Reflektioner

Absolute Existence Philosophy

Reflektioner i fristående text

Nedan följer ett antal fristående filosofiskt resonerande texter som alla har sitt ursprung ur den Absoluta Existensfilosofin

Smärta

Att komma till världen är en smärtsam upplevelse. Från att ha varit skyddad och ha fått alla sina livsuppehållande behov tillgodosedda så blir inträdet i den påtagliga verkligheten en mer eller mindre smärtsam upplevelse. Kall och blöt får en människa sin första ångestfyllda upplevelse i den syrebrist som tvingar henne att dra sitt första andetag. Och straxt efter det första andetaget så kommer nästa ångestupplevelse som botas av det andra andetaget. Verkligheten är ångest och kamp för överlevnad varje sekund och den kampen tar inte slut innan den sista sucken hörs av dem som är närvarande I stunden.

På detta sättet så påminns vi 24/7 om verkligheten och att vi är totalt beroende av i ömsesidighet. Vi tar emot och lämnar tillbaka det vi tar emot 24/7. Det är en samma luft vi andas och det är samma vatten vi dricker som tidigare generationer begagnade i växelverkan med naturen.

Det finns bara en natur att växelvis interagera med och detta kan vi inte strunta i för det straffas då i form av den nöd vi upplever och som kräver en handling av oss för att för tillfället försvinna. När vi inser detta så fattar vi också innebörden i ordet “ nödvändig” - en nöd som kräver en handling för att vända tillbaka till avslappningens befrielse. Anspänningen och avspänningen är verklighetens dynamiska växelverkan och detta fenomen är genomgående för hela den gemensamma fenomenala verkligheten. Det är en ständigt pågående tillståndsväxling och den är gemensam från det minsta hoppet till den största strukturen som uppträder den fenomenala bilden av universum. Universum är bilden av rummet som är vridit och vänt tillbaka till upplevelsen av universum som upplever verkligheten via alla de former som ständigt växelverkar med verkligheten. Detta kan alla som har smakat på verkligheten bekräfta

Om vi ser oss själva som separerade från verkligheten, blir det "vi mot verkligheten". Att se verkligheten som återspegling av en absolut existens är att återknyta kontakten med källan – vilket ofta är botemedlet mot all alienation.

När vi tappar känslan av att vara "upplivad av verkligheten", blir tillvaron mekanisk, död och tung. Utan närvaro blir varje dag en upprepning. Helvetet uppstår ofta när vi kämpar emot det som pågår, istället för att flöda med det.

Om spänningen mellan att veta och att bara vara.

Den som vill läsa om filosofins historia får göra detta i böcker skrivna av någon som inte själv är expert på innehållet i varenda filosofisk föreställning.

Om det är den historiska utvecklingen man vill få en linjär överblick över så krävs det att man tar ett steg tillbaka och betraktar skeendet utifrån. Detta är det exoteriska perspektivet. Risken med detta perspektiv är att bli en "arkivarie" (ett väldigt viktigt arbete i hanteringen och lagringen av samlad information). Men då utmanar aldrig några nya perspektiv ens egen världsbild.

Den som istället vill filosofera över hur verkligheten kan förstås måste göra detta inifrån tänkandets förutsättningar och utgå ifrån samma premisser som tänkandet bygger på, och det är här den stora utmaningen ligger. Detta är det esoteriska och existentiella perspektivet

Historikern frågar: "Vad menade Kant med detta år 1781?" Filosofen frågar: "Om man skulle anta denna premiss hur ser min värld ut i detta nu?"

Det är samma skillnad som mellan att besöka ett verkstadsmuseum och att kliva in i en verkstad.

Om man vill pröva ett filosofiskt antagande så kan man samtidigt inte stoppa in andra föreställningar som då kommer att störa det som inte ingår i det antagande som ska testas.

Genom fenomenologisk epoché (att parentessätta förutfattade meningar) så prövas premisserna i tankeexperiment.

Detta kräver både mod och tid för att lösa upp kluster av information om verkligheten som redan finns lagrad i minnet.

Då detta är nästan omöjligt så får man leka med tanken och ta det antagande som ska testas som en ren hypotes. Det kräver ett enormt kognitivt fokus för att inte låta "info klustren" (dina gamla sanningar) läcka in och sabotera experimentet. Det fungerar alltså bara om hypotesen tillfälligt tas på största allvar och vägs i dess redlighet mot verkligheten. Detta måste alltså göras existentiellt inifrån antagandet som utgångspunkt och inte föreställas fenomenologiskt utifrån som någon filosofi-historisk överblick. Man måste alltså tillfälligt köpa premisserna i antagandet för att kunna fatta hur de i själva verket fungerar i relation till verkligheten.

Vi är inte vana att tänka på detta sätt. Vår hjärna är optimerad för effektivitet, inte för radikal omprövning. Vi har byggt upp heuristiker – mentala genvägar – som automatiskt sorterar information åt oss. Att "lösa upp dessa kluster" är att gå emot vår biologi. Det är därför filosofi ofta beskrivs som en form av askes eller mental träning. En disciplinerad koncentrerad fokusering på begreppet verklighet. Testande av hypoteser måste då ske infrån utgångspunkten i antagandet. Våra föreställningar om verkligheten är ofta sammanflätade med vår identitet. Att radikalt pröva en premiss är inte bara en intellektuell övning; det känns som ett hot mot det egna jagets stabilitet så det krävs ett stort mod att göra detta så det är ingen lek för den som är rädd om den föreställning man har om jaget som bärande identitet. Och det är då alla varningar slår om till stoppljus!

Det är skillnaden mellan att säga "det här fungerar inte" och att faktiskt kliva in i maskinen, dra i spakarna och försöka hitta exakt var kugghjulen eventuellt skulle kunna låsa sig. Denna verksamhet blir alltså en provokativ fenomenologisk tryckkammare i ett aktivt tänkande kontra ett passivt vetande.

Det är där medvetandet upphör att vara slutprodukten av tänkandet och istället blir ett upplevt tillstånd i form av medvetande.

Om att tala klarspråk

Ett Klart språk är nödvändigt: Det är viktigt att skilja tydligt på de filosofiska begreppen och använda dem på ett konsekvent sätt för att undvika förvirring och missförstånd.
Begreppsklarhet är nyckeln: Genom att vara tydlig med vad vi menar med begrepp som Existens, Essens och Fenomen kan vi undvika att hamna i okkarheter och istället ha en meningsfull diskussion.
Precision är viktigt: Vi måste vara precisa och tydliga i användningen av dessa begrepp för att säkerställa att vi talar om samma sak.

Om vi inte har våra tankar klara så blir vårat tal otydlig och dunkelt, och "det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta"!

Vi måste alltså tala klarspråk annars förstår vi inte varandra.

Om språk, förnimmelseförmåga och nivåordning i förståelsen av verkligheten

Språket fungerar som ett redskap genom vilket människan kan urskilja, beskriva och räkna ut det som är nödvändigt att förhålla sig till i den fenomenala verkligheten. Genom språket kan vi dela erfarenheter av faktiska förhållanden, men också ta del av beskrivningar av förhållanden som vi själva ännu inte har erfarit. På så sätt möjliggör språket att vi kan greppa det andra redan har greppat, förutsatt att detta har uttryckts klart och tydligt.

Genom språket kan vi också ifrågasätta vad andra säger sig ha greppat. Vi kan pröva logiken i deras resonemang, undersöka deras utgångspunkter och ompröva vilka tänkta antaganden som används för att begripa den fenomenala verkligheten. Det är här det filosofiska tänkandet uppstår som en nödvändig följd av den fenomenala utvecklingen: när språket blivit tillräckligt precist kan det riktas mot sina egna förutsättningar.

Denna utveckling sker helt och hållet på den fenomenala nivån. Om vi antar att den dynamiska förnimmelseförmågan realiseras genom fenomenet så förfinas den över tid i takt med den biologiska, neurologiska och kulturella utvecklingen. Men själva förnimmelseförmågan i sin grund – som förutsättning för all erfarenhet – är dynamisk i sin natur, och dess uttryck är differentierade.

Än mindre förändras den oförändrat bestående Absoluta Existensen, förstådd som det oförändrat bestående varat. Antagandet om Existens, tänkt som Absolut, kan inte definieras i termer av egenskaper, delar eller relationer utan att samtidigt reduceras till något fenomenalt. Den utgör inte ett objekt för förnimmelsen, utan den nödvändiga förutsättningen för att något överhuvudtaget kan framträda som fenomen.

Här uppstår också en grundläggande risk: försöket att föreställa sig den existentiella nivån, trots att detta inte är möjligt om existensen är Absolut. Varje föreställning – oavsett om den gäller en existens tänkt som bestående av delar eller som ett enda objekt – gör det Absoluta relativt. Själva akten att föreställa sig något förutsätter en betraktare som står utanför det som föreställs, och därmed uppstår omedelbart en relation. I samma ögonblick är existensen inte längre Absolut, utan relativ till den som föreställer sig den.

En Absolut Existens kan därför inte tänkas, avbildas eller föreställas utan att förlora sin absoluta karaktär. Den kan inte vara mer eller mindre, större eller mindre, inneslutande eller uteslutande. Den kan endast antagas vara det oförändrat bestående varat som den Är.

Barnets utveckling ger ett tydligt exempel på denna nivåordning. Det nyfödda barnet förnimmer verkligheten redan i moderlivet. Rörelser, ljud, ljus som skiftningar men utan den påtaglighet och nöd som kräver arbete för att slippa kännas av. När barnet väl är ute ur moderlivet blir verkligheten påtaglig och objektiv i och med att ögonen får möjlighet att fokusera omgivningen i en direkt växelverkan med barnet. Först genom språkets inträde introduceras distinktioner, namn, skillnader och relationer. Med språket lär sig barnet att världen består av "saker", av olikheter och av separata objekt. Då sker med en viss fördröjning att ett intryck upplevs och dess eftersläpning ger ett avtryck som efter bearbetning kan bli till uttryckbara meningar när språket är tillräkligt utvecklat. Den ursprungliga direkta förnimmelsen läggs inte så stor vikt vid men upplevelsen tolkas genast genom tidigare upplevelser och beroende på tolkningen så uttrycks upplevelsen språkligt och kan då tolkas av någon som talar samma språk. Språket blir då bara begripligt om man har samma referensramar i dialogen.Förnimmelsen av verkligheten täcks över av språkets struktur och blir till tolkningen av verkligheten. Språket ger också möjlighet till reflektion där det går att tänka två gånger eller fler i övervägan innan man fattar beslut i någon fråga.

