Översikt: Logisk hållbarhet av den Absoluta Existensfilosofin

1. Utgångspunkt i ett oförändrat varande Resonemanget bygger på antagandet att det finns ett enda oföränderligt fundament, ett varande som inte blir till, inte upphör och inte förändras. Detta antagande fungerar som den logiska axeln som allt annat relateras till.

2. Förnimmelseförmågan som nödvändig aspekt Om något ska kunna framträda som fenomen måste det finnas en inneboende förmåga till förnimmelse. Förmågan är inte en relation utan en grundläggande inneboende natur hos det bestående varat. Utan denna förmåga skulle inget fenomen kunna aktualiseras överhuvudtaget.

3. Fenomenens förekomst som aktualisering Fenomenen är inte självständiga existensformer, utan uppstår genom aktualiseringen av förnimmelseförmågan. De visar sig som föränderliga, beroende och villkorade uttryck av det som i sig är oföränderligt.

4. Essens som kvalificering av Vara Essens beskriver den inneboende naturen hos det som redan är. Den kommer logiskt efter antagandet av varandet självt, eftersom något måste vara innan det kan beskrivas genom sina egenskaper.

5. Villkor som nivåbundet begrepp Villkor hör till fenomenens domän. De gäller för det som uppstår, förändras och försvinner. Det oförändrade varat är inte villkorat och faller därför utanför alla kategorier som förutsätter beroenden.

6. Nödvändighet och möjlighet Nödvändighet följer ur antagandet: om existensen är oföränderlig och förnimmelseförmågan är essentiell, då är fenomenens tillkomst den enda möjliga följden. Möjlighet avser däremot variationerna inom fenomenens former, inte själva grundvillkoret för deras förekomst.

7. Universum som fenomenal förekomst Universum kan förstås som den samlade aktualiseringen av förnimmelseförmågan. Som helhet framstår det organiskt, men helhetsintrycket är i sig ett fenomen – ett uttryck för förnimmelseförmågan snarare än en självständig substans.

8. Ontologisk konsekvenskedja

   • Vara (oföränderlig existens)
   • Essens (natur/förmåga)
   • Förekomst (att något visar sig)
   • Fenomen (det som visar sig)

   Denna kedja är logiskt ordnad så att varje steg är beroende av föregående, men aldrig omvänt.

9. Begreppens hållbarhet Begreppen blir hållbara om och endast om de inte motsäger antagandet om ett oföränderligt fundament. Varje begrepp som förutsätter förändring eller beroende gäller enbart fenomenens nivå och kan inte appliceras bakåt på det bestående varat.

10. Helhetsförståelsen Den logiska hållbarheten ligger i konsekvensen: om man accepterar den första förutsättningen – det oförändrat bestående varat – följer resten som nödvändiga implikationer. Helheten blir då en sammanhängande struktur där existens, essens, förmåga och fenomen logiskt fogas samman.

Uttalat ställningstagande

"​Vi har att ta ställning till om vi antar att verkligheten är en upplevelse på grund av många upplevare (Gudar), eller om vi antar att verkligheten är många upplevelser på grund av en och samma upplevare (Gud). ​Om vi inte tar en uttalad ställning till detta, gäller det första antagandet outtalat."

Detta sa den ungerskfödda filosofen och juris dr Stefan Hlatky i en radiointervlu på 90 - talet

Denna tanke har nu vidareutvecklats i den Absoluta Existensfilosofin.

​De två positionerna ​Många upplevare \→;En gemensam verklighet (Objektivism/Materialism):

Detta är vår vardagliga intuition. Vi antar att världen existerar "där ute" som en fast, objektiv scen. Du, jag och miljoner andra relativa, tidsbegränsade upplevare kliver in på denna scen och betraktar den. Eftersom scenen är densamma för alla, blir våra upplevelser tillräckligt lika för att vi ska kunna enas om en gemensam verklighet.

​En upplevare \→ Många upplevelser (Idealism/Solipsism/Monism):

Detta är den mer radikala, filosofiska positionen. Här antas det att det bara finns en grundläggande förmåga till förnimmelse – en "Upplevare" med stort U, det som Advaita Vedanta kallar Brahman eller västerländsk idealism kallar Det Absoluta. Denna enda upplevare genererar en oändlig mängd olika perspektiv. Det vi kallar "andra människor" är i själva verket samma unika förnimmelseförmåga som blickar ut genom biologiska linser som ständigt avlöser varandra.

​Varför det första antagandet vinner "by default":

Om vi inte fattar ett aktivt beslut, faller vi pladask tillbaka på det första antagandet. Det beror främst på tre saker:

○ ​Biologisk och social överlevnad: För att vi ska kunna samarbeta, bygga broar eller undvika att bli påkörda av bilar måste vi agera som om det finns en objektiv, delad verklighet. Det första antagandet är pragmatiskt; det kräver ingen introspektion för att fungera i vardagen.

