Fristående texter

Nedan följer ett antal fristående filosofiskt resonerande texter som alla har sitt ursprung ur den Absoluta Existensfilosofin

Att tala klarspråk

• Klart språk är vi nödvändigt: Det är viktigt att skilja tydligt på de filosofiska begreppen och använda dem på ett konsekvent sätt för att undvika förvirring och missförstånd.
• Begreppsklarhet är nyckeln: Genom att vara tydlig med vad vi menar med begrepp som Existens, Essens och Fenomen kan vi undvika att hamna i okkarheter och istället ha en meningsfull diskussion.
• Precision är viktigt: Vi måste vara precisa och tydliga i användningen av dessa begrepp för att säkerställa att vi talar om samma sak.

Om vi inte har våra tankar klara så blir vårat tal otydlig och dunkelt, och "det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta"!

Vi måste alltså tala klarspråk annars förstår vi inte varandra.

Språk, förnimmelseförmåga och nivåordning i förståelsen av verkligheten

Språket fungerar som ett redskap genom vilket människan kan urskilja, beskriva och räkna ut det som är nödvändigt att förhålla sig till i den fenomenala verkligheten. Genom språket kan vi dela erfarenheter av faktiska förhållanden, men också ta del av beskrivningar av förhållanden som vi själva ännu inte har erfarit. På så sätt möjliggör språket att vi kan greppa det andra redan har greppat, förutsatt att detta har uttryckts klart och tydligt.

Genom språket kan vi också ifrågasätta vad andra säger sig ha greppat. Vi kan pröva logiken i deras resonemang, undersöka deras utgångspunkter och ompröva vilka tänkta antaganden som används för att begripa den fenomenala verkligheten. Det är här det filosofiska tänkandet uppstår som en nödvändig följd av den fenomenala utvecklingen: när språket blivit tillräckligt precist kan det riktas mot sina egna förutsättningar.

Denna utveckling sker helt och hållet på den fenomenala nivån. Om vi antar att Förnimmelseförmågan realiseras genom fenomenet så förfinas den över tid i takt med den biologiska, neurologiska och kulturella utvecklingen. Men själva förnimmelseförmågan i sin grund – som förutsättning för all erfarenhet – förändras inte. Den är oförändrat bestående till sin natur, även om dess uttryck blir alltmer differentierade.

Än mindre förändras den oförändrat bestående Absoluta Existensen, förstådd som det oförändrat bestående varat. Antagandet om Existens, tänkt som Absolut, kan inte definieras i termer av egenskaper, delar eller relationer utan att samtidigt reduceras till något fenomenalt. Den utgör inte ett objekt för förnimmelsen, utan den nödvändiga förutsättningen för att något överhuvudtaget kan framträda som fenomen.

Här uppstår också en grundläggande risk: försöket att föreställa sig den existentiella nivån, trots att detta inte är möjligt om existensen är Absolut. Varje föreställning – oavsett om den gäller en existens tänkt som bestående av delar eller som ett enda objekt – gör det Absoluta relativt. Själva akten att föreställa sig något förutsätter en betraktare som står utanför det som föreställs, och därmed uppstår omedelbart en relation. I samma ögonblick är existensen inte längre Absolut, utan relativ till den som föreställer sig den.

En Absolut Existens kan därför inte tänkas, avbildas eller föreställas utan att förlora sin absoluta karaktär. Den kan inte vara mer eller mindre, större eller mindre, inneslutande eller uteslutande. Den kan endast antagas vara det oförändrat bestående varat som den Är.

Barnets utveckling ger ett tydligt exempel på denna nivåordning. Det nyfödda barnet erfar antagligen verkligheten utan uppdelning, utan begreppslig fragmentering. Förnimmelsen förefaller vara helhetsmässig. Först genom språkets inträde introduceras distinktioner, namn, skillnader och relationer. Med språket lär sig barnet att världen består av "saker", av olikheter och av separata objekt. Den ursprungliga "allt är ett"-upplevelsen försvinner då ur det explicita minnet, inte nödvändigtvis för att den upphör, utan för att den täcks över av språkets struktur.

Här blir också risken för begreppsförväxling tydlig. Om man inte upprätthåller en klar nivåordning mellan Existens, Essens och Fenomen kan dessa sammanblandas i det filosofiska tänkandet. Ett vanligt exempel är föreställningen att universum består av oförändrat bestående odelbara och i sig döda byggstenar (liknande ett LEGO av LEGO-bitar) som tillsammans bildar föremål i ett redan existerande tomrum. I detta tänkesätt behandlas det fenomenala innehållet – atomer, fält eller partiklar – som om de vore existensens grund, snarare än som fenomen som framträder inom existensen.

Denna sammanblandning förstärks ytterligare av upplevelsen av universum som en helhet bestående av delar. Helheten tolkas då som summan av sina komponenter, istället för att förstås som en fenomenal föreställning inom en redan given existens. När detta sker kollapsar nivåordningen: fenomenet misstas ibland för existens, och essensen – förmågan att uppleva – förväxlas med själva existensen."

Språkets styrka – dess förmåga att särskilja och strukturera – blir då samtidigt dess risk. Utan noggrann reflektion kan språket och föreställningsförmågan tillsammans leda till att det oförändrat bestående förväxlas med det föränderliga, och att det som endast framträder i förnimmelsen tas för det som ytterst är.

GUD som språkbegrepp

Vad innebär det om man behöver tala om GUD sett ur den Absoluta Existensfilosofins utgångspunkt?

Om man behöver tala om "GUD" så måste man tala om att man utgår ifrån "GUD som Existens" för att kunna fokusera på "Naturen i stort" och som en deltagare av "GUDs grundläggande Natur".

I den meningen behöver man kunna tala om "GUD som Existens", inte för att beskriva "GUD", utan för att markera "Utgångspunkten". Utan den markeringen blir fokus lätt förskjutet till "Naturen i stort" som något självständigt, snarare än som Fenomen.