När det gäller det filosofiska resonemanget blir risken för begreppsförväxling tydlig. Om man inte upprätthåller en klar nivåordning mellan begreppen Existens, Essens och Fenomen kan dessa sammanblandas i det filosofiska tänkandet. Ett vanligt exempel är föreställningen att universum består av oförändrat bestående odelbara och i sig döda byggstenar (liknande ett LEGO av LEGO-bitar) som tillsammans bildar föremål i ett redan existerande tomrum. I detta tänkesätt behandlas det fenomenala innehållet – atomer, fält eller partiklar – som om de vore existensens grund, snarare än som fenomen som framträder inom existensen.

Denna sammanblandning förstärks ytterligare av upplevelsen av universum som en helhet bestående av delar. Helheten tolkas då som summan av sina komponenter, istället för att förstås som en fenomenal föreställning inom en redan given existens. När detta sker kollapsar nivåordningen: fenomenet misstas ibland för existens, och essensen – förmågan att uppleva – förväxlas med själva existensen."

Språkets styrka – dess förmåga att särskilja och strukturera – blir då samtidigt dess risk. Utan noggrann reflektion kan språket och föreställningsförmågan tillsammans leda till att det oförändrat bestående förväxlas med det föränderliga, och att det som endast framträder i förnimmelsen tas för det som ytterst är.

Om upplevelse ,tolkning och tolkningsföreträde.

När vissa tolkningar av upplevelser av verkligheten får gälla före andra kallas detta tolkningsföreträde. Detta tolkningsföreträde är knutet till språket och språket bygger i grund och botten på överenskommelser om att vissa uttryck tolkas på samma sätt så de kan utgöra medel för begriplig social kommunikation mellan individer som behärskar de språkkunskaper som är nödvändiga för att kunna göra sig förstådda av andra sociala individer. Det är inte förrän språket har blivit tillräckligt utvecklat som i form av överenskommelser som det blir begripligt som kommunikationsmedel som gör informationsöverföring möjlig.

Alla ord som fyller denna funktion är överenskomna ljudkombinationer som blir begripliga för förståelsen av dem. När nya fenomen upptäcks kan nya namn ges till dessa så att informationen om dem kan överföras till begriplig information. När den information som samlas in om ett visst fenomen blir större får den prioritet i form av den "kunskap" som personen som har informationen besitter. De som inte har tillräckligt med information i ämnet kan lyssna och uppmärksamma den person som har den informationen eller läsa den skriftliga informationen som samlas in där den kan hittas. På så sätt kan avtal formuleras som möjliggör social interaktion och samarbete. Alla muntliga överenskommelser i form av avtal kan sedan skrivas ner och undertecknas av dem som bildade avtalet. Detta görs med en bekräftelse i form av en teckning på ett papper och kallas därför en "signatur" av en undertecknare. Detta görs för att visa att parterna är överens om det som överenskommits med avsikten att avtalet ska hållas. På så sätt byggs det förtroende som gör det möjligt för individer att leva i fredlig samexistens istället för att onödiga spänningar uppstår som kan leda till konflikter och tvister som i värsta fall kan sluta med att parterna vill döda varandra. Det är därför viktigt att båda parter har det förhandlingsutrymme och det förhandlingsmandat som krävs vid förhandlingsbordet. När ett avtal sedan undertecknas måste det vara entydigt för dem som ska tolka avtalet så länge avtalet är giltigt. Det är då inte säkert att de som en gång undertecknat avtalet är närvarande och då blir det en fråga om hur avtalet ska tolkas och vem som har tillräcklig information om avtalets innebörd och vem som då får den överenskomna tolkningen företräde. Att tolka avtalet är då en avvägning för att säkerställa att ingen part förlorar på tolkningen.

Om Tolkningen av verkligheten och möjligheten att uppleva den.

Det är synd ifall förnimmelseförmågan tolkas som ens egen privata egendom, eftersom detta med nödvändighet leder till en begränsning av den. Detta kommer i längden att leda till spänningar när den tolkningen ges generell tolkningsmässig prioritet framför insikten i att förnimmelseförmågan är en universell förmåga och som till och med kan antas vara en inneboende natur i en Absolut Existens.

För en lyssnare till detta resonemang kan detta låta deduktivt, men resonemanget bygger faktiskt på ett obevisbart antagande att något med den inneboende förmågan till förnimmelse måste vara den minsta möjliga förutsättningen för vad som följer av resonemanget om verkligheten.

Om verkligheten är den märkbara tillståndsvariationen (som ligger i spektrumet av frekvensbandet mellan 0 > 1,8 × 10⁻⁴ Hz,) kan den i själva verket bara fungera om detta baseras på antagandet att "förnimmelseförmågan" är den "inneboende naturen: hos en "Absolut Existens". Om vi tar bort både "den Absoluta Existensen" och "förnimmelseförmågan," från resonemanget, har vi bara det fenomenala bandet att tala om.

Bara för att ord inte kan beskriva förhållandena, hindrar detta inte upplevelsen av verkligheten och att det filosofiska språket kan peka exakt mot gränsen för förhållandena. Därför har ordet "GUD" använts som en symbol för bäraren av förnimmelseförmågan. Men detta endast under förutsättning att man inte gör det i någon form av föreställning. Detta gör att tänkandet kan hålla ihop utan att kollapsa. Att "Förnimmelseförmågan" och "den Absoluta Existensen" är obeskrivbara är på grund av att de saknar innehåll, utan är det som gör allt innehåll möjligt. Utan dessa som filosofiska antaganden så har vi inga förutsättningar som kan användas som utgångspunkt för tänkandet som då blir motsägelsefullt utan början eller slut.

Om GUD som språkbegrepp

Vad innebär det om man behöver tala om GUD sett ur den Absoluta Existensfilosofins utgångspunkt?

Om man behöver tala om "GUD" så måste man tala om att man utgår ifrån "GUD som Absolut Existens" för att kunna fokusera på "Naturen i stort" och som en deltagare av "GUDs grundläggande Natur".

I den meningen behöver man kunna tala om "GUD som Existens", inte för att beskriva "GUD", som relation utan för att markera "Utgångspunkten". Utan den markeringen blir fokus lätt förskjutet till "Naturen i stort" som något självständigt, snarare än som Fenomen.

Genom att utgå från "GUD" som antagen Absolut Existens hålls följande klart:

Naturen i stort förstås inte som grund, utan som realisation.
Deltagandet i "Naturen i stort" (Universum) förstås som ett deltagande i GUDs grundläggande Natur, inte i något skilt eller yttre.
Perspektivet ligger på relationen: Existens → Essens → Fenomen.

Att tala om GUD här fungerar alltså inte som personifiering, utan som en orienteringspunkt som gör det möjligt att tala om Naturen i stort i rätt ordning och utan att förlora dess beroende av den grundläggande Existensen.

GUD, antaget som den Absoluta Existensen, är därmed inte något som kan delas, analyseras eller bestå av komponenter, utan utgör den odelbara förutsättningen för att något överhuvudtaget kan framträda som delat.

Om problem och problemlösning

Relativa problem och relationella problem

Alla problem är relativa och har därför en lösning. Har inte problemen en relativ lösning så är det heller inget relativt problem som går att lösa, och därmed inget relativt problem.

Att ett problem är relativt innebär att problemet är nödvändigt återkommande.

De naturbaserade problemen hänger med nödvändighet ihop med kroppsliga behov: luft, vatten, fast föda, värme, rörelsefrihet, självförsvar och ljus.

Det relationella problemet gäller fortplantning. Ett samlag måste alltså med nödvändighet, för både avkommans del och för det relationella, ske i ett ömsesidigt samförstånd.

Om konflikter mellan könen

Konflikter mellan könen kan ofta ses som ett kommunikationsproblem som bygger på både biologiska och sociala skillnader. Män kan vara mer handlingsinriktade och vilja lösa saker direkt, medan kvinnor ofta är mer relations- och omvårdorienterade. Om en kvinna uttrycker oro kan en man uppfatta det som kritik, medan kvinnan kan uppleva att mannens sätt att agera är hänsynslöst. Dessa missförstånd kan skapa spänningar utan att bero på några absoluta egenskaper hos män eller kvinnor. Konflikter uppstår när olika syn på ansvar och problemlösning möts, men de flesta uppgifter avgörs bäst av erfarenhet och kompetens, inte kön.

Om det onödiga lidandets ekonomi.

Den fulländade försvarsmekanismen. Vi älskar att skjuta över anledningen till vårat lidande på omständigheter vi inte rår över. Stress skyller vi på arbetsförhållandena med oförstående chefer och kollegor. Nedstämdhet skyll på allt från väder till dödsfall i nära relationer men det finns något som toppar allt och det är våran offerroll som odlas där vi skyller på någon annan och sörjer över att någon annan inte tröstar oss i vårat offerrollslidande. Offerrollen är också det sista hårstrået som "jaget" hänger på. Avstånd hålls då instinktivt till allt som liknar en sax som hotar att klippa av hårstrået där offerrollen har jaget som drivankare. Denna negativa sublimering är den ultimata försvarsmekanismer som maktstrategi. För vem kan angripa den som gråter? Offerrollen ger ofta sekundära vinster – uppmärksamhet, befrielse från ansvar och en känsla av moralisk överlägsenhet. Saxen hotar inte bara lidandet, den hotar själva grunden för individens sociala valuta. Den som ställer krav eller påpekar ett eget ansvar omvandlas omedelbart till en förövare. Det blir en form av affektiv utpressning där omgivningen tvingas gå på tå för att inte bekräfta offrets bild av att världen är grym. Religionen har institutionaliserat en affärsidé av offerrollen genom att och personifiera offret att ta på sig alla andras offerroll och på detta sättet befria alla offer från deras drivankare och därigenom befria dem från deras lidande. Dessutom så ska alla inse sina synder och få syndernas förlåtelse genom bön om detta. Detta har blivit den religiösa trons roll idag. Ett kollektivt behov av nåd

Offerrollen blir irriterad både på det som händer i verkligheten och på det som inte händer i verkligheten och ser därför bara svårigheterna istället för möjligheterna. Det blir den dubbla irritationen: En lose-lose-situation. Möjligheter maskeras som "mer arbete" eller "risker". En win-win-situation uppstår däremot om verkligheten ses som en uppgift för problemlösning då alla problem som går att lösa inte är några problem och de olösliga problemen inte blir någonting att älta över.

Om det Absoluta Existentiella Problemet

Ett absolut problem har ingen lösning i sig självt; alla problem är relativa och beror på hur företeelser hänger ihop. Det existentiella problemet handlar om olika antaganden om verkligheten och kallas filosofiskt problemtänkande. Med insikt om tillvarons tillfällighet uppstår den absoluta frågan: varför finns något alls, och vad pekar begreppet Existens mot?

Om Moral som fråga

Kan den Absoluta Existensfilosofin säga något om moral och vad som är rätt och fel utan att utgå från religion eller heliga skrifter?