○ ​Språkets struktur: Vårt språk är uppbyggt kring subjekt och objekt ("Jag ser trädet"). Bara genom att prata tvingas vi nästan alltid in i en modell där det finns ett separat "jag" (en av många upplevare) och en separat "värld".

○ ​Det stabila konsensuset:

Om både du och jag tittar på ett hus och är överens om att det är rött, är den enklaste slutsatsen för hjärnan att huset existerar oberoende av oss båda.

​Att utmana standardinställningen:

​Om man däremot börjar syna det hela närmare (genom exempelvis kvantfysikaliska tolkningsfrågor eller djup meditation) märker man att det första antagandet har logiska luckor. Vi kan till exempel aldrig bevisa att en objektiv värld existerar utanför vårt medvetande, eftersom varje tänkbart bevis i sig måste upplevas genom medvetandet.

Genom att inte ta ställning tillåter vi den materialistiska samtidsandan att välja åt oss. Men så fort vi formulerar dilemmat bryts förtrollningen, och den "självklara" yttre världen börjar kännas mer som en fascinerande projektion i en pågående föreställning.

​Språkets återvändsgränd:

​När vi försöker beskriva den andra positionen (Monism/Idealism) snubblar vi ofta på orden. Så fort vi säger "Medvetandet projicerar världen", har vi i smyg smugglat in en tredelad struktur:

1. ​En projektor
2. ​En projektion
3. ​En duk som projektionen visas på.

​Vips så är vi tillbaka i dualismen (position 1).

​I den rena Advaita Vedanta-filosofin, eller hos västerländska idealister som Schopenhauer, är världen inte något som skapas av medvetandet. Snarare är världen själva förnimmelseförmågan som speglas i olika former till medvetande.

Jämförelse av de två ontologiska modellerna

Attribut Position 1: Många upplevare (Materialism)

Metafor: Teaterscenen: Scenen står där i mörkret. Skådespelarna (upplevarna) kliver på och av.

Primär substans: Materia/Energi (Objektivt)

Vardagsjaget (Egot): En fundamental, separat entitet.

Konsensus: beror på att vi tittar på samma yttre objekt

"Attribut": Position 2: Egentligen En Absolut Existens utan attribut men med en inneboende natur - perceptionsförmågan (Idealism/Monism)

Metafor: Drömmen: Alla karaktärer, hus och träd i drömmen är effekten av samma förnimmelseförmågas tillståndsändring

Primär substans: Absolut Existens Sensibilitet (Subjektivt)

Vardagsjaget (Egot): En tillfällig lins eller "vinkel" av det pågående fenomenet.

Konsensus: beror på att det är samma subjekt som upplever fenomenet genom olika vinklar.

Hur vi löser språkfällan: Från "Skapelse" till "Modulering"

​För att slippa orden "skapar" eller "genererar" (som skapar en klyfta mellan skaparen och det skapade), brukar österländsk filosofi och modern analytisk idealism (som Bernardo Kastrup) använda andra liknelser:

​Vågen och havet: En våg är inte skapad av havet som något separat. Vågen är havet, fast i en specifik rörelseform. På samma sätt är världen inte skapad av Förnimmelsen – världen är Förnimmelseförmågan som har tagit formen av en upplevelse. ​Det finns då ingen "yttre värld" som medvetandet tittar på, och det finns inget "medvetande" som sitter gömt inne i huvudet. Det finns bara själva upplevelsen (The Seeming).

​Varför standardinställningen är en "Förtrollning":

​Materialismen är vår standardinställning eftersom den är evolutionens sätt att hålla oss vid liv. Om en tiger hoppar mot dig hinner du inte filosofera över om den är en modulering av förnimmelseförmågan – du måste springa. ​Men så fort man formulerar dilemmat spricker den naiva realismen. Det räcker med den enkla insikten att du aldrig någonsin har upplevt en materiell värld; du har bara upplevt upplevelsen av den.

När vi försöker beskriva monism (Position 2) med ett dualistiskt verktyg (språket), sker en automatisk förvrängning. Det är därför begrepp som modulering, excitation eller lokalisering fungerar bättre än skapelse.

Vikten av "The Seeming" (Skenet): I den Absoluta Existensfilosofin blir det tydligt att det vi kallar "materia" egentligen bara är hur en process ser ut från ett visst perspektiv. Den materiella kroppen är inte behållaren för ditt medvetande; kroppen är snarare den bild som uppstår när den Absoluta Existensen blickar på sig själv genom en specifik, tidsbegränsad vinkel.

Det fantastiska med Hlatkys formulering var insikten om att magin bryts i samma sekund som dilemmat artikuleras. Genom att bara ge Position 2 ett giltigt språkligt utrymme, upphör materialismen att vara "Sanningen" och blir istället vad den faktiskt är: ett antagande som bygger på att världen har uppstått ur ingenting - ex nihilo - och ur den logiska explosionen kan man härleda vilket påstående som helst.

