Den Organiska Enhetssynen

Förhållandet till den Organiska Enhetssynen och Stefan Hlatky

Tanken på en oförändrat bestående Existens klargjordes för första gången 1972 av den ungerska filosofen Stefan Hlatky (1918–2005), där han klart och tydligt påpekar att fenomenalt energiuttryck inte kan pågå utan att det finns ett någonting grundläggande som uttrycker energi- fenomenet som uttryck inom sin egen Existens.

Den tanke som leder fram till den Absoluta existensfilosofin är direkt kalkerad ur denna insikt. De immanenta delarna i Hlatkys organiska relationella helhet är dock bortplockade, så att endast det Absoluta återstår – det oförändrat bestående varat, utan immanenta delar.

(Alla immanenta delar är här borttagna utom den sista, som i praktiken utgör grunden och "Ur-atomen" eller rättare sagt "Ur-Subjektet" i den Absoluta Existensfilosofin.)

Tack till Stefan Hlatky för hans grundläggande insikt om det oförändrat bestående varat som Existens. Utan den tanken hade resonemanget inte kunnat härledas, och det hade inte kunnat användas som antagande och utgångspunkt.

Den Absoluta Existensfilosofin uttrycker djup respekt och tacksamhet gentemot Stefan Hlatky och hans arbete med den organiska enhetssynen, som på ett konsekvent sätt vidgade samtalet om människans relation till det han kallar Helheten.

Hlatkys tanke har varit avgörande för många människors filosofiska utveckling, inte minst genom hans klargörande av att "GUD" (Det oförändrat bestående Varat) inte kan föreställas som mindre än det han benämner som "Helheten".

Den Absoluta Existensfilosofin kritiserar inte denna ståndpunkt, utan hedrar den som en viktig milstolpe i ett samtal som syftar till att förstå skapelsen och medvetandets natur.

Att skillnader framträder beror enbart på intrycket man kan få när den Absoluta Existensfilosofin plockar bort de immanenta delarna ur den organiska enhetssynen och använder det som återstår av Hlatkys antagande om Existens som absolut utgångspunkt.

Skillnaden ligger i undersökningens riktning. Där den organiska enhetssynen utgår från en "Helhet" av ett levande, relationellt Varande – fyllt av rörelse, liv och inbördes beroende – söker den Absoluta Existensfilosofin den villkorslösa grunden och ur-subjektet för varandet.

Den frågar vad en yttersta utgångs-nollpunkt egentligen innebär – och klargör att detta "Origo" inte kan förstås som intet eller icke-existens, utan som det oförändrat bestående Varat, ur-subjektet, det Absoluta, vilket gör förnimmelsen möjlig genom "Förnimmelseförmågans fenomenala aktualisering".

I detta avseende går den Absoluta Existensfilosofin ett steg vidare – inte bort från Hlatky, utan vidare i samma anda av undersökande konsekvens.

Om nollpunkten

Om utgångspunkten antas vara noll eller intet, kan samma invändning som Hlatky uttryckte uppstå:

"Det är omöjligt att utföra en meningsfull räkneoperation med begreppen ±0, liksom det är omöjligt att inom geometrin föreställa sig Euklides' punkt utan utsträckning som verklig grund. Den dimensionslösa punkten kan inte utgöra byggstenen i ett tredimensionellt oändligt rum."

Han såg nollpunkten som "en liten bit av ingenting", en dimensionslös punkt utan utsträckning, och avfärdade därför "Origo" som ontologisk grund.

I Hlatkys teori finns tomrumstanken som det man måste bortse ifrån för att inte hamna fel. Den organiska enheten har volym och utsträckning; den kan därför föreställas som ett "objekt" med inneslutna delar. Att den tanken innebär ett föreställningsutrymme vet Stefan Hlatky men detta bortser han ifrån på grund av att ett föreställningsutrymmet som existerande tomrum inte kan leda tanken någonvart på grund av att detta talar mot allt sunt filosofiskt förnuft.