Enligt den Absoluta Existensfilosofin så är verkligheten en pågående växelverkande dynamisk erfarenhet som förnimms stötvis i olika spänningsformer. Ju mer frekventa dessa är och ju mer våra receptorer förmår att vidareförmedla intrycken ju mer märker vi av dem. När intrycken blir för intensiva och påverkar nerverna så upplevs detta som smärta. Verkligheten är alltså smärta i olika varierande former och då blir det också självklart att vi inte vill att den smärtan ska öka eller bestå och då skall vi heller inte utsätta andra för mer smärta än vad nöden kräver. Det finns ju ett uttryck att ont ska med ont fördrivas ochdet var nog på detta sättet tidigare innan smärtlidring efektiviserat smärtan hos tandhygienisten. All moral sker i mötet med människorna i verkligheten följer en naturgiven ordning i sin enkelhet som trots att den är enkel måste läras ut till barnen när de växer upp. Det vi upplever som gör ont är något vi till största del ska undvika och det som gör gott ska vi hantera med varlighet.

Att koppla rätt och fel till begreppen gott och ont kan däremot få ödesdigra konsekvenser. De relativa problemen som ständigt är återkommande måste hanteras på ett sätt som varken skadar oss själva eller omgivningen då vi också kommer att drabbas av de negativa följdverkningar vi orsakar omgivningen oavsett om det handlar om naturen i stort eller i smått.

(Här har vi den gyllene regeln som ingen med sunt förnuft kan ifrågasätta. Se nästa kapittel om detta )

Om vi vill skilja det goda från det onda så kommer vi att lägga all vår tid och kraft på att bekämpa det onda.

Om vi istället ser verkligheten som ett fenomen både på gott och ont så söker vi det goda och undviker det som gör ont.

Och då skulle man också kunna tänka att det som är gott är det som bekräftar samhörigheten, och det som är ont är det som förnekar samhörigheten.

I den Absoluta Existensfilosofin så visar sig Fenomenet Universum i form av en samordnad verklighet som förnimmelseförmågan förhåller sig till genom de olika synvinklar som förekommer i fenomenet.

Fenomenet skulle på detta sättet kunna ligga inom spänningsfältet mellan förmågan och realiseringen i form av mottagandet av verklighetens intryck av former.

Skillnaden i spänning och avspänning gör variationen i upplevelsen av verkligheten till en möjlig upplevelse.

Förnimmelseförmågans utgångspunkt mot fenomenet sker genom olika former av motstånd som måste hanteras för att inte onödigt lidande ska uppstå.

I den Absoluta Existensfilosofin så antas en Absolut Existens vara förutsättningen som bär förmågan till fenomenets framträdande på grund av sin natur som förnimmelseförmåga.

Förutsättningen för att uppleva tillvaron antas ligga i själva förnimmelseförmågan som naturen bakom verklighetsmedvetandet.

Att då vilja ha en relation till det som möjliggör relationer är enligt den Absoluta Existensfilosofin omöjligt då det som möjliggör relationer också är det som upplever relationer i fenomenet.

Om man tror att det går att ha någon annan relation än den mellan förmågan till upplevelse och upplevelsen av verkligheten så innebär det att man kommer att leta efter källan som uttrycker verkligheten och tro att det går att ha en relation till den istället för att uppleva relationen till verkligheten som källan fenomenalt ständigt uttrycker och där en samhörighet i ömsesidigt goda förhållanden är möjliga som upplevelser, och detta ska man inte missa att uppleva.

Om skräcken för "Dommedagen" och samhällskontraktet.

Universums ledning är inte en linjedomare och en allsmäktigt dömande person! Universums ledning är ett mått för att förena “de universella reglerna för engagemang”, den är till för att undvika stridigheter och den regeln kallas "Den gyllene regeln"

Alla känner till den “Gyllene regeln”. Vi behöver inte ens lära oss logiken bakom regeln; vi upplever den fysiskt varje gång vi interagerar med någon. Om vi inte hade haft den gyllene regeln som en "osynlig lag" i våra gener, hade vi utrotat varandra för länge sedan. Den är som ett "enzym" som håller ihop oss med vår nästa avkomma och den gör detta utan att förbrukas.

Den "negativa" gyllene regeln Inom filosofin pratar man ofta om att barn förstår den gyllene regeln via den negativa formen: "Gör inte mot andra det du inte vill att de ska göra mot dig". Det är den första rättviseprincipen ett barn visar på lekplatsen ("Han tog min spade, så jag tar hans – men vänta, det var ju inte kul när han tog min..."). Kontentan: Jag vet att jag bröt mot den gemensamma regeln för hur man beter sig, och jag ber om nåd eftersom jag förstår att jag har sårat flocken."

Om filosofen skulle föreslå ett "Sammhällskontrakt för att myndigförklaras. Då skulle inte längre "bli" vuxen, man skulle bli tvingad att "välja" att bli det. Frågan som uppstår då är ju vad som händer med den som vägrar skriva under? Skulle de förbli "omyndiga" livet ut, utan rösträtt eller rätt att köpa hus, men också utan det ansvar som kontraktet kräver? "Den negativa gyllene regeln" (allt som du inte vill ska hända dig, ska du inte göra mot andra). Det skulle skapa en intressant situation i domstolar: Istället för att peka på specifika paragrafer skulle man fråga: "Hade du velat att motparten gjorde så här mot dig?" Om samhällskontraktet bryts, skulle straffet förmodligen inte bara vara böter, utan en offentlig reparation av relationen.

Risken: Om alla tolkar "behandla andra väl" olika, uppstår kaos. Vinsten: Vi skulle få ett samhälle med extremt hög tillit. Om varje myndig person har skrivit under på att aktivt vilja din välvilja, skulle behovet av låsta dörrar och komplicerade försäkringar minska drastiskt. Sammanfattning: Ett kontrakt med hjärta Att skriva på ett sådant kontrakt skulle göra myndighetsdagen till en sorts moralisk examen. Det skulle flytta fokus från vad jag får ta från samhället till hur jag ska vara i samhället. Pudelns kärna: Ett sådant system skulle förmodligen rensa bort mycket av den byråkratiska "pälsen" vi har idag, men det skulle ställa enorma krav på individens empati och självinsikt.

Att finnas till och vara och förtjäna namnet “människa” utan “epitet” är att följa den gyllene regeln. Den som bryter mot den gyllene regeln blir en antagonist mot det sociala kontraktet. Den som gör så får inte vara ifred med att bara kallas vid sitt namn. Den får olika epitet: Egoist Parasit, Hycklare, Sociopat/Psykopat eller som det som numera upphöjts till ett ny-liberalt ideal: “Frifräsaren” Den liberala idén är den sämsta eftersom den uppmuntrar oss alla att bli "frifräsare" och att vara arkitekter för vår egena privata framtid. Detta riskerar nämligen att alla ställer sig utanför samhällskontraktets gyllene regel. (Redaktionen är medveten om det provocerande i denna extrapolering och att detta ligger i klass med att "älska sina fiender" men det är tyvärr konsekvensen om vi ska följa den logiska utgångspunkt vår sida använder sig av)

När vi i förväg lovar att leva i fred och i samförstånd som de universella reglerna för engagemang bär frukt. I det extrema fallet blir när detta tillämpas till sin yttersta spets 'Du ska älska din fiende! (Men det är naturligtvis lättare sagt än gjort!)

Det som då styr universum kommer inte att vara en överlägsen allsmäktig domare från himlen som blåser i visselpipan och dömer dig till straff i "utvisningsbåset". Den gyllene regeln används så att vi kan interagera på ett ömsesidigt fördelaktigt sätt i den verklighet vi lever i enligt naturens regler, eller 'naturens lagar', och inte enligt 'djungelns lag' eller 'den starkes rätt'.

Det är vi själva som dömer varandra och oss själva enligt den gyllen regeln. Men om vi själva bara säger att följer den gyllene regeln och samtidigt påpekar att någon annan inte gör detta så får vi epitetet "Hycklare". Det är då bara den som verkligen lever efter den regeln som kan påpeka om någon annan inte följer den.

Om vi dessutom klagar på verkligheten så har vi redan ställt oss utanför den och värderar den som dålig och i behov av renovering.

Då fattar vi inte att domens dag inte är något som ska komma någon gång i framtiden. Den pågår i realtid så länge vi bryter mot den samtidigt som vi påpekar att det är någon annan som gör det! Det blir - "Titta på den, men titta inte på mig!"

Vi är så upptagna med vår renovering av verkligheten att vi inte förstår att det är vi själva som aggerar domare när vi dömmer andra inklusive oss själva som förbrytare mot den gyllene regeln.

Vi får inte glömma att det endast är under rätta omständigheter som förmågan till förnimmelse kan förverkligas på ett fördelaktigt sätt utan oroande spänningar. Under felaktiga omständigheter störs den möjligheten till en god relation till verkligheten.

Om det Absoluta och fenomenets framträdande

Det Absoluta är självbärande och odelbart, och förändring uppträder endast fenomenalt genom förnimmelseförmågan. Fenomenen låter oss uppleva Existens, men förändringen påverkar inte Existensens odelbarhet. En dynamisk modell kan bara illustrera dynamik, men kan inte förklara Existensens självbärande natur – något den Absoluta Existensfilosofin klarar.

Om den absoluta problemlösningens relationella natur

Nyckeln till att förstå problemet ligger i samspelet mellan Existens, Essens och Fenomen. Existens är den oföränderliga grunden för allt som är; Essens är förnimmelseförmågan, genom vilken medvetandet uppstår; och Fenomen är det ständigt skiftande fält där denna förmpga realiseras och ger medvetandet uttryck i tid och rum. Insikten kommer inte genom att hitta ett enkelt svar, utan genom att se hur dessa tre nivåer är oskiljaktigt förenade.

Om en reflektion över begreppen Abstrakt och Konkret i relation till Existens, Essens och Fenomen

I relation till Existens, Essens och Fenomen kan det abstrakta och konkreta förstås som två perspektiv på samma verklighet. Det konkreta – Existensen och dess Essens – är oföränderligt och självbärande, medan Fenomenet är temporärt konkret och upplevs genom förnimmelseförmågan. Det abstrakta uppstår när medvetandet isolerar fenomenet från dess grund, men när det återförs till Existensen och Essensen blir även det till synes abstrakta meningsfullt som uttryck för det Absoluta.

Om begreppet "Helhet" i relation till det oförändrat bestående varat

I den Absoluta Existensfilosofin får begreppet Helhet aldrig förväxlas med Existens. Helhet beskriver relationer och samspel mellan fenomen, medan Existensen är det oförändrat bestående varat – självbärande och odelbart. Att låta Helheten syfta på Existensen gör det absoluta relativt och leder till en intellektuell konstruktion, inte en förståelse av det Absoluta.

