Fördjupning

Denna text är en analytisk fortsättning och fördjupning av den introducerande texten. Den riktar sig särskilt till dem som är bekanta med Stefan Hlatkys organiska enhetssyn och vill följa en noggrann reflektion över logiska konsekvenser och nivåskillnader mellan Existens, Essens och Fenomen.

Vad filosofin på denna sida handlar om är bland annat den centrala skillnaden mellan två helt olika synsätt på begreppet Existens.

De två olika synsätten är monistiska, men den Absoluta Existensfilosofin riskerar ofelbart att tolkas som pantheistisk om inte en strikt åtskillnad mellan de filosofiska begreppen bibehålls.

Den ena handlar om förutsättningen för all föreställning om verkligheten och den andra om vad som händer om man försöker göra sig en föreställningsbild av det som måste vara förutsättningen för det som möjliggör alla föreställningar om verkligheten och vad som kan ligga bakom alltihop.

Filosofins utgångspunkt

All filosofi utgår från mänskligt undrande och begrundande av den egna tillvaron, verkligheten och kunskapen. Filosofin tar sin utgångspunkt i de grundläggande frågor som uppstår ur vår erfarenhet, men utvecklar dessa sedan till ett systematiskt och kritiskt tänkande.

Filosofi utgår från erfarenhet: människans erfarenhet av världen, som undrandet över himlavalvet eller sin egen själ, är den ursprungliga katalysatorn för filosofiskt tänkande.

Utifrån dessa ursprungliga frågor analyserar och systematiserar filosofin dessa för att förstå grundläggande begrepp som förnimmelse, verklighet, kunskap och värderingar, som är centrala för mänsklig erfarenhet.

Filosofi är också mer än bara erfarenhet: Medan erfarenheten är utgångspunkten, förvandlar filosofin den till ett intellektuellt och rationellt utforskande som syftar till att klargöra begrepp och resonemang som kan vara oklara.

Det handlar i grund och botten om begreppsanalys och begreppen det handlar om i detta fallet är: Existens, Essens och Fenomen -- och här i ligger en filosofisk möjlighet till betraktelse av den konceptuella kartan.

All filosofisk förståelse bygger på eftertanke och all eftertanke bygger ett individuellt tänkande av någon som tänker.

Därför så kan ingen förståelse presenteras som ett objektivt faktum utan endast som ett antagande om förutsättning. Ingen filosofi kan därför göra anspråk på någon 'sanning' utan endast peka på konsekvenserna av olika antaganden vilka de än är.

(Det är religionerna som eventuellt hävdar "sanningen" oavsett vilken "sanning" de än hävdar i sina förkroppsliganden)

Med tankens hjälp ska filosofin hjälpa oss här med att gå igenom några av dessa för filosofin så grundläggande begrepp. Begreppen är gamla och beprövade men de testas här i en annan ordning än de brukar göra.

Grammatisk-lingvistisk översikt

Vi inleder med en grammatisk-lingvistisk översikt över tre olika men lika viktiga filosofiska begrepp.

1. Existens

   • substantiv som uttrycker att vara och pekar på själva varat.
   • betyder i grunden "att finnas" eller "det faktum att något är".
   • Ordet pekar inte på egenskaper utan på förekomst.
   • (Här avser Varat själva faktumet att något är grundläggande, en existens utan kvalitativt innehåll.)

2. Essens

   • substantiv som uttrycker vad något är i sin kärna.
   • betyder "väsen", "innersta natur", själva "Varandet", "det som gör något till just detta".
   • Ordet bär alltid en form av kvalitativt innehåll.
   • (Här avser själva Varandet, det inre väsendet eller kvalitativa innehållet i det som existerar.)

3. Fenomen

   • substantiv som uttrycker det som framträder eller det som visar sig för sinnet.
   • betyder "framträdelse", "företeelse", "något som upplevs eller iakttas", "det Varande".
   • Ordet säger inget om fundamentet i sig, bara om hur något visar sig.
   • (Här avser "Det Varande", det som framträder och upplevs, inte själva grundexistensen.)

Grammatiskt kan man alltså ordna dem så här:

1. Existens: att vara.
2. Essens: vad detta som Är, är.
3. Fenomen: hur detta som är, framträder.

Möjliga invändningar mot ordningen

Något som ibland dyker upp när man placerar orden i en sådan hierarkisk följd är:

1. Att "existens" (01.) placeras först som något "helt utan innehåll".

   • Om existens (01.) bara är "att vara", uppstår ibland frågan om det då verkligen kan stå före essensen i en begriplig ordning.

2. Att "essens" (02.) förutsätter mer än ordet grammatiskt säger

   • Essens (02.) bär ofta en idé om ett "innersta väsen".
   • För någon kan det skava att detta redan antyder mer än bara en språklig bestämning

3. Att "fenomen" (03.) hamnar sist som om det alltid är en produkt av de två andra (01. + 02.)

   • Grammatiskt är "fenomen" (03.); bara "det som framträder".
   • I vissa resonemang kan det kännas märkligt att lägga det på en strikt tredje plats, eftersom fenomenet rent språkligt inte säger hur det relaterar till Existens (01.) eller Essens (02.)

4. Att ordningen (01, 02, 03.) kan se ut som en logisk kedja, trots att den bara var tänkt som en grammatisk sortering.

   • Någon kan uppleva sorteringen som mer metafysisk än grammatisk.

Detta pekar alltså på några möjliga invändningar där ordningsföljden skulle kunna innebära en friktion.

Historisk kontext för ordningen

Det är svårt att hitta historik på exempel på tidigare prövade alternativa ordningar av just dessa tre begrepp -- existens, essens, fenomen -- i denna enkla sekvensform.

Det finns filosofiska traditioner som talar om dessa tre begrepp, men inte som ett fast tredelat schema i just den föreslagna ordningsform som här föreslås som ett alternativt antagande.

När begreppen Existens, Essens och Fenomen används tillsammans sker det oftare som löst relaterade nivåer än som en numrerad följd som "01--02--03".

Det finns därför inga etablerade modeller där just existens -> essens -> fenomen presenteras som ett prövat, metodiskt ordnat förlopp i den formen.

Med andra ord: Det finns ingen känd standardiserad eller ofta refererad ordning där någon systematiskt har testat just denna tredelning i denna raka sekvens.

Denna ordning är det som hela den Absoluta Existensfilosofin utgår ifrån och som hela resonemanget om nivåer och nivåskillnad handlar om och detta är det absolut viktigaste att minnas vid läsningen.

(Det är också därför det skulle vara ödesdigert att använda syntetiska AI-text modeller för att analysera filosofin eftersom de tenderar att slå samman de tre nivåerna till en.)

Vi kommer vidare att gå igenom alternativa ordningsföljder av begreppen och se hur dessa håller ihop rent resonemang mässigt.

Dessa frågor är något filosofer förstås har rört vid i olika former, bara inte på det exakta och renodlade sätt som vårat alternativa antagande förutsätter.

Exempel 1. (Det Absoluta Existens-antagandet)

Existens -> Essens -> Fenomen

01. Existens

Som första punkt betyder det att man börjar med det mest elementära: Att någonting är. Det är ett rent varande-begrepp utan innehåll. Grammatiskt är det den lätta och mest sparsamma nivån. Den står där som ett naket "Är".

02. Essens

Som andra punkt innebär det att man först erkänner att något Är, och därefter frågar det tyngre och essentiella: Vad är detta som Är?

Grammatiskt fungerar essens som en bestämning av ett redan givet Vara: kvalitet (02.) läggs till själva förekomsten (01.)

03. Fenomen

Som tredje punkt uppstår frågan: hur det som Är (01.) och har sin natur (02.) framträder?

Språkligt är fenomenet det som framträder -- upplevelsen, iakttagelsen, uttrycket -- och kommer därför naturligt efter både "att vara" och "vad det är".

