Från Ockham till den Absoluta Existensen

På 1300-talet introducerade William av Ockham sin princip om minimala antaganden, senare känd som Occams rakkniv: man ska inte multiplicera entiteter utan nödvändighet. Hans idé var att när flera hypoteser kan förklara samma fenomen, bör man välja den enklaste som fortfarande ger en fullständig förklaring. Denna princip blev en grundläggande riktlinje för att tänka strikt och undvika onödiga antaganden.

Under den skolastiska perioden använde filosofer Ockhams princip för att analysera teologiska och naturfilosofiska frågor, såsom Guds existens eller himlakroppars rörelser. Fokus låg på att skilja nödvändiga entiteter från överflödiga; allt som inte direkt bidrog till förklaringen betraktades som överflödigt och kunde utelämnas.

På 1600- till 1800-talet fortsatte modern filosofi denna tradition i rationalistiska och empiriska system. Filosofer som Descartes sökte minimala fundament för kunskap och verklighetsförståelse, exemplifierat i hans berömda slutsats "Jag tänker, alltså finns jag". Poängen var att identifiera de nödvändiga antagandena som hela systemet kunde byggas på, utan fler premisser än absolut nödvändigt.

Under 1900-talet formaliserades dessa idéer inom analytisk filosofi och logik. Logiska modeller och ontologiska system betonade villkoren för existens och nödvändighet, och Occams rakkniv användes för att hålla ontologin enkel och undvika överflödiga konstruktioner.

I 2000-talets filosofi, inom ramen för den Absoluta Existensen, leder detta tänkande fram till antagandet av en dimensionslös punkt med Förnimmelseförmåga som minsta möjliga utgångspunkt. Denna punkt är nödvändig – utan den kan ingen föreställning ske; tillräcklig – den kan generera alla relationer och helheter; och minimal – ingen annan entitet behövs. Till skillnad från modeller som "Hlatkys Organiska enhetssyn", där delarna och helheten kräver underförstådda sammanhållande principer, bygger den Absoluta Existensen på en enda, logiskt tillräcklig och Occamskt enkel grundprincip.

Skillnaden mellan föreställning och förutsättning

En föreställning är något som kan uppfattas, tänkas eller formuleras i medvetandet. Den är alltid relational och relaterar delar, fenomen eller begrepp till varandra. Föreställningar kan inte existera utan något som möjliggör dem; de är beroende av en grundläggande förmåga att uppfatta eller realisera. Exempel: att föreställa sig en helhet av delar eller visualisera en organisk enhet.

En förutsättning är det villkor eller den grund som gör föreställning möjlig. Den är grundläggande och icke-relational. Utan förutsättningen finns ingen möjlighet till någon föreställning alls. Exempel: Förnimmelseförmågan i den Absoluta Existensen – det som gör det möjligt för helheten och delarna att realisera föreställningar.

Sammanfattningsvis: föreställning är innehållet i medvetandet, medan förutsättning är möjliggöraren av innehållet. Föreställningen kan analyseras, delas och relateras, men förutsättningen kan inte föreställas som en del av föreställningen utan att ändra dess grundläggande karaktär.

Det omöjliga eller helt orealistiska

Att försöka föreställa sig det som är förutsättningen för alla föreställningar är omöjligt. Varje föreställning uppstår redan inom det som då påstås vara föremål för föreställningen. Förutsättningen kan därför inte göras till ett innehåll utan att samtidigt förväxlas med just en föreställning.

Om någon i fantasin ändå gör ett sådant försök, måste det sägas som det är: den bild som uppstår är en ren fantasi. Man fantiserar och försöker föreställa sig förutsättningen för alla föreställningar, trots att detta logiskt sett inte kan lyckas.

Om någon väljer att tro blint på någon sådan fantasi finns det ingen som kan hindra detta. Men då har man lämnat frågan om förutsättningar och rört sig in i en föreställningsvärld som inte längre skiljer mellan det som möjliggör alla föreställningar och det som själv är en föreställning.

I den meningen blir föreställningen barnslig: inte för att den är naiv i sig, utan för att den saknar urskiljningen mellan förutsättning och innehåll.

