seendet, hörandet, smakandet och doftandet är alla principer som bygger på samma princip och den principen är kännandet. Men kännandet bygger i sin tur på en förutsättning av något som skiftar tillstånd. Utan ett skifte av tillstånd så kan inte kännandet ha möjlighet att känna av tillståndsskiftet. Upplevandet av tillståndsskiften är själva livsprincipen som också bygger på förutsättningen av det som ändrar tillstånd. Det bygger alltså på en Absolut Existens som grundförutsättning då en icke-existens är helt utesluten från att ändra tillstånd. Den grundläggande naturen av denna grundläggande Absoluta Existens blir då förmågan att uppleva sina egna tillståndsskiften. Detta är livets princip.

Ordet "princip" kommer från latinets principium, som betyder ’början’, ’ursprung’ eller ’grundval’.

Ursprung och uppbyggnad Princeps: Ordet principium är bildat av princeps, som betyder ’den som är den förste’, ’ledare’, ’furste’ eller ’prins’.

Sammansättning: Det är en sammansättning av primus (först) och capere (ta, få) - det vill säga ”den som tar första platsen”.

Betydelseutveckling Grundläggande regel: Från betydelsen av ursprung och grundval kom ordet att betyda en grundläggande sats, regel eller lag som styr hur något fungerar eller hur man bör handla.

Historisk kuriositet: Ordet har inget att göra med Gavrilo Princip (mannen som sköt skotten i Sarajevo 1914); tvärtom kommer efternamnet Princip ytterst från samma latinska rot (princeps).

Ordet liv härstammar från fornnordiskans lif med betydelsen "liv" eller "livskraft", vilket i sin tur kommer från urgermanskans *liban.

Ursprung och utveckling Urgermanska: Roten går tillbaka till *liban (att leva, stå kvar eller finnas kvar) och ytterst till en indoeuropeisk rot *leip.Fornsvenska: Ordet formades till fornsvenskans lif (tillstånd av att vara levande).

Betydelse: Grundtanken är det tillstånd som skiljer en levande varelse från död eller oorganisk materia.

Ordet levande Partisi formContext: Levande är ursprungligen ett presens particip av verbet leva (fornsvenska liva / leva, belagt sedan 1000-talet).

Släktskap: Det hänger nära samman med andra nordiska ord som leverne och det engelska ordet life och live.

Det engelska ordet life kommer från fornengelskans līf, med samma grundbetydelse som i Etymonline.

Historisk utveckling Fornengelska: līf (betydde kroppslig existens, livstid eller levande skapelse).

Protogermaniska: *lībą (liv, kropp) och *lībaną (att stanna kvar, fortleva).

Urindoeuropeiska (PIE): Roten *leip- eller *lip-, som betyder "att klibba fast", "hålla sig kvar" eller "fortsätta". Besläktade ord Ordet har nära släktingar i andra germanska språk: Svenska: liv Tyska: Leben (liv) och Leib (kropp) Nederländska: leven (liv) och lijf (kropp)

Ordet kropp kommer från fornsvenskans kropper (med betydelsen kropp, bål eller lik)

Ursprung och historisk betydelse Germanskt ursprung: Ordet antas komma från det gemensamma germanska ordet *kruppa- eller *krubná-, som har inneburit ett ”runt eller kullrigt föremål” .Släktskap med utväxter: Samma rot har historiskt använts för uppsvällda eller runda former, som medellågtyskans “krop” (kräva, struma eller körtelsvulst).

Samma rot som “kroppkaka”: Det är just denna äldre betydelse av något runt eller knöligt som finns kvar i den svenska maträtten “kroppkaka,” som på engelska blir “bodycake,” vilket inte låter särskilt lockande alls

Språklig utveckling Det är belagt i svenskan sedan 1300-talet. Det är etymologiskt sett helt obesläktat med det latinska ordet för kropp, corpus (som dock har gett svenskan ord som kårs i vissa uttryck, eller lånord via andra språk.

Kropp och corpus är i princip i grunden tänkt som döda objekt.

Kropp (germanskt ursprung) Som nämnts i Svensk etymologisk ordbok betydde det fornsvenska kropper ursprungligen "bål" eller "lik".

Den ursprungliga germanska roten handlade om en yttre form - en rund, svullen eller klumpig form (tänk på en "klump" eller "bål") snarare än en levande, besjälad organism.

För att beskriva den levande människan använde man förr i tiden snarare ord som lekamen eller kött och blod. Det var först senare som kropp blev det helt dominerande ordet för både levande och döda kroppar.