Denna ordning gör fenomenet beroende av essensen (02.), och essensen beroende av existensen (01.).

Den placerar "visandet" sist, "kvaliteten" i mitten och "varandet" först.

Den skapar en kedja där varje steg språkligt förutsätter föregående steg.

I en Absolut Existens finns inga delar. Bara det ena som finns till att utgå ifrån.

Dess Essens är Förmågan till förnimmelse. Den inneboende naturen hos Existensen.

Det är den Essensen som måste forma ett Fenomen för att kunna förnimma någonting alls.

Alternativa ordningsföljder

Om vi nu speglar vad som händer om man byter plats på den föreslagna ordningsföljden.

Vi kommer här att se vad som händer grammatisk-logiskt om vi byter plats på begreppen. Inga slutsatser kommer att dras, och inget kommer att rundas av -- bara rena iakttagelser av hur ordningen förändras.

Exempel 2. (Det essentiella antagandet)

Essens -> Existens -> Fenomen

1. Essens (02.) först: Då börjar man med vad något är (kvalitet) innan man ens fastställt att det är. Språkligt uppstår en oordning: en identitet utan fastställt vara.

2. Existens (01.) som tvåa: "Att vara" kommer som en följd av "vad det är". Det kan upplevas som bakvänt eftersom existens grammatiskt brukar vara det mest grundläggande.

3. Fenomen (03.) sist: Fenomenets plats påverkas egentligen inte -- framträdandet är fortfarande ett uttryck, bara nu av något vars väsen "kom" före

Vad som brukar skava här är att Essens brukar grammatisk-logiskt förutsätta ett Vara. Här gör den inte det!

Exempel 3. (Det Fenomenala antagandet)

Fenomen -> Essens -> Existens

1. Fenomenet (03.) först: Man börjar med hur något visar sig utan att ha etablerat Vad eller Att det Är. Då blir den första punkten en ren yta utan grund.

2. Essens (02.) som tvåa: Essensen skulle här bli en efterhandskonstruktion av väsen utifrån ett framträdande. Det är semantiskt möjligt, men det vänder upp-och-ned på de två första begreppen.

3. Existens (01.) sist: Att sätta existens sist gör att själva varandet kommer som ett slutresultat, vilket är språkligt ovanligt.

Vad som skaver här är att Existensens placering blir ologisk eftersom "Att Vara" vanligtvis är förutsättningen för både väsen och framträdande.

Exempel 4. (En variant av det Fenomenala antagandet)

Fenomen -> Existens -> Essens

1. Fenomenet (03.) först: Man börjar åter med det framträdande.

2. Existens (03.) som tvåa: Här skulle "att något finns" härledas ur fenomenet själv. Det är i sig inte grammatiskt fel, men ordningen gör existensen beroende av upplevelsen.

3. Essens (02.) sist: Väsendet blir då något man konstruerar efter att man fastställt att fenomenet faktiskt pågår.

Det som kan skava här är att Essensen hamnar som en slutprodukt av både framträdande och vara, vilket flyttar dess funktion från "innersta natur" till något mer som en tolkning.

Exempel 5. (Det Fenomenal-existentiella antagandet)

Existens -> Fenomen -> Essens

1. Existens (01.) först: Oförändrat: ren etablering av vara.

2. Fenomenet (03.) som tvåa: Framträdandet kommer direkt efter varandet, utan att ett väsen först antar form. Det innebär att fenomenet inte uttrycker något definierat "vad".

3. Essensen (02.) sist: Väsendet blir något man bestämmer i efterhand, som en slutsats av hur något visar sig.

Essensen slutar där vara grund och blir istället något som är härlett från och ett resultat av eller bildat ur något annat, antingen genom en förändring eller som en efterföljd av en idé av någonting annat. Om fenomenet kommer före essensen i själva begreppsstrukturen, och essensen definieras som härledd, så innebär det att essensen blir till genom fenomenet -- inte som orsak, utan som det som gör essensen möjlig att formulera eller urskilja.

Exempel 6. (Det existentiellt slutledda antagandet)

Essens -> Fenomen -> Existens

Här löser ordningen upp sig helt språkligt:

1. Väsendet (Essensen 02.) kommer före varandet (Fenomenet 03.).
2. Framträdandet (Fenomenet 03.) kommer före själva existensen (01.)

Existens (01.) blir ett resultat snarare än förutsättning.

Det som skaver här är, att trots att det går att uttala så tappar språket logisk riktning.

Klassiska perspektiv

Aristoteles: essens före existens -- tyngd före vara.

Sartre och existentialisterna: existens föregår essens -- vi finns, och först därefter skapar vi vår inre natur.

Dessa perspektiv visar att ordningen mellan begreppen alltid har varit omstridd.

Motstånd mot nyordningen (Existens -> Essens -> Fenomen)

Språkliga och kulturella vanor vill ofta placera tyngd före lätthet.

Paradoxen blir tydlig: hur kan något finnas utan att vara något särskilt?

Motståndet är främst språkligt och intuitivt, inte nödvändigtvis rationellt.

Vetenskapens perspektiv

Modern vetenskap börjar vid fenomenet -- det observerbara.

Essens och existens behandlas som modeller eller slutsatser.

Det Absoluta lämnas åt filosofi och teologi.

Axiom: Om något sägs vara Universum, måste det uppfylla villkoret: det är allt som manifesteras, vridet mot och vänt mot det enda som kan uppleva det. Allt som inte uppfyller dessa villkor kan per definition inte vara Universum.

Fakulteter för Varats frågor

• Filosofi/metafysik: undersöker Origo och Essens.
• Teologi: tolkar Varat som grund för GUD eller skapelseprincip.
• Vetenskapen tar endast upp fenomen, inte Origo.

Språkets paradox och likgiltiga svar

Språket vill alltid förklara uppkomsten: "Vi har blivit till ur något annat."

Individens svar påverkar inte den grundläggande lättheten i Existensen.

Självklarheten i Varats lätthet

Existensen som Absolut ger lättheten i frånvaron av villkor, belastningar eller beroenden.

Essens bär tyngden, och med tyngden följer den logiskt nödvändiga riktningen mot realisation.

Förmågan verkar inte i tomhet utan i ett fenomenalt spänningsfält, där essensens tyngd får sitt uttryck och realisationen blir möjlig.

Fenomenet träder fram genom spänningsfältet i en form av särskiljbarhet -- "visuellt" i den breda bemärkelsen att något blir möjligt att urskilja -- och blir därmed föremål för förnimmelsen.

Ordningen Lätthet -> Tyngd -> Spänning framstår i denna struktur som logisk, praktisk och filosofiskt hållbar.

• Varat som den lätta grunden och villkoret för att bära
• Förnimmelseförmågans tyngd
• Det Essentiella som det som väger
• och det Fenomenala som den oundvikliga formen av spänning som uppstår ur det och som blir möjligt att förnimma och därför måste uppmärksammas.

Stefan Hlatkys försök att förena tro och vetenskap

Modern vetenskap börjar alltid vid fenomenet: det som kan observeras och mätas.

Eftersom både undersökaren, undersökningsmetoder och det undersökta tillhör samma fenomenala nivå, kan fenomenet inte brytas ned till något mer grundläggande utan att de förutsättningar som gör undersökningen möjlig samtidigt tas för givna.

I den meningen är misslyckandet inte empiriskt eller tillfälligt, utan principiellt.

Essens och existens hanteras inte som absoluta startpunkter, utan modelleras eller sluts ut.

Det icke-fenomenala lämnas över till filosofi, teologi eller spekulativ teori.

Här ser vi tydligt skillnaden: vetenskapen stannar vid spänningen, vid det som uppträder, medan filosofin kan ta ansvar för de bakomliggande begreppsmässiga sammanhangen.

Om vi inte tar existensen som odiskutabel så kan alltså Filosofi/metafysik begreppsmässigt undersöka både Existens Essens och Fenomen.