Genom att utgå från "GUD" som antagen Absolut Existens hålls följande klart:

• Naturen i stort förstås inte som grund, utan som realisation.
• Deltagandet i "Naturen i stort" (Universum) förstås som ett deltagande i GUDs grundläggande Natur, inte i något skilt eller yttre.
• Perspektivet ligger på relationen: Existens → Essens → Fenomen.

Att tala om GUD här fungerar alltså inte som personifiering, utan som en orienteringspunkt som gör det möjligt att tala om Naturen i stort i rätt ordning och utan att förlora dess beroende av den grundläggande Existensen.

GUD, antaget som den Absoluta Existensen, är därmed inte något som kan delas, analyseras eller bestå av komponenter, utan utgör den odelbara förutsättningen för att något överhuvudtaget kan framträda som delat.

Problem och problemlösning

Relativa problem och relationella problem

Alla problem är relativa och har därför en lösning. Har inte problemen en relativ lösning så är det heller inget relativt problem som går att lösa, och därmed inget relativt problem.

Att ett problem är relativt innebär att problemet är nödvändigt återkommande.

De naturbaserade problemen hänger med nödvändighet ihop med kroppsliga behov: luft, vatten, fast föda, värme, rörelsefrihet, självförsvar och ljus.

Det relationella problemet gäller fortplantning. Ett samlag måste alltså med nödvändighet, för både avkommans del och för det relationella, ske i ett ömsesidigt samförstånd.

Konflikter mellan könen

Konflikter mellan könen kan ofta ses som ett kommunikationsproblem som bygger på både biologiska och sociala skillnader. Män kan vara mer handlingsinriktade och vilja lösa saker direkt, medan kvinnor ofta är mer relations- och omvårdorienterade. Om en kvinna uttrycker oro kan en man uppfatta det som kritik, medan kvinnan kan uppleva att mannens sätt att agera är hänsynslöst. Dessa missförstånd kan skapa spänningar utan att bero på några absoluta egenskaper hos män eller kvinnor. Konflikter uppstår när olika syn på ansvar och problemlösning möts, men de flesta uppgifter avgörs bäst av erfarenhet och kompetens, inte kön.

Det Absolut Existentiella Problemet

Ett absolut problem har ingen lösning i sig självt; alla problem är relativa och beror på hur företeelser hänger ihop. Det existentiella problemet handlar om olika antaganden om verkligheten och kallas filosofiskt problemtänkande. Med insikt om tillvarons tillfällighet uppstår den absoluta frågan: varför finns något alls, och vad pekar begreppet Existens mot?

Frågan om Moral

Kan den Absoluta Existensfilosofin säga något om moral och vad som är rätt och fel utan att utgå från religion eller heliga skrifter?

Enligt den Absoluta Existensfilosofin så är det vi upplever som gör ont något vi till största del ska undvika och det som gör gott ska vi hantera med varlighet.

Att koppla rätt och fel till begreppen gott och ont kan däremot få ödesdigra konsekvenser.

De relativa problemen som ständigt är återkommande måste hanteras på ett sätt som varken skadar oss själva eller omgivningen då vi också kommer att drabbas av de negativa följdverkningar vi orsakar omgivningen oavsett om det handlar om naturen i stort eller i smått.

(Här har vi den gyllene regeln som ingen med sunt förnuft kan ifrågasätta.)

Om vi vill skilja det goda från det onda så kommer vi att lägga all vår tid och kraft på att bekämpa det onda.

Om vi istället ser verkligheten som ett fenomen både på gott och ont så söker vi det goda och undviker det som gör ont.

Och då skulle man också kunna tänka att det som är gott är det som bekräftar samhörigheten, och det som är ont är det som förnekar samhörigheten.

I den Absoluta Existensfilosofin så visar sig Fenomenet Universum i form av en samordnad verklighet som förnimmelseförmågan förhåller sig till genom de olika synvinklar som förekommer i fenomenet.

Fenomenet skulle på detta sättet kunna ligga inom spänningsfältet mellan förmågan och realiseringen i form av mottagandet av verklighetens intryck av former.

Skillnaden i spänning och avspänning gör variationen i upplevelsen av verkligheten till en möjlig upplevelse.

Förnimmelseförmågans utgångspunkt mot fenomenet sker genom olika former av motstånd som måste hanteras för att inte onödigt lidande ska uppstå.

I den Absoluta Existensfilosofin så antas en Absolut Existens vara förutsättningen som bär förmågan till fenomenets framträdande på grund av sin natur som förnimmelseförmåga.

Förutsättningen för att uppleva tillvaron antas ligga i själva förnimmelseförmågan som naturen bakom verklighetsmedvetandet.

Att då vilja ha en relation till det som möjliggör relationer är enligt den Absoluta Existensfilosofin omöjligt då det som möjliggör relationer också är det som upplever relationer i fenomenet.

Om man tror att det går att ha någon annan relation än den mellan förmågan till upplevelse och upplevelsen av verkligheten så innebär det att man kommer att leta efter källan som uttrycker verkligheten och tro att det går att ha en relation till den istället för att uppleva relationen till verkligheten som källan fenomenalt ständigt uttrycker och där en samhörighet i ömsesidigt goda förhållanden är möjliga som upplevelser, och detta ska man inte missa att uppleva.

Det Absoluta och fenomenets framträdande

Det Absoluta är självbärande och odelbart, och förändring uppträder endast fenomenalt genom förnimmelseförmågan. Fenomenen låter oss uppleva och förstå Existens, men förändringen påverkar inte Existensens odelbarhet. En dynamisk modell kan bara illustrera dynamik, men kan inte förklara Existensens självbärande natur – något den Absoluta Existensfilosofin klarar.

Den absoluta problemlösningens relationella natur

Nyckeln till att förstå problemet ligger i samspelet mellan Existens, Essens och Fenomen. Existens är den oföränderliga grunden för allt som är; Essens är förnimmelseförmågan, genom vilken medvetandet uppstår; och Fenomen är det ständigt skiftande fält där denna förmpga realiseras och ger medvetandet uttryck i tid och rum. Insikten kommer inte genom att hitta ett enkelt svar, utan genom att se hur dessa tre nivåer är oskiljaktigt förenade.