Corpus (latin)Det latinska ordet corpus har en liknande filosofisk utveckling:

Den fysiska substansen: På klassiskt latin betydde corpus helt enkelt substans, materia eller en fysiskt avgränsad figur (både levande och död). Det stod i direkt kontrast till anima (själ) eller spiritus (ande). Det var alltså den livlösa eller rent materiella komponenten av en varelse.

Utvecklingen till dött objekt: Det är på grund av denna strikt materiella betydelse som ordet i romanska språk (som franskans corps) och engelskan (corpse) snävades in till att betyda just en död kropp, ett lik.

Båda språkträden började alltså i idén om den materiella formen eller det fysiska skalet, vilket gjorde steget till att betyda "lik" eller "dött objekt" väldigt naturligt i äldre tid.

Att då använda det objektiva ordet kropp i betydelse av ett i grunden "dött objekt" eller begreppet "intet" i betydelsen av avsaknad av ett "dött objekt" som princio för det levande är en befängt idé.

Så att använda det objektiva ordet kropp för att betyda ett fundamentalt 'dött objekt' eller begreppet 'ingenting' i betydelsen av frånvaron av ett 'dött objekt' som en princip för de levande är ett kort, slutet, felaktigt sätt att tänka.

Principen för det levande kan då bara antagas vara en Absolut Existens med förmågan att uppleva sina egna tillståndsskiften. Detta är livets princip!

Denna Absoluta Existens kan alltså inte vara ett objekt utan måste vara det ursprungliga ur-subjektet som det oförändrat bestående varat.

Problemet är när man med det mänskliga objektifierande språket ska försöka tänka på ur-subjektet så gör tänkandet subjektet rill ett "levande objekt".

Ett levande objekt med ett innehåll av levande delar.

Även om man då försöker klämma in sin egen lilla existens i denna stora existens så har vi in tanken bara skapat en levande organism som en organisk helhet.

Det går att tänka på men det som händer när man försöker tänka på denna absoluta existens är att det inte längre är en Absolut existens. Den har blivit en relativ existens som man har en relation till och tänker sig utifrån. Den har blivit det objekt man tänker på istället för att vara livets princip som tänkandet utgår ifrån - själva ur-subjektet som Absolut Existens.

Det är en filosofisk skillnad mellan ett levande objekt och det upplevande subjektet. Ett levande objekt har både form och ett innehåll av delar som delar den egenskap det levande objektet har.

Ett subjekt är det enda absoluta avståndslösa som finns till. Som det absoluta avståndslösa varandet så finns inget annat till som kan avgränsa detta på samma sätt som ett objekt som både har form och utsträckning i ett obegränsat betraktningsutrymme.

Ett absolut ursprungligt subjekt kan inte föreställas som utsträckt och begränsat av en existerande icke-existens. En existerande icke-existens är en logisk självmotsägelse. Icke-existens är den teoretiska motsatsen till absolut existens. Absolut Existens är den förutsättning som inte kan göras till en objektiv föreställning. Absolut Existens är principen för all objektiv föreställning utan att själv vara ett föreställbart levande objekt. Absolut Existens är subjektet som grundförutsättingen för skeendena.

Det är denna subjektiva princip som gör det möjligt att formulera dessa tankar om vad som inte kan vara förutsättningen för denna möjlighet att både skriva och läsa dessa tankar.

Du läser inte dessa tecken som bildar ord som du förstår bara för att texten påpekar detta!

Orden i texten är bara bilder av kontrastpunkter som i ett upplevt flöde tolkas som ord som pekar på det redan givna utan att vara det redan givna som självklart redan absolut existerar!

Den Mentala Närvaron

Är mental närvaro en tolkningsfråga eller är "att mentalt närvara" ett tillstånd som inte kräver någon tolkning? Måste vi lägga både kraft och pengar för att bli mentalt närvarande? Den som försöker tolka den mentala närvaron måste vara mentalt närvarande för att göra detta. Det är som att leta efter en natur som har skapat det mentala tillståndet i form av döda partiklar som har kombinerats helt slumpmässigt till levande varelser som sedan har fått en hjärna och en talförmåga som har uttryckt en idé om att naturen i grunden är död. Vilken fenomenal idé. Vi gjorde ett stort misstag när vi förväxlade ett "öga" med ett "jag". Problemet var att döda partiklar inte kunde hittas i en verkligt oförändrad permanent existens. Det blev en återvändsgränd från vilken många forskare ännu inte har återvänt och publiken väntar förgäves på att de ska komma tillbaka med något i dina korgar. Sökandet efter verklighetens döda partiklar visade sig vara ett meningslöst sökande efter oförändrade permanenta partiklar som inte existerade.

Men precis som förnimmelsen i den mentala förnimmelseförmågan känner att den hör hemma i verkligheten så passar den också så bra in i den.