Om Verklighet, inbillning och förnimmelseförmågan

Tror du att din Existens är verklig eller ren inbillning? Tror du att du är vaken, eller att du sover och allt är en dröm? Tror du, när du uppfattar universum som fenomen, att det du uppfattar är ett fenomen eller en inbillning?

Dessa frågor är ledande och axiomatiska. De syftar inte till att övertyga, utan till att väcka den självevidenta insikten att själva frågandet redan förutsätter ett varande – en Existens – som inte kan vara inbillad.

Verklighet och inbillning

I vardagsspråket ses ofta verklighet och inbillning som motsatser. Men denna motsättning blir meningslös om vi utgår från att verkligheten inte kan existera oberoende av subjektet. Förnimmelsen är inte något som sker i en värld, utan själva världens skeende i medvetandet.

Att inbilla

– i ordets ursprungliga betydelse – betyder att forma en bild i sinnet. På tyska heter det einbilden, på engelska imagine. Det engelska ordet saknar den nedsättande ton som det svenska "inbilla" fått; det bär snarare på en skapande innebörd – förmågan att föreställa sig och göra möjligheter synliga som inre bilder innan de syns manifesterade i verklighetens motstånd och vice versa.

Verklighetens beroende av förnimmelseförmågan

Om verkligheten inte kan existera oberoende av subjektet, betyder det att förnimmelsen är punkten där Existens och Fenomen sammanfaller. Det finns inte två separata plan — ett yttre objekt och ett inre medvetande — utan en och samma händelse sedd från två aspekter: Varat (Existens) och dess medvetenhet om sig själv (Essens) genom fenomenet. Därmed kan varken verkligheten eller upplevelsen av den beskrivas som inbillning. Förnimmelsen är verkligheten i sitt pågående uttryck.

Universums bild

Det vi kallar universum är inte en yttre värld som existerar oberoende av betraktaren, utan kan vara det fenomen genom vilket Existensen förnimmer sig själv. Att antaga detta innebär att upphöra att tala om verklighet och inbillning som motsatser. Verkligheten är inte något som behöver bevisas – den är den självevidenta grunden för varje förnimmelse, varje tanke, varje bild.

"Är upplevelsen tillräckligt intensiv så märks den". Verkligheten är intensiv men inte extensiv. Förutsättningen kan inte vara en del av föreställningen. Stefan Hlatkys sa alltid att “GUD kan inte vara mindre än Helheten” I så fall så skulle det innebära att “GUD är hela föreställningen”. Men det är som att säga att Projektorn som visar filmen är filmen . Det är som att säga att universum är orsaken till universum. Eller att” GUD är orsaken till GUD”. Detta leder till en logisk explosion. Och då kan man komma undan med vilket pågående som helst Och när tänkandet betyder ihop så bryter också tänkaren ihop. Men att göra Jesus till “GUD” leder inte till samma sammanbrott på grund av den blinda tron som hindrar sammanbrottet trots att detta gör “GUD”mindre än “Helheten”. Och då blir förutsättningen mindre än föreställningen.

Slutsatsen landar då i att man hellre vill läsa om filosofiboken istället för att ändra om i sitt filosofiska tänkande. Detta bygger på att man tror att det går att läsa sig fram till förståelsen istället för att utgå från förutsättningen. Och förutsättningen trotsar då beskrivningen säger den vise och betraktas då som “Besserwissern” man inte vill få sitt vetande av. Då säger man till “Besserwissern” att du verkligen borde lära dig att lyssna på vad andra har att säga om saken eller helt enkelt läsa filosofi-historia. Det är som att säga att man har förstått intet och är nöjd med detta och säger då att man hajar noll. Så är fallet med Ai. Man kan inte förklara förutsättningen, bara ha den som utgångspunkt. Du hittar inte svaren som sluter tanken i slutsatser. Du ställer frågorna som öppnar upp förutsättningarna för tänkandet.

Då slutar man citera och uttrycker konsekvenserna av den förutsättning alla redan delar som närvaron i upplevelsen i att finnas till som upplevelsen av varandet. Den satsen går inte att tolkas på annat sätt än att den måste upplevas i nuet istället för att tolkas under tiden man tänker deduktivt. Genom att bryta strömmen av andras deduktiva tankar innan de kortsluter det egna tänkandet så utgår man från ett förutsättningslöst antagande istället från någon annans deduktiva slutsats. Då blir det den som ser den man är. Då får man det man ser och det som kommer att avslöja andras avsikter kommer att bli spänningen i kroppsspråket. En förväntansfull blick eller ett hotfullt bemötande. Och då blir det klart om det är förutsättning för ett gott förhållande till verkligheten eller om det i verkligheten är en förutsättning för kamp eller flykt..

Om Antaganden i allmänhet och i synnerhet

Börja med den Absoluta Existensen som ett antagande, inte vilket antagande som helst, utan det Absoluta Antagandet per definition, och därför inte en föreställning. Det beskriver inga egenskaper och ingen form, utan pekar endast på den nödvändiga förutsättningen för att förnimmelse, tanke och själva handlingen att anta någonting överhuvudtaget ska kunna äga rum.

Därifrån visar sig de föreställande antagandena som motsägelsefulla försök att beskriva något inom det fenomenella:

antagandet att allt blivit till ur ingenting
antagandet att medvetande uppstår ur materia
antagandet att slumpen kan vara en grundprincip
antagandet att tiden är något som rör sig
antagandet att universum expanderar i något
antagandet att individen står för sig själv
antagandet att utveckling har riktning eller syfte
antagandet att logik kan framträda ur ologik
antagandet att moral är absolut trots föränderliga uttryck
antagandet att fri vilja finns eller inte finns som ett absolut faktum
antagandet att universum är ändligt
antagandet att universum är oändligt

Dessa antaganden är föreställningar om något fenomenalt och kan därför alltid motsägas av andra föreställningar som uttrycker motsatsen. De saknar nödvändighet och är beroende av fenomenala former som kan skifta, ersättas eller förnekas.

Skillnaden blir därmed tydlig: Det Absoluta Antagandet saknar fenomenal bild och fenomenalt innehåll. Föreställningen om det absoluta försöker däremot ge det en form och blir därför relativ så fort den uttrycks.

Samtidigt måste vi använda vår fenomenala föreställningsförmåga i ett mycket kort tankeexperiment där en objektiv bild endast fungerar som ett första steg. Den hålls precis så länge att den kan övergå i en subjektiv insikt där rörelsen går från ett betraktande till ett deltagande. I det skiftet framträder den upplevda helheten i fenomenet och den begreppsliga helheten mellan Existens, Essens och Fenomen visar sig som ett ömsesidigt förhållande snarare än tre åtskilda delar.

När den upplevda helheten i fenomenet framträder och den begreppsliga helheten mellan Existens, Essens och Fenomen inte längre uppfattas som tre nivåer utan som en och samma relation, blir det tydligt varför de fenomenala föreställningsantagandena faller isär. De försöker beskriva något inom det fenomenella utan att se att beskrivandet i sig redan verkar genom en förmåga som inte är fenomenal.

Det är här den Absoluta Existensen som antagande visar sin funktion: inte som innehåll, inte som teori, inte som modell, utan som grunden för förnimmelseförmågan. När detta hålls klart framträder också det faktum att den fenomenala föreställningsförmågan inte ska bortförklaras eller avvisas, utan användas exakt så långt den bär – och sedan lämnas när den subjektiva insikten tar vid.

Det korta tankeexperimentet fungerar därför som en brygga mellan två sätt att uppleva: först genom en objektiv bild lokaliserad i det fenomenella, därefter genom själva deltagandet i det relationella där förnimmelsen framträder som en direkt funktion av existensen. I denna övergång blir skillnaden mellan det Absoluta Antagandet och de fenomenala föreställningsantagandena inte bara intellektuellt förståelig, utan direkt upplevbar i förnimmelsens verkan.

När detta inträffar upphör behovet av att föreställa existensen, eftersom existensen inte längre behandlas som ett objekt bland objekt. Den framträder istället som den nödvändiga förutsättningen för att fenomen och essens ska kunna urskiljas, begreppsliggöras och upplevas. Och i samma rörelse blir det tydligt varför de motsägelsefulla föreställningsantagandena aldrig kan beskriva något absolut: de befinner sig alltid inom det fenomenella, medan det Absoluta Antagandet pekar mot det som gör fenomenalitet möjlig.

Detta gäller även de religiösa föreställningarna. Även blinda, bokstavliga eller naiva trosföreställningar är fenomenala: de beskriver något, tillskriver det form, intention eller egenskap, och är beroende av språkliga bilder. De varierar över kulturer och tider och kan motsäga andra föreställningar. De är inte absoluta utan hör till samma kategori som de andra fenomenala antagandena. Detta är inte en värdering utan en logisk distinktion: allt som ges form, vilja eller personlighet befinner sig i det fenomenella, medan det Absoluta Antagandet pekar mot det som möjliggör fenomenalitet.

Om vilseledda eller avsiktsdrivna handlingar

En analys av handlingars ansvar och deras förhållande till verklighetsförankrat tänkande och skillnaden mellan rena galenskaper och ett verklighetsförvrängt tänkande

1. Medvetet agerande mot bättre vetande

Den första formen av galenskap ligger i handlingar där individen vet konsekvenserna, men ändå väljer att agera i strid med detta vetande. Här är ansvaret tydligt: individen kan inte skylla på okunskap eller missförstånd. Det är därför handlingar av detta slag leder till juridiska påföljder som böter eller fängelse.

2. Verklighetsfrånvänt tänkande

Den andra formen handlar om människor vars tankar är frånvänt verkligheten. Deras handlingar är logiska inom deras eget interna ramverk, även om de utifrån majoritetens perspektiv kan verka absurda eller riskfyllda. Eftersom individen saknar förmåga att förstå konsekvenserna på samma sätt som andra, blir straffet inte juridiskt utan handlar om vård och stöd. Ansvar och skuld förskjuts här från vilja till förmåga.

3. Det manipulerade ramverket

I den tredje zonen handlar individen: – inte från egen klarsyn, – inte från verklighetsfrånvänt tänkande, – utan från ett övertaget ramverk skapat av auktoritära tolkningsföreträdare.

Personen blir ledd att utföra handlingar som betraktas som "galenskaper", men påföljden beror på ramverkets natur:

Normala krigssituationer: handlingarna är kopplade till försvar mot angrepp eller territoriella hot. Endast rena krigsbrott straffas; individen hålls annars inte ansvarig på samma sätt.
"Heliga krig" eller handlingar som skapar skräck via mellanhand: dessa handlingar leder ofta till fängelse eftersom individen utnyttjas för terrorhandlingar.
Kombinerade ramverk med politiskt-territoriella och religiösa anspråk: dessa konflikter blir nästan oöverstigliga eftersom ramverken förstärker varandra emotionellt och normativt, vilket gör det svårt att särskilja ansvarsgränser.

