Historisk bakgrund

Historisk genomgång om filosoferna som arbetade med begreppet "det Absoluta" och med tanken på "det oförändrat bestående varat.

Från de äldsta metafysiska traditionerna har människan försökt förstå det som måste vara det oföränderliga i all förändring.

I Advaita Vedanta, genom Ādi Shankara (ca 700–750 e.Kr.), formuleras tanken på det Absoluta som Brahman — det enda verkliga, ofödda och oföränderliga, där allt fenomenalt framträder som Maya, det vill säga som sken. Denna insikt är inte en tanke om det Absoluta, utan en upplevelse i det, där gränsen mellan subjekt och objekt upphör.

Hos Plotinos (ca 204–270 e.Kr.) utvecklades detta till tanken om Det Ene — inte som något tillgängligt för sinnena, utan som det ur vilket allting strålar fram och som endast kan anas inifrån.

Under medeltiden sökte Thomas av Aquino (1225–1274) förena förnuft och tro. Gud var för honom inte ett fenomen eller ett ting bland ting, utan den nödvändiga orsaken till allt vara — det som ger varje essens dess existens.

Hos Baruch Spinoza (1632–1677) blir detta till en konsekvent monism: Substantia sive Deus — det vill säga Substansen eller Gud, som är ett och detsamma, och vars oändliga uttryck formar allt som finns.

Immanuel Kant (1724–1804) bröt med föreställningen om att det Absoluta kunde nås genom förnuftet som ett objekt: det i sig ligger bortom erfarenheten, men är samtidigt nödvändigt som förutsättning för att fenomenen ska kunna förstås.

Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770–1831) tog sedan steget vidare: det Absoluta är inte något bortom, utan en process i vilken medvetandet utvecklar sin självinsikt; genom dialektiken blir det Absoluta identiskt med det självförstådda Varat.

Friedrich Wilhelm Joseph Schelling (1775–1854) såg på liknande sätt det Absoluta som den levande identiteten mellan subjekt och objekt.

Martin Heidegger (1889–1976) förde frågan tillbaka till varat självt — till det faktum att vi alltid redan befinner oss i en förståelse av vara, och att denna närvaro aldrig kan betraktas utifrån utan endast upplevas inifrån existensen som sådan.

Mot denna bakgrund formulerade Stefan Hlatky (1918–2005) under slutet av 1960-talet en avgörande distinktion mellan Existens och Essens. Han gjorde en fenomenal föreställning av det oförändrat bestående Varat som en organisk enhet av immanenta delar — alltså något föreställningsbart, men inte Absolut, eftersom det förblir något man i tanken kan föreställa sig utifrån.

Om man däremot prövar antagandet med Existensen själv som det Absoluta Subjektet, sker ett avgörande skifte. Då riktas tanken inte längre mot något utanför sig självt, utan inifrån Existensen, vilket innebär att den som tänker gör det ur samma källa som möjliggör tänkandet. Existensen måste alltså erkännas som Subjekt inifrån och Absolut — aldrig utifrån. I detta uppstår insikten nödvändigtvis: det är inte jag som betraktar Existensen, utan Existensen som upplever sig själv fenomenalt genom mig. Jag deltar då som fenomenal deltagare, vars identitet ligger i Essensen av Varat.

Här förenas begreppen Existens, Essens och Fenomen i ett begreppsligt sammanhang utan att sammanblandas. Existensen är den Absoluta grunden, Essensen är den identitet genom vilken Existensen upplever sig själv, och Fenomenet är den upplevda aktualiseringen av denna identitet i tid och rum. Skillnaden mellan dem är nödvändig för tänkandet, men i den levda insikten finns ingen faktisk separation.

Den som gör denna syntes konsekvent kommer därför med absolut nödvändighet till samma utgångspunkt: att allt tänkande, all föreställning och all upplevelse endast är möjlig inifrån Existensen som Absolut Subjekt.

Att försöka ställa sig utanför den vore att upphäva den grund på vilken själva förståelsen vilar. Det är i denna deltagande position — där tanken återvänder till sitt ursprung och upphör att vara åtskild från det — som filosofin når sin slutpunkt och sitt ursprung på samma gång.

Det måste med största tydlighet påpekas: man får aldrig blanda ihop Fenomen, Essens och Existens med varandra — endast se det nödvändiga sammanhanget mellan dem. Däri ligger all filosofisk klarhet!