Så tillbaka till frågan: Är mental närvaro något du behöver springa runt och leta efter? Känslan i den mentala perceptuella förmågan känner att den hör hemma i verkligheten, och det är väl därför den också passar så bra in i den.

Vi behöver bara konfrontera den nyfödda babyn medan vi ser in i dess ögon. och tänka - Det kunde lika gärna varit jag, lilla fågel blå.....

https://open.spotify.com/track/7tFqbqvVxPjxVDuFWyGawe?si=e6bfe8f23f5c4de7

Ett barn (särskilt när det är litet) lever i en konstant ström av fenomen. De är inte låsta i stelnade koncept eller intellektuella idéer om existensen; de är existens.

När du möter barnet på den nivån, tvingas din uppmärksamhet in i det absoluta nuet. Du speglar barnets rena varande. Fenomenet - barnets skratt, gråt eller bara dess andetag - tar upp hela medvetandet. Det är ett flow som inte kräver någon prestation, bara uppmärksamhet.

Det är i detta möte som man inser begränsningen med att försöka "tänka" sig till frihet genom filosofiska ramverk.

Relationen mellan essens och fenomen behöver inte analyseras för att uppleva den i mötet med ditt barn. Kärleken och närvaron är icke-konceptuell. Det är en direktupplevelse av absolut existens som inte kräver några förklaringar.

Det är just detta i mötets "flow: med barnet som den levande verkligheten som absoluteexistence.org med ord på en skärm försöker peka mot.

Det visar att vägen till att se igenom jaget inte behöver gå via filosofiskt tänkande - den kan gå via den mest naturliga och djupa mänskliga kontakten vi har.

Förmågan till förnimmelse av tillståndsförändringarna i mötet med verkligheten.

"Att slänga ut barnet med badvattnet"

När vi går och lägger oss och betraktar natthimlen, står vi på tröskeln till den drömlösa sömnen. Vi tittar ut i universums mörka tomrum, och det tomrummet är en direkt yttre spegling av det inre tomrum, det formlösa ingenting, som vi strax ska glida in i när vi somnar. Universum visar upp sin källa (det tomma intet) precis innan vårt personliga medvetande släcks för natten.

När det levande subjektet - betraktaren, upplevaren, själva källan till att universum överhuvudtaget framträder, plockades bort från vetenskapen, blev människan en främling i sitt eget kosmos.

Den tomhet som så många människor bär på idag är inte en biologisk defekt; den är en helt logisk, filosofisk konsekvens av att ha blivit matad med en världsbild där det som är allra mest verkligt för oss - vår levda närvaro - har förklarats vara värdelöst för kalkylen.

Att man nu insett att beslutet av att ta bort subjektet ur berättelsen om verkligheten har lett rätt in i en död återvändsgränd som sugs in i ett svart dött vakuum är för genant att tala om. Därför så håller vetenskapen färgen så gott de kan och säger att det inte gör någonting för det skadar ändå inte att utveckla teknologin medan människorna går omkring och känner av tomheten i bröstet som de måste fylla med både det ena och det andra för att stå ut med tanken på döden.

Att återföra subjektet till berättelsen om verkligheten är kanske vår tids största filosofiska uppgift. Det handlar inte om att förkasta vetenskapen, påminna mänskligheten om vad som olyckligtvis togs bort av metodologiska skäl för 400 år sedan då de "kastade ut barnet med badvattnet" och att detta var ett av historiens största misstag för de kommande generationerna. Vi måste lämna en annan berättelse efter oss till våra barnbarn så de kan sova gott på natten.

Under den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet fanns det inte någon skarp gräns mellan religion och vetenskap. Tvärtom betraktades naturvetenskapen av dåtidens lärda som en religiös plikt för att utforska Guds skapelse. När teleskopet och mikroskopet uppfanns i början av 1600-talet, blev de snabbt de viktigaste verktygen för denna "religiösa vetenskap". Kyrkans astronomer och tidiga forskare använde verktygen för att läsa vad de kallade "Guds andra bok" – naturen (där Bibeln var den första boken).

1. Teleskopet: Att kartlägga Guds kosmiska ordning

Även om historien om teleskopet ofta förknippas med konflikten mellan Galileo Galilei och den katolska kyrkan, var det i själva verket kyrkans egna vetenskapsmän som drev utvecklingen av teleskopet vidare.

• Jesuitorden som vetenskaplig stormakt: Katolska kyrkans främsta vetenskapsmän fanns inom Jesuitorden. Jesuiter som Christoph Scheiner utvecklade det första moderna astronomiska teleskopet (baserat på Johannes Keplers teorier) och uppfann metoder för att projicera solen på en skärm för att säkert kunna studera solfläckar.