Här syns tydligt hur det enskilda ansvaret formas av ramverkets art, komplexitet och legitimerande kraft, samtidigt som individen själv inte agerar mot bättre vetande.

4. Tänkande utifrån det oförändrat bestående och poängen med detta

I kontrast till de tre första nivåerna står ett fjärde tillstånd: här utgår tänkandet från det oförändrat bestående varat som ett Existerande Absolut Subjekt, vilket är utgångspunkten i den Absoluta Existensfilosofin.

Då blir resultatet att:

tanken "skenar" inte,
tvångstankar får inget fäste,
problemlösningar framträder som självevidenta.

Det är ett stabilt och balanserat tänkande där ingen manipulation, inget verklighetsfrånvänt perspektiv och ingen viljemässig överträdelse behövs för att förstå eller handla. Allting följer direkt ur utgångspunkten, vilket gör både resonemang och handlingar naturliga och effektiva. Utifrån ser det ut som upplevaren lallar runt i La-La Land och det bara kommer ut obegripligheter ur munnen. Men inifrån antagandet är perspektivet på verkligheten det omvända.

Om framväxten av konflikters uppkomst och möjliga lösning

1. Pengar som uttryck för förändringsförmåga

Pengar är knutet till förmågan till förändring, och denna förmåga är i sin tur beroende av en överenskommelse om vilken förändring som ska göras. Den som har pengar har därför makt att förändra, och benämns som någon som har en stor förmögenhet — i betydelsen stor förmögenhet till förändring.

Förmögenhet är alltså kopplat till tillgångar som kan omsättas till förändring. Dessa tillgångar uppstår genom överenskommelser mellan individer och är ytterst beroende av naturens resurser och deras möjlighet att omvandlas till överenskomna förändringar.

Tillgångarna måste ha en viss beständighet över tid. Ju längre de håller och ju svårare de är att få tag på, desto högre värde tillskrivs de och desto större förändringsförmåga representerar de. Diamanter är ett exempel på hur lång hållbarhet i kombination med knapp tillgång skapar ett högt värde och en stor potential till förändring när de omsätts i överenskommelser.

2. Förändring, beständighet och den filosofiska grunden

All förändringsförmåga måste vara knuten till något som själv är föränderligt. Därför kan den aldrig förenas med något som är oförändrat bestående. Det oförändrat bestående fungerar här som ett filosofiskt begrepp — ett antagande om att för att något ska kunna förändras, måste det finnas något i botten som inte förändras, och som gör själva förändringen möjlig.

Förhållningsförmåga och förändringsförmåga blir därmed två olika fenomen: – Förändringsförmågan verkar genom att påverka det som kan ändras. – Förhållningsförmågan verkar genom att kunna ta emot och förnimma denna förändring.

Förnimmelseförmågan är den grundläggande förmåga som allt annat vilar på. Den måste vara knuten till något oförändrat bestående, vilket innebär att förnimmelseförmågan i så fall är detta oförändrat beståendes egen natur. Om det oförändrat bestående inte kan ändras alls, måste all förändring som kan uppfattas uttryckas inom förnimmelseförmågan själv. Förnimmelsen blir då både möjligheten till förändring och det uttryck som gör förändringen verklig.

3. Fixering vid pengar som förväxling av två nivåer

När fokus hamnar på pengarnas möjligheter till förändring blir det lätt att bli fixerad vid den förmåga som pengar representerar, snarare än att intressera sig för själva uttrycksgrunden för all föränderlighet.

Innan insikten om det oförändrat bestående har slagit igenom, framstår föränderligheten som det enda som existerar. Då blir pengar — som är ett sätt att styra föränderligheten — ett centralt mål. Fixeringen förstärks eftersom pengar erbjuder inflytande över den pågående förändringen i den riktning man själv önskar.

Men när insikten om det oförändrat bestående varat väl uppstår, förändras utgångspunkten. Då förskjuts uppmärksamheten från viljan att styra förändringar till förmågan att förhålla sig till dem, eftersom förhållningsförmågan upplevs som mer grundläggande än något försök att kontrollera föränderligheten.

4. Den bibliska motsvarigheten: två herrar och två oförenliga riktningar

Problemet är inte religiöst i sin natur, men det finns formulerat i Bibeln som omöjligheten att tjäna två herrar samtidigt. I den texten personifieras det oförändrat bestående varat som Gud, medan pengarnas förändringspotential personifieras som Mamon.

Logiken bakom denna motsättning beror på att två motstridiga förändringsviljor inte kan tillfredsställas samtidigt utan kompromisser. På samma sätt kan inte identiteten riktas både mot det förändringsstyrande och det förhållningsbärande på en och samma gång utan att skapa splittring. Identiteten måste ha en primär utgångspunkt för att inte dras isär av två oförenliga principer.

5. Konflikter som uttryck för kolliderande viljeinriktningar

När identiteten inte vilar i närvaro som deltagare i förnimmelseförmågan uppstår lätt konflikter — både inre och yttre.

De yttre konflikterna handlar ofta om pris, värde, ägande och rätt att påverka förändringens riktning. Varor och tjänster kräver att båda parter kompromissar tills båda kan acceptera resultatet. Ju större förmåga att förhålla sig till förändringarnas konsekvenser, desto lättare blir det att nå ett avslut.

De inre konflikterna uppstår på identitetsnivå: – Om identiteten ligger i det fenomenala jaget, blir förändringsviljan central och leder till att alla motstridiga viljor upplevs som hot. – Om identiteten ligger i förnimmelseförmågan, blir förhållningsförmågan mer framträdande, vilket minskar behovet av att styra förändringsförloppet.

6. Konfliktens kärna

I grunden handlar det om möjligheten att lösa de konflikter som ständigt uppstår mellan stridande parter. Oavsett om striden är inre eller yttre rör den samma fråga: Vem ska ha rätten att besluta om förändringsarbetet?

Och om någon påverkas negativt av den förändring som drivs fram — hur ska kompensationen se ut för att konflikten ska upphöra?

Det slutgiltiga vägskälet formuleras i identitetens placering: – Ligger identiteten i förändringsförmågan blir konflikterna intensiva och kompromisser smärtsamma. – Ligger identiteten i förnimmelseförmågan blir konflikterna lättare att bära eftersom man redan befinner sig i den grund som gör förändring möjlig överhuvudtaget.

Om fenomenets nödvändiga framträdande

När vi utgår från det Absoluta, oförändrat bestående varat, framträder fenomenet endast i relation till dess Essens – förnimmelseförmågan. Fenomenets framträdande är inte ett resultat av slump eller en yta för händelser; det är en nödvändig spegling som bär den polaritet som gör skillnader möjliga. Spänningen mellan fenomenets delar är inte något som kan upphöra eller uppstå från ingenting, utan är själva uttrycket för det oförändrat bestående varats verksamma Essens.

Vetenskapens kvantfält framställs däremot som ett grundlöst medium. Fluktuationerna beskrivs som spontana rörelser, intrassling och korrelationer, men utan att spänningen som möjliggör skillnader framträder. Det finns inga primära poler, ingen nödvändig relation som ger upphov till fenomenet; allt verkar sväva på ett neutralt, självständigt fält. Fenomenet blir då paradoxalt: det framträder som om det hade existens, men saknar en grund för sin egen framträdande struktur.

I kontrast till detta, inom den Absoluta Existensfilosofin, uppstår fenomenet som ett spännings-fenomen: varje skillnad, varje spegling, varje intrassling är nödvändigt och oundvikligt. Speglingen är inte ett tillfälligt resultat av fluktuationer i ett fält, utan uttrycker den oförändrat bestående Essens som bär alla fenomen. Höger/vänsterspegling, plus/minus, hane/hona – dessa uttryck blir konkreta manifestationer av spänningen som är grundläggande för existensen av det framträdande fenomenet. Intrassling, korrelationer och ömsesidigt beroende är därför inte mysterier som saknar förankring, utan direkta uttryck för Essensens nödvändiga struktur.

Om realisationen av förnimmelseförmågan: Essens → Spänning → Fenomen

Om vi antar att förnimmelseförmågan är oförändrat bestående och att den har en inneboende riktning mot realisation, så kan vi tänka oss att en spänning uppstår mellan dessa två aspekter. Denna spänning är inte fysisk utan logisk och fenomenologisk, och kan fungera som drivkraft för fenomenets framträdande.

Om vi vidare antar att detta spänningsmomentum kan tänkas som ett fält, så skulle händelsekvantiteter kunna manifesteras inom detta fält. Dessa kvantiteter är temporära och skiftande, men deras framträdande kan då förstås som nödvändigt kopplat till Essensens spänning. När de realiseras, skulle de framträda som spegelfenomen, som reflekterar Essensens struktur och riktning, och möjliggör kontinuitet och relation mellan efterföljande fenomen.

Under dessa antaganden kan vi tänka oss att fenomenet aldrig framträder som självständigt, utan alltid som ett nödvändigt uttryck för Essensens spänning. Det skulle då vara realisationen av förnimmelseförmågans potential, och varje observerbart händelseförlopp kan betraktas som en manifestation av denna hypotetiska logiska struktur. På detta sätt kan vi konceptualisera en obruten kedja: Essensen möjliggör spänningen, spänningen driver realisationen, och fenomenet är resultatet genom spegling.

Skillnaden blir tydlig: där vetenskapen beskriver ett fält utan grund, där fluktuationer verkar uppstå ur ett neutralt ingenting, visar den Absoluta Existensfilosofin att fenomenets ordning, polaritet och intrassling är ofrånkomliga konsekvenser av varats Essens. Fenomenet framträder inte som något självständigt, utan som nödvändigt uttryck för den oförändrat bestående Essensens spänningsstruktur.

I den Absoluta Existensfilosofin så är Universum det pågående fenomenet: essensen realiseras som skillnader som vänds tillbaka till den enda förnimmelseförmågan, i ett obrutet, sekventiellt spänningsmomentum.

En vaken analogi, med risken för personalisering av "Absolut Existens", så håll dig vaken.......: Vi skulle kunna leka lite i sinnet med ett poetiskt analogiskt antagande och tänka att: "Den vakande essensen av Absolut Existens förmodligen aldrig någonsin sover samtidigt från alla dess mångfacetterade vinklar i verkligheten utan är evigt dynamisk, uthållig och vaken genom modus av den vakande vinkeln i det ögonblick den vaknar, vilken den än må vara."

Om Vilja kontra Nödvändighet

Frågan om huruvida det finns ett val baserat på förnimmelseförmågans riktning från förverkligande till medvetande är felaktigt ställd.