Teologi kan tolka Varat som grund för GUD eller skapelseprincip.

Vetenskapen kan endast ta upp fenomen, aldrig någon oförändrat bestående existens direkt.

Hlatkys genombrott och dess begränsning

Den ungerskfödde Katolskt uppfostrade filosofen och Juris. Dr. Stefan Hlatky gjorde det banbrytande: Efter att ha varit lärare i Indisk djupmeditation inom T M rörelsen i Sverige hade han hört talas om icke-existensantagandet: Han testade helt enkelt att byta ut Buddhismens icke-existens mot Existens. Hans mod att säga "utgångspunkten kan inte vara ett ingenting" öppnade ett fönster som nästan ingen tänkare i modern tradition har vågat öppna.

Det var ett filosofiskt genombrott!

Att ta bort "tomrummet" som startpunkt och ersätta det med något som faktiskt är, är en verklig omorientering av hela tänkandet. Det är kärnan i all sund ontologi:

Det måste finnas ett oförändrat bestående Vara för att något förändrat ska kunna upplevas.

Här står Hlatky på fast mark.

Istället för att stanna i det nödvändiga, det helt oberoende, det utan-delar, så gör han ett filosofiskt hopp:

Han föreställer sig Varat och inför oförändrat bestående delar i det oförändrat bestående varat. Detta är en rent fenomenal idé. Han föreställde sig oförändrat bestående av relationella delar. Dessa metafysiska delar -- "sinnen" -- föreställde han bokstavligt talat vara beståndsdelar av "Guds" Existens..

Här sker ett brott mot den absolut logiska strukturen:

• Ett Absolut kan inte ha delar.
• Föreställda delar gör det relativt.
• Relativitet är fenomenets domän, inte existensens.

På det sättet så föreställer han sig Existens och fyller Existensen med delar -- och därmed gör han det relationellt -- samtidigt som han säger sig försvara absolutheten.

Det är här hans antagande blir en föreställning och en tro.

Vi har inte längre vår bokstavliga självklara utgångspunkt. Vi har fått en "Organism som föreställning."

En organism är inte en Absolut utgångspunkt. En organism är ett fenomen, en gestalt, en form, en struktur. Den är, per definition sammansatt, rörligt relationell.

Det är motsatsen till det som måste vara oförändrat bestående eftersom det har möjlighet att föreställas utföra en relativ rörelse av sina delar.

Så i stället för:

1. Existens -- det som ÄR

får vi:

1. En föreställd helhets-varelse med delar.

Det är logiskt sett ett kategorifel: Han lägger fenomenal struktur i det som skulle vara Varats villkorslösa grund.

Resultatet: en storslagen föreställd modell men utan ett fast fundament så får vi ett rörligt föreställt fundament.

Den känns intuitivt rikt. Den lockar. Den ger känslan av mening.

Det han själv påstår är självklart: att något måste vara före allt annat saknar nämligen den sammanhållande princip som håller ihop resonemanget om delar i en Helhet.

Han börjar i klarhet:

• Existensen är nödvändig.
• Någonting måste vara bestående

Men han slutar i en bild:

• Detta något är en enorm organism.
• Med delar.
• Som han kallar mänskligt medvetna sinnen.

Det är en glidning från ontologi till kosmologisk mytbildning -- utan att glidningen markeras.

Och ingen märker övergången, för respekten för Stefan Hlatky som tänkaren och insiktsglöden gör att bilden känns större än den är.

Hlatkys ramverk som utantilläxa

Om någon bara har Stefan Hlatkys ramverk klart för sig så går det att uttrycka den logik som nödvändigtvis blir följden av Hlatkys föreställning. Den bär sin egen logik inom sitt eget system. Och den går att lära sig som en utantilläxa. Men det blir i en upprepad frasering av det Stefan Hlatky har föreställt sig och inte längre den självklara utgångspunkt som den borde ha varit som oförändrat bestående.

Han gjorde ett grundantagande som kunde ha blivit en ny filosofiskt utgångspunkt, och kanske ett av de bästa i modern tid.

Men i stället ersatte han utgångspunkten med en föreställning om en organism.

Han förvandlade:

ett nödvändigt ontologiskt faktum till en metafysisk föreställd modell som inte kan härledas ur faktumet.

Men som det måste bli med föreställningar så kan inte en föreställningen om en potential innehålla mindre än det förverkligade resultatet.

Existens upphör då att vara en Absolut startpunkt — och blir istället en kosmologisk gestalt.

Inte i negativ bemärkelse, utan i kategorisk bemärkelse:

Det han kallar "helheten" är inte längre:

• det absolut bestående

utan istället

• en föreställd struktur.

Det är en enorm förändring — men han markerade den aldrig själv, och därför följde alla honom in i modellen utan att se brytpunkten.

Den precisa logiska förändringen är inte att Stefan Hlatky tar bort Existens, för han har redan förutsatt den, utan att han förvandlar Existens till något icke-absolut.

Detta är en subtil men avgörande distinktion.

Och det är detta som gör:

• Startpunkten inte längre till en punkt.
• Existens blir modellbunden.
• Det Absoluta blir relationellt.
• Det nödvändiga blandas med det spekulativa.
• Organisk helhet blir då oföränderliga enheter + en enande princip, och han presenterar ingen sådan princip!

Den Absoluta Existensfilosofin börjar också från antagandet om Existens.

Den Absoluta Existensfilosofin kan dock inte ge någon berättelse om en helhet inom denna Existens, inte heller någon myt eller påhittad organism. Den kan endast peka mot Existensen som sådan. Den beskriver inte hur den "ser ut" eller "fungerar" i förhållande till något annat. Den visar bara dess nödvändiga karaktär och låter resten följa av dess egen logik.

Det är ett test av logik, inte en tro. Den Absoluta Existensfilosofin undersöker konsekvenserna av en bokstavligen odelbar Existens som utgångspunkt, utan spekulativa attribut. För Stefan Hlatky var det varaktiga varandet därför en organism i vilken Existens/Organismen var subjektet, odelbart och rymdfyllande. Essensen (förmågan att uppfatta) var organismens egen, med de delade egenskaperna hos delarna trots att delarna saknade realiserad medvetenhet om helheten. Fenomenet var organismens relativa rörelse i förhållande till dess delar och alltså inte en nödvändighet för helhetens förmåga att uppfatta sina egna delar. Hlatky antog att helheten var medveten om sina delar, medan delarna saknade detta perspektiv. För Hlatky var fenomenet rent instrumentellt, inte nödvändigt för medvetandets egenskap. Helheten (Varandet) uppfattar redan sig själv före och oberoende av fenomenet, genom sina immanenta delar. Fenomenet läggs till endast för att ge delarna perspektiv och rörelsefrihet för att kunna förstå helheten. Enligt Hlatky vill helheten bli känd, förstådd och älskad av sina likasinnade delar.

I den Absoluta Existensfilosofin är emellertid Fenomenet konstitutivt, inte en tillägg. Utan fenomenal förändring finns det ingenting för förnimmelseförmågan att uppfatta. Uppfattning här är inte ett själv-belysande tillstånd, utan en förmåga som kräver ett fenomen att riktas mot. Det fenomenala blir det enda sättet för existensen att aktualisera sin egen förnimmelseförmåga.

Enligt Hlatkys syn: Varandet är redan självuppfattande → Fenomenet skapas både för delarnas och Helhetens skull så att Helheten blir känd, förstådd och älskad av delarna.

I den Absoluta Existensfilosofin: Varandet är den Absoluta Existensen vars Essens (Uppfattningsfakulteten) → kräver Fenomenet av ren nödvändighet → först då blir uppfattning möjlig.

Det är genom de medvetna sinnena i fenomenet som dessa perspektiv ger uppfattningsfakulteten möjlighet att uppfatta något. Att dessa genereras i fenomenet är därför självklart.