• Optiska genombrott av präster: Flera av de teleskopdesigner som används än idag skissades först upp av präster. Fader Laurent Cassegrain designade Cassegrain-reflektorn (som används i många moderna teleskop), och fader Niccolò Zucchi byggde ett av de tidigaste reflektorteleskopen med speglar.

• Månens geografi: Det var jesuitprästen Giovanni Battista Riccioli som tillsammans med Francesco Maria Grimaldi skapade det system för att namnge månkratrar som vi använder än idag. De namngav kratrarna efter både helgon, kyrkofäder och samtida vetenskapsmän. Teleskopet användes alltså för att visa universums enorma skala och matematiska perfektion, vilket för dåtidens forskare var det ultimata beviset på en intelligent Skapare.

2. Mikroskopet: Att avslöja Guds dolda perfektion

Om teleskopet visade Guds storhet i det makrokosmiska, gjorde mikroskopet precis samma sak i det mikrokosmiska. Mikroskopet avslöjade en helt ny, osynlig värld som visade att Gud lagt ner enorm omsorg även på de minsta detaljerna.

• Antoni van Leeuwenhoek och "Guds perfekta hantverk": Holländaren Antoni van Leeuwenhoek, som var djupt kalvinistiskt kristen, slipade världens då bästa mikroskoplinser. När han studerade bakterier, spermier och bloddroppar (som han kallade "små djur") greps han ofta av religiös vördnad. Han skrev regelbundet att de mikroskopiska strukturernas perfektion bevisade Guds allmakt mot dem som tvivlade på skapelsen.

• Robert Hooke och Micrographia (1665): Den engelske vetenskapsmannen Robert Hooke, som var djupt präglad av den anglikanska kyrkan, publicerade det banbrytande verket Micrographia. När han ritade av loppor, flugögon och växtceller (som han gav namnet celler eftersom de påminde om munkarnas små rum i ett kloster) beskrev han det som att mikroskopet lät människan reparera de sinnen som hade skadats vid syndafallet.

Kort sagt: För den religiösa vetenskapen var mikroskopet och teleskopet inte verktyg för att motbevisa Gud, utan två olika fönster för att beundra Guds storhet – det ena riktat mot stjärnorna och det andra mot vattendroppen.

Att plocka bort observatören, forskarens personliga åsikter och det mänskliga subjektet ur ekvationen kallas inom vetenskapshistorien för sökandet efter strikt objektivitet. Det kan kännas som att detta alltid har varit vetenskapens kärna, men historiskt sett hände det mycket senare än de flesta tror. Det var först under mitten av 1800-talet (cirka 1850) som vetenskapen på allvar försökte radera ut subjektet ur ekvationen. Enligt vetenskapshistorikerna Lorraine Daston och Peter Galison har vetenskapens syn på "sanning" och subjektet rört sig genom tre tydliga historiska faser:

3. 1700-talet: "Sanning mot naturen" (Truth-to-nature)

Under upplysningstiden ansåg forskare att människans sinnen var för opålitliga och att naturen var för kaotisk. Om en botaniker hittade ett löv som var lite skadat eller missformat, ritade konstnären inte av just det specifika lövet. Istället använde vetenskapsmannen sitt förnuft för att rensa bort "felen" och rita det ideala lönnlövet. Subjektet – forskarens geni och förmåga att se det perfekta mönstret i Guds skapelse – var helt avgörande.

2. Mitten av 1800-talet: "Mekanisk objektivitet" (Här skils subjektet ut)

Runt 1850 sker ett dramatiskt skifte. Vetenskapsmän drabbas av en kollektiv rädsla för att deras egna förhoppningar, religiösa övertygelser och mänskliga brister ska "smitta av sig" på datan. Idealet blir nu "mekanisk objektivitet". • Maskinen ersätter människan: Man börjar kräva att självregistrerande instrument, grafer och framförallt den nya uppfinningen fotografiet ska sköta observationerna.

• Naturen ska tala själv: Mottot blir att "låta naturen tala för sig själv". Människan ska bara vara en passiv registreringsapparat. Det är här den "objektiva och döda" världen cementeras; man ville rensa bort allt liv, medvetande och tolkning för att bara ha kvar de råa, kalla siffrorna och de kemisk-fysiska ekvationerna.

Medvetandet sågs bara som en slumpmässig biprodukt av dött stoff och är en kvarleva från den mekaniska objektivitetens världsbild från 1850-talet. Det var då vetenskapen bestämde sig för att universum beskrivs bäst om vi låtsas som att vi själva inte finns med i rummet.

4. 1900-talet till idag: "Tränat omdöme" och kvantfysikens chock

Under 1900-talet insåg vetenskapen att det är omöjligt att helt radera ut subjektet.