En filosofiskt vetenskaplig reflektion över begreppen Abstrakt och Konkret i relation till Existens, Essens och Fenomen

I relation till Existens, Essens och Fenomen kan det abstrakta och konkreta förstås som två perspektiv på samma verklighet. Det konkreta – Existensen och dess Essens – är oföränderligt och självbärande, medan Fenomenet är temporärt konkret och upplevs genom förnimmelseförmågan. Det abstrakta uppstår när medvetandet isolerar fenomenet från dess grund, men när det återförs till Existensen och Essensen blir även det till synes abstrakta meningsfullt som uttryck för det Absoluta.

Tillägg om begreppet Helhet i relation till det oförändrat bestående varat

I den Absoluta Existensfilosofin får begreppet Helhet aldrig förväxlas med Existens. Helhet beskriver relationer och samspel mellan fenomen, medan Existensen är det oförändrat bestående varat – självbärande och odelbart. Att låta Helheten syfta på Existensen gör det absoluta relativt och leder till en intellektuell konstruktion, inte en förståelse av det Absoluta.

Verklighet, inbillning och förnimmelseförmågan

Tror du att din Existens är verklig eller ren inbillning? Tror du att du är vaken, eller att du sover och allt är en dröm? Tror du, när du uppfattar universum som fenomen, att det du uppfattar är ett fenomen eller en inbillning?

Dessa frågor är ledande och axiomatiska. De syftar inte till att övertyga, utan till att väcka den självevidenta insikten att själva frågandet redan förutsätter ett varande – en Existens – som inte kan vara inbillad.

Verklighet och inbillning

I vardagsspråket ses ofta verklighet och inbillning som motsatser. Men denna motsättning blir meningslös om vi utgår från att verkligheten inte kan existera oberoende av subjektet. Förnimmelsen är inte något som sker i en värld, utan själva världens skeende i medvetandet.

Att inbilla – i ordets ursprungliga betydelse – betyder att forma en bild i sinnet. På tyska heter det einbilden, på engelska imagine. Det engelska ordet saknar den nedsättande ton som det svenska inbilla fått; det bär snarare på en skapande innebörd – förmågan att föreställa sig och göra möjligheter synliga innan de manifesteras.

Verklighetens beroende av medvetandet

Om verkligheten inte kan vara oberoende av subjektet, betyder det att förnimmelsen är den punkt där Existens och Fenomen sammanfaller. Det finns inte två skilda plan – ett yttre objekt och ett inre medvetande – utan ett och samma skeende betraktat ur två aspekter: det varande (Existens) och dess medvetenhet om sig själv (Essens).

Därmed kan varken verkligheten eller upplevelsen av den beskrivas som inbillning. Förnimmelsen är verkligheten i sitt pågående uttryck.

Slutsats

Det vi kallar universum är inte en yttre värld som existerar oberoende av betraktaren, utan det fenomen genom vilket Existensen förnimmer sig själv. Att förstå detta innebär att upphöra att tala om verklighet och inbillning som motsatser. Verkligheten är inte något som behöver bevisas – den är den självevidenta grunden för varje förnimmelse, varje tanke, varje bild.

Om Antaganden i allmänhet och i synnerhet

Börja med den Absoluta Existensen som ett antagande, inte vilket antagande som helst, utan det Absoluta Antagandet per definition, och därför inte en föreställning. Det beskriver inga egenskaper och ingen form, utan pekar endast på den nödvändiga förutsättningen för att förnimmelse, tanke och själva handlingen att anta någonting överhuvudtaget ska kunna äga rum.

Därifrån visar sig de föreställande antagandena som motsägelsefulla försök att beskriva något inom det fenomenella:

• antagandet att allt blivit till ur ingenting
• antagandet att medvetande uppstår ur materia
• antagandet att slumpen kan vara en grundprincip
• antagandet att tiden är något som rör sig
• antagandet att universum expanderar i något
• antagandet att individen står för sig själv
• antagandet att utveckling har riktning eller syfte
• antagandet att logik kan framträda ur ologik
• antagandet att moral är absolut trots föränderliga uttryck
• antagandet att fri vilja finns eller inte finns som ett absolut faktum
• antagandet att universum är ändligt
• antagandet att universum är oändligt

Dessa antaganden är föreställningar om något fenomenalt och kan därför alltid motsägas av andra föreställningar som uttrycker motsatsen. De saknar nödvändighet och är beroende av fenomenala former som kan skifta, ersättas eller förnekas.

Skillnaden blir därmed tydlig: Det Absoluta Antagandet saknar fenomenal bild och fenomenalt innehåll. Föreställningen om det absoluta försöker däremot ge det en form och blir därför relativ så fort den uttrycks.

Samtidigt måste vi använda vår fenomenala föreställningsförmåga i ett mycket kort tankeexperiment där en objektiv bild endast fungerar som ett första steg. Den hålls precis så länge att den kan övergå i en subjektiv insikt där rörelsen går från ett betraktande till ett deltagande. I det skiftet framträder den upplevda helheten i fenomenet och den begreppsliga helheten mellan Existens, Essens och Fenomen visar sig som ett ömsesidigt förhållande snarare än tre åtskilda delar.

När den upplevda helheten i fenomenet framträder och den begreppsliga helheten mellan Existens, Essens och Fenomen inte längre uppfattas som tre nivåer utan som en och samma relation, blir det tydligt varför de fenomenala föreställningsantagandena faller isär. De försöker beskriva något inom det fenomenella utan att se att beskrivandet i sig redan verkar genom en förmåga som inte är fenomenal.

Det är här den Absoluta Existensen som antagande visar sin funktion: inte som innehåll, inte som teori, inte som modell, utan som grunden för förnimmelseförmågan. När detta hålls klart framträder också det faktum att den fenomenala föreställningsförmågan inte ska bortförklaras eller avvisas, utan användas exakt så långt den bär – och sedan lämnas när den subjektiva insikten tar vid.