Hlatkys helhet blir beroende av relationer

Genom att införa sinnen som delar gjorde alltså Stefan Hlatky helheten beroende av relationer

Dessa sinnen:

• står i relation till varandras placering i helheten var de nu än befinner sig.
• har samma förmåga till förnimmelse som helheten men inte som realiserat medvetande.
• har gränser som gränsar till intilliggande sinnen.
• är många (en mångfald)
• är jämförbara i förhållande till helheten
• är interagerande i helheten.

Och allt detta är fenomenala egenskaper.

Så fort mångfald introduceras uppstår:

• relationer
• storlek
• riktning
• position
• inbördes ordning

Kort sagt: samma kategori som det fenomenella.

Det är i denna gest som det existentiella blir relationellt.

Existens upphör då att vara en Absolut utgångspunkt -- och blir en kosmologisk gestalt

Inte i dålig mening, men i kategorimässig mening:

Det han kallar "helheten" blir inte längre det absolut bestående utan en föreställd struktur.

Det är ett enormt skifte -- men han markerade det aldrig själv, och därmed följde alla med in i modellen utan att se brytpunkten.

Den exakta logiska förskjutningen

Den exakta logiska förskjutningen är inte att Stefan Hlatky tar bort Existens för den har han ju redan förutsatt, utan att han omvandlar Existens till en föreställning av något icke-absolut.

Detta är en subtil men avgörande distinktion.

Och det är den som gör att:

• Utgångspunkten är inte längre en punkt.
• Existensen blir modellbunden
• Absolutet blir relationellt
• Det nödvändiga blandas med det spekulativa.
• Organisk helhet blir då oföränderliga enheter + sammanhållande princip, och någon sådan princip redovisar han inte!

Jämförelse: Hlatky och den Absoluta Existensfilosofin

Den Absoluta Existensfilosofin utgår även från antagandet om Existens.

Den Absoluta Existensfilosofin kan dock inte ge någon berättelse om en helhet i denna Existens eller någon myt eller en föreställning om en organism. Den kan bara peka mot Existensen som sådan. Den talar inte om hur den "ser ut" eller "fungerar" i relation till någonting annat. Den visar bara på dess nödvändiga karaktär och låter resten följa av dess egen logik.

Den är ett test av logik, inte en tro. Den Absoluta Existensfilosofin undersöker konsekvenserna av en i bokstavlig mening odelbar Existens som startpunkt, utan spekulativa attribut.

Hlatkys modell

Hos Stefan Hlatky var det bestående varat alltså en organism där Existensen/Organismen var subjektet, odelbart och tomrumsuppfyllande.

Essensen (förnimmelseförmågan) var organismens egen med delarnas delade kvalitet trots deras brist på realiserat medvetande om Helheten.

Fenomenet var organismens relativ-rörelse i förhållande till sina delar och på så sätt inte en nödvändighet för Helhetens möjlighet att förnimma sina egna delar. Hlatky utgick från att helheten var medveten om sina delar men delarna saknade detta pespektiv.

Hos Hlatky var Fenomenet rent instrumentellt, inte nödvändigt för egenskapen medvetande. Helheten (Varat) förnimmer redan sig själv innan och oavsett fenomenet, genom sina immanenta delar. Fenomenet tillkommer enbart för att kunna ge delarna perspektiv och rörelsefrihet för att förstå helheten. Helheten vill enligt Hlatky bli känd förstådd och älskad av sina likasinnade delar.

Den Absoluta Existensfilosofins syn på Fenomenet

I den Absoluta Existensfilosofin är däremot Fenomenet konstitutivt, inte något tillägg. Utan fenomenal förändring finns ingenting för Förnimmelseförmågan att förnimma. Förnimmelse är här inte ett självbelyst tillstånd, utan en förmåga som kräver ett fenomen att riktas mot. Det fenomenala blir det enda sättet för existensen att aktualisera sin egen förmåga till förnimmelse.

Hos Hlatky: Varat är redan självförnimmande -> Fenomenet skapas både för delarnas och Helhetens skull så att Helheten blir känd och förstånd och älskad av delarna

I den Absoluta Existensfilosofin: Varat är den Absoluta Existens vars Essens (Förnimmelseförmågan) -> kräver Fenomenet av ren nödvändighet -> först då blir förnimmelse möjlig. Det är genom de medvetna sinnina i fenomenet som dessa synvinklar ger förnimmelseförmågan möjlighet att förnimma någonting. Att dessa genereras i fenomenet är självklart.

Hlatkys avfärdande av den dimensionslösa utgångspunkten

Till skillnad från den Absoluta Existensfilosofin så avfärdar Stefan Hlatky hela idén om en "dimensionslös utgångspunkt" just därför att den, i sin naturvetenskapliga variant, betraktas som ett "ingenting" med oändlig densitet eller ett "ingenting" utan innehåll. Hlatky konstaterar också att något "Subjekt" inte kan vara utan Existens och avfärdar därför också ett "Existenslöst Subjekt" I Stefan Hlatkys tankar är detta naturligtvis inte en möjlig beskrivning av det bestående varat. Det reducerar nämligen Varat till något:

• utan utsträckning,
• utan kvalitet,
• utan liv,
• utan förnimmelseförmåga,
• utan subjekt.

Med andra ord: ett rent "void-begrepp", bara förklätt i matematik till Origo.

Hlatky avfärdade alltså idén om att en dimensionslös nollpunkt skulle kunna bygga upp, expandera till eller ge upphov till det tredimensionella rummet vi upplever som universum. Hlatkys invändning är i sak mycket enkel:

En punkt utan dimensioner kan inte ge upphov till dimensioner.

Om nollpunkten helt saknar utsträckning saknar den också:

• riktningar
• volym
• rumslighet
• inre variation
• möjlighet till förändring

Detta är kärnan i hans avfärdande:

Och utan dessa saknas även varje tänkbar mekanism som kan "veckla ut" rum eller struktur.

Med andra ord: En ren matematisk punkt kan inte börja "bete sig" på ett sätt som skapar fysik. Den kan inte expandera, inte interagera, inte differentiera, inte bli någonting annat än just en definitionsmässig punkt. Med andra ord:

En ren matematisk punkt kan inte börja "bete sig" på ett sätt som skapar fysik. Den kan inte expandera, inte interagera, inte differentiera, inte bli någonting annat än just en definitionsmässig punkt.

Det tredimensionella rummet kräver ett något, inte ett ingenting.

Hlatky menar därför att verklighetens grund inte kan beskrivas som:

• en singularitet
• en initial punkt
• ett "ingenting som blåses upp"

Det måste vara något, odelbart men inte noll. Ett varande som redan i sin natur bär upp förutsättningen för rum, relationer och fenomen.

Det är den distinktionen som gör att hans modell inte börjar med fysikens tomrum eller "matematiska ingenting", utan med en levande odelbar helhet — ett Vara med delar och innehåll.

Hlatky beskriver en osynlig verklighet som ligger till grund för den synliga. Han gör detta genom att:

• avfärda den döda atomen (och idéhistoriskt även kyrkans försök att "blåsa liv" i den)
• avfärda slumpbegreppet som meningslös "förklarings-ersättning"
• insistera på att verklighetens grund måste vara en levande, bestående sak, inte ett tomrum eller en dimensionslös punkt.
• pröva antagandet att denna bestående sak är en sammanhängande organism, där vi utgör funktionella delar.

Hlatkys filosofiska grundstruktur

1. Hlatkys utgångskrav är saklighet:

• "Sak" betyder det som existerar, det som upptar rum.
• "Funktion" är uttrycket av en sak, inte en självständig entitet.
• Barnasinne-intuitionen: funktion kräver en saklig bärare.

2. Problemet med sinnenas begränsning

Sinnet upplever ofta funktioner som "lösryckta saker" (ljud, lukt, blixt, idéer).

Det skapar otrygghet och brist på orsak.