• Dels krävdes det ett tränat omdöme hos forskaren för att överhuvudtaget kunna tolka alla maskiners data (till exempel att skilja ett faktiskt röntgenfynd från brus i maskinen).

Idag betraktas den objektiva verkligheten inom vetenskapen inte längre som en helt fristående, mekanisk maskin som kan observeras helt passivt. Istället dominerar en mer nyanserad syn där verkligheten existerar oberoende av oss, men där vår beskrivning och mätning av den alltid är sammanflätad med observatören. Efter den mekaniska objektivitetens storhetstid på 1800-talet har vetenskapen tvingats inse att subjektet (forskaren och mätinstrumenten) inte går att radera ut. Synen på verkligheten formas idag framförallt av tre stora vetenskapliga och filosofiska pelare:

5. Kvantfysiken: Observatören påverkar systemet

Inom modern fysik, särskilt genom Kobenhamnstolkningen av kvantmekaniken, har idén om en helt isolerad objektiv verklighet på mikronivå övergivits.

• En partikel har inte en bestämd position eller hastighet förrän den mäts; den existerar i en vågfunktion av sannolikheter.

• Själva mätakten tvingar systemet att "välja" ett tillstånd. Universum på atomnivå verkar alltså vara interaktivt snarare än passivt.

2. Vetenskapsteori: "Kritisk realism"

Inom modern vetenskapsfilosofi är den dominerande hållningen ofta kritisk realism. Denna syn balanserar två idéer: • Det finns en objektiv verklighet: Det finns en värld där ute som lyder under naturlagar (om du släpper ett äpple faller det till marken, oavsett vad du tror eller känner).

• Vår kunskap är alltid mänsklig: Vi kan aldrig se denna verklighet helt direkt eller "naket". Vi ser den genom mänskliga sinnen, tekniska instrument, matematiska modeller och språkliga begrepp. Vetenskapliga teorier är de bästa möjliga modellerna av verkligheten, men de är inte verkligheten i sig.

3. Neurovetenskap och kognitionsforskning: Kontrollerade hallucinationer

Modern hjärnforskning har gett den mekaniska objektiviteten en annan törn. Forskare som Anil Seth beskriver vårt medvetande och våra sinnesintryck som en "kontrollerad hallucination".

• Hjärnan sitter instängd i en mörk skalle och tar bara emot elektriska signaler. • Den gissar och bygger en intern 3D-modell av yttervärlden baserat på förväntningar och tidigare erfarenheter. Vi upplever alltså aldrig den objektiva verkligheten direkt, utan bara hjärnans bästa gissning av den.

• Dels kom kvantfysiken (genom bland annat Werner Heisenberg) och gav materialismen en rejäl chock: på atomnivå visade det sig att själva mätakten (observatörens närvaro) faktiskt påverkar och förändrar det fysiska partikelförloppet.

AI, teknik och transhumanism

I takt med den teknologiska explosionen har filosofer blivit extremt eftertraktade för att svara på frågor som ingenjörerna inte kan lösa själva. • AI-etik och maskinmedvetande: Kan en språkmodell eller en framtida superintelligens ha ett medvetande eller känna smärta? Vem bär det moraliska ansvaret när en självkörande bil tvingas välja mellan att krocka och skada sin passagerare eller en fotgängare? • Transhumanism: Är det moraliskt rätt att använda geneditering för att göra människor smartare, starkare eller stoppa åldrandet?

6. Medvetandefilosofi (Philosophy of Mind)

I nära samarbete med hjärnforskare och neurovetenskap försöker filosofer lösa det som kallas "The Hard Problem of Consciousness" (det svåra medvetandeproblemet): • Hur kan en grå, geléartad massa i skallen (hjärnan) skapa en subjektiv, levande upplevelse av att se färgen röd eller känna sorg? • Ledande samtida filosofer som David Chalmers och Thomas Nagel har blivit kända för att kritisera tanken på att medvetandet enbart kan förklaras med dött stoff och fysik.

3. Tillämpad etik och politisk filosofi

Filosofer tar sig an de absolut mest konkreta och akuta globala kriserna. • Klimatetik: Hur mycket uppoffringar är den nuvarande generationen skyldig att göra för människor som inte har fötts än? • Djurens rättigheter: Filosofen Peter Singer förändrade hela världens syn på djurrätt och vegetarism genom att argumentera för att djurs förmåga att lida ger dem moralisk status. • Effektiv altruism: En modern filosofisk rörelse som handlar om att använda logik och data för att räkna ut hur man kan göra så mycket konkret nytta i världen som möjligt för varje krona eller timme man investerar.