Föreställning och förutsättning – om tänkandets logiska nivåer

Att tala om universum som en föreställning uppfattas ofta som att dess verklighet ifrågasätts. Samtidigt innebär påståendet att universum inte är en föreställning vanligtvis att universum är "på riktigt". Men vad betyder det att något är på riktigt?

I praktiken betyder det att universum inte är godtyckligt påhittat. Det betyder också att universum är tillgängligt för fler än en betraktare – att det som upplevs är något som redan är framställt inför förnimmelseförmågan. "På riktigt" förutsätter därmed alltid ett framställande som inte är privat, utan delbart.

Här blir skillnaden mellan föreställning och inbillning avgörande. Inbillning avser något som saknar tillgänglighet och realiserad grund, och som dessutom är orealistiskt. Föreställning däremot är det som gör något existerande upplevelsebart. Föreställning är inte motsatsen till verklighet, utan villkoret för att verklighet överhuvudtaget ska kunna framträda som erfarenhet.

Förutsättning avser här inte ett psykologiskt antagande, utan det som måste vara givet för att något alls ska kunna framträda. En oförändrat bestående Absolut Existens kan inte uppleva sig själv som realiserad utan något som gör realisation möjlig. Förnimmelseförmågan framträder då som denna nödvändiga förutsättning.

Föreställningen är det sekventiella uttryck genom vilket förnimmelseförmågan gör skillnad. Genom denna skillnad blir upplevelse möjlig. Föreställning är därmed det som gör skillnaden mellan något som endast är i sig och något som är förnimbart.

Begreppet "existerande" används här strikt på den fenomenala nivån: det som existerar är det som har blivit tillgängligt för upplevelse. Detta innebär inte att den Absoluta Existensen reduceras till fenomenet, utan att fenomenet är det sätt på vilket den Absoluta Existensen blir upplevelsebar för sig själv genom förnimmelse.

Förnimmelseförmågan har därmed en inneboende drivkraft i riktning mot föreställning. Denna riktning är orienterad mot realisation. All föreställning manifesterar universum som en sammanhängande helhet – den stora föreställningen – inom vilken alla enskilda upplevelser blir möjliga. Universum framträder då inte som ett färdigt objekt, utan som ett sekventiellt uttryck.

Tidigare hade vetenskapen påtagit sig som uppgift att isolera verklighetens minsta oförändrat bestående beståndsdelar som hela verkligheten bestod av, men ju mer kraft man la ner på att slå sönder det minsta man kunde påträffa, ju fler nya delar dök upp genom kraften man la ner för att identifiera de minsta materiella delarna. Denna nya tillfälliga lägesenergi smet därefter undan tillbaka tillsammans med varandra. Materien uppträdde bara som störningar av kraften i undersökningen i ett dynamiskt fält.

Den moderna fysiken beskriver universum i termer av dynamiska fält och sekventiella processer. Vissa teorier beskriver ett spänningsfält som ger upphov till rörelse och struktur, men utan att explicit redovisa dess poler. Ett spänningsfält utan angivna poler beskriver förändringens form, men inte dess yttersta utgångspunkt.

Varje tankegång kräver dock en utgångspunkt och en riktning mot något som åtminstone är ett annat tillstånd av samma utgångspunkt. För att denna rörelse ska vara sammanhängande måste riktningen vara krökt tillbaka mot sitt ursprung. Detta är redan formulerat i den vetenskapliga beskrivningen av rumtidens krökning: det sekventiella framträdandet är återkopplande snarare än linjärt absolut.

Inom den Absoluta Existensfilosofin förstås detta som att förnimmelseförmågans riktning ytterst är riktad mot sig själv. Förutsättningen förblir oförändrad, medan föreställningen utgör dess föränderliga uttryck.

Invändningar

De invändningar den Absoluta Existensfilosofin kommer att stöta på från andra filosofiska tolkningsramar borde vara följande: att föreställning likställs med illusion, att ett oförändrat varande anses oförenligt med förändring, eller att ett universum som föreställning skulle sakna objektiv giltighet.