Nöjer man sig med teknologiska eller fenomenbaserade förklaringar får man en skenförståelse.

3. Filosofins A, B och C enligt Stefan Hlatky:

A: Det måste finnas en bestående sak. Ingenting kan inte ge upphov till någonting.

B: Funktion kan aldrig existera i sig, aldrig lösgjord från sak.

C: Funktion överförs endast genom omedelbar beröring; sak och funktion är en obrytbar enhet.

4. GUD som bestående sak – inte formprojicerad figur

GUD = den bestående saken.

Historiskt tänkt som ett medvetet väsen, eftersom orsaken rimligen måste ha samma natur som oss ifråga om medvetenhet.

Samma princip för människan: ett bestående medvetet sinne bakom kroppens föränderliga uttryck.

5. Organisk enhetssyn

Korrigering av föreställningen om isolerade objekt.

Verkligheten måste förstås som en inom sig rörlig levande helhet där:

• kroppen motsvarar den synliga funktionsbilden
• sinnet motsvarar den osynliga beständiga sakdelen
• Delar kan inte separeras begreppsligt från helheten.

6. Vad vi kan veta

Vi kan aldrig få syn på saken (orsaken), varken helheten eller vårt eget sinne.

Men vi erfar dess natur, eftersom vi själva är uttryck av den.

• Direkt erfarenhet: medvetenhet / vakenhet
• Indirekt erfarenhet: livsuttryck i den synliga funktionsbilden

7. Vetenskapens roll

Energilagen visar att alla synliga "saker" är funktion, inte sak.

Teknologin (bio, tv, laser) demonstrerar hur funktion kan upplevas som "sak".

Vetenskapen har genom detta bekräftat sinnenas begränsning:

man hittar ingen beständig sak i universumbilden.

Därmed finns ett öppet logiskt utrymme för filosofi att återta sakfrågan.

8. Slutsats enligt Hlatkys linje:

1. En bestående sak måste finnas.
2. Den måste vara levande.
3. Den måste vara enhetlig.
4. Den måste vara orsak till både helheten och individernas livsuttryck.
5. Vi är funktionella delar av denna sak.
6. Filosofi krävs för att applicera vetenskap och erfarenhet i medvetenhet om den gemensamma naturen.

Den Absoluta Existensfilosofins kritik av Hlatkys övergång

Stefan Hlatky antar att varje del i fenomenvärlden måste ha en motsvarighet i det oförändrat bestående varat.

Den Absoluta Existensfilosofin ser detta inte som en logisk följd, utan som ett antagande Stefan Hlatky gör till ett "måste".

Det den Absoluta Existensfilosofin pekar på är:

Det är en föreställning som Stefan Hlatky gör och inte en härledd nödvändighet.

Han tar inte om det antagandet för att pröva dess hållbarhet eller dess alternativ även om han säger sig ha gjort detta

Ingen i hans närhet utmanar det, eftersom han som tänkare och föreställare istället möts ett slags lyssnande tystnad och vördnadsfull respektglipa där själva antagandets status aldrig problematiseras. Lyssnaren kan eventuellt ställa frågan om de själva måste ha ett oförändrat mänskligt medvetet sinne som fundamental beståndsdel i en bestående helhet och får då ett självklart inåtandat "ja" till svar och på den frågan och rodnar då eventuellt i förlägenhet för att inte ha fattat detta som en ren självklarhet.

Det är alltså exakt här som hans resonemang vilar på en övergång som inte är ontologiskt grundad, men som ändå presenteras som om den vore det.

Den Absoluta Existensfilosofin pekar inte på att slutsatsen är fel — utan att den saknar den dubbla reflektion som hade behövts för att göra den nödvändig.

Hlatkys första steg – det självevidenta

Stefan Hlatkys första stege är klart, rent och självevident:

Det måste finnas något som består oförändrat — ett någonting, en "sak", ett objekt, en Existens — annars kan inget framträda.

Det är ett av de där sällsynta tankestegen som inte kräver tro eller metafor, utan bara insikten att inget fenomen kan uppträda utan en bärande grund. Här inträffar just det "aha-ögonblicket" som en slags ren ontologisk självklarhet.

Det abrupta skiftet

Men sedan sker ett abrupt skifte i Hlatkys framställning:

Han ersätter det abstrakta, logiskt nödvändiga "något" med en metafysisk bild:

• en organism,
• sammansatt av medvetna sinnen,
• som var och en existerar som del av denna helhet,
• och som tillsammans bildar GUD.

Det är här som lyssnarna eventuellt hajar till.

Hos många sker något i stil med:

"Vänta nu… om hans antagande stämmer, är jag då själv ett sådant separat medvetet sinne, inbyggt i en begränsat stor metafysisk organism?"

Den logiska klarheten från första steget förlorar sin karaktär av nödvändighet och glider över i ett mycket mer spekulativt lager — men detta markeras aldrig som spekulation.

Respekten för Stefan Hlatky som person gör att ingen bryter hans linje. I stället följer tystnad, maskhållning och funderingarna börjar med att försöka att se hur detta skulle kunna vara sant.

Här finns alltså övergången från det nödvändiga till det föreställda, ett steg som inte är redovisat som just detta. En psykologisk förskjutning uppstår hos lyssnaren: man vill inte vara den som "inte förstår", så man antar i ett tyst fascinerat lyssnande att det finns en logik där som man själv inte vill missa.

Detta är tyvärr den centrala bristen i Stefan Hlatkys system.

Det i sig är ett starkt tecken på att hans modell innehåller ett logiskt glapp som han själv inte ser.

Om utgångspunkten vore lika nödvändig som han framställer den, skulle den inte kräva drygt tre decennier av specialförklaringar. (1972 - 2005)

Den självevidenta idén (det bestående varat) är enkel. Föreställningen om organismen är inte det.

Enhetsintuitionen och dess felkoppling

Men ibland sker en "insikt" hos vissa lyssnare – och lyssnaren tolkar det som att de plötsligt har förstått Stefan Hlatkys teori.

Det som egentligen sker är något annat:

Det är den naturliga enhetsintuitionen – "allt är ett" – som även kan drabba någon som eventuellt har lyssnat på Stefan Hlatkys föreställning.

Det är en urgammal, före-filosofisk upplevelse av sammanhang, en typ av icke-dualistisk klarhet som kan uppstå utan någon specifik teori i botten.

Men när detta sker inom ramen av hans föreställningsvärld, kopplas upplevelsen automatiskt till hans begrepp, hans struktur, hans metafor om organismen.

Det blir:

"Jag känner enheten" → "Då är det den organism han har talat om som jag upplever."

Det är inte ett logiskt härlett "förstått" — det är en existentiell igenkänning som felaktigt tolkas som teoretisk förståelse.

Den som känner enhetsinsikten vill naturligt fortsätta utforska, tala, fördjupa. Det är genuint, och det är värdefullt.

Men det betyder inte att Hlatkys metafor om en organism med medvetna sinnen har blivit begriplig eller nödvändig.

Det betyder bara att:

Deras egen intuitiva enhetsupplevelse hittar en arena där den får språk.

Men glidningen – från existentiell upplevelse till accepterad metafysisk föreställning – ligger både styrkan och svagheten i hans projekt.

Styrkan: Det vidgade samtal som uppstår är levande, meningsfullt, öppnande. Människor känner att de äntligen får beröra det fundamentala.

Svagheten: Teorin i sig redovisar inte den logiska brytpunkt där spekulation ersätter nödvändighet. Det lämnar lyssnaren utlämnad åt att själv fylla i gapet, ofta genom att upphöja hans ord till något mer än ett antagande.

Här ser vi exakt var glidningen ligger, och därmed också varför Stefan Hlatkys modell samtidigt kunde:

• vara svår att förstå,
• men ändå skapa känslan av att vara nära "sanningen".