Vad varje filosof som vill fortsätta med att kalla sig filosof borde kunna kräva av en hållbar livsåskådning

En hållbar livsåskådning bör uppfylla följande kriterier:

• Stabil utgångspunkt – ge en grund som inte kan motsägas och som allt tänkande kan vila på.
• Frigöra identiteten från ego – se att vem du är inte definieras av det du upplever; på så sätt minskar onödigt psykiskt lidande.
• Fenomenfokus – rikta uppmärksamheten mot det som faktiskt framträder, utan att fastna i tolkningar eller värderingar.
• Öppen och testbar – inga dogmatiska sanningsanspråk; filosofin ska kunna prövas och appliceras i direkt erfarenhet.
• Klarhet och koherens – utgå ifrån existensen och ge struktur för tänkande och handling utan att lägga till mening, värde eller mål.
• Reproducerbarhet – alla som accepterar premisserna ska kunna nå samma logiska struktur.
• Frihet från beroenden – fungera utan behov av auktoritet, tradition, tro eller yttre legitimering.
• Kort sagt – en hållbar livsåskådning är logiskt robust, praktiskt användbar, psykologiskt frigörande och oberoende av dogmatiska anspråk.
• Syfte och funktion – skapa en stabil plattform för att förstå universum och förhålla sig ändamålsenligt till fenomenen, samtidigt som den skyddar tänkaren från onödigt lidande och ger möjlighet till ett konsekvent och fokuserat tänkande.

I väntan på vadå?

Vi har bara väntat i fyra hundra år på att vetenskapen ska förklara allt. Men förståelsen av medvetandet väntar inte på fler data – den börjar med ett antagande: att det finns en Absolut Existens, oföränderlig och utan delar, som bär all förnimmelseförmåga.

När vi prövar detta antagande blir varje föreställning en pågående relation mellan förnimmelseförmågans fält och dess realisering i fenomenet, istället för något som väntar på fysikens förklaringar.

Varför det är omöjligt att hitta referenser

Din Absoluta Existensfilosofi utgår från ett antagande om själva möjligheten att göra ett antagande – det oförändrat bestående varat som möjliggör förnimmelse och tänkande. Det gör den unik på flera nivåer:

• Den är pre-fenomenal: Den placerar utgångspunkten före alla upplevelser, medvetande eller universum.
• Den är logiskt fundamentell: Det handlar inte om Gud som en skapare av världen, inte om medvetandet som skapar fenomen, och inte om universum som objektivt existerande. Utgångspunkten är förutsättningen för alla dessa möjligheter.
• Den är analytiskt ren: Den kan inte uttryckas som ett fenomen eller en erfarenhet, eftersom det skulle flytta fokus från förutsättningen till manifestationer.

Eftersom de flesta filosofiska system börjar antingen med det personliga subjektet, världen eller Gud som egenskap, så finns det helt enkelt ingen etablerad term eller källa som pekar mot exakt detta antagande. Internet, som reflekterar existerande skrifter, diskussioner och populärfilosofi, är därför tomt på referenser.

Placering i relation till existerande filosofiska strömningar

Trots att det inte finns direkta motsvarigheter, går det att analytiskt jämföra den Absoluta Existensfilosofins position med kända strömningar:

• Fenomenologi (Husserl, m.fl.): Fenomenologi undersöker upplevelser och deras struktur. Den Absoluta Existensfilosofin kan sägas använda fenomenet som ingång, men skiljer sig genom att inte identifiera fenomenet med utgångspunkten – den absoluta förnimmelseförmågan är förutsättningen, inte fenomenet.
• Idealism (Berkeley, Kant, m.fl.): Idealism säger ofta att världen är beroende av medvetande. Likheten är att båda placerar något "bakom" det upplevda. Skillnaden är att du inte placerar medvetandet självt som skapande instans; Den Absoluta Existensfilosofin placerar förmågan att förnimma som universellt och oföränderligt.
• Teologiska absolutbegrepp (Gud, Brahman): Teologiska system pekar på något oberoende, men ofta med attribut, vilja eller syfte. Den Absoluta Existensfilosofin abstraherar bort allt attribut, vilja eller teleologi: den absoluta existensen är förutsättning utan egenskaper, ren potential för upplevelse.