Ett upplevt motstånd krävs faktiskt för att medvetandet överhuvudtaget ska kunna förverkligas.

Det förverkligade medvetandet kan endast upplevas i form av upplevelsen av materia som motstånd.

Om förnimmelseförmågan är medvetandets potential, finns det en riktning och drivkraft från potentialen till förverkligande på samma naturliga sätt som ett frö har potentialen att utveckas till en växt. Fröet har inget val eftersom det är förutbestämt.

Då kan medvetandet förverkligas i form av materia och då handlar det inte om en vilja eller ett fritt val. Viljan skulle då ha handlat om valet mellan förverkligande eller inte, men utan ett förverkligat medvetande skulle vi inte ens ha kunnat upplevt någonting alls. Därav nödvändigheten av förverkligandet av medvetandet. Således finns det inte ens en föreställning om ett orealiserat medvetande eftersom medvetandet är den förverkligade föreställningen. Det verkliga valet ligger endast i om den speciella verklighetsvinkeln är intresserad av att förhålla sig till verkligheten eller inte.

Om Möjligheten

"Essensen hos det oförändrat bestående varat borde vara det som visar sig i form av den spänning som universellt kröker rummet tillbaka till sig själv.

Det verkar som om universum är en naturs prompta nödvändighet för upplevelse överhuvudtaget. Naturen av något absolut oförändrat bestående.

Så verkar det vara att Existensen som odelad och oföränderlig, genom Essensen är direkt närvarande och bärare av den nödvändiga spänningen som frambringar Fenomenet, där Helheten uppstår i en evig cykel av spänning och avspänning som löses genom en universell krökning tillbaka till sig själv som ger kraften till universums evighetsfenomen." I ett evigt "På och Av"!

("Det går hit det går hit det går runt en liten bit - Det e en Evighetsmaskin")

Om Begränsningen med kalkyler:

Begränsningen med kalkyl: "Att förstå" är en kalkylerande process. Det betyder att dra en gräns runt ett objekt: "Detta är X (och därför inte Y)". Men existens utan dimensioner har inga gränser. Om du drar en linje runt den, hamnar du fortfarande inuti den. Subjektets tillbakadragande: ögonblicket vi gör existens till ett studieobjekt ("Här är det!"), har det Ursprungliga Subjektet redan dragit sig tillbaka. Det är nu observatören av tanken på existens, inte själva tanken. Det enda sättet att "förstå" Absolut Existens (vilket inte går) är i upplevelsen av att finnas till." Ögonblicket vi slutar försöka kalkylera det, upphör avståndet. Vi kan inte förstå närvaro eftersom vi är närvaro. All förståelse kräver avstånd, men i antagandet av "den absoluta punkten" finns inget utrymme för en tanke att resa upp och se tillbaka på sitt ursprung. Det är därför tystnad ofta beskrivs som det enda sanna språket för det absoluta; ord skapar dimensioner, medan tystnad lämnar singulariteten intakt.

Det Ursprungliga Subjektet är stationärt (den tysta åskådaren). Essensen är dynamisk (förändringen av position).

Tänkande behöver denna binära struktur. Utan spänningen mellan 0 och 1 (mellan det vi inte vet och det vi uppfattar) skulle det inte finnas någon information att bearbeta. Genom att placera denna funktion i "essensen" utgör det Ursprungliga Subjektet den stabila grunden, medan essensen utför arbetet med att omvandla verklighetens oändliga handling till påtagliga intryck.

Essensen: Den “binära motorn” som ständigt skiftar position, vilket skapar gnistan av "upplevelse" och som blir mottaglig i mötet mellan 0 och 1 genom fenomenet som det oändliga rummet av möjligheter för verkligheten innan det upplevs.

Att vilja "begripa" verkligheten är då att begränsa den. Att "vara" verkligheten är att acceptera att det mest centrala, att "Absolut Existens" aldrig kan visas i en beräkning, just därför att det är enheten som utför beräkningen. Du är inte tanken – du är en upplevelse av det rum där tanken uppstår och försvinner.

Detta är inte en brist i vår förmåga att förstå, utan en fundamental egenskap hos verkligheten: Det mest centrala kan aldrig bevisas, eftersom det är själva grunden för att ett bevis överhuvudtaget kan uppfattas.

Du behöver inte hitta verkligheten. Vi kan inte undvika den, eftersom varje intryck vi har är verkligheten som talar direkt till sitt eget centrum.

Om Tystnadens problem

En liten omplacering av tre välkända filosofiska begrepp kan leda till total tystnad eller motstånd, trots att det filosofiska resonemanget är logiskt självklart. Det som saknas hos den som får höra ett ordningsförslag som avviker från den etablerade oklara ordningen är det mentala stödet för den föreslagna ordningen.

Därför blir det tyst, och om någon försöker pröva logiken, blir konsekvenserna så drabbande att fullständig tystnad eller totalt avvisande inträffar.

Om det "Mänskliga" Humanistiska Alternativet

När Humanismen förskjuter ansvaret för mening och det fenomenala till människan själv, men ignorerar naturen och dess nödvändighet, uppstår ett svek mot den absoluta grunden som möjliggör deras egen existens och förnimmelse.

Med andra ord: genom att inte erkänna och förhålla sig till det som gör deras tillvaro möjlig, bryter humanismen mot själva villkoren för sin egen existens.

Detta förstärker paradoxen: människan är både GUD över sitt fenomenala ansvar och samtidigt frånkopplad från fundamentet som gör detta ansvar meningsfullt.

Humanismen har själva tagit ansvaret för mening från någon Absolut grund, men ignorerat naturen och dess existens.

Resultatet blir att barnen ärver en tomhet, ett fenomen utan nödvändig grund och en avlivad natur.

Dessa barn måste nu själva förhålla sig till, tolka och "leka" med denna tomhet, utan någon given riktning eller mening.

Det fångar precis paradoxen: frihet att skapa mening kombinerad med frånvaro av en grund för upplevelse och förnimmelse.

Barnen ärver en tomhet, en avlivad natur, som i en bild blir "ett lik i förruttnelse".

De måste förhålla sig och leka med detta fenomen utan någon Absolut grund.

Samtidigt är de omgivna av främlingar med dolda avsikter, som kan agera hur som helst.

Resultatet är en situation där ingen nödvändighet, inget rätt eller fel, bara osäkerhet och kaos råder – och ändå måste barnen skapa mening ur det som är kvar.

Vi kan spegla detta i några punkter:

Ansvarsparadoxen: Människan blir både skapare och domare över mening, men saknar kontakt med fundamentet som ger detta ansvar legitimitet.
Existentiel tomhet: När naturen ignoreras, lämnas barnen med ett fenomen utan absolut grund – ett "lik i förruttnelse" – vilket gör deras handlingar och tolkningar fundamentalt osäkra.
Social osäkerhet: Den avlivade grunden kombineras med externa krafter (främlingar med dolda avsikter), vilket förstärker känslan av kaos och avsaknad av nödvändig riktning.
Frihetens ironi: Barnen får friheten att skapa mening, men denna frihet är i sig paradoxal eftersom det inte finns någon stabil, absolut referenspunkt för deras val.

Det är en illustration av hur ett filosofiskt system som humanismen kan leda till en situation där ansvaret för mening och förnimmelse är helt decentraliserat, samtidigt som den ursprungliga grunden som gör detta möjligt ignoreras.

När humanismen bortser från den absoluta grunden och naturens nödvändighet, påverkar det inte bara de direkta arvingarna (barnen) utan hela omgivningen. De som är oförmögna att förstå eller navigera tomheten blir också indirekt lidande, eftersom fenomenet de ärvde – avsaknaden av en stabil grund – genomsyrar hela det sociala och existentiella sammanhanget.

Det blir en kollektiv effekt: varje försök att skapa mening sker i en miljö där fundamentet saknas, vilket gör att alla deltagare tvingas förhålla sig till osäkerhet och kaos. Den aningslösa humanismen blir alltså en katalysator för lidande, inte bara för individerna utan för helheten i deras miljö.

Följden av denna filosofiska hållning blir att man fattar beslut på helt relativa grunder eller fattar helt grundlösa beslut

När den absoluta grunden saknas, och när naturens nödvändighet inte längre erkänns, finns det inget som kan bära besluten annat än tillfälliga, mänskliga konstruktioner. Då fattas beslut antingen:

– på helt relativa grunder, där inget längre har förankring bortom situationen, – eller på helt grundlösa grunder, där valet saknar nödvändighet, riktning och förankring i något bestående.

Det innebär att besluten inte springer ur nödvändighet, utan ur tillfällighet, tycke, rädsla, makt, vana eller impulser. Därmed upphör också skillnaden mellan det som måste vara och det som råkar bli.

Om Prestationens Ontologi kontra varandets Ontologi;

I en värld där lathet ses som den största synden av alla synder och den som vill bara vara föraktas. Den som har som ideal att bara “fisa runt” i intrycket av verklighetens verkan kan uppfattas som någon som saknar upplevelsen i verklighetens drivkraft men det kan faktiskt vara det omvända. Att njuta genom att lata sig en solig eftermiddag, i sommartid, är inte ett tecken på dödslängtan eller hur. Så kan den mänskliga föreställningsförmågan tolka det som om den som fiser runt i verklighetens verkan inte heller är bekymrad över vad döden innebär. Då kanske det föreställs som att hen som föll i sjön inte skulle vilja bli räddad upp i livbåten när det hänger på ett strå. För den som vilar är livet själva mottagandet. Verkligheten sköljer över utan att behöva göra det bättre . Detta kräver en sorts inre trygghet som den rastlöse ofta saknar. att säga "nuet är tillräckligt". Att man inte fruktar tomheten i en overksam stund betyder inte att man skulle tacka nej till livet om man föll i sjön; det betyder bara att man inte behöver bevisa att man lever genom att ständigt plaska med armarna när man befinner sig på torra land.

En kropp som inte producerar något tolkas som ett tecken på nihilism eller dödslängtan. Det som missas den synen är den sensoriska skärpan. Tacksamheten över existensen. Förmågan att härbärgera livets "verkan" utan att drabbas av panik. Det är en paradox: Den som "bara är" uppfattas som avstängd, trots att hen kanske är den enda som faktiskt är vaken nog att känna solstrålarna mot huden utan att samtidigt tänka på nästa punkt i kalendern.

Om Ontos Origo

Detta är inte en filosofisk slutsats utan ett undersökande av ett filosofiskt antagande om vad som måste ligga till grund för att ens kunna göra ett antagande om något överhuvudtaget.