Hlatkys paradox och den Absoluta Existensfilosofins svar

Hlatky säger å ena sidan att vi aldrig kan komma åt den underliggande existensen för att göra den till föremål för undersökning men å andra sidan så gör han explicita föreställningar av det han säger måste finnas under ytan.

Tvärtom så får vi antaga att det är Förnimmelseförmågan som gör det möjligt att överhuvudtaget få tillgång till medvetande genom fenomenet.

Detta är ett viktigt steg om vi vill formulera ett alternativt ramverk där utgångspunkten inte ersätts av en föreställningsbild, utan får förbli ett nödvändigt fundament.

Det Absoluta kan inte innehålla delar

Ett Absolut är definitionsmässigt helt utan inre relationer. Det har ingen struktur, ingen sammansättning, inga komponenter. Om något har delar, då är det beroende, varierbart och jämförbart.

Genom att införa de sinnen som Stefan Hlatky gör till delar blir helheten beroende av relationer.

Den Absoluta Existensfilosofins formulering tydliggör den exakta logiska förskjutningen:

"Stefan Hlatky fyller alltså det Absoluta med delar vilket gör det Absoluta relationellt"

Vad den Absoluta Existensfilosofin gör är att byta ut det icke-absoluta mot Absolut Existens!

Den Absoluta Existensfilosofin gör inga påståenden om sanning, rätt eller fel.

Den Absoluta Existensfilosofin utgår från ett antagande att det måste finnas ett något som är oföränderligt, helt och odelbart. Allt annat blir sekundärt. Fenomen, egenskaper, relationer, funktioner — allt uppträder sedan utifrån detta.

Detta innebär inte att den Absoluta Existensfilosofin ger begreppet Existens åt något som inte Är - Den ger bokstavligen begreppt Existens till det som Absolut Är. Här behövs Ingen metafysisk överbyggnad

Den Absoluta Existensfilosofin förlägger inte attribut, sinnen, delsystem eller delar i det Absoluta. Den Absoluta Existensfilosofin låter det Absoluta vara just en Existens, som är:

• odelbar
• oberoende
• nödvändig

Det betyder att vi inte behöver föreställa oss en helhet med delar, organism eller sinnen inbakade.

Syftet med Den Absoluta Existensfilosofin är alltså en ren undersökande och prövande filosofi som undersöker vad som händer om man låter denna Absoluta Existens vara utgångspunkten.

Summering

Struktur: Existens – Essens – Fenomen

1. Existens

• Definition / position: "Är", själva Varat.
• Karaktär: Lätt, ointressant i sig, behöver inte bevisas, förklaras eller föreställas.
• Funktion: Förutsättning för allt annat; villkor för att Förnimmelseförmågan och Fenomenet ska kunna realiseras.

2. Essens

• Definition / position: Förnimmelseförmågan.
• Karaktär: Tyngsta och väsentliga nivån. Möjliggör dröm, vakenhet och upplevelse av verklighet.
• Funktion: Realiserar upplevelsen, utan att vara en del av innehållet i upplevelsen; står före tolkning.

3. Fenomen

• Definition / position: Universum och livet på planetytan.
• Karaktär: Spänningsvariationen där Förnimmelseförmågan blir synlig; det intressanta och upplevda.
• Funktion: Det som upplevs, berättas om och kan tolkas; alltid filtrerat genom upplevarens ramverk.

Relationer och konsekvenser

1. Omedelbarhet: Att finnas till, vara vaken och uppleva sker före alla tolkningar.
2. Tolkningens beroende: Alla upplevelser som berättas är redan filtrerade genom något ramverk (materialistiskt, religiöst, kulturellt).
3. Grunden: Existens, Essens och Fenomen är omedelbara givna villkor, som varken kan bevisas eller skapas genom språket.
4. Prioritet:
   • Tyngd: Essens (Förnimmelseförmågan)
   • Intresse: Fenomenet
   • Villkor: Existens.

Visualiserad sammanfattning med glidpunkter

"I en Absolut dimensionslös punkt – en Absolut Existens med oändlig densitet, där allt är potentiellt inneslutet och ingenting är potentiellt uteslutet – Förmågan till förnimmelse och förändring är det essentiella."

1. Existens (absolut, odelbar)

• Ingenting kan läggas till eller delas upp.
• Glidrisk: Ord som "helhet" eller "organism" här antyder delar eller relationer, vilket inte är förenligt med Existens.

2. Essens (Förmågan till förnimmelse)

• Den kvalitativa primära egenskapen.
• Glidrisk: Att beskriva förnimmelsen i termer av aktualisering eller aktivitet kan börja likna Fenomen om språket antyder konkretisering.

3. Fenomen (Universum)

• Aktualisering av potential; konsekvens av Existens + Essens.
• Glidrisk: Om man återigen refererar till detta som en del av "det absoluta" i samma mening suddas nivåskillnaderna ut.

Nyckelpunkter

• Steglösa övergångar mellan nivåerna gör att skiftet från Existens → Essens → Fenomen nästan inte märks.
• Språkliga signaler måste kontrolleras: varje omnämnande av delar, relationer eller helheter på Existensnivån skapar ontologisk förvirring.
• Strikt åtskillnad mellan nivåerna bevarar klarhet och förhindrar att den absoluta modellen misstolkas genom fenomenala associationer.

Universum som fenomen är alltså i den Absoluta Existensfilosofin en nödvändig aktualisering av förnimmelseförmågan men framstår och verkar som en organisk enhet när den betraktas som bilden av universum.

Om bärigheten i den Absoluta Exisensfilosifin och dess framtid

När man betraktar filosofiska modeller som bygger på föreställningar av existentiella beståndsdelar och relativrörelse, såsom Stefan Hlatkys modell, framträder snart en outtalad och ovillkorlig princip: den sammanhållande principen som helheten bygger på.

Utan denna princip riskerar den föreställda modellen att spricka; helheten hålls inte samman av beståndsdelarnas relativrörelse ensam. För de flesta förblir denna brist diffust gnagande, utan att någon kan peka på vad som egentligen är fel, tills någon genom ett tankekonstruktivt experiment systematiskt reducerar modellen till en enda existentiell del för att observera konsekvenserna.

Det är just då, när alla överflödiga existentiella delar tas bort och bara en (1) absolut beståndsdel återstår, som den Absoluta Existensfilosofin föds. Denna enda existentiella Absoluta Existens är då inget föremål för föreställning utan den existentiella förutsättning man tankemässigt måste börja tänkandet med.

Plötsligt finns ingen pluralitet som kräver en outtalad sammanhållande princip – helheten är redan given i det absoluta beståndet. Fenomenet manifesteras inte genom interna relationer mellan flera delar, utan genom förnimmelseförmågans riktning mot realisation,i det spänningsfält där fenomenet blir till.

Den Absoluta Existensfilosofin är principfast och konsekvent; den bygger inte på flera existentiella delar och saknar därmed de brister som gnager i modeller baserade på relativrörelse. Samtidigt återstår frågan om den någonsin kommer att uppmärksammas eller undersökas.

För att riskera att hamna i arkiven krävs två villkor: någon måste först vilja analysera modellen, och någon måste identifiera en förbisedd princip som diskvalificerar den och öppnar för en "bättre" modell.

Men endast antagandet att ett absolut villkor existerar kan förbli nödvändigt och grundläggande; alla andra alternativ – tomhet, relation, form, distansering eller ovillkorlighet – upphäver sig själva vid granskning.

Utan något alternativ förblir den Absoluta Existensfilosofin en logiskt självbärande filosofi, konsekvent och oföränderlig i sin struktur, redo att manifesteras för dem som vågar rikta förnimmelseförmågan mot dess förverkligande.