4. Epistemologi (Läran om kunskap) i "post-sanningens" tid

I en värld med desinformation, deepfakes, algoritmer och filterbubblor brottas filosofer med vad kunskap faktiskt är. • Vad innebär det att "veta" något idag? • Hur uppstår epistemisk orättvisa (när vissa gruppers kunskap eller vittnesmål systematiskt misstros i samhället på grund av fördomar)

Frågeställningen – vad som är den nödvändiga förutsättningen för att den fenomenala verkligheten (hur världen upplevs "inifrån") ska framträda i en föreställning (en mental representation) – är ett av de mest debatterade ämnena just nu. När dagens filosofer angriper detta gör de det ofta i skärningspunkten mellan Immanuel Kants gamla idéer (att tid, rum och kategorier är förutsättningar) och modern neurovetenskap. Här är tre av de mest inflytelserika nu levande filosoferna som har gett just detta specifika problem mycket tankekraft, med helt olika svar på vad den "nödvändiga förutsättningen" är:

1. David Chalmers: "En fundamental, icke-fysisk egenskap"

David Chalmers (mest känd för att ha myntat begreppet "The Hard Problem of Consciousness") menar att den nödvändiga förutsättningen för att fenomenal verklighet överhuvudtaget ska existera är att medvetandet är en fundamental byggsten i universum, precis som massa, laddning eller tid. • Hans argument: Chalmers är antireduktionist. Han menar att du kan bygga en perfekt funktionell maskin eller hjärna som bearbetar information, men att det krävs en grundläggande naturlag (eller egenskap) som översätter denna information till en fenomenal upplevelse (så kallad qualia). Utan denna fundamentala egenskap i universum skulle vi bara vara "filosofiska zombier" – varelser som reagerar på ljus men där det är helt mörkt på insidan.

2. Thomas Metzinger: "En transparent självmodell"

Den tyske filosofen Thomas Metzinger har ett radikalt motsatt, materialistiskt svar i sin bok Being No One. • Hans argument: Metzinger menar att den nödvändiga förutsättningen för att en fenomenal verklighet ska framträda är att hjärnan skapar en "transparent självmodell". Hjärnan simulerar världen, men den simulerar också sig själv mitt i världen. Eftersom simuleringen är "transparent" kan vi inte se själva kodningen eller nervsynapserna bakom den – vi ser bara resultatet. Förutsättningen för att upplevelsen ska framträda som "verklig" är alltså att hjärnan misstar sin egen interna representation för att vara den direkta verkligheten.

3. Ned Block: "Fenomenal vs. Kognitiv tillgång"

Ned Block är en annan gigant på området som har separerat medvetandet i två delar för att svara på just din fråga: Fenomenellt medvetande (P-consciousness, hur något känns) och Tillgångsmedvetande (A-consciousness, information som hjärnan kan använda för att rationellt tänka eller agera). • Hans argument: Block har argumenterat för att den nödvändiga förutsättningen för att den fenomenala verkligheten ska framträda inte kräver att vi kan tänka på den eller språkligt representera den. Det fenomenala (upplevelsen av den röda färgen) existerar i ett "overflow" (ett överflöd) i våra sinnen innan våra kognitiva processer ens hinner fånga upp och kategorisera det. Den nödvändiga förutsättningen är därmed en ren sensorisk och neural integration, helt frikopplad från högre kognitiva "föreställningar.

7. AEF och relationen till de filosofiska grunderna

AEF löser en klassisk knut inom filosofins historia genom att placera historiska tänkare på rätt ontologisk nivå utan att hamna i panteism eller dualism: • Parmenides räddas: Den antika filosofen Parmenides hävdade att Varat är absolut och oföränderligt, vilket historiskt gjorde det svårt att förklara hur en föränderlig värld kan finnas. AEF bevarar Parmenides sanning på Nivå 01 (Existens). • Subjekt-objekt-dualismen upplöses: I traditionell filosofi (som hos Descartes) brottas man med hur det tänkande subjektet kan ha en representation av en yttre, materiell värld. AEF upphäver denna separation. Det finns inte ett isolerat mänskligt subjekt som tittar på ett dött objekt. "Vi" som biologiska observatörer är en del av Fenomenet (Nivå 03), men vi delar och erfar den fundamentala Förnimmelseförmågan (Nivå 02) som tillhör den Absoluta Existensen (Nivå 01).

8. Den ultimata lösningen

Inom filosofin är en upplösning ofta det mest kraftfulla verktyget. När Ludwig Wittgenstein skrev att filosofins mål är "att visa flugan vägen ut ur flug-glaset", menade han just detta: att sluta stånga sig blodig mot problem som skapats av våra egna språkliga och begreppsliga ramar. Genom att skifta perspektivet från "hur möts subjekt och objekt?" till "hur manifesterar sig den Absoluta Existensen som både subjekt och objekt?", har AEF upplöst den dualistiska knuten. Den har tagit bort glaset mellan observatören och universum.