Om man däremot tar en punkt utan utsträckning som den enda Existensen, innebär det att den inte sträcker sig mot något annat – inte ens ett tomrum att relatera till. Då blir begreppet "det Absoluta" istället ett så kallat icke-föreställbart begrepp, vilket är "inte detta och inte det men inte heller ingenting" eftersom "ingenting" inte ges någon Existens. Vad som då återstår är en Absolut Existens som vi inte ens borde försöka föreställa oss, utan bara ha som en förutsättning som en dimensionslös kristallisationspunkt för filosofiskt tänkande.

Existens tillkommer i Demokritos idé om "ur-atom", men endast i singulär form: en ur-atom, en ursprunglig ORSAK. Denna ur-atom är inte ett objekt bland andra, utan ett ur-subjekt – det oföränderliga varandets grund, ur vilken allt fenomenalt framträder.

Skillnaden mellan Hlatkys organiska enhetssyn och den Absoluta Existensfilosofin

Hlatky skapar en fenomenal bild av det oförändrat bestående varat som kan ritas upp och beskrivas med delarnas inbördes placering. Han kan föreställa sig bilden, och därför anser han den logisk.

Den Absoluta Existensfilosofin menar att det Absoluta inte kan visualiseras utan att genast förvandlas till något relativt.

Om man ändå försöker, blir det närmaste en punkt. Men denna punkt är inte det absoluta självt; den fungerar endast som verktyg för att förutsätta det absoluta som är det som är Existensen.

När man förstår att denna dimensionslösa punkt inte representerar ett objekt utan ett subjekt, blir det självklart att detta subjekt är det oförändrat bestående subjektet som alla deltar i – utan att vara immanenta delar av det. Det Absoluta har inga immanenta delar och inga skillnader. Allt är ett (1) och oförändrat bestående Vara.

Från antagandet om Subjektet som Existens följer att dess natur är Förnimmelseförmågan, som finns innan fenomenet aktualiseras. Den är villkoret för att fenomenet överhuvudtaget ska kunna framträda.

Fenomenen visar sig genom Förnimmelseförmågan, men deltar inte som delar i det absoluta. Det ser ut som delaktighet, men det är en fenomenal spegling, inte en immanent egenskap.

Förnimmelseförmågan verkar genom sin potential till aktualisering, och i "spänningsfältet mellan Förnimmelseförmågan och dess realisering" finns potentialen för all fenomenal förändring. Det fenomenala ger de skillnader som krävs för att förnimmelse ska realiseras, och där kan det oförändrat bestående subjektet erfara sin Existens.

"Hlatky ser förståelsen som känslan i spelet mellan Helhet och delar, medan den Absoluta Existensfilosofin grundar förståelsen i det absolut oförändrat bestående, där Existens, Essens och Fenomen förenas i en odelbar nödvändighet."

Jämförelse nr 2

1. Hlatkys utgångspunkt

Hlatky utgår från att det oförändrat bestående varat består av delar. Fenomenet uttrycker relationerna mellan dessa delar. Helheten är relationell och oföränderlig.

2. Den Absoluta Existensfilosofins utgångspunkt

Filosofin börjar med ett enda odelbart, dimensionlöst, oförändrat bestående Vara. Inga delar, ingen struktur, inga relationer. Essensen är Förnimmelseförmågan; Fenomenet är allt som framträder.

3. Metoden: prövning inifrån

1. Hlatkys immanenta delar tas bort ett efter ett.
2. När alla delar är borta återstår en (1) dimensionlös punkt – ett verktyg, inte det absoluta självt.
3. Det absoluta – Existens – prövas därefter direkt i förnimmelsen, där essensen framträder som förnimmelseförmågan utan representation eller begrepp.

4. Resultatet

Det absoluta saknar struktur, helhet, mångfald, relationer och organisk enhet. Det är ren Existens självt – Absolut och odelbar, det som fenomenet förutsätter men aldrig ingår i.