Dessa invändningar bygger dock på en sammanblandning av logiska nivåer. När föreställning reduceras till inbillning, eller när förutsättningen behandlas som ett fenomen bland andra, uppstår motsägelser. Samma motsägelser återkommer när universum beskrivs som helt objektivt men endast kan nås genom observation, eller när medvetandet förklaras som en produkt av universum samtidigt som det krävs för att universum ska kunna beskrivas.

Den Absoluta Existensfilosofin gör i stället nivåskillnaden explicit. Förutsättning och föreställning hålls isär, men förstås som oupplösligt sammanhörande. Universum framträder då som föreställning – inte i betydelsen påhitt, utan som den nödvändiga realisation genom vilken den Absoluta Existensen blir upplevelsebar.

Tänkandets logiska nivåer

Filosofin om Absolut Existence gör gällande att allt tänkande och erfarenhet vilar på nivåer som måste skiljas åt strikt. Dessa nivåer är strukturerade så att varje nivå bär sin egen logiska nödvändighet utan att blandas ihop.

• Existens är den första nivån: den kan inte undvikas eller förnekas. Att försöka tänka utanför Existensen resulterar i dess omedelbara kollaps. Existens är inte ett relationellt objekt utan det nödvändiga subjekt som möjliggör själva tänkandet.

  • Den förutsätts, inte föreställs. Det enda som kan antagas men inte beskrivas i termer av ord annat som Absolut. (Inte det ena eller det andra utan bara i nekande ordalag av vad det inte är - icke-binär till exempel.)

• Förnimmelseförmågan (Faculty of Perception) är den andra nivån: det är den enda principen som kan möjliggöra förverkligande. Den kan inte objektiveras utan att upphöra att fungera som förutsättning. All föreställning uppstår genom Förnimmelseförmågan, inte oberoende av den. (Här finns i den Absoluta Existensfilosofin ett prövande antagande om möjligheten av en binaritet i form av två olika tillstånd där fenomenet kommer in som bilden i form av framträdandet som realiserar förnimmelseförmågans potens till medvetande i det fenomenala.)

• Föenimmelseförmågan är den andra nivån: det är den enda princip som innebär möjligheten till realisation. Den kan inte objektifieras utan att upphöra att fungera som en förutsättning. All föreställning uppstår genom förnimmelseförmågan, inte oberoende av den. (I den Absoluta Existensfilosofin, finns ett prövande antagande om möjligheten av en binaritet i form av två olika tillstånd där fenomenet framträder som en bild i form av uppenbarelsen av de oändliga skillnaderna som realiserar perceptionsförmågans potential för medvetande i den fenomenala upplevelsen av Universum)

• Representation (Föreställning / Actualisering) är den tredje nivån: det är det som gör fenomen tillgängliga för perception. Representation är aktualiseringen av perceptionsförmågan, vilket ger upphov till alla observerbara fenomen. Universum självt är en förverkligad representation, oberoende av någon tänkare som föreställer sig det.

• Fenomen är manifestationer inom spänningen mellan perceptionsförmågan och dess aktualisering. Fenomenen själva har inget perspektiv; perspektiv finns endast för den Absoluta Existensen genom perceptionsförmågan.

• Relationer i erfarenhet är alltid mellan förnimmelseförmågan och dess realisering, aldrig mellan själva fenomenen. Fenomen är effekter, inte agenter.

• Föreställning vs Förutsättning: Föreställning gör något uppfattbart och erfaret. Förutsättning är det nödvändiga villkoret utan vilket ingen föreställning är möjlig. Att förväxla dessa två nivåer är den primära källan till logiskt fel inom konventionella ramverk.

• Drivkraften: Sinnet för uppfattning, som Absolut Existent, styr förverkligandet av föreställningen. Denna drivkraft manifesterar universum som den stora föreställningen och möjliggör alla erfarenheter.

• Tolkning och tankar: När en tänkare tolkar en föreställning måste förutsättningen av förnimmelseförmågen förstås som utgångspunkten för allt resonemang. Att misstolka föreställningen som faktiskt oberoende existens leder till illusion, felaktig tillskrivning eller motsägelse.