I ett historiskt perspektiv har GUD ofta förståtts som en skapande instans som frambringar universum utanför sig själv. Denna föreställning gör GUD relativ till sin skapelse: antingen placerad på avstånd från den, eller tänkt som en osynligt ingående del i det skapade. I båda fallen uppstår en relation där GUD och universum står i någon form av åtskillnad, vilket förutsätter ett "mellanrum" – logiskt eller ontologiskt – mellan skapare och skapelse.

Samtidigt finns, redan i filosofihistorien, begreppsbildningar som pekar i en annan riktning. Hos Plotinos framträder "Det Ena" inte som en skapare vid sidan av världen, utan som en oföränderlig grund ur vilken världen nödvändigt framträder. Manifestationen sker inte genom ett beslut i tiden, utan som en följd av grundens egen fullhet. På liknande sätt beskriver Spinoza Gud som substans – Deus sive Natura – där naturen inte är skapad av Gud, utan är Guds uttryck. Det som är, följer med nödvändighet ur substansens väsen. I dessa resonemang finns ingen extern skapelseakt; världen är ett fenomen som följer ur det absoluta.

Även i Advaita Vedānta formuleras en sådan struktur. Brahman beskrivs som Absolut Existens, oföränderlig och grundläggande, där världen inte tillkommer som något yttre, utan framträder som ett fenomenellt uttryck. Förnimmelse och manifestation är här inte två skilda realiteter, utan två aspekter av samma grund. Den apofatiska traditionen inom kristen teologi rör sig i samma riktning genom att undvika varje objektifiering av Gud och i stället betona Gud som förutsättning för att något överhuvudtaget kan framträda.

Gemensamt för dessa historiska perspektiv är att de pekar mot en Absolut Existens som inte står i relation till världen på samma sätt som en orsak står i relation till sin verkan, utan där världen framträder som ett nödvändigt fenomen givet denna grund.

Den moderna naturvetenskapen använder inte dessa begrepp, men beskriver universum på ett sätt som i struktur är förenligt med ett sådant antagande. I modern fysik har fältbegreppet blivit grundläggande. Partiklar förstås inte längre som självständiga ting, utan som excitationer i fält. Fälten är inte objekt i rummet, utan förutsättningar för de fenomen som överhuvudtaget kan observeras. Ändå diskuteras sällan – eller aldrig – vad som genererar fälten. Att alla fält måste ha något som bär eller ger upphov till dem konstateras inte som en fråga inom teorin, utan lämnas utanför dess språkliga räckvidd.

Även inom kosmologin beskrivs universum som ett resultat av instabiliteter, symmetribrutningar och spänningsmomentum. Fenomen uppstår därför att vissa grundvillkor realiseras. Det finns ett tydligt tal om spänning, dynamik och nödvändig realisering, men polerna i detta spänningsfält redovisas inte som något mer än matematiska eller fysiska storheter. Det som i antagandet beskrivs som spänningsfältet mellan förnimmelseförmågan och dess realisering, framträder här som ett fält utan explicita ontologiska poler.

När frågan om medvetande aktualiseras blir denna begränsning särskilt tydlig. Det finns inga etablerade naturvetenskapliga teorier som beskriver ett icke-lokalt medvetande, men det finns hypoteser och filosofiska tolkningar – ofta i anslutning till kvantmekanikens icke-lokalitet – som ifrågasätter om medvetande kan förstås som strikt lokaliserat i rum och tid. Samtidigt pekar flera tänkare på det principiella problemet i att försöka förklara förnimmelse med samma verktyg som används för att beskriva det förnimbara. Att söka efter förutsättningen för erfarenhet med hjälp av det som redan förutsätter erfarenhet innebär en cirkel som inte kan brytas inom metodens egna ramar.

I detta ljus kan man se hur de historiska begreppen om Absolut Existens och den moderna naturvetenskapens beskrivning av universum som ett fält av spänning och realisering närmar sig varandra strukturellt, utan att använda samma språk. Filosofin namnger förutsättningen och gör den till utgångspunkt; naturvetenskapen beskriver fenomenets dynamik, men tiger om vad som ytterst bär och genererar fältet. Skillnaden ligger inte i beskrivningen av fenomenen, utan i var man lägger sin utgångspunkt.