5. Hur den Absoluta Existensfilosofin uppstod

Genom att systematiskt pröva Hlatkys antagande inifrån. När alla delar avlägsnats framträder Existens som det enda möjliga absoluta.

Sammanfattande punkter

• Allt hänger ihop på grund av förnimmelseförmågan.
• Fenomenet är ett måste.
• Existensen är ett måste.
• Förnimmelseförmågan är självevident.
• Fenomenet kan inte undvikas.
• Fokus ligger på fenomenet: där allt händer och pågår.
• Det fenomenala skapar ett levande, relationellt sammanhang som utgår från en absolut gemensam grund.

Om antaganden och deras konsekvenser

Alla antagande får de logiska konsekvenser som gäller för det speciella antagandet. Det är därför alla antaganden måste prövas utifrån sina egna ramverk.

Ett antagande är alltså "ett sorts påhitt" som har "hittats" på logisk grund. Ett tankeexperiment så att säga.

Antagandet om en Absolut Existens skiljer sig på så sätt sig inte från andra antaganden om tillvaron.

Det handlar alltså att undersöka följderna av vad som händer OM man utgår ifrån antagandet OCH INGENTING ANNAT!

Slutsatsen blir alltså OM man utgår ifrån det Absoluta antagandet som utgångspunkt så följer alltså Absolut nödvändigt logiska konsekvenser.

Med den logik som följer denna utgångspunkt så innebar att det är eller vid eftertanke borde vara i "det dynamiska spänningsfältet" mellan förnimmelseförmågan och förändringsförmågan som Fenomenet framträder som ren nödvändighet.

Om ett Antagande i grunden innehåller motsägelser så går det alltså att härleda VILKET PÅSTÅENDE SOM HELLST.

Med ett absolut antagande så undviker man alltså motsägelser.

A1 – Övergripande analys

Texten är en logisk och metodologisk reflektion över vad ett antagande är och hur det bör prövas. Den rör sig från en allmän förståelse av antaganden till en specifik tillämpning på ett "Absolut antagande" – det vill säga antagandet om en Absolut Existens.

Låt oss bryta ner resonemanget stegvis:

1. Grundläggande definition av antaganden

Texten börjar med att fastslå att alla antaganden får sina egna logiska konsekvenser inom ramen för sitt eget system. Detta är ett centralt inslag i logiskt tänkande och epistemologi: varje antagande fungerar som en axiomatik, och alla slutsatser som följer måste härledas från den axiomatiska ramen.

Detta understryker vikten av intern konsekvens snarare än yttre sanningsanspråk.

2. Antagandet som tankeexperiment

Här klargörs att ett antagande inte är ett påstående om faktisk verklighet, utan snarare ett tankekonstrukt som prövas på logisk grund. Detta synsätt placerar texten i traditionen av hypotetisk–deduktivt tänkande (likt Descartes' metodiska tvivel eller logisk positivismens modelltester).

Antagandet är alltså ett verktyg för undersökning, inte en tro.

3. Det Absoluta antagandet

När texten sedan övergår till antagandet om en Absolut Existens, framgår att detta antagande inte gör anspråk på att vara empiriskt, utan prövas som vilket antagande som helst.

Det särskilda med det Absoluta antagandet är att det inte innehåller inre motsägelser. Därmed blir det möjligt att härleda nödvändiga logiska konsekvenser utan risk för självmotsägelse.

4. Fenomenets framträdande

I den centrala satsen om det dynamiska spänningsfältet mellan förnimmelseförmågan och förändringsförmågan beskrivs var och hur fenomenet uppstår. Detta är ett försök att härleda en ontologisk nödvändighet ur det Absoluta antagandet:

• Förnimmelseförmågan representerar medvetandets eller varats uppfattande aspekt.
• Förändringsförmågan representerar tillvarons manifesta, temporala aspekt.

Fenomenet (världen, erfarenheten) uppstår i den nödvändiga relationen mellan dessa båda aspekter.