Det korta tankeexperimentet fungerar därför som en brygga mellan två sätt att uppleva: först genom en objektiv bild lokaliserad i det fenomenella, därefter genom själva deltagandet i det relationella där förnimmelsen framträder som en direkt funktion av existensen. I denna övergång blir skillnaden mellan det Absoluta Antagandet och de fenomenala föreställningsantagandena inte bara intellektuellt förståelig, utan direkt upplevbar i förnimmelsens verkan.

När detta inträffar upphör behovet av att föreställa existensen, eftersom existensen inte längre behandlas som ett objekt bland objekt. Den framträder istället som den nödvändiga förutsättningen för att fenomen och essens ska kunna urskiljas, begreppsliggöras och upplevas. Och i samma rörelse blir det tydligt varför de motsägelsefulla föreställningsantagandena aldrig kan beskriva något absolut: de befinner sig alltid inom det fenomenella, medan det Absoluta Antagandet pekar mot det som gör fenomenalitet möjlig.

Detta gäller även de religiösa föreställningarna. Även blinda, bokstavliga eller naiva trosföreställningar är fenomenala: de beskriver något, tillskriver det form, intention eller egenskap, och är beroende av språkliga bilder. De varierar över kulturer och tider och kan motsäga andra föreställningar. De är inte absoluta utan hör till samma kategori som de andra fenomenala antagandena. Detta är inte en värdering utan en logisk distinktion: allt som ges form, vilja eller personlighet befinner sig i det fenomenella, medan det Absoluta Antagandet pekar mot det som möjliggör fenomenalitet.

Vilseledda eller avsiktsdrivna handlingar

En analys av handlingars ansvar och deras förhållande till verklighetsförankrat tänkande och skillnaden mellan rena galenskaper och ett verklighetsförvrängt tänkande

1. Medvetet agerande mot bättre vetande

Den första formen av galenskap ligger i handlingar där individen vet konsekvenserna, men ändå väljer att agera i strid med detta vetande. Här är ansvaret tydligt: individen kan inte skylla på okunskap eller missförstånd. Det är därför handlingar av detta slag leder till juridiska påföljder som böter eller fängelse.

2. Verklighetsfrånvänt tänkande

Den andra formen handlar om människor vars tankar är frånvänt verkligheten. Deras handlingar är logiska inom deras eget interna ramverk, även om de utifrån majoritetens perspektiv kan verka absurda eller riskfyllda. Eftersom individen saknar förmåga att förstå konsekvenserna på samma sätt som andra, blir straffet inte juridiskt utan handlar om vård och stöd. Ansvar och skuld förskjuts här från vilja till förmåga.

3. Det manipulerade ramverket

I den tredje zonen handlar individen: – inte från egen klarsyn, – inte från verklighetsfrånvänt tänkande, – utan från ett övertaget ramverk skapat av auktoritära tolkningsföreträdare.

Personen blir ledd att utföra handlingar som betraktas som "galenskaper", men påföljden beror på ramverkets natur:

• Normala krigssituationer: handlingarna är kopplade till försvar mot angrepp eller territoriella hot. Endast rena krigsbrott straffas; individen hålls annars inte ansvarig på samma sätt.
• "Heliga krig" eller handlingar som skapar skräck via mellanhand: dessa handlingar leder ofta till fängelse eftersom individen utnyttjas för terrorhandlingar.
• Kombinerade ramverk med politiskt-territoriella och religiösa anspråk: dessa konflikter blir nästan oöverstigliga eftersom ramverken förstärker varandra emotionellt och normativt, vilket gör det svårt att särskilja ansvarsgränser.

Här syns tydligt hur det enskilda ansvaret formas av ramverkets art, komplexitet och legitimerande kraft, samtidigt som individen själv inte agerar mot bättre vetande.

4. Tänkande utifrån det oförändrat bestående och poängen med detta

I kontrast till de tre första nivåerna står ett fjärde tillstånd: här utgår tänkandet från det oförändrat bestående varat som ett Existerande Absolut Subjekt, vilket är utgångspunkten i den Absoluta Existensfilosofin.

Då blir resultatet att:

• tanken "skenar" inte,
• tvångstankar får inget fäste,
• problemlösningar framträder som självevidenta.

Det är ett stabilt och balanserat tänkande där ingen manipulation, inget verklighetsfrånvänt perspektiv och ingen viljemässig överträdelse behövs för att förstå eller handla. Allting följer direkt ur utgångspunkten, vilket gör både resonemang och handlingar naturliga och effektiva.

Konfliktens uppkomst och upplösning i relation till identitetens placering

1. Pengar som uttryck för förändringsförmåga

Pengar är knutet till förmågan till förändring, och denna förmåga är i sin tur beroende av en överenskommelse om vilken förändring som ska göras. Den som har pengar har därför makt att förändra, och benämns som någon som har en stor förmögenhet — i betydelsen stor förmögenhet till förändring.

Förmögenhet är alltså kopplat till tillgångar som kan omsättas till förändring. Dessa tillgångar uppstår genom överenskommelser mellan individer och är ytterst beroende av naturens resurser och deras möjlighet att omvandlas till överenskomna förändringar.

Tillgångarna måste ha en viss beständighet över tid. Ju längre de håller och ju svårare de är att få tag på, desto högre värde tillskrivs de och desto större förändringsförmåga representerar de. Diamanter är ett exempel på hur lång hållbarhet i kombination med knapp tillgång skapar ett högt värde och en stor potential till förändring när de omsätts i överenskommelser.

2. Förändring, beständighet och den filosofiska grunden

All förändringsförmåga måste vara knuten till något som själv är föränderligt. Därför kan den aldrig förenas med något som är oförändrat bestående. Det oförändrat bestående fungerar här som ett filosofiskt begrepp — ett antagande om att för att något ska kunna förändras, måste det finnas något i botten som inte förändras, och som gör själva förändringen möjlig.

Förhållningsförmåga och förändringsförmåga blir därmed två olika fenomen: – Förändringsförmågan verkar genom att påverka det som kan ändras. – Förhållningsförmågan verkar genom att kunna ta emot och förnimma denna förändring.

