Ett kvalitativt absolut subjekt eller ett kvantitativt subjektivt Helhet som Begrepp

Ett kvalitativt absolut subjekt eller ett kvantitativt subjekt?

Historiskt sett då människor har talat och tänkt på existens och en subjektiv skapare av världen så har man tänkt sig den subjektive skaparen som relativ och på avstånd till skapelsen på det sättet att den subjektive skaparen skapar världen ur tomrummet utanför sin egen existens. Här tänks den subjektive skaparen som relativ i förhållande till både skapelsen och till de skapade människorna som den subjektive skaparen skapade till sin avbild.

Filosofer har dock tidigare tänkt sig den subjektive skaparen som det absoluta. Detta förekommer bland annat i Advaita Vedanta men även hos Kant, Spinoza och Heidegger.

Tanken där var att den subjektive skaparen var en medveten varelse som var medveten om sin egen existens.

Problemet de brottades med var hur något absolut utan delar antingen kunde skapa något utanför sig själv, eller om det inte gick att skapa ur det föreställda intet hur det absoluta kan upplevas som den mängd av objekt som både syns och är påtagliga i verkligheten.

Inom Buddhismen utgår man från icke-existens som världens grund men Stefan Hlatky bytte i sitt antagande ut icke-existens mot Existens.

Hans antagande gjorde den subjektive skaparen till ett kvantitativt subjekt av en mängd subjektiva delar som bygger upp den stora helheten av subjektiva delar till en organism som frambringar skapelsen som ett vibrationsfenomen i sin egen kropp.

Denna tanke är helt föreställningsbar och ryms i den logik som han presenterade 1972.

Tanken var ju att förklara hur vågrörelse kunde uppkomma och där föreställde sig Stefan Hlatky att de subjektiva delarna rörde sig i förhållande till varandra på initiativ av helheten och på så sätt gjorde vågen tillsammans med alla de andra subjekten precis som vågorna i vattnet.

Den tanken utvecklas i den Absoluta Existensfilosofin genom att antaga att Existensen är det Absoluta Subjektet.

Det som upplevs som den mängd av objekt som både syns och är påtagliga i verkligheten ses som den fenomenala verkligheten och en modulativ tillståndsändring av det Absoluta Subjektets essentiella förnimmelseförmåga. (Liksom liknelsen – en växling mellan vila och vakenhet – som det binära på och av – noll och ett.)

Subjektet är då inte kvantitativt, men upplever det fenomenala medvetandet i olika unika kvaliteter som objekt i rörelse.

Själva subjektet är inte synligt men gör den fenomenala verkligheten synlig som medvetande inför sin egen förnimmelseförmåga.

Vetenskapen

Den moderna vetenskapen gjorde medvetet ett metodologiskt val i slutet på 1500 - talet där valde bort subjektet i sina matematiska beräkningar av verkligheten. Det man räknade med i verkligheten var det som kunde mätas, vägas och beräknas hastighet på.

Vetenskapen föreställde sig verkligheten som beståendeav inerta, objektiva döda atomer i rörelse, påverkade av döda naturlagar som gravitation och, så småningom, elektromagnetiska krafter, och den starka och svaga atomkraften.

När materialismen tog slut i början på 1900-talet i och med relativitetsteorin så ersattes den istället med "kvantmekanikteorin" som är en lika död föreställning som materialismen och där även det så kallade kvantitetssyndromet råder. Verkligheten ses i grund och botten som ett vakuumfält där kvantiteter av växelverkningar fluktuerar mellan olika energitillstånd så att döda atomer uppstår ur vakuumfältet för att därefter bygga upp unliversum och framsälla varelser med hjärnor som framkallar medvetandet.

Hur det subjektiva medvetandet uppstår har man ingen aning om men man utgår ifrån att om bara de döda atomerna blir tillräckligt komplext ordnade genom naturlagarna så uppstår medvetandet av sig själv.