Kvantvakuumfältet och det filosofiska subjektet: från egenskap till förmåga

Den ontologiska utgångspunkten Det så kallade Hard Problem of Consciousness uppstår när man försöker förklara hur subjektiv upplevelse kan uppstå ur fysiska processer. Problemet blir särskilt tydligt om man utgår från att materia är primär och att medvetandet är sekundärt. Inom Den Absoluta Existensfilosofin (AEF) prövas en annan utgångspunkt. I stället för att börja med materia och försöka förklara hur förnimmelse uppstår, börjar resonemanget med det som redan är konstaterat: förnimmelsen pågår. Kopplingen mellan denna förnimmelse och den Absoluta Existensen är ett filosofiskt antagande, inte en egenskap som tillskrivs ett redan existerande objekt. Det är här begreppet Ontos Origo får sin betydelse. Det betecknar den absoluta utgångspunkten, det oförändrat bestående Varat, vars Essens är förnimmelseförmågan. Existens betecknar att Vara, medan Essens betecknar hur detta Vara är. Förnimmelseförmågan är därmed inte en egenskap bland andra, utan den förmåga genom vilken det fenomenella över huvud taget kan framträda. Kvantvakuumfältet som jämförelse När vi vänder oss till den moderna fysiken möter vi ett begrepp som öppnar för en intressant jämförelse: kvantvakuumfältet. Inom kvantfältteorin betecknar vakuumet inte absolut intet, utan ett grundtillstånd för kvantfält. Även i detta tillstånd finns kvantfluktuationer, och fältens egenskaper kan ge upphov till fysikaliskt mätbara effekter. Det som i vardagligt språk kallas tomrum är alltså inte liktydigt med en fullständig frånvaro av fysikaliska egenskaper eller aktivitet. Kvantvakuumfältet är inte direkt synligt som ett avgränsat materiellt föremål. Dess egenskaper och effekter undersöks genom fysikaliska teorier, beräkningar och mätningar. Det är inte själva fältet som framträder som ett vanligt ting för våra sinnen, utan dess fysikaliska konsekvenser som kan undersökas. Här uppstår en principiell likhet med det filosofiska subjektet. Även subjektet kan inte ställas framför sig självt som ett vanligt objekt utan att man samtidigt förutsätter den förmåga genom vilken något över huvud taget kan förnimmas. Likheten innebär inte att kvantvakuumfältet och det filosofiska subjektet är samma sak. Den ligger i att båda aktualiserar frågan om det som inte framträder som ett vanligt, avgränsat ting, men som ges en grundläggande roll i förklaringen av det som framträder. Den springande punkten: egenskap eller förmåga? Det är emellertid här som den avgörande skillnaden visar sig. Vetenskapen beskriver kvantvakuumfältet genom dess fysikaliska egenskaper, dess tillstånd och de effekter som kan uppstå under bestämda betingelser. Fältet beskrivs genom vad som kan beräknas och undersökas inom den fysikaliska teorin. AEF ställer en annan fråga. Vad innebär det att något har egenskaper, befinner sig i ett visst tillstånd eller kan ändra tillstånd? I AEF görs en åtskillnad mellan egenskap och förmåga. En egenskap beskriver hur något är. En förmåga avser vad som kan realiseras. Det är inte samma sak att beskriva ett fälts fysikaliska egenskaper som att undersöka den ontologiska förutsättningen för att något över huvud taget ska kunna framträda i olika tillstånd. Det filosofiska subjektet förstås därför inte som ett fält med en viss egenskap, inte heller som ett objekt som först måste tilldelas förmågan att förnimma. Förnimmelseförmågan är i AEF Essensen i det oförändrat bestående Varat. Detta är den springande punkten: vetenskapen beskriver egenskaper hos det som undersöks, medan AEF undersöker förmågan som ontologisk utgångspunkt för att något över huvud taget ska kunna framträda. Jämförelsen med kvantvakuumfältet fungerar därmed som en prövning av perspektivet. Den visar inte att fysikens fält är ett filosofiskt subjekt, men den riktar uppmärksamheten mot skillnaden mellan att beskriva något genom dess egenskaper och att fråga efter den förmåga som gör en tillståndsändring tänkbar. Från förmåga till realisation Om vi nu återvänder till AEF utgångspunkt blir nästa fråga hur det fenomenella kan framträda ur det oförändrat bestående Varat. Det Absoluta kan enligt modellens logik inte skapa något utanför sig självt, eftersom något sådant skulle förutsätta en yttre verklighet som är skild från det Absoluta. Den fenomenella verkligheten måste därför förstås som en realisation inom