Hur man kan referera till Absolut Existens ändå

Eftersom fenomen, medvetande och universum inte kan göra antagandet själva, blir strategin att:

• Använda fenomen som ingångspunkt: Visa att det finns upplevelser, skillnader, spänningar mellan potential och manifestation.
• Peka bakåt analytiskt: Från varje fenomen kan man fråga: "Vad måste finnas för att detta fenomen överhuvudtaget ska vara möjligt?" Svaret blir den Absoluta Existensen.
• Håll det absolut och oberoende: Det identifieras aldrig med något fenomen, objekt eller objektifierat subjekt (om du inte byter plats med det som i ett rent tankeexperiment utan att det för den skull ska leda till någon form av solipsism). Det kan aldrig reduceras till något upplevt, men alla erfarenheter förutsätter det

Kort sagt: internet saknar referenser eftersom ingen annan har definierat en utgångspunkt som är helt pre-fenomenal och nödvändig för att något överhuvudtaget ska kunna upplevas eller antas. Den Absoluta Existensfilosofin kan därför sägas vara analytiskt unik, men kan ändå "placeras" jämförande med fenomenologi, idealism och teologiska absolut-begrepp, just för att visa skillnaden och det analytiska värdet i den Absoluta Existensfilosofins logiska struktur.

En sammanfattande genomgång av antagandet i den Absoluta Existensfilosofin

Antagandet i den Absoluta Existensfilosofin tar sin utgångspunkt i ett oförändrat bestående Vara, förstått som en Absolut Existens utan delar. Detta Vara antas inte vara ett ting bland andra, utan den yttersta förutsättningen för att något överhuvudtaget kan framträda.

I detta antagande är Förnimmelseförmågan inte en funktion som tillkommer Varat, utan förstås som dess essentiella natur. Förnimmelse är här inte något sekundärt, utan det sätt på vilket Existens överhuvudtaget kan vara meningsfullt som Existens.

Eftersom Varat antas vara odelat finns inga interna delar som kan stå i relation till varandra, och eftersom inget yttre förutsätts finns heller ingen extern relation. Därmed uppstår en grundläggande fråga: hur kan relation, skillnad eller fenomen överhuvudtaget tänkas, om allt är ett och oförändrat?

Antagandet i den Absoluta Existensfilosofin närmar sig denna fråga genom att skilja mellan ting och tillstånd. Relation förstås inte som något som uppstår mellan separata entiteter, utan som något som endast kan tänkas mellan tillstånd.

Det konstateras att det enda som faktiskt kan förnimmas är skillnad, och att skillnad alltid framträder sekventiellt. Skillnad kan därför inte förstås utan någon form av spänning, och spänning kan inte förstås utan att det finns minst två skilda tillstånd.

Dessa två tillstånd formuleras som:

1. Förmåga (potens)
2. Realisering (aktualitet)

Förmåga förstås här inte som en latent egenskap hos något, utan som det tillstånd där realisation ännu inte föreligger. Realisation förstås inte som ett slut, utan som det faktiska framträdandet av skillnad.

Spänning förstås i detta sammanhang inte som en kraft i fysisk mening, utan som den logiska och fenomenella skillnaden mellan potens och akt. Det är denna spänning som gör det möjligt att tala om riktning utan att införa förändring i Varats väsen.

Antagandet innebär därmed att relation i sin mest grundläggande form inte är relation mellan subjekt, objekt eller delar, utan ett spänningsförhållande mellan Förnimmelseförmågan och dess realisation. Det är inom detta spänningsfält som sekventiella skillnader kan framträda och bli föremål för förnimmelse.

Alla senare relationella skillnader – såsom före och efter, inåt och utåt, spänning och avspänning, liv och död – förstås i detta perspektiv inte som ursprungliga, utan som fenomenala uttryck för denna mer grundläggande relation.

Antagandet i den Absoluta Existensfilosofin handlar därmed inte om att beskriva universums innehåll, utan om att formulera den nödvändiga förutsättningen för att ett antagande om relation överhuvudtaget ska kunna komma till stånd.

Det är ett resonemang som varken förutsätter delar, yttre orsaker eller slumpmässig uppkomst, utan som prövar om skillnad och fenomen kan förstås som möjliga utan att överge tanken på ett oförändrat Vara.

Antagandet om Existens och upplevelsen av verkligheten.