Förnimmelseförmågan är den grundläggande förmåga som allt annat vilar på. Den måste vara knuten till något oförändrat bestående, vilket innebär att förnimmelseförmågan i så fall är detta oförändrat beståendes egen natur. Om det oförändrat bestående inte kan ändras alls, måste all förändring som kan uppfattas uttryckas inom förnimmelseförmågan själv. Förnimmelsen blir då både möjligheten till förändring och det uttryck som gör förändringen verklig.

3. Fixering vid pengar som förväxling av två nivåer

När fokus hamnar på pengarnas möjligheter till förändring blir det lätt att bli fixerad vid den förmåga som pengar representerar, snarare än att intressera sig för själva uttrycksgrunden för all föränderlighet.

Innan insikten om det oförändrat bestående har slagit igenom, framstår föränderligheten som det enda som existerar. Då blir pengar — som är ett sätt att styra föränderligheten — ett centralt mål. Fixeringen förstärks eftersom pengar erbjuder inflytande över den pågående förändringen i den riktning man själv önskar.

Men när insikten om det oförändrat bestående varat väl uppstår, förändras utgångspunkten. Då förskjuts uppmärksamheten från viljan att styra förändringar till förmågan att förhålla sig till dem, eftersom förhållningsförmågan upplevs som mer grundläggande än något försök att kontrollera föränderligheten.

4. Den bibliska motsvarigheten: två herrar och två oförenliga riktningar

Problemet är inte religiöst i sin natur, men det finns formulerat i Bibeln som omöjligheten att tjäna två herrar samtidigt. I den texten personifieras det oförändrat bestående varat som Gud, medan pengarnas förändringspotential personifieras som Mamon.

Logiken bakom denna motsättning beror på att två motstridiga förändringsviljor inte kan tillfredsställas samtidigt utan kompromisser. På samma sätt kan inte identiteten riktas både mot det förändringsstyrande och det förhållningsbärande på en och samma gång utan att skapa splittring. Identiteten måste ha en primär utgångspunkt för att inte dras isär av två oförenliga principer.

5. Konflikter som uttryck för kolliderande viljeinriktningar

När identiteten inte vilar i närvaro som deltagare i förnimmelseförmågan uppstår lätt konflikter — både inre och yttre.

De yttre konflikterna handlar ofta om pris, värde, ägande och rätt att påverka förändringens riktning. Varor och tjänster kräver att båda parter kompromissar tills båda kan acceptera resultatet. Ju större förmåga att förhålla sig till förändringarnas konsekvenser, desto lättare blir det att nå ett avslut.

De inre konflikterna uppstår på identitetsnivå: – Om identiteten ligger i det fenomenala jaget, blir förändringsviljan central och leder till att alla motstridiga viljor upplevs som hot. – Om identiteten ligger i förnimmelseförmågan, blir förhållningsförmågan mer framträdande, vilket minskar behovet av att styra förändringsförloppet.

6. Konfliktens kärna: förändringsförmåga kontra förhållningsförmåga

I grunden handlar det om möjligheten att lösa de konflikter som ständigt uppstår mellan stridande parter. Oavsett om striden är inre eller yttre rör den samma fråga: Vem ska ha rätten att besluta om förändringsarbetet?

Och om någon påverkas negativt av den förändring som drivs fram — hur ska kompensationen se ut för att konflikten ska upphöra?

Det slutgiltiga vägskälet formuleras i identitetens placering: – Ligger identiteten i förändringsförmågan blir konflikterna intensiva och kompromisser smärtsamma. – Ligger identiteten i förnimmelseförmågan blir konflikterna lättare att bära eftersom man redan befinner sig i den grund som gör förändring möjlig överhuvudtaget.

Essensens spegling: Om fenomenets nödvändiga framträdande

När vi utgår från det Absoluta, oförändrat bestående varat, framträder fenomenet endast i relation till dess Essens – förnimmelseförmågan. Fenomenets framträdande är inte ett resultat av slump eller en yta för händelser; det är en nödvändig spegling som bär den polaritet som gör skillnader möjliga. Spänningen mellan fenomenets delar är inte något som kan upphöra eller uppstå från ingenting, utan är själva uttrycket för det oförändrat bestående varats verksamma Essens.

Vetenskapens kvantfält framställs däremot som ett grundlöst medium. Fluktuationerna beskrivs som spontana rörelser, intrassling och korrelationer, men utan att spänningen som möjliggör skillnader framträder. Det finns inga primära poler, ingen nödvändig relation som ger upphov till fenomenet; allt verkar sväva på ett neutralt, självständigt fält. Fenomenet blir då paradoxalt: det framträder som om det hade existens, men saknar en grund för sin egen framträdande struktur.

I kontrast till detta, inom den Absoluta Existensfilosofin, uppstår fenomenet som ett spännings-fenomen: varje skillnad, varje spegling, varje intrassling är nödvändigt och oundvikligt. Speglingen är inte ett tillfälligt resultat av fluktuationer i ett fält, utan uttrycker den oförändrat bestående Essens som bär alla fenomen. Höger/vänsterspegling, plus/minus, hane/hona – dessa uttryck blir konkreta manifestationer av spänningen som är grundläggande för existensen av det framträdande fenomenet. Intrassling, korrelationer och ömsesidigt beroende är därför inte mysterier som saknar förankring, utan direkta uttryck för Essensens nödvändiga struktur.

Realisation av förnimmelseförmågan: Essens → Spänning → Fenomen

Om vi antar att förnimmelseförmågan är oförändrat bestående och att den har en inneboende riktning mot realisation, så kan vi tänka oss att en spänning uppstår mellan dessa två aspekter. Denna spänning är inte fysisk utan logisk och fenomenologisk, och kan fungera som drivkraft för fenomenets framträdande.

Om vi vidare antar att detta spänningsmomentum kan tänkas som ett fält, så skulle händelsekvantiteter kunna manifesteras inom detta fält. Dessa kvantiteter är temporära och skiftande, men deras framträdande kan då förstås som nödvändigt kopplat till Essensens spänning. När de realiseras, skulle de framträda som spegelfenomen, som reflekterar Essensens struktur och riktning, och möjliggör kontinuitet och relation mellan efterföljande fenomen.