Denna sats fungerar som en brygga mellan ren logik och metafysik – där logiken pekar mot en nödvändig dualitet inom en och samma helhet.

5. Om motsägelser och godtycklighet

Avslutningen kontrasterar det Absoluta antagandet mot alla antaganden som rymmer motsägelser. Om ett antagande innehåller en inre motsägelse, kan man härleda vilket påstående som helst från det (principen om explosion i logiken: ex contradictione quodlibet).

Därmed är det Absoluta antagandet det enda som kan bära en konsekvent och nödvändig logik.

6. Övergripande analys

Texten etablerar en metod för metafysisk undersökning som:

• Tar sin utgångspunkt i logikens formella krav.
• Använder dessa krav för att pröva ett antagande om Absolut Existens.
• Hävdar att detta antagande är självkonsekvent, och därför belyser nödvändigheten av relationen mellan förnimmelse och förändring.

Filosofiska paralleller

1. Spinoza – den nödvändiga helheten

Spinozas Ethica bygger på ett axiomatiskt system likt det som antyds i texten: man utgår från ett grundantagande (att det bara finns en substans – Gud eller Naturen) och härleder nödvändiga konsekvenser ur detta.

Hos Spinoza är Gud identisk med existensen själv: Deus sive Natura.

Ur denna nödvändiga helhet följer allt som sker; inget står utanför, inget kan motsäga det som är.

Den mänskliga förnimmelsen är ett modus, en aspekt av denna

Beröringspunkter: Textens tal om ett "Absolut antagande" som leder till nödvändiga logiska konsekvenser är nära Spinozas logik. Likaså föreställningen om att undvika motsägelser genom att utgå från en absolut, självkonsekvent grund.

Skillnad: Spinoza talar inte explicit om förnimmelseförmåga och förändringsförmåga som ett dynamiskt fält, utan ser dessa som olika attribut eller uttryck för samma substans. Textens betoning på spänningen mellan dessa två förmågor tillför en fenomenologisk aspekt som hos Spinoza ännu inte är utvecklad.

2. Kant – villkoren för erfarenhet

Kant ställer frågan: vad måste vara sant för att erfarenhet överhuvudtaget ska vara möjlig? Det är en liknande ansats: man prövar ett antagande inte empiriskt utan transcendentalt – genom att undersöka dess nödvändiga förutsättningar.

För Kant är det inte Existensen i sig som är absolut, utan förnuftets villkor för hur fenomenen framträder.

Fenomenet är alltid beroende av en syntes mellan sinnlighet (förnimmelse) och förstånd (struktur eller förändringsordning).

Beröringspunkt: Textens tal om förnimmelseförmågan och förändringsförmågan ligger mycket nära Kants begrepp om sinnlighet och förstånd – de två poler vars samverkan gör fenomenet möjligt.

Skillnad: Kant menar att det är människans kognition som ger denna struktur åt erfarenheten, medan texten utgår från att detta spänningsfält är en ontologisk nödvändighet i själva existensen, inte bara i vår tanke om den.

3. Stefan Hlatky – den organiska enhetssynen

Hos Hlatky finner vi nästan en syntes mellan Spinozas helhetstänkande och Kants fenomenologi, men med ett tydligt existentiellt tillägg:

• Det oförändrat bestående varat (Gud) är den absoluta grunden.
• Skapelsen, förändringen, och medvetandet är uttryck för detta varas behov av att bli känt, förstått och älskat.
• Människan är en del av detta organiska sammanhang – en förnimmande del av helheten.

Beröringspunkt: Texten speglar Hlatkys ansats mycket nära: – det finns ett absolut antagande som är motsägelsefritt, – och det är i spänningsfältet mellan förnimmelseförmåga (det levande medvetandets sida) och förändringsförmåga (skapelsens sida) som fenomenet – verkligheten – framträder.