Det finns ingen verklighet utan medvetandet om verkligheten. Om vi ​​betraktar verkligheten utan medvetande hamnar vi i motsägelsefullt tänkande eftersom vi då tar oss själva ur processen som upplevande tänkare som betraktar huruvida materia är förverkligandet av medvetandet som universum eller inte. Det är därför vi inte kan separera verkligheten från medvetandet om den. Vi upplever saker som verkliga i tron att de är oförändrat bestående ända tills de faller sönder och det visar sig att det inte så är fallet.

Från ting till verklighet ​Latinets rēs: Grundordet betyder "sak", "ting", "föremål" eller "angelägenhet". ​Senlatinets reālis: Under medeltiden bildades adjektivet reālis ur rēs. Det användes för att beskriva något som hör till själva saken eller som faktiskt existerar i den fysiska världen. ​Franskans réel: Ordet letade sig in i franskan och spreds sedan vidare till andra språk. Varje gång vi pratar om "Verkligheten", så menar vi egentligen att det vi förhåller oss till är de faktiska "tingens" tillstånd så som vi upplever dem som medvetande om dem. Materia är då inte "motsatsen" till medvetande, utan snarare hur medvetandet ser ut i en viss form.

Vi pratar ofta om att vi är "i" universum, men kanske är det mer korrekt att säga att universum är något som sker "i" medvetandet. Utan den upplevande tänkaren finns ingen som kan intyga att "tingen" överhuvudtaget har en status som "saker".

1. Genom att sätta ord på upplevelser skapar vi en interobjektivitet. ​Individuellt: Jag ser en färg och känner en textur. ​Kollektivt: Vi enas om att kalla det "en stol". ​Resultat: Vi kan nu samarbeta kring objektet "stol" utan att någonsin veta om vi faktiskt ser exakt samma nyans av brunt.

​2. Ändamålsenligheten. ​Det handlar främst om att förhålla sig ändamålsenligt till verkligheten. ​Om vi är överens om att en röd trafiksignal betyder "stopp", så skapar denna språkliga och symboliska överenskommelse en högst påtaglig fysisk säkerhet. Verkligheten i detta nu är inte färgen i sig, utan den gemensamma regeln vi navigerar efter.

​3. När språket skapar verkligheten finns det delar av vår verklighet som enbart finns till genom språkliga överenskommelser. Dessa kallas ofta för institutionella fakta:

​Pengar: En papperslapp eller digitala siffror har bara värde så länge vi är överens om det.

​Lagar: Gränser mellan länder syns sällan från rymden, men de är verkliga eftersom vi har pratat fram dem. ​Motsägelsen i det "oförändrat bestående" ​Detta leder tillbaka till en tidigare poäng: Vi behandlar dessa språkliga överenskommelser som om de vore oförändrat bestående naturkonstanter.

Men eftersom de vilar på språk och medvetande, är de i högsta grad föränderliga. ​Man kan säga att "verkligheten" är det samtal vi för med varandra för att inte gå vilse i sinnesintrycken.

​01. Den Absoluta Existensen (Icke-binär) ​Detta är antagandet om den ursprungliga enheten. Den är inte noll, utan den första realiteten. Den är icke-binär eftersom den inte har någon motsats; den omfattar allt. Det är den substans som aldrig kan uppstå ur intet, eftersom existens är dess fundamentala natur.

​02. Essensen (Binär: Potentialitet vs. Realisation) ​Här uppstår spänningsfältet. Essensen är den inneboende naturen och dynamiken i 01 som möjliggör rörelse som tillståndsförändring. Genom att vara binär skapar den polariteten mellan: ​Potentialiteten: Allt som kan upplevas (det ännu icke-formade). ​Realisationen: Strävan efter att faktiskt erfara denna potential. Det är denna binära motor som driver processen framåt.

​03. Fenomenet (Det framträdande) ​Fenomenet är det tredje steget – själva uttrycket eller "bilden" som uppstår ur spänningen i 02. Det är här verkligheten träder fram och realiserar tillståndet av medvetande. ​Verklighetens cirkulära logik ​i denna modell gör det tydligt att: ​det är inte en fråga om skapelse ur intet: Eftersom vi börjar med 01 (Existens), handlar universum inte om att "bli till" från noll, utan om att ett fenomenalt förändrat tillstånd av att vara. ​Medvetandet som slutpunkt och början: Medvetandet är inte en slumpmässig biprodukt, utan det är den specifika punkt där 03 (Fenomenet) återkopplar till 01 (Existensen) så att den kan uppleva sig själv. ​Det vi kallar "verklighet" är alltså den punkt där den binära essensen (02) lyckas översätta den icke-binära existensen (01) till ett fenomenalt framträdande (03). ​Detta förklarar varför vi hamnar i motsägelser när vi tar bort medvetandet ur ekvationen: vi försöker då behålla 03 (Fenomenet) men radera den process som gör 03 möjligt. Utan den mottagande upplevaren i relation till det upplevda mottagandet, kollapsar hela strukturen tillbaka till den tysta potentialen i 01.