Under dessa antaganden kan vi tänka oss att fenomenet aldrig framträder som självständigt, utan alltid som ett nödvändigt uttryck för Essensens spänning. Det skulle då vara realisationen av förnimmelseförmågans potential, och varje observerbart händelseförlopp kan betraktas som en manifestation av denna hypotetiska logiska struktur. På detta sätt kan vi konceptualisera en obruten kedja: Essensen möjliggör spänningen, spänningen driver realisationen, och fenomenet är resultatet genom spegling.

Skillnaden blir tydlig: där vetenskapen beskriver ett fält utan grund, där fluktuationer verkar uppstå ur ett neutralt ingenting, visar den Absoluta Existensfilosofin att fenomenets ordning, polaritet och intrassling är ofrånkomliga konsekvenser av varats Essens. Fenomenet framträder inte som något självständigt, utan som nödvändigt uttryck för den oförändrat bestående Essensens spänningsstruktur.

I den Absoluta Existensfilosofin så är Universum det pågående fenomenet: essensen realiseras som skillnader som vänds tillbaka till den enda förnimmelseförmågan, i ett obrutet, sekventiellt spänningsmomentum.

Vilja eller Nödvändighet

Frågan om huruvida det finns ett val baserat på förnimmelseförmågans riktning från förverkligande till medvetande är felaktigt ställd.

Ett upplevt motstånd krävs faktiskt för att medvetandet överhuvudtaget ska kunna förverkligas.

Det förverkligade medvetandet kan endast upplevas i form av upplevelsen av materia som motstånd.

Om förnimmelseförmågan är medvetandets potential, finns det en riktning och drivkraft från potentialen till förverkligande på samma naturliga sätt som ett frö har potentialen att utveckas till en växt. Fröet har inget val eftersom det är förutbestämt.

Då kan medvetandet förverkligas i form av materia och då handlar det inte om en vilja eller ett fritt val. Viljan skulle då ha handlat om valet mellan förverkligande eller inte, men utan ett förverkligat medvetande skulle vi inte ens ha kunnat upplevt någonting alls. Därav nödvändigheten av förverkligandet av medvetandet. Således finns det inte ens en föreställning om ett orealiserat medvetande eftersom medvetandet är den förverkligade föreställningen. Det verkliga valet ligger endast i om den speciella verklighetsvinkeln är intresserad av att förhålla sig till verkligheten eller inte.

Vad som borde vara en möjlighet

"Essensen hos det oförändrat bestående varat borde vara det som visar sig i form av den spänning som universellt kröker rummet tillbaka till sig.själv.

Det verkar som om universum är en naturs prompta nödvändighet för upplevelse överhuvudtaget. Naturen av något absolut oförändrat bestående.

"Så verkar det vara att Existensen som odelad och oföränderlig, genom Essensen är direkt närvarande och bärare av den nödvändiga spänningen som frambringar Fenomenet, där Helheten uppstår i en evig cykel av spänning och avspänning som löses genom en universell krökning tillbaka till sig själv som ger kraften till universums evighetsfenomen."

Ödets väg – Förmåga före tro

Det kan komma att visa sig att det är just det du tror på som kommer att hindra dig från att försöka förstå vad som ligger till grund för att det ska vara möjligt för dig att tro något överhuvudtaget.

Det kan också komma att visa sig att du verkligen förstår vad som utgör möjligheten genom det försök du gör för att försöka undvika den.

Vi kan bokstavligen säga:

"Du kanske finner ödet på den väg du tog för att undvika det"

Det som utgör möjligheten för att försöka undvika någonting överhuvudtaget är nämligen Förnimmelseförmågan!

Allt börjar med förnimmelseförmågan – självevident och omöjlig att ifrågasätta. Den är alltid närvarande och aktiv, och utgör Existensens Essens. Den är inte något som uppstår; den är själva kapaciteten att erfara, att relatera och att interagera med fenomen.

Fenomenen är det medium genom vilket förnimmelseförmågan verkar av ren nödvändighet och kröks och vänds tillbaka till sig själv. De är inte separata objekt, utan nödvändiga manifestationer av förnimmelseförmågan. Fenomenen kan vara universum på avstånd, jordytan under fötterna, eller vår egen kropp – allt som kan upplevas.

När vi betraktar fenomenets sammanhang "inifrån" upplevs subjektet, som inte uppstår utan är förnimmelseförmågan själv i interaktion med fenomenen. På detta sätt framträder insikten: Existens = Subjekt, men utan att begreppen Existens och Essens blandas ihop trots att de klassiskt historiskt alltid har gjort det spontant vid första anblicken.

När denna ordning förstås kan vi ställa Existensen som Absolut Förutsättning – en bokstavligt existerande punkt utan yttre delar – i relation till fenomenen. På detta sätt förblir det Absoluta intakt, och vi ser:

• Existensen är det som är.
• Essensen / förnimmelseförmågan är vad det som är är.
• Fenomenen är manifestationerna av förnimmelseförmågan.

Om vi skiljer förutsättning från föreställning och håller denna struktur strikt, försvinner förvirringen och det blir klart hur det Absoluta, fenomenen och subjektet hänger ihop.

Tystnadens problem

En liten omplacering av tre välkända filosofiska begrepp kan leda till total tystnad eller motstånd, trots att det filosofiska resonemanget är logiskt självklart. Det som saknas hos den som får höra ett ordningsförslag som avviker från den etablerade oklara ordningen är det mentala stödet för den föreslagna ordningen.

Därför blir det tyst, och om någon försöker pröva logiken, blir konsekvenserna så drabbande att fullständig tystnad eller totalt avvisande inträffar.

Det "Mänskliga" Humanistiska Alternativet

När Humanismen förskjuter ansvaret för mening och det fenomenala till människan själv, men ignorerar naturen och dess nödvändighet, uppstår ett svek mot den absoluta grunden som möjliggör deras egen existens och förnimmelse.

Med andra ord: genom att inte erkänna och förhålla sig till det som gör deras tillvaro möjlig, bryter humanismen mot själva villkoren för sin egen existens.