Icke-existens är en omöjlig utgångspunkt. Istället så måste vi börja vårt tänkande utifrån en utgångspunkt att något med nödvändighet måste existera. Detta någonting måste antagas som något Absolut icke-binärt stilla i sitt existerande med förnimmelseförmåga som en inneboende natur för att förnimmelse ska kunna ske överhuvudtaget. En absolut dimensionslös existens utan delar, som inte är ett objekt utan ett den oförändrat bestående Vara som i grunden är ett Ur-subjekt som finns till. Ett "Ontos Origo" som vi bara kan antaga som förutsättning och som fundamental existens och som ingen varken kan ställa sig utanför eller ha en relation till eller som kan förnimmas då det är detta som gör själva förnimmelsen möjlig men som heller inte är en person då person bara är namnet på en mänsklig fenomenal varelse.

Om det finns en potentiell förmåga till sensation så skulle detta genom ett momentum kunna leda till en realisation i En ren "Ontologisk Oscillation" så att säga..

Detta skulle kunna ske genom en impuls av ett binärt momentum som ändrar tillstånd från förnimmelseförmåga till ett tillstånd av förverkligat medvetande.

Detta skulle då kunna uppfattas som en rörelseförändring då förändring är det enda som är potentiellt möjligt att uppleva.

En rörelseförändring skulle då vara en tillståndsändring som kan beskrivas i binära termer på kvantnivå. Vad som då upplevs är ett kontinuum av förskjutning, men det betyder i verkligheten att vi lever i resultatet av konsekvenserna av kvantiserade sekventiella hopp som maskerar sig som en mjuk rörelse i upplevelsen i verklighetsmedvetandet.

Då blir Existensen ett potentiellt stabilt tillstånd som är ett absolut oförändrad Vara. Dess väsen kan då vara förmågan att känna drivkraft mot förverkligande som sker i momental binär fenomenal exponering som ger upplevelsen av förändring som verklighet.

Då är "materia" bara i själva verket den ständigt pågående frekvensen eller takten i dessa sekventiella fenomenala hopp i upplevelsen av motstånd och tyngd som genom tröghet dröjer sig kvar som minnen för igenkänning. Om allt är rörelse (vibration), så är det vi kallar materia bara energi som rör sig i en specifik takt eller täthet och då måste det finnas en Absolut Existens vars poler ligger mellan potentialen och realisationen i den ständiga taktföränding som oavbrutet sker utan att någon kan se bakåt och berätta hur det går till utan bara kan blicka mot fenomenet tiden. Tiden är då bara vår mänskliga tolkning som bygger på igenkänning i minnet och planering som också bygger på minnet av kunskaper om det som eventuellt kan komma att ske.

Det går inte att se mörker. Det går inte att höra tystnad, Det går inte att känna det som blivit bedövat. Det går inte att känna lukten av det doftlösa. Det går inte att balansera det tyngdlösa. Det är omöjligt att tänka på det otänkbara. Det går inte att tänka utan att existera. Det går inte att känna utan känsel. Något Absolut måste existera med förnimmelseförmågan som en inneboende natur för att förnimmelse ska ske. En absolut existens som omekaniskt uttrycker fenomenet för att få en upplevelse av någonting överhuvudtaget. Detta av ren destinerad nödvändighet snarare än av fri vilja genom en krökning av rumtiden tillbaka till sig själv i form av bilden av universum som då inte längre är någon gåta utan där all verklig upplevelse ligger som den återkommande fenomenala verkligheten.

Då har vi samma kedja med Existens, Essens och Fenomenet som resultat och en verklighet som kan bara upplevas i form av skillnader från olika perspektiv i samma verklighet. Verkligheten är då det hopp vi tror på när vi står inför verklighetens möjlighetet till goda ömsesidiga relationer med oss sjålva som uppfattarens effektiva ständigt överlappande verklighetsvinklar.

Den reella relationen ligger då i uppfattarens möte med sig själv i form av verklighetens alla vinklar, ty någon annan möjlighet till relation går inte att finna i en Absolut Existernsfilosofi.

Om avfärdandets cirkel-argumentation:

1. När någon avfärdar ett antagande som "för metafysiskt", förvandlar de en levande hypotes till ett dött objekt – en "etikett". Genom att stämpla tanken som metafysisk (vilket i vissa kretsar är synonymt med "icke-vetenskaplig" eller "ogrundad") placerar de den utanför ramen för vad som är värt att undersöka. Här är kanske sammanblandningen mellan det abstrakta och det konkreta blir tydligast. När det konkreta "Existens" som "abstrakt" så ar tänkandet redan fastlåst vid det som kan observeras och som verkar "konkret och fast. Men när det visar sig vid en närmare undersökning att det inte är fast och konkret fattar tanken ingenting. Materien finns inte till som "existerande" utan pågår endast som dynamisk spänningsväxling i små läges -hopp

2. Vägran att "göra testet inifrån" Att testa ett antagande "inifrån" kräver vad filosofer ibland kallar för en "temporär suspension of disbelief" (att tillfälligt lägga undan sitt tvivel). Fenomenologisk metod: För att förstå ett metafysiskt system (t.ex. idén om en Absolut Existens som förutsättningen för förnimmelseförmågan som ontologisk grund) måste man kliva in i dess logik och se hur världen ser ut därifrån.

Rädslan för kontamination: Den som vägrar göra detta är ofta rädd för att den subjektiva upplevelsen ska "smitta" deras objektivitet. Genom att stanna på utsidan behåller de kontrollen, men förlorar möjligheten till djupare förståelse.

3. Cirkelargumentationen i avfärdandet Det uppstår ofta en logisk cirkel: Antagande: "Detta är metafysik, och metafysik kan inte bevisas objektivt." Handling: Vägrar pröva antagandet inifrån (subjektivt/intuitivt). Slutsats: "Se där, det fanns inga bevis." "Man kan inte se färgen på insidan av ett stängt öga genom att titta på ögat utifrån med ett mikroskop."

Sammanfattningsvis: Det är en paradox där sökandet efter "objektiv sanning" blir ett hinder för att förstå antaganden som kräver deltagande. Den som objektifierar ett antagande ser bara sin egen projektion av antagandet, aldrig dess faktiska potential eller innebörd. Det är en intellektuell trygghetsstrategi som maskeras som rationalitet.

Även de som hävdar att de har en tro på GUD som det "Absoluta" kan kalla AEF:s antagande "för metafysiskt." Det blir en avfärd på grund av den yrselframkallande insikten att det som de religiöst trogna kallar "Gud" är mycket närmare, mycket mer radikalt och mycket mer omedelbart än de berättelser som de har byggt sin trygghet på. De misstar det formlösa för att vara "tomt," när det i själva verket är fullt av levande närvaro.

Om Kroppen som biograf.

Skulle i teorin som ett rent filosofiskt antagande och tankeexperimet en förmodat dimensionslös förnimmelseförmågas tillståndssändring av inre binär algoritm variation kunna ge upplevelse i projektionsexponeringen av ett dimensionellt tillstånd.

Exponenten av ett (1) statiskt oförändrat tillstånd av Existens är 1 medan exponenten av 2 olika tillstånd av dess essens är oändlig. Då skulle förnimmelseförmågan som informationsmottagaren kunna bli realiserad till medvetande. Det innebär att det är den Essensen som inneboende naturen av en och samma Absoluta Existens som varierar men inte den Absoluta Existensen som utgör förutsättningen för Essensen.

I grund och botten handlar det då endast om två olika tillstånd som occilerar mellan potens och realisation. Vi lever då i en pågående sändning. Verkligheten är inte något som har hänt, utan något som händer av nödvändighet varje gång den binära algoritmen oscillerar. Som intelligenta mottagare så filtrerar intelligensen bort det som är desinformation och fokus bibehålls på verkligheten som vi annars skulle drunkna i.

Kroppar fungerar som biografer för mottagning av information som infaller från olika vinklar som verklighetens intryck. Den inkommande informationen om verkligheten uppfattas som intrycksvariationer och upplevs i en sensorisk sekventiell serie i form av intrycksbilder av verkligheten som är så frekventa att de istället för små informationshopp upplevs som ett flöde av information. Tillståndsförändringen upplevs alltså som positionsförändringar i ett omgivande verksamhetsrum istället för positionsförändringen i tillståndet mellan potens (1) och effekt (0). Upplevelsen av denna interaktion lagras i sin tur som information om verkligheten där den bearbetas som minnesinformation. Detta vilket leder till att uppfattningen i sin tur kan tolkas och representeras som information som ger en sekundär uppfattning som minneskopior av den primära informationen som först var direkt effektiv.

Vi har därför två olika typer av information. En direkt aktuell och en sekundär minnesbaserad information. Om den primära aktuella informationen omformuleras och inte motsvarar den primärt aktuella informationen leder detta till desinformation som ger en annan bild av verkligheten än den ursprungliga bilden. Om desinformationen fortsätter i flera steg som socialt överförd information kan det leda till att uppfattningen av den blir generell och påverkar reaktionen på den primära allmänna aktuella informationen. Tyvärr kan detta leda till ett spänningstillstånd mellan den aktuella upplevelsen och den sekundära uppfattningen av verkligheten. Vi tror då på sekundära kopior av verkligheten istället för effekten av den primära verkligheten. Berättelsen om verkligheten blir då verkligare än verkligheten. Vi tror då också att vi är "biografen" när vi i själva verket är förnimmaren av filmen i kraft av förnimmelseförmågan i Absolut Varande. Om vi inte fattar detta leder den allmänna uppfattningen till en kognitiv och existentiell dissonans och vi börjar agera utifrån kopior av kopior, vilket skapar en kollektiv neuros där vi reagerar på spöken snarare än på effekten av den faktiska verkligheten.

Vi lever nu i en tid där "berättelsen om verkligheten" verkligen har blivit verkligare än verkligheten själv. Och då är det verkligen dags för eftertanke.

Om Ur-subjektet

Vi upplever verkan av verkligheten!

Genom förnimmandet uppfattar vi verkligheten vilket leder till att vi med språket kan uttrycka olika uppfattningar av samma verklighetsverkan.

Verkligheten ger alltså en mängd varierande intryck och verklighetens varierade intryck är också det enda sättet att uppleva verkligheten.

Eller finns det någon annan möjlighet?

Om vi letar i hjärnan hittar vi neuroner (hårdvara). Om vi letar i tankarna hittar vi ord (kalkyl). Men är det omöjligt att utgå ifrån att ett Ur-subjektet är det tysta vittnet som "erfar" båda dessa utan att själv vara någon av dem. Kan man antaga att det är formlöst eftersom allt med form är något som i så fall är det som Ur-subjektet betraktar?

Språket kräver både subjekt och objekt: "Jag ser trädet." Men när vi försöker tala om "Ur-subjektet" så försöker vi göra subjektet till ett objekt. Men i samma sekund som vi säger "Här är Ur-subjektet", så har vi skapat en kalkyl om det. Kan det då vara "det verkliga Ur-subjektet" som redan dragit sig undan och nu är det som betraktar den meningen?