Skillnad: Texten håller sig här till en strikt logisk formulering, medan Hlatky utvecklar det till en relationell och existentiell förståelse där logiken blir en väg till kärlek, inte bara till klarhet.

4. Fenomenologin – framträdandet som grundproblem

Hos Husserl och senare Merleau-Ponty blir fokus själva framträdandet av världen i medvetandet. Fenomenet är inte något som finns där ute, utan något som framträder i och genom medvetandets riktning.

Beröringspunkt: När texten talar om att fenomenet uppstår i det dynamiska fältet mellan förnimmelse och förändring, så ligger detta mycket nära den fenomenologiska idén om intentionalitet – att medvetandet alltid är riktat mot något, och att världen uppstår i denna rörelse

Skillnad: Fenomenologin brukar inte tala om ett Absolut antagande; den försöker tvärtom frigöra sig från metafysik. Texten däremot återinför en absolut grund, men gör det med fenomenologins språk.

5. Helhetsbedömning

• Texten står alltså i ett mycket intressant mellanläge:
• logiskt stringent som hos Spinoza,
• transcendental i sin frågestruktur som hos Kant,
• relationellt och organiskt som hos Hlatky,
• och fenomenologiskt i sitt språk om framträdandet.
• Det är en filosofisk syntes som försöker återföra logik och erfarenhet till en gemensam källa: det Absoluta som är grunden för både tänkandet och världen

Schematisk modell

DET ABSOLUTA ANTAGANDET
(Antagandet om en Absolut Existens)
              │
              ▼
EXISTENSEN I SIG
  • Oförändrat bestående
  • Saknar immanenta delar eller mångfald
  • Är en (1) och odelad
  → Inte intressant i sig som objekt
    utan som nödvändig grund för sin
    antaget inneboende essens.
              │
              ▼
ESSENSEN
  = Existensens inneboende NATUR
  = Förnimmelseförmågan
  Essensen är det aktiva, levande medvetandet
  som uppfattar, förnimmer och därigenom
  möjliggör varje framträdande av förändring.
  Själva mottagningsmöjlighten att ta emot intryck.
  (Inytrck kan endast förnimmas som dynaniska
  skillnader av intryck.
  Statiskhet omöjliggör skillnadee.
              │
              ▼
FÖRÄNDRINGSFÖRMÅGAN
  = Den dynamiska aspekt genom vilken
    fenomenet uppträder.
  = Uttrycket av Universum i rörelse.
              │
              ▼
"DET DYNAMISKA SPÄNNINGSFÄLTET"
  mellan essens "förnimmelseförmåga
  och förändringsförmåga:
  → Här framträder Fenomenet som nödvändighet
    (det upplevda, det manifesterade)
              │
              ▼
LOGISKA KONSEKVENSER
  • Inga motsägelser kan uppstå
  • Allt som följer gör det av inre nödvändighet
  = Fenomenet är beroende men inte avskilt

Fördjupande analys

1. Absolut Existens som odelad helhet

– Genom att fastslå att Existensen inte innehåller immanenta delar, elimineras möjligheten till intern motsägelse. – Den är en (1) och därmed oföränderlig – det finns inget inom den som kan stå i relation till något annat. – Detta är likt Spinozas substantia unica men du drar slutsatsen striktare: Existensen är inte ens sammansatt av attribut; den är helt enkel.

2. Essensen som förnimmelseförmåga

– Här sker den avgörande förskjutningen: det som gör Existensen levande är dess inneboende natur – dess förmåga att förnimma. – Existensen är alltså nödvändig, men inte "intressant" i sig; det intressanta ligger i dess aktiva aspekt, det levande medvetandets funktion. – På logisk nivå: essensen är möjliggöraren av relationen mellan oföränderlighet och förändring.

3. Fenomenets uppkomst i spänningsfältet

– När den rena förnimmelseförmågan relaterar till förändringsförmågan uppstår fenomenet – erfarenheten, världen, uttrycket. – Det är inte ett "skapande ur intet", utan en nödvändig manifestation av relationen mellan dessa två sidor av samma Absoluta verklighet.