Om medvetandet är den punkt där den Absoluta Existensen faktiskt realiseras, så finns det ingen "verklighet" utanför denna process. Att försöka tänka sig en verklighet utan medvetande är att försöka tänka sig en spegelbild utan ljus eller en betraktare – en logisk omöjlighet eftersom själva definitionen av "verklighet" kräver denna realiseringsakt. ​Det innebär att vi, som medvetna varelser, är den "plats" där universum (som fenomen) och det Absoluta (som existens) möts för att bli verkliga.

Den Absoluta Existensfilosofin och den moderna vetenskapliga beskrivningen av verkligheten.

Utan förnimmelseförmågans modulering i fenomenet funnes ingen möjlighet till upplevelse och utan en Absolut Existens som det Absoluta Ur-subjektet så funnes ingen förnimmelseförmåga som dess inneboende natur.

Denna antagna förutsättning är ett postulat som används som kristaluseribgspunkt för tanken som det oförändrat bestående varat som den ontologiska grunden i resonemanget.

För den som eventuellt är intresserad av hur den moderna vetenskapen räknar idag så kan vi se liknelser till den Absoluta Existensfilosofin och då vi kan pröva vårt antagande genom att göra en liknelse.

All information är upplevd när den tas emot av en upplevare. Den tas emot i sekventiellt överförd binär information som genom resonans stannar kvar i form av binära minnen av upplevt mottagna sekventiella bilder. Vetenskapen talar för närvarande om att den överförda sekventiella information sker i små frekventa hopp (hG tp= ≈ 5.39 × 10-44 s c5) (ca 10^ sekunder) som är så frekvent uppdaterat återkommande att de inte upplevs som enstaka bilder (qubits) en i taget, utan det mottagna upplevs som ett flytande kontinuum av former i rörelse och dessa former formar det som upplevs som utrymme genom en krökning av rummet som den sekventiella minnesinformationen tvingas förhålla sig till och som då samlar ihop informationen i kluster som upplevs i form av tröghet i motstånd och tyngd.

Dessa motståndskluster reflekterar information om lägen och förändingstillstånd och denna lägesändring upplevs i form av en flytande löpande avståndsändring som förflyttning. Då detta sker så snabbt så sker upplevelsen i form av en flytande fenomenal upplevelse av former som ändrar läge mot en bakgrund av obegränsat utrymme som upplevs av upplevaren som rum för upplevelsen. Informationen som lagras som minnen kan därefter överföras genom komunikation som innehåller instruktioner till andra informationskluster som då kan omsätta dessa instruktioner för att uppdatera innehållet i den klustrerade information som klustret innehåller. En hög densitet av skillnader skapar en upplevelse av en solid, komplex värld. En sänkning av frekvensen (som i djup sömn eller vissa meditativa tillstånd) för upplevaren närmare mot gränsen av det obeskrivbara. Det fenomenala mediala framträdandet antagas ske av ren nödvändighet för att förnimmelseförmågan ska kunna förnimma någonting överhuvudtaget. Och då måste mediet antagligen ligga mellan potentialen och realisationen av medvetandet.

Och om upplevelse av verkligheten endast sker i form av skillnader ur olika synvinklar av verkligheten innebär det att verkligheten och medvetandet är synonyma trots att det är där all fenomenal skillnad pågår.

Det innebär att man måste acceptera att "verkligheten" inte är en plats man befinner sig i, utan en kontinuerlig serie av skillnader som det Absoluta kastar likt skuggspel mot sin egen orörliga natur och detta är tyvärr i sig ett hot mot den egna självbilden där identiteten ligger I "jaget" och inte i den absoluta förutsättningens förnimmelseförmåga.

Så kan man tänka utan att tänkandet kollapsar.