Vanliga missuppfattningar

• Förekomst vs frånvaro av förekomst
• Verklig vs inbillad
• Faktisk vs påhittad

I filosofin om absolut existens uppstår inte dessa motsägelser eftersom nivåerna strikt upprätthålls: representation motsäger inte faktisk förutsättning.

• Sekventiellt spänningsfält: Allt tänkande och all insikt utvecklas i ett sekventiellt spänningsfält, analogt med en böjd väg som återvänder till sin utgångspunkt. Varje tanke kräver en riktning mot ett annat tillstånd, men denna riktning måste återgå till den förutsatta startpunkten. Detta koncept speglar krökningen i rum-tid inom den sekventiella utvecklingen av fenomen. De binära exponentiella effekterna kan här upplevas som universums oändlighet

Möjliga invändningar

De invändningar som Filosofin om Absolut Existens kan möta från andra filosofiska ramverk kan sannolikt inkludera:

• Kritik baserad på att behandla föreställning som likvärdig med faktisk existens.
• Missförstånd som härrör från att ignorera den förutsatta Förnimmelseförmågan.
• Försök att externalisera källan till perception eller tanke som relationell eller mekanistisk, vilket skapar motsägelser i deras skildring av verkligheten.

I alla fall understryker dessa invändningar vikten av att bibehålla skillnaden mellan föreställning (Aktualisering) och förutsättning (Existens och Förnimmelseförmågan).

Centrala begreppssidor

1. Existens: Den grundläggande förutsättningen som gör allt tänkande möjligt. Inte ett objekt, utan det nödvändiga subjektet för tanken. (Icke-Binär)

2. Förnimmelseförmågan / Faculty of Perception: Den inneboende naturen inom Absolut Existens som möjliggör alla föreställningar. Kan inte objektifieras utan att upphöra att fungera.

3. Föreställning / Actualisation: Processen genom vilken Förnimmelseförmågan blir förverkligad genom fenomenet. Detta är vad som är tillgängligt för perception.

4. Fenomen: Observerbara manifestationer av spänningen mellan Förnimmelseförmågan och dess realisation. Effekter, inte agenter.

5. Relationer: Logiska kopplingar mellan förutsättning och förverkligande; fenomenen i sig relaterar inte.

6. Sekventiellt spänningsfält: Den logiska nödvändigheten för att tanken ska utvecklas i en böjd, återvändande struktur som upprätthåller koherens och länkar alla förverkliganden tillbaka till förutsättningen.

Begreppsordlista

Förutsättning: Det som måste vara givet för att något alls ska kunna framträda. I den Absoluta Existensfilosofin avser förutsättning den oförändrat bestående förnimmelseförmågan. Förutsättningen är inte sekventiell och inte fenomenal, utan utgör grunden för all möjlig upplevelse.

Föreställning: Föreställning är det sekventiella uttryck genom vilket förnimmelseförmågan gör skillnad. Föreställning är det som gör något upplevelsebart och därmed fenomenalt existerande. Föreställning ska inte förväxlas med inbillning.

Inbillning: Inbillning är att hålla något för sant som saknar tillgänglighet och realiserad grund. Inbillning är orealistisk och saknar förankring i förnimmelseförmågans gemensamma framställande.

Förnimmelseförmåga: Förnimmelseförmåga är den Absoluta Existensens möjlighet att erfara. Den är oförändrat bestående som förutsättning, men uttrycker sig sekventiellt genom föreställning.

Absolut Existens: Absolut Existens avser det oförändrat bestående varande som inte själv är fenomenalt, men som genom förnimmelseförmåga och föreställning blir upplevelsebart.

Sekventiellt spänningsfält: Ett begrepp hämtat från vetenskapliga modeller som beskriver förändring och dynamik över tid. I detta sammanhang används begreppet för att peka på sekventiellt framträdande utan att ange yttersta poler, vilket lämnar frågan om förutsättning öppen.

Tänkaren/tolkaren: Tänkaren/tolkaren avser den position inom föreställningen där universum tolkas, förstås och ges mening. Denna position är själv en del av föreställningen och ska inte sammanblandas med förutsättningen.