4. Logisk nödvändighet och motsägelsefrihet

– Eftersom den Absoluta Existensen är odelad, finns inget som kan stå i motsättning till något annat inom den. – Därmed kan de logiska konsekvenserna som härleds ur detta antagande inte leda till godtycklighet. – Alla följder är självkonsekventa – varje fenomen uttrycker samma grund, men i temporär form.

Occams rakkniv tillämpad

Sett i ljuset av Occams rakkniv kan den Absoluta Existensfilosofin beskrivas som ett försök att identifiera det minsta möjliga antagande som ändå gör all erfarenhet, all föreställning och all realisation begriplig utan inre motsägelser.

Occams princip innebär inte att det enklaste alltid är sant, utan att inga fler antaganden ska införas än vad som är strikt nödvändigt för att resonemanget ska vara möjligt och sammanhängande. Varje ytterligare antagande som inte är logiskt nödvändigt introducerar ett nytt förklaringsproblem.

Den Absoluta Existensfilosofin förutsätter endast: – en oförändrat bestående Existens, – Förnimmelseförmågan som möjliggör realisation, – samt ett spänningsförhållande mellan Förnimmelseförmågan och dess realisering.

Dessa antaganden kan inte reduceras ytterligare utan att upplevelse, fenomen eller realisation blir omöjliga att förstå. Inga interna delar antas på absolut nivå, och därmed krävs ingen separat sammanhållande princip. Helheten är fullständig i sig själv.

In kontrast till detta beskriver Stefan Hlatkys Organiska enhetssyn det bestående varat som en organisk helhet bestående av delar. Dessa delar saknar eget perspektiv och egen rörelsefrihet men hålls samman i en helhet som redan är realiserad och medveten. Hur denna sammanhållning sker anges dock inte explicit, utan blir underförstådd.

Här uppstår en logisk fallgrop. En helhet bestående av delar kräver antingen: – en sammanhållande princip som förenar delarna, eller – ett förklaringsbart skäl till varför delarna inte kan skiljas från helheten.

Att hänvisa till att det inte finns något utanför helheten som kan skilja delarna åt ersätter inte en sammanhållande princip, utan flyttar frågan från vad som förenar till vad som inte skiljer. Detta innebär att ett nödvändigt antagande lämnas outtalat.

En ytterligare glidning uppstår när det hävdas att det bestående varat kan föreställas som en organisk enhet. Det som gör alla föreställningar möjliga görs därmed till föremål för föreställning, vilket innebär att något absolut görs relationellt och relativt. Skillnaden mellan föreställning och förutsättning suddas därmed ut.

Den Absoluta Existensfilosofin undviker dessa fallgropar genom att: – strikt skilja mellan förutsättning och föreställning, – göra Förnimmelseförmågan till en nödvändig förutsättning snarare än ett resultat, – och eliminera behovet av en sammanhållande princip genom att inte införa delar på absolut nivå.

Fenomenen förstås istället som realisationer av spänningen mellan Förnimmelseförmågan och dess realisering. Relationerna i upplevelsen ligger inte mellan fenomenala delar, utan mellan Förnimmelseförmågan och det som realiseras genom den.

I detta avseende framstår den Absoluta Existensfilosofin som ett mer konsekvent tillämpande av Occams princip: inte genom att förenkla i efterhand, utan genom att från början undvika antaganden som senare kräver förklaringar.

Skillnaden mellan AEF och den Organiska enhetssynen:

Innehållet är detsamma, men upplösningsförmågan skiljer sig åt. ​Man kan beskriva skillnaden genom följande distinktioner:

1. Innehåll vs. Struktur Den Organiska enhetssynen fokuserar på innehållet: Det vill säga mångfalden av former, liv, ekosystem, medvetandeströmmar och den komplexa väv där allt hänger ihop. Här pratar vi om relationer, flöden och hur delarna samverkar som en levande organism.