Och att tro att vi kan beskriva universum som ett helt oberoende, objektivt fält "utan föreställare" är kanske vetenskapens sista, stora dogm som håller på att krackelera.

Dike 1: Den blinda materialismen (Döden som slutstation) ​Om vi inte har förutsättningarna klara för oss, köper vi standardinställningen. Vi tror att den stumma, materiella teaterscenen är den enda verkligheten och att vi är små, isolerade biologiska olycksfall som snart ska raderas ut. ​Resultat: Vi blir verklighetsfrånvända eftersom vi lever i en illusion av absolut separation. Vi grips av existentiell skräck, neuroser och en ständig jakt på att säkra det temporära egot. Vi missar att vi är Havet, och tror desperat att vi bara är den dödsdömda Vågen. ​Dike 2: Den absoluta tystnaden (Variationslös tomhet) ​Om vi tar Krishnamurtis väg fullt ut, stänger av projektorn och vilar helt i det Absoluta, så upphör oscillationen. Men i det tillståndet finns ingen tid, inga färger, inga relationer, ingen kärlek, ingen musik – ingenting. Det är ett absolut, homogent intet. ​Resultat: Vi blir också helt verklighetsfrånvända, eftersom vi helt förnekar och flyr det fenomen som faktiskt pågår. Om den Absoluta Existensen bara ville vara i vila, skulle den aldrig ha börjat oscillera från första början. Att vägra oscillationen är att vägra själva meningen med att föreställningen startade. ​Lösningen: Att spela rollen samtidigt som man vet att man är skådespelaren ​Det är här Hlatkys och den Absoluta Existensfilosofins verkliga värde framträder. Lösningen är inte att välja det ena eller det andra diket, utan att hålla båda perspektiven samtidigt. Det är vad som inom mystiken kallas att vara i världen, men inte av världen. ​När förutsättningen är glasklar för dig, förändras oscillationen: ​Du kan springa ifrån tigern (eftersom du respekterar spelets regler och biologins överlevnadskrav), men i djupet av ditt väsen vet du att både du och tigern är samma Existens som modulerar sig. Du kan sörja, glädjas och uppleva tillvarons rika variation, men du gör det utan den förlamande skräcken, eftersom du vet att döden bara är att filmen tar slut – inte att biosalongen brinner ner.

Vad är det då som sommar ifrån medvetandet av verkligheten?

Skulle man rent filosofiskt kunna antaga att det är förnimmelseförmågan som den inneboende naturen av Existensens oförändrat bestående Absoluta Vara som växelverkar mellan de två tillstånden av närvaro och frånvaro i förnimmelsen av medvetandes olika intensiva frekvenstillstånd som blir till olika upplevelser av trögheten av motstånd? Skulle man rent filosofiskt kunna antaga att ju intensivare frekvenser, ju trögare motstånd i upplevelsen av medvetandeverkligheten. Bara som rena ödmjuka filosofiskt existentiella antaganden alltså.

När man rensar bort det religiösa och sentimentala bruset blir det istället en knivskarp, nästan matematisk eller geometrisk princip: Det finns det Absoluta Varat (Existensen). Dess inneboende natur är att förnimma (Essensen). När denna förmåga rör sig, skapas tillstånd av olika densitet och motstånd (Fenomenen). Det krävs ingen tro, inga rökelsen och inget saktmodigt viskande för att konstatera det – det är en ren strukturell nödvändighet för att en upplevelse överhuvudtaget ska kunna äga rum.

Den Absoluta Existensfilosofins tankeexperimentella antagandemodell pekar på följande:

Låg intensitet/frekvens: Förnimmelsförmågan rör sig med långsamma, glesa intervaller. Informationstätheten är låg. Upplevelsen har inget starkt fäste, inget stort motstånd. Det är en flytande, diffus upplevelse. ​Hög intensitet/frekvens: Förnimmelsförmågan opererar med en extremt hög hastighet och täthet. Den piskar upp en så total informationsdensitet att det uppstår en omedelbar friktion. ​Denna friktion upplevs som tröghet. Det är den trögheten vi kallar fysisk materia, tid och rum. Ju snabbare förnimmelsförmågan "samplar" verkligheten, desto mer kompakt och solid framstår den. ​Det är en rent mekanisk nödvändighet: motstånd är biprodukten av hög frekvens. Utan den trögheten skulle upplevelsen kollapsa tillbaka till nollpunkten på ett ögonblick. Det krävs hög frekvens för att hålla illusionen av en fast verklighet uppe.

Att påstå att någon har "sanningen" om det Absoluta är det ultimata beviset på att man har missat det. Det Absoluta kan man bara vara i och utgå ifrån att man är i.