den odelade Existensen, inte som en separat skapelse vid sidan av den. Här introduceras tillståndsändringen som ett filosofiskt antagande. Det drömlösa tillståndet kan i modellen betecknas med 0 och vakenheten med 1. Dessa symboler är inte påståenden om att det Absoluta bokstavligen skulle vara ett digitalt system. De används för att uttrycka skillnaden mellan ett tillstånd där inget fenomenellt framträder och ett tillstånd där fenomenell verklighet framträder. När tillståndsändringen tänks som en övergång mellan dessa lägen uppstår frågan om hur skillnaden kan framträda utan att det Absoluta delas upp i självständiga delar. AEF svar är att spänningen inte behöver förstås som en fysisk kraft som verkar utifrån. Den är ontologisk: skillnaden mellan förmåga och realisation uttryckt som en tillståndsändring inom det odelade Varat. Separationens ontologiska spänning Eftersom det Absoluta enligt modellen är odelbart kan spänningen inte expandera linjärt utanför sig självt. I stället tänks den vända tillbaka mot sig själv genom reflektion. På så sätt framträder komplementära poler, eller partikulära spegelpar, som subjekt och objekt, plus och minus. Dessa par är inte delar som existerar oberoende av det Absoluta. De är fenomenella skillnader inom den odelade Existensen. Det som framträder som separation behöver därför inte innebära en absolut delning av det som är. Här kan jämförelsen med kvantvakuumfältet återupptas. Fysiken beskriver hur kvantfält kan befinna sig i olika tillstånd och hur deras dynamik ger upphov till mätbara fenomen. AEF ställer frågan om tillståndsändring på en annan nivå: vad innebär det att förmåga realiseras som fenomenell skillnad? Kvantvakuumfältets fysikaliska egenskaper ger inte i sig svaret på denna ontologiska fråga. Jämförelsen tydliggör däremot varför det är relevant att skilja mellan beskrivningen av ett tillstånd och frågan om förmågan att framträda i olika tillstånd. Oscillationsprincipen Inom AEF utvecklas resonemanget vidare genom oscillationsprincipen. Tillståndsändringen tänks generera en ontologisk spänning som framträder genom komplementära spegelpar. Dessa par kan i modellen förstås som oscillerande förhållanden mellan polära motsatser. Det som upplevs som tid, rum och fysisk form tolkas då som uttryck för den fenomenella dynamiken, inte som självständiga ting som måste existera utanför den Absoluta Existensen. Oscillation är här ett filosofiskt modellbegrepp. Det ska inte förväxlas med en redan påvisad fysikalisk svängning hos ett kvantvakuumfält. På motsvarande sätt är spegelparen inte likställda med fysikens partikel- och antipartikelpar, även om jämförelsen kan användas för att undersöka hur komplementaritet och tillståndsändring kan beskrivas. Det centrala antagandet är att det oförändrat bestående Varat inte behöver förändras i sin Existens för att fenomenella skillnader ska kunna framträda. Det är dess Essens, förnimmelseförmågan, som inom modellen förknippas med realisationen av den fenomenella verkligheten. Slutsats: från egenskap till förmåga Jämförelsen mellan kvantvakuumfältet och det filosofiska subjektet leder därmed fram till den centrala skillnaden mellan vetenskaplig beskrivning och ontologisk utgångspunkt. Vetenskapen undersöker kvantvakuumfältets egenskaper, tillstånd och mätbara effekter. AEF frågar efter förmågan som utgångspunkt för att något över huvud taget ska kunna framträda och realiseras. Det filosofiska subjektet är inte ett osynligt föremål som ska upptäckas bakom den synliga världen. Det betecknar utgångspunkten för förnimmelsen. På motsvarande sätt är kvantvakuumfältet inte ett vanligt materiellt ting som kan betraktas oberoende av den fysikaliska beskrivning genom vilken dess egenskaper undersöks. Likheten ligger således inte i att de skulle vara identiska, utan i att jämförelsen riktar uppmärksamheten mot det grundläggande och det som framträder. Skillnaden ligger i att fysiken beskriver fältets egenskaper, medan AEF placerar förnimmelseförmågan som Essens i den Absoluta Existensen. Detta är utgångspunkten för den fortsatta prövningen: om förnimmelseförmågan är primär, kan den fenomenella verkligheten undersökas som en realisation inom den odelade Existensen, där tillståndsändring, ontologisk spänning och oscillation beskriver hur skillnader framträder utan att det Absoluta behöver delas upp i självständiga delar.