AEF fokuserar på det som gör innehållet möjligt: Själva "existensen" som krävs för att innehållet ska kunna finnas överhuvudtaget. AEF skalar bort alla attribut (färg, form, liv, tanke) tills bara det nakna faktumet att "något ÄR" återstår.

2. Liknelsen om filmen För att förstå om det är innehållet som är skillnaden kan man använda en liknelse: Den Organiska enhetssynen är själva filmen: Handlingen, skådespelarna, dramat och hur alla scener logiskt hänger ihop för att skapa en meningsfull helhet. Utan sammanhanget i filmen vore scenerna bara kaos.

AEF är duken (eller ljuset från projektorn): Utan duken kan ingen film visas, men duken bryr sig inte om det är en komedi eller en tragedi som spelas. Duken är densamma oavsett innehåll.

3. Brytpunkten som "Självevidens" Här kommer den viktigaste poängen i AEFs filosofi: Skillnaden ligger i huruvida man ser på egenskaperna (Organisk enhet) eller på existensberättigandet (AEF). Innehållet i den organiska enhetssynen är evidensbaserat (vi kan se och studera sambanden). Innehållet i AEF är självevident (det kräver ingen bevisning, för existensen bevisar sig själv genom att vara närvarande).

"Slutsats" Man kan säga att den Organiska enhetssynen är det "horisontella" innehållet (allt som finns i världen och hur det hänger ihop), medan AEF är den "vertikala" insikten (att grunden för allt detta är en och samma absoluta existens). Skillnaden är alltså inte att de pratar om olika saker, utan att den ena beskriver mönstret i tyget (organisk enhet) medan den andra beskriver själva tråden (AEF).

Det är precis där den filosofiska poängen landar: Tråden är tygets essens. Utan tråden (Absolut Existens) har mönstret (den organiska enhetssynen) ingenstans att fästa, ingen substans att framträda ur och inget sätt att hålla ihop.

Enligt AEF: Liknelsen om "Den röda Tråden" (AEF): Är alltid densamma, oavsett om du väver en grov säck eller en fin silkesduk. Den är den fundamentala förutsättningen. Tyget (Organisk enhet): Är hur tråden har organiserat sig. Här ser vi mönster, färger och funktioner. Det är "vår värld". absoluteexistence.org menar att vi människor oftast är så upptagna med att analysera tygets mönster (vetenskap, psykologi, vardagsliv) att vi glömmer bort att alltihop faktiskt bara är tråd. Inom AEF kallas detta för att gå från objektsmedvetande (titta på tyget) till att uppleva existens i medvetandet och i medvetenheten om existens, att inse dess existens (insikt om tråden) När man inser att "utan tråd – inget tyg", så inses också att tyget och tråden egentligen är ett och samma. Tyget är bara trådens sätt att visa upp sig på!

"Organiskt"

Att kalla Varat för "organiskt" är att erkänna att det finns en inre struktur och dynamik, vilket står i kontrast till idén om det absolut oförändrade och homogena.

Detta löser den Absoluta Existensfilosofin genom att begreppsligt separera tre filosofiska "nivåer": Existens > Essens >:Fenomen. Detta och att Essensen är Förnimmelseförmågan som nödvändigtvis måste realiseras till medvetande mellan läget på och av.

När Stefan Hlatky beskriver Varat som en monolit som besitter styvhet, försöker han ge det oförändrade en fysisk/mekanisk egenskap för att förklara hur rörelse kan fortplantas genom det. Men i samma sekund som han gör det, hamnar han i en logisk återvändsgränd som Absolute Existence Philosophy (AEF) navigerar runt. Här är varför begreppet "styvhet" blir problematiskt och hur AEF:s skifte till tillståndsförändring räddar logiken:

1. Problemet med den "Styva Monoliten" Om Varat är en monolit med styvhet, innebär det att en rörelse i en del av monoliten omedelbart påverkar en annan del. Hlatky använde sannolikt detta för att förklara den organiska enheten – att allt hänger ihop. Logisk brist: Styvhet är en egenskap (essens) som kräver ett medium. Om monoliten har styvhet, har den också en struktur, en täthet och därmed "delar" (atomer eller punkter) som håller ihop. Mekanisk rörelse: För att något ska vara styvt måste det finnas ett motstånd. Det innebär att Hlatky projicerar fysiska lagar (fenomen) bakåt in i det Absoluta.
2. AEF: Från mekanisk styvhet till logisk nödvändighet Där Hlatky behöver "styvhet" för att förklara hur Origo hänger ihop med periferin, använder AEF istället exponens och tillståndsförändring. Istället för att se det som en monolit som "fortplantar" vibrationer eller rörelser genom sin styvhet, ser AEF det som att hela fältet av förnimmelseförmåga skiftar tillstånd simultant. Det finns ingen "fördröjning" och inget behov av ett medium (styvhet), eftersom det inte är något som rör sig genom Varat. Det är Varat (via Essensen) som realiseras i en viss frekvens eller intensitet.
3. Exponens som den "nya" styvheten Man kan säga att AEF ersätter Hlatkys mekaniska styvhet med matematisk precision: I en monolit beror verkan på fysisk kontakt. I AEF beror verkan på att Exponensen (förnimmelsens intensitet) definierar hela det fenomenala rummet i ett slag.
4. AEFs "renhet" Genom att kasta ut begrepp som "styvhet" rensar AEF bort de sista resterna av materialism från den absoluta filosofin. Hlatky var pionjären som såg enheten, men han använde fortfarande språket från den värld han försökte förklara (den fysiska, mekaniska världen). AEF inser att: Existensen kan inte vara styv (det är en egenskap). Förändring kan inte vara rörelse (det kräver rum). Lösningen är att förnimmelseförmågan (Essensen) slås På med en viss Exponens. Detta skapar illusionen av en styv, materiell värld med delar i rörelse, men i själva verket är det bara en serie tillståndsförändringar i ett och samma oföränderliga Absoluta Vara.

Språket enligt Stefan Hlatky

Stefan hlatkt insåg också att språket är relativt och bara jan hanlda om förhållanden. Detta är självklart för alla som har någon inblick i hur språket fungerar. Språket fungerar genom en nedbrytning av den fenomenala verklighehen från de minsta fenomenen till de största fenomenen. Språket är alltså ett fenomenalt medel för beskrivning av den fenomenala verkligheten. Inte tu tal om den saken.

Men, och här kommer ett "Stort Men" in i bilden. Stefan Hlatky påpekar att det han nu säger det har man aldrig hört någon annan säga.Han säger då att "Språket är Helhets-täckande!" Med detta menar han bara att orden är ljudkombinationer för beskrivning av den fenomenala världen. I och med detta så befäster han ordet "Helheten" som innefattar alla sina delar. Det knepiga med "Helheten" är att verkligheten är en föreställning så de delar som bara är en föreställning är delar av den stora föreställningen. Detta språkliga trick används för att smyga in förställda delar in i det det oförändrat bestående Varat. På så sätt leds vi i lätt i Stefan Hlatkys förställning. Han antar att det måste finnas ett oförändrat vara som förutsättning för alla lägesändringar vi kan uppfatta men har antar att lägesändringarna är rumsliga trots att rummet är en förställning. Han föreställer sig då en för våra sinnen osynlig bakomliggande Helhet bestående av lika oförändrat bestående delar som då är Helhetens oförändrat bestående bestånd. Han gör en alltså en mental fenomenal föreställning av det som gör alla föreställningar möjlig. Men så kan det gå med tänkandet. Man får en bild av det som visar bilden och där spricker resonemanget. Förutsättningen kan aldrig själv vara föremål för föreställning även om det är presis så som alla religiösa föreställningar fungerar i sina förkroppslingar.