Den Absoluta Existensfilosofins kärna

Ur-subjektet / Absolut Existens (GUD)

Den Absoluta Existensen, Varat, är odelbar, dimensionslös och ren kvantitet: en (1). Den kan inte ges sällskap eller relateras till något annat; varje försök att tillsätta delar, relationer eller kvantiteter förvandlar den omedelbart till objekt och bryter dess absoluta karaktär. "Ur-subjektet" är inte ett upplevande jag, inte ett handlande subjekt, utan den absoluta grund som möjliggör all realisation. Begreppet GUD kan användas som namn på denna Absoluta Existens, under förutsättning att det förstås på samma sätt: som odelbart, dimensionslöst och icke-relationellt.

Essens / förnimmelseförmåga

Förnimmelseförmågan är odelbart knuten till Existensen; den är dess inneboende natur. Essens kan aldrig avskiljas från Existensen, eftersom Existensen är den absoluta förutsättningen för Essensen. Essensen bär potential, riktning och förnimmelseförmåga och är den absoluta grunden för Fenomenet. Utan Existensen finns ingen Essens; utan Essens finns inget Fenomen.

Fenomen / Sammanhang

Fenomenet är den relationella och manifesterade nivån där åtskillnad framträder genom spänningen mellan förnimmelseförmågan och dess realisation. Fenomenet är inte förnimmelseförmågan i sig, utan det som uppstår i det relationella fältet mellan potential och aktualisering. Utan Fenomenet finns ingen åtskillnad, ingen erfarenhet och ingen realisation. Fenomenet påverkar aldrig "Ur-subjektets" absoluta karaktär; det fungerar enbart som det medium inom vilket Essensen blir förnimbart genom realisation, inte som något Essensen själv blir.

Hierarki och nivådisciplin

1. Existens / Ur-subjekt: absolut, odelbar, icke-relationell.
2. Essens / förnimmelseförmåga: absolut knuten till Existensen, möjliggör realisation.
3. Fenomen / Sammanhang: relationell nivå som realiserar förnimmelse genom urskillning.

Att hålla nivåerna strikt separerade är centralt. Om nivå 01 (Ur-subjekt) och nivå 02 (Essens) blandas ihop med nivå 03 (Fenomen) blir filosofin fenomenal och pantheistisk; Ur-subjektets absoluthet går förlorad. Genom strikt nivådisciplin behålls en monistisk eller monoteistisk grund, där Fenomenet kan realiseras utan att påverka den absoluta grunden.

Om och när man testar antagandet om en Absolut Existens, där Essensen föreställer fenomenet i relationsfältet mellan förnimmelseförmågan och dess realisation, så håller logiken ihop.

Invändningar som naturliga frågor

Struktur: tre åtskilda nivåer

01. Existens

• Det oföränderliga varandet som gör all föreställning möjlig.
• Ingenting på denna nivå framträder fenomenalt.
• Detta är villkoret för allt som kan upplevas eller framträda.

02. Essens (Förnimmelseförmågan) – "vad"

• Essensen är förnimmelseförmågan.
• Den uttrycker vad som kan framträda, potentialen för framträdande, men är inte identisk med fenomenet.
• Förnimmelseförmågan bär upp fenomenet och låter det framträda, utan att själv framträda som objekt.
• Förnimmelseförmågan saknar minne; minne uppstår endast i fenomenets sekventiella framträdande.

03. Fenomenet – realisationen – "hur"

• Det som faktiskt framträder i upplevelsen eller föreställningen.
• Fenomenet är verkligt som framträdande men beror på Existens och Essens.
• Fenomenet framträder endast i relationen mellan förnimmelseförmågan ("vad") och dess realisering ("hur").
• Fenomenet är sekventiellt: endast genom sekventiella skillnader kan relationell upplevelse bli möjlig.
• Det som uttrycker fenomenet är inte identiskt med fenomenet.
• Minnets möjlighet är bunden till fenomenet; minne uppstår först där sekventiell framträdande finns.

Strukturell relation (ej intersubjektiv)

• Relation avser här beroendet mellan nivåerna som följer av deras ordning, inte något mellan subjekt.
• Relationen är inte ett band mellan två enheter, utan det enda begreppsliga grepp som gör odelbarheten tänkbar utan att upplösas.
• Relation uppstår som spänningen mellan förmågan ("vad") och realiseringen ("hur"), och möjliggör att fenomenet hålls åtskilt utan att delas upp.
• I fenomenet är relationen sekventiell: skillnader uppstår i följd, inte samtidigt eller överblickbart.
• Utan sekventiell framträdande finns varken upplevelse, relation, skillnad eller minne — bara odelbarhet.

Invändningar (naturliga frågor hos någon som inte förstått antagandet)

1. Om det som framträder (Fenomenet) endast är möjligt genom ett oföränderligt varande (Existensen), innebär det då att allt som framträder (Fenomenet) är identiskt med detta varande (Existensen)? Är beroendet av Förnimmelseförmågan ("vad") ett villkor för att Fenomenet ska kunna framträda, eller identitet mellan Fenomenet och Existensen? (Här blandas ofta villkorsberoende med identitet.)

2. Vi upplever oss som självständiga och autonoma varelser (Fenomenal autonomi). Om denna autonomi inte är ontologiskt grundad (det vill säga om man inte antar att Existensen är oföränderlig och att delar är nödvändiga för framträdande), måste då denna autonomi (Fenomenet) betraktas som illusion? (Här identifieras ofta fenomenal självständighet med ontologisk ursprunglighet.)

3. Hur kan det Absoluta (Existensen) ha en relation till sig självt? Om relation förstås intersubjektivt som något mellan separata medvetanden, blir det självspegling eller självbedrägeri. Strukturellt däremot, som spänning mellan förmågan ("vad") och realiseringen ("hur"), är relationen begriplig och möjlig. Relationen ligger då mellan mottagaren och mottagningen.

4. Varför måste det som framträder (Fenomenet) relativiseras i förhållande till Existensen? Kan man inte tänka sig en absolut helhet (Existensen) med absoluta, oskiljaktiga men ändå autonoma delar (fenomenala delar som får framträda inom en sammanhängande organisk Existens)? Här framträder relation som strukturell, inte intersubjektiv, och skillnaden mellan relation och odelbarhet blir tydlig.

Sammanhållande reflektion

• När nivåerna Existens – Essens – Fenomen hålls strikt åtskilda framträder relation som strukturell snarare än intersubjektiv.
• Sekventiell framträdande i fenomenet är det som möjliggör skillnad, relation, upplevelse och minne.
• Invändningarna är inte uttryck för logiska fel, utan reflektioner av ett annat antagande.
• Hela resonemanget hålls samman av frågan: Ska det som gör framträdande möjligt förstås från det som framträder, eller ska det som framträder förstås från det som gör framträdande möjligt?

Skillnad, förnimmelse och det oförändrat bestående varat

Det går bara att erfara skillnad. Likhet i sig ger ingen upplevelse.

Ett oförändrat bestående vara kan därför inte i sig självt erbjuda någon skillnad. I ett sådant vara finns ingen intern åtskillnad som kan ligga till grund för upplevelse.

Om det oförändrat bestående varat hade bestått av olika delar, hade skillnad varit möjlig. Men då hade det inte varit oförändrat.

Om det istället hade bestått av likadana delar uppstår ett annat problem. Likadana delar kan inte hållas samman enbart genom sin likhet. En sammanhållande princip skulle då krävas.

Men sammanhållning är inte detsamma som skillnad. En sammanhållande princip skapar inte i sig något att erfara.

Även om alla delarna hölls samman och tillsammans utgjorde en helhet, skulle varken helheten eller delarna kunna uppleva någon skillnad mellan sig. Det skulle inte finnas något som skiljer helheten från delarna, eller delarna från varandra.

Utan skillnad finns ingen möjlig upplevelse. Avsaknaden av skillnad kan inte kompenseras av en sammanhållande princip.

Att hävda att delarna hålls samman av samma egenskap, exempelvis medvetande i form av förnimmelseförmåga, förutsätter dessutom att denna förnimmelse redan är realiserad för helhetens räkning.