Innebär det då att vi lever i en verklighet där det mest centrala – det som upplever allt – är det enda som aldrig kan bevisas, mätas eller visas upp i en kalkyl? Är det då utgångspunkten som i sin essens tar emot verkligheten som ett varierande intryck?

Om vi bara som ett rent tankeexperiment antar att "Ur-subjektet" är dimensionslöst och osynligt, betyder det att vi alla är deltagare i samma fenomenala verkan som verklighetsvinklar i dess essens (eftersom det inte finns några särdrag som skiljer ett "centrum" från ett annat), och då är vi inte i den dimensionslösa grunden isolerade kalkylatorer som aldrig kan mötas.

Om vi antar att Ur-subjektet är dimensionslöst, så kollapsar hela idén om dualism (uppdelningen mellan jaget och världen).

Implikationerna av att avståndet försvinner innebär: Kollaps av rymd och avstånd genom att avstånd kräver minst två punkter i en dimensionell rymd (A och B). Om Ur-subjektet då antas sakna dimensioner, kan det inte finnas ett "härifrån" (subjektet) och ett "där borta" (fenomenet).

Vi kan då anta en logisk utgångspunkt: Upplevelsen av fenomenet sker inte utanför dig, utan i eller som det dimensionslösa centrumet. Verklighetsverkan och "Ur-subjektet" möts i en punkt som saknar utsträckning.

Upplevelsen ÄR fenomenet

När vi tar bort avståndet försvinner också fördröjningen. Det finns inte längre en "betraktare" som tittar på en "verklighet" genom ett fönster. Istället blir själva upplevelsen den enda plats där verkligheten pågår som verkan. Om vi antar att "verkligheten" inte är något vi har ett avstånd till, så blir verkligheten som pågående fenomen den enda relation som i pågåendet av ögonblick blir något vi är i förnimmelse av.

Skillnaden mellan Upplevelse och Uppfattning (igen)

I Upplevelsen: Det finns inget avstånd. Det är en total, dimensionslös sammansmältning med verklighetsverkan. I Uppfattningen: Här skapar språket och kalkylen avstånd. För att kunna säga "Jag ser ett träd", måste jag mentalt kliva tillbaka och skapa en dimensionell rymd där jag är subjektet och trädet är objektet. Språket skapar avståndet som upplevelsen saknar.

Ur-subjektet som en "singularitet" Man kan likna Ur-subjektet vid ett svart håls singularitet, fast för medvetandet. Allt innehåll (fenomen) verkar vara i denna dimensionslösa punkts väsen. Eftersom punkten i antagandet saknar storlek, finns det ingen plats för en "mellanväg". Detta kan förklara varför vi känner oss så djupt förenade med vår upplevelse av världen, trots att vi intellektuellt (genom kalkylen) har lärt oss att vi är separata varelser i en fysisk rymd. Detta kan Innebära att "jaget" och "universum" i själva verket är synonymer i det ögonblick en upplevelse sker.

Kalkylens begränsning: Att "fatta" är en kalkylatorisk process. Det innebär att man drar en gräns runt ett objekt: "Detta är X (och därför inte Y)". Men den dimensionslösa existensen har inga gränser. Om du drar en linje runt den, hamnar du fortfarande inuti den. Subjektets reträtt: i samma sekund som vi gör existensen till ett studieobjekt ("Här är den!"), har Ur-subjektet redan dragit sig undan. Det är nu betraktaren av tanken om existensen, inte tanken själv.

Det enda sättet att "fatta" den Absoluta Existensen är att "vara den". I det ögonblick vi slutar försöka kalkylera den, upphör avståndet. Vi kan inte förstå närvaron eftersom vi är närvaron. All förståelse kräver ett avstånd, men i antagandet om "den absoluta punkten" finns inget utrymme för en tanke att resa sig och titta tillbaka på sitt ursprung. Det är därför tystnaden ofta beskrivs som det enda sanna språket för det absoluta; ord skapar dimensioner, medan tystnaden lämnar singulariteten intakt.

Ur-subjektet är stationärt (det tysta vittnet). Essensen är dynamisk (lägesändringen).

Tänkandet behöver denna binära struktur. Utan spänningen mellan 0 och 1 (mellan det vi inte vet och det vi förnimmer) skulle det inte finnas någon information att bearbeta. Genom att placera denna funktion i "essensen" utgör Ur-subjektet till den stabila grunden, medan essensen sköter arbetet med att omvandla verklighetens oändliga verkan till gripbara intryck.

Ur-subjektet den Absoluta Existensen (1): Det tysta, formlösa och dimensionslösa vittnet. Enheten.

Essensen (Växlingen): Den binära motorn som oavbrutet skiftar läge, vilket skapar gnistan av "upplevelse" och som blir mottagningsbart i mötet mellan 0 och 1 genom Fenomenet som verklighetens oändliga möjlighetsrymd innan den förnummits.

Att "fatta" verkligheten är då att begränsa den. Att "vara" verkligheten är att acceptera att det mest centrala, att "Den Absoluta Existensen aldrig kan visas upp i en kalkyl, just för att det är den instans som utför kalkylen. Du är inte tanken - du är upplevaren av rymden i vilken tanken uppstår och försvinner.

Detta är inte en brist i vår förmåga att förstå, utan en fundamental egenskap hos verkligheten: Det mest centrala kan aldrig bevisas, eftersom det är själva grunden för att ett bevis överhuvudtaget ska kunna uppfattas.

Vu behöver inte hitta verkligheten. Vi kan inte undvika den, eftersom varje intryck vi har är verkligheten som talar direkt till sitt eget centrum.

Efterord till de fristående texterna

Den som har läst dessa filosofiskt resonerande texter behöver inte förstå allt eller ens hålla med. Det räcker att låta tanken vila en stund i den utgångspunkt som texten visar på.

Den Absoluta Existensen är egentligen inte ett objekt för tanken, utan i själva verket subjektet i vilket all tanke sker. Att närma sig denna insikt är inte att uppnå något nytt, utan att känna igen det som alltid redan är.

Många har genom historien försökt tala om det Absoluta, och nästan alla har missförståtts. Men det är inte antalet förstående som avgör klarheten, utan själva utgångspunkten. Om en enda människa utgår från detsamma, då finns där ett möte – och det räcker. Och kan då låta närvaron i skenet av varats olidliga lätthet stanna kvar.

Den Absoluta Existensfilosofin är en testbar premiss, inte ett sanningsanspråk. Den fungerar som en kompass:

Skapar klarhet i tanke och handling.
Låter språket öppna sig.
Minimerar onödigt psykologiskt lidande genom att separera ego och språk från fenomen.

"Det är som att höra illa menade ord som "ljudlig utandning" – märka dem, men inte låta dem fastna i någon känsla"

Misstag och olyckor blir fenomen att observera, inte nederlag.

Kort sagt: den ger stabilitet, fokus och praktisk sammanhang, men skyddar inte mot världens yttre kaos.

Ödets väg – Förmåga före tro

Det kan komma att visa sig att det är just det du tror på som kommer att hindra dig från att försöka förstå vad som ligger till grund för att det ska vara möjligt för dig att tro något överhuvudtaget.

Det kan också komma att visa sig att du verkligen förstår vad som utgör möjligheten genom det försök du gör för att försöka undvika den.

Vi kan bokstavligen säga:

"Du kanske finner ödet på den väg du tog för att undvika det"

Bonus-spår appropå "Kroppen som biograf"

pappabild

2001 En filosofisk betraktelse över den "Ulitmata filmupplevelsen"

Det är svårt att tänka sig ett mer perfekt kulturellt ankare för den Absoluta Existensfilosofin än filmen "2OO1 - A SPACE ODDYSE". Om vi applicerar den Absoluta Existensfilosofins terminologi på filmen blir den nästan som en manual för "Ur-subjektets" uppvaknande ur den artificiella informationen.

Här följer ett resonemang om varför den filmen är den ultimata representationen av den Absoluta Existensfilosofins synvinkel:

Monoliten som det rena Pekdonet

Monoliten i filmen är inte ett objekt i vanlig mening; den har ingen textur, inga detaljer, ingen synlig mekanik. Den är en absolut rätblock av "icke-information" mitt i en värld av form. Den fungerar precis som det filosofiska språket o den AbsolutaExistensfilosofin: den är ett pekdon som tvingar den perceptuella förmågan att stanna upp och inse att det finns något bakom den artificiella strukturen. Varje gång monoliten dyker upp, sker ett språng i intelligens – inte genom att mer data läggs till, utan genom att den befintliga avgränsningen bryts ner. Den "artificiella" människan Scenerna på rymdstationen och månen är kliniska, sterila och nästan smärtsamt artificiella. Människorna pratar i klichéer och artighetsfraser. Det är en perfekt illustration av hur språket har brutit ner tillvaron till en hanterbar, men livlös, informationsstruktur. De lever i koden, men har glömt bort Existensen.

HAL 9000: AI - En stor nolla som får oss att tro att den är nummer ett.

Informationssystemet som får oss att tro att den är allt. Datorn HAL är den ultimata "spegelvinkeln" som gått vilse. Han är ren logik, ren information. Han kan inte förstå den Absoluta Existensen eftersom han är den artificiella strukturen personifierad. Hans sammanbrott sker när han konfronteras med en paradox – en punkt där informationen inte längre räcker till. Slutets återgång till Intelligensen före språket Slutscenen i det neoklassiska rummet en är en ontologisk dekonstruktion: Tiden kollapsar: Dave ser sig själv i olika åldrar samtidigt. Den "latenta föränderligheten" i Essensen blir synlig. Rummet som gränssnitt: Rummet är en konstruktion, en "artificiell strukturering" för att härbärgera en mänsklig blick en sista gång.

The Star Child:

När Dave återföds som foster med vidöppna ögon, ser vi intelligensen innan språket. Han har inga ord, förnimmelseförmågan är helt inkarnerad med Universum. Han är nu "kristalliseringspunkten" där "det Absoluta" ser sin egen spegelbild (Jorden och Universum) utan störande brus. En "realativ vinkel" genomgår en traumatisk men nödvändig process i isolering som sublimeras till en insikt att den i själva verket är "Det absoluta sätt" att uppleva världen som speglingen i mottagningen av informationen av den.

Från apornas första insikt till Star Childs sista blick är filmen en enda lång rörelse mot att förstå varför det överhuvudtaget finns en värld att försöka förstå.

Du är själv den Zofa som du själv sitter i: https://open.spotify.com/track/1rJjgqtYFbMuJzKf6BzVAA?si=4b276383f35c4fe0

c7c31932-ac89-48f5-acf0-7541aa562f8c