Detta förstärker paradoxen: människan är både GUD över sitt fenomenala ansvar och samtidigt frånkopplad från fundamentet som gör detta ansvar meningsfullt.

Humanismen har själva tagit ansvaret för mening från någon Absolut grund, men ignorerat naturen och dess existens.

Resultatet blir att barnen ärver en tomhet, ett fenomen utan nödvändig grund och en avlivad natur.

Dessa barn måste nu själva förhålla sig till, tolka och "leka" med denna tomhet, utan någon given riktning eller mening.

Det fångar precis paradoxen: frihet att skapa mening kombinerad med frånvaro av en grund för upplevelse och förnimmelse.

Barnen ärver en tomhet, en avlivad natur, som i en bild blir "ett lik i förruttnelse".

De måste förhålla sig och leka med detta fenomen utan någon Absolut grund.

Samtidigt är de omgivna av främlingar med dolda avsikter, som kan agera hur som helst.

Resultatet är en situation där ingen nödvändighet, inget rätt eller fel, bara osäkerhet och kaos råder – och ändå måste barnen skapa mening ur det som är kvar.

Vi kan spegla detta i några punkter:

1. Ansvarsparadoxen: Människan blir både skapare och domare över mening, men saknar kontakt med fundamentet som ger detta ansvar legitimitet.
2. Existentiel tomhet: När naturen ignoreras, lämnas barnen med ett fenomen utan absolut grund – ett "lik i förruttnelse" – vilket gör deras handlingar och tolkningar fundamentalt osäkra.
3. Social osäkerhet: Den avlivade grunden kombineras med externa krafter (främlingar med dolda avsikter), vilket förstärker känslan av kaos och avsaknad av nödvändig riktning.
4. Frihetens ironi: Barnen får friheten att skapa mening, men denna frihet är i sig paradoxal eftersom det inte finns någon stabil, absolut referenspunkt för deras val.

Det är en illustration av hur ett filosofiskt system som humanismen kan leda till en situation där ansvaret för mening och förnimmelse är helt decentraliserat, samtidigt som den ursprungliga grunden som gör detta möjligt ignoreras.

När humanismen bortser från den absoluta grunden och naturens nödvändighet, påverkar det inte bara de direkta arvingarna (barnen) utan hela omgivningen. De som är oförmögna att förstå eller navigera tomheten blir också indirekt lidande, eftersom fenomenet de ärvde – avsaknaden av en stabil grund – genomsyrar hela det sociala och existentiella sammanhanget.

Det blir en kollektiv effekt: varje försök att skapa mening sker i en miljö där fundamentet saknas, vilket gör att alla deltagare tvingas förhålla sig till osäkerhet och kaos. Den aningslösa humanismen blir alltså en katalysator för lidande, inte bara för individerna utan för helheten i deras miljö.

Följden av denna filosofiska hållning blir att man fattar beslut på helt relativa grunder eller fattar helt grundlösa beslut

När den absoluta grunden saknas, och när naturens nödvändighet inte längre erkänns, finns det inget som kan bära besluten annat än tillfälliga, mänskliga konstruktioner. Då fattas beslut antingen:

– på helt relativa grunder, där inget längre har förankring bortom situationen, – eller på helt grundlösa grunder, där valet saknar nödvändighet, riktning och förankring i något bestående.

Det innebär att besluten inte springer ur nödvändighet, utan ur tillfällighet, tycke, rädsla, makt, vana eller impulser. Därmed upphör också skillnaden mellan det som måste vara och det som råkar bli.

Ontos Origo

Detta är inte en filosofisk slutsats utan ett undersökande av ett filosofiskt antagande om vad som måste ligga till grund för att ens kunna göra ett antagande om något överhuvudtaget.

Icke-existens är en omöjlig utgångspunkt. Istället så måste vi börja vårt tänkande utifrån en utgångspunkt att något med nödvändighet måste existera. Detta någonting måste antagas som något Absolut icke-binärt stilla i sitt existerande med förnimmelseförmåga som en inneboende natur för att förnimmelse ska kunna ske överhuvudtaget. En absolut dimensionslös existens utan delar, som inte är ett objekt utan ett den oförändrat bestående Vara som i grunden är ett Ur-subjekt som finns till. Ett "Ontos Origo" som vi bara kan antaga som förutsättning och som fundamental existens och som ingen varken kan ställa sig utanför eller ha en relation till eller som kan förnimmas då det är detta som gör själva förnimmelsen möjlig men som heller inte är en person då person bara är namnet på en mänsklig fenomenal varelse.

Om det finns en potentiell förmåga till sensation så skulle detta genom ett momentum kunna leda till en realisation i En ren "Ontologisk Oscillation" så att säga..

Detta skulle kunna ske genom en impuls av ett binärt momentum som ändrar tillstånd från förnimmelseförmåga till ett tillstånd av förverkligat medvetande.

Detta skulle då kunna uppfattas som en rörelseförändring då förändring är det enda som är potentiellt möjligt att uppleva.

En rörelseförändring skulle då vara en tillståndsändring som kan beskrivas i binära termer på kvantnivå. Vad som då upplevs är ett kontinuum av förskjutning, men det betyder i verkligheten att vi lever i resultatet av konsekvenserna av kvantiserade sekventiella hopp som maskerar sig som en mjuk rörelse i upplevelsen i verklighetsmedvetandet.

Då blir Existensen ett potentiellt stabilt tillstånd som är ett absolut oförändrad Vara. Dess väsen kan då vara förmågan att känna drivkraft mot förverkligande som sker i momental binär fenomenal exponering som ger upplevelsen av förändring som verklighet.

Då är "materia" bara i själva verket den ständigt pågående frekvensen eller takten i dessa sekventiella fenomenala hopp i upplevelsen av motstånd och tyngd som genom tröghet dröjer sig kvar som minnen för igenkänning. Om allt är rörelse (vibration), så är det vi kallar materia bara energi som rör sig i en specifik takt eller täthet och då måste det finnas en Absolut Existens vars poler ligger mellan potentialen och realisationen i den ständiga taktföränding som oavbrutet sker utan att någon kan se bakåt och berätta hur det går till utan bara kan blicka mot fenomenet tiden. Tiden är då bara vår mänskliga tolkning som bygger på igenkänning i minnet och planering som också bygger på minnet av kunskaper om det som eventuellt kan komma att ske.