Men att hålla räkning på delarna, att veta att de är flera, kräver att delarna kan skiljas åt och att denna skillnad kan ordnas och bevaras i minnet.

Detta kräver en princip som är mer än summan av delarna. Utan skillnad finns inget att räkna, och utan minne finns inget att hålla ordning på.

Fenomenal jämförelse med kroppen

Om man gör en fenomenal jämförelse med den egna kroppen blir detta tydligare.

Vi upplever vår kropp som en helhet bestående av olika delar. Denna upplevelse uppstår dels genom sinnesintryck utifrån, dels genom nervsystemets signaler inifrån.

Kroppen framträder därför som skillnad, både mellan sina delar och i förhållande till omgivningen.

När vi blundar kan vi ändå föreställa oss kroppen, eftersom den redan har framträtt fenomenalt. Minnet och förnimmelseförmågan gör oss till observatörer av det medium genom vilket observationen sker.

Fenomenet är mediet. Förnimmelseförmågan är villkoret för att fenomenet ska kunna ge upphov till upplevd skillnad.

Att då säga att helheten i det oförändrat bestående varat inte behöver fenomenet för att realisera medvetande blir en självmotsägelse.

Medvetandet tas då som förutsättning, när det i själva verket är förnimmelseförmågan som måste antas som förutsättning.

Förutsättningen för universum

Förutsättningen för universum kan inte vara Universum självt.

Att tro att Universum själv är förutsättningen för sitt eget uppträdande, och att därför leta efter förutsättningen där, är att söka efter källan till uppträdandet bland det som redan uppträder. Man tror då att förutsättningen för Universum är Universum.

Det är skillnad mellan förutsättning och uppträdande. Fenomenet är skillnaden och relationsfältet mellan förmågan att förnimma fenomenet och förnimmelsen av fenomenet. Det handlar om två helt olika tillstånd: det ena tillståndet är förmågan och det andra tillståndet är realisationen. Fenomenet ligger i det ömsesidiga spänningsfältet dem emellan.

Men först måste vi ha klart för oss att förutsättningen inte kan vara fenomenal. Den måste vara essentiell, och denna essens måste vila i sin egen existens.

Förmåga eller Egenskap – Konsekvenser

Om essensen tolkas som egenskap uppstår en organism. Egenskapen kräver ett subjekt som bär egenskapen, vilket innebär att Det oförändrat bestående Varat indirekt fragmenteras. Organismen blir nödvändig för att egenskapen ska kunna förekomma.

Om essensen tolkas som förmåga förblir Det oförändrat bestående Varat odelat. Förmågan är inte ett innehåll och inte en egenskap hos något. Begreppet inneboende natur tolkas inte som en egenskap, utan som hur något som Är, är. Förnimmelseförmågan är då inte en egenskap, utan den verkliga mottagaren som möjliggör förekomst utan själv att förekomma.

I denna ordning är den enda egentliga relation som existerar mellan mottagaren och mottagningen. Fenomen, medel eller kanaler är endast förmedlare som aktualiserar förekomst, men de påverkar inte själva mottagandet. På så sätt förblir Det oförändrat bestående Varat sammanhållet och oförändrat.

Hlatky gör en medveten betraktelse över det som möjliggör föreställning, alltså förnimmelseförmågan, men betraktar Helheten med redan realiserade medvetanden som innehåll. Även om detta kan uppfattas som en idé är det i linje med det gamla uttrycket att "även snillen spekulerar".

Även om Stefan Hlatky tänkte sig GUD som bestående sak -inte som formprojicerad figur - så motsäger han faktiskt sig själv på ett sätt om han påstår att han inte själv har några problem med att själv i tanken föreställa sig GUD som den för oss osynliga bakomliggande Helheten med sina ingående delar.

Förnimmelse som redan sker

Förnimmelse sker redan. Förnimmelse kan bara ske om det först finns en förmåga till förnimmelse. Det enda som går att förnimma är skillnad. Då ligger bara skillnaden i spänningen mellan förmågan att förnimma och realiseringen av medvetandet.

När vi nämner en Absolut Existens som är dimensionslös så handlar det inte om en föreställning utan om ett antagande om en förutsättning. Så fort vi försöker föreställa oss en dimensionslös Existens så går det inte vilket just är avsikt med det dimensionslösa antagandet.

En föreställd singularitet som har oändligt densitet föreställs som både utan yttre utrymme men med ett potentiellt inneslutet innehåll med oändligt densitet.

Det är exakt den föreställning som den moderna vetenskapen utgår ifrån men i den föreställningen så bryter tänkandet fullständigt ihop.

Ett sunt filosofiskt tänkande måste dock ha en ontologisk grundförutsättning att utgå ifrån. Denna förutsättning får dock inte vara en föreställning utan endast hållas som ett antagande om en Absolut Existens som ett odelat dimensionslöst ur-subjekt för tanken för att tänkandet ska kunna kristalliseras mot något och bli kristallklart.

Utan en Absolut Existens som grund så får tanken inget fäste och utgångspunkt att utgå ifrån.

Vår tankeförmåga bygger på att vi kan göra oss en föreställning om det som inte visas för oss i ett direkt framträdande. Vi kan använda vår föreställningsförmåga till att fritt fantisera om det som faller oss in.

I Stefan Hlatkys föreställning så lever vi i en organism som man kan föreställa sig att man befinner sig i. I Stefan Hlatkys modell håller han den personliga delen innesluten i denna organism som en mångfald av mänskliga medvetna sinnen.

Utan Stefan Hlatkys föreställning så lever man, som han påpekar, i en föreställning av atomer och tomrum (precis som det vetenskapen utgår ifrån) och då blir tomrummet till ett verkligt tomrum som det ser ut att vi befinner oss i.

I en Absolut Existensfilosofi så i stället för att leva i en föreställning av tomrum så lever vi i en redan pågående fenomenal föreställning som medvetandet (inte som medvetanden i plural) i spänningen mellan förnimmelseförmågan och dess realisering som den inneboende naturen av en Absolut Existens.

Den Existensen kan vi inte ens föreställa oss utan bara fatta att vi är helt beroende av. Förnimmelseförmågan antas då vara den absoluta förutsättningen för medvetandet.

Tanken är både enkelt men mer utmanande för personlig del då den personliga delen som föreställd identitet blir sekundär i förhållande till förnimmelseförmågan som då är den primära identiteten.

Och i den meningen förändras den sanna identiteten av Absolut Existens aldrig någonsin, även om allt vi ser ständigt förändras.

På grund av och med den så kan vi leva i den oförändrat bestående förutsättningen för medvetandet.

Avslutande anmärkning

Den framställning som här har förts är inte ett avståndstagande från Stefan Hlatkys tankearbete, utan en möjlig fortsättning som endast blivit tänkbar genom den klarhet och konsekvens som den organiska enhetssynen förde in i samtalet.

Hlatkys arbete öppnade ett rum där frågan om det bestående varat kunde hållas levande, prövas öppet och tas på allvar, utan att reduceras till vare sig metafor eller teknisk förklaring. Den tankemässiga disciplin han upprätthöll – och den respekt han visade inför själva frågans tyngd – har varit avgörande för att över huvud taget kunna urskilja de distinktioner som här prövas.

Att peka på en logisk glidning är inte att förminska ett verk, utan att erkänna dess bärkraft. Endast ett tankearbete med verklig substans kan bära en sådan prövning.

Den organiska enhetssynen förblir därmed ett centralt och oumbärligt referensarbete i det vidgade samtalet om verklighetens grund – inte som ett slutgiltigt svar, utan som en av de få moderna formuleringar som på allvar vågade ställa frågan.

Det centrala är att börja med att testa antaganden, och i detta sammanhang kan den Absoluta Existensfilosofin förstås som ett testbart, tänkbart antagande: en möjlighet att systematiskt undersöka hur förnimmelseförmågan, essens och förekomst förhåller sig till varandra utan att göra essensen till innehåll.