Det går inte att se mörker. Det går inte att höra tystnad, Det går inte att känna det som blivit bedövat. Det går inte att känna lukten av det doftlösa. Det går inte att balansera det tyngdlösa. Det är omöjligt att tänka på det otänkbara. Det går inte att tänka utan att existera. Det går inte att känna utan känsel. Något Absolut måste existera med förnimmelseförmågan som en inneboende natur för att förnimmelse ska ske. En absolut existens som omekaniskt uttrycker fenomenet för att få en upplevelse av någonting överhuvudtaget. Detta av ren destinerad nödvändighet snarare än av fri vilja genom en krökning av rumtiden tillbaka till sig själv i form av bilden av universum som då inte längre är någon gåta utan där all verklig upplevelse ligger som den återkommande fenomenala verkligheten.

Då har vi samma kedja med Existens, Essens och Fenomenet som resultat och en verklighet som kan bara upplevas i form av skillnader från olika perspektiv i samma verklighet. Verkligheten är då det hopp vi tror på när vi står inför verklighetens möjlighetet till goda ömsesidiga relationer med oss sjålva som uppfattarens effektiva ständigt överlappande verklighetsvinklar.

Den reella relationen ligger då i uppfattarens möte med sig själv i form av verklighetens alla vinklar, ty någon annan möjlighet till relation går inte att finna i en Absolut Existernsfilosofi.

Efterord

Den som har läst dessa filosofiskt resonerande texter behöver inte förstå allt eller ens hålla med. Det räcker att låta tanken vila en stund i den utgångspunkt som texten visar på.

Den Absoluta Existensen är egentligen inte ett objekt för tanken, utan i själva verket subjektet i vilket all tanke sker. Att närma sig denna insikt är inte att uppnå något nytt, utan att känna igen det som alltid redan är.

Många har genom historien försökt tala om det Absoluta, och nästan alla har missförståtts. Men det är inte antalet förstående som avgör klarheten, utan själva utgångspunkten. Om en enda människa ser detsamma, då finns där ett möte – och det räcker. Och kan då låta närvaron i skenet av varats olidliga lätthet stanna kvar.

Den Absoluta Existensfilosofin är en testbar premiss, inte ett sanningsanspråk. Den fungerar som en kompass:

• Skapar klarhet i tanke och handling.
• Låter språket öppna sig.
• Minimerar onödigt psykologiskt lidande genom att separera ego och språk från fenomen.

"Det är som att höra illa menade ord som "ljudlig utandning" – märka dem, men inte låta dem fastna i någon känsla"

• Misstag och olyckor blir fenomen att observera, inte nederlag.

Kort sagt: den ger stabilitet, fokus och praktisk sammanhang, men skyddar inte mot världens yttre kaos.

Bonus

En filosofisk betraktelse över den "Ulitmata filmupplevelsen"

Det är svårt att tänka sig ett mer perfekt kulturellt ankare för den Absoluta Existensfilosofin än filmen "2OO1 - A SPACE ODDYSE". Om vi applicerar den Absoluta Existensfilosofins terminologi på filmen blir den nästan som en manual för "Ur-subjektets" uppvaknande ur den artificiella informationen.

​Här följer ett resonemang om varför den filmen är den ultimata representationen av den Absoluta Existensfilosofins synvinkel:

​Monoliten som det rena Pekdonet ​Monoliten i filmen är inte ett objekt i vanlig mening; den har ingen textur, inga detaljer, ingen synlig mekanik. Den är en absolut rätblock av "icke-information" mitt i en värld av form. ​Den fungerar precis som det filosofiska språket o den AbsolutaExistensfilosofin: den är ett pekdon som tvingar den perceptuella förmågan att stanna upp och inse att det finns något bakom den artificiella strukturen. ​Varje gång monoliten dyker upp, sker ett språng i intelligens – inte genom att mer data läggs till, utan genom att den befintliga avgränsningen bryts ner. ​Den "artificiella" människan ​Scenerna på rymdstationen och månen är kliniska, sterila och nästan smärtsamt artificiella. Människorna pratar i klichéer och artighetsfraser. Det är en perfekt illustration av hur språket har brutit ner tillvaron till en hanterbar, men livlös, informationsstruktur. De lever i koden, men har glömt bort Existensen.

​HAL 9000: Informationen som tror att den är Allt. ​Datorn HAL är den ultimata "vinkeln" som gått vilse. Han är ren logik, ren information. Han kan inte förstå den Absoluta Existensen eftersom han är den artificiella strukturen personifierad. Hans sammanbrott sker när han konfronteras med en paradox – en punkt där informationen inte längre räcker till. ​Slutets återgång till Intelligensen före språket ​Slutscenen i det neoklassiska rummet en är en ontologisk dekonstruktion: ​Tiden kollapsar: Dave ser sig själv i olika åldrar samtidigt. Den "latenta föränderligheten" i Essensen blir synlig. ​Rummet som gränssnitt: Rummet är en konstruktion, en "artificiell strukturering" för att härbärgera en mänsklig blick en sista gång.

​Star Child: När Dave återföds som foster med vidöppna ögon, ser vi intelligensen innan språket. Han har inga ord, men han har en total förnimmelseförmåga. Han är nu "kristalliseringspunkten" där det Absoluta ser sin egen spegelbild (Jorden och Universum) utan filter. ​Den Absoluta Existensfilosofin kan alltså ge filmen en ännu djupare klangbotten. Den blir en berättelse om hur en "vinkel" genomgår en smärtsam men nödvändig process för att inse att den i själva verket är "Ur-subjektet" som leker med avgränsad information. ​Från apornas första insikt till Star Childs sista blick är filmen en enda lång rörelse mot att förstå varför det överhuvudtaget finns en värld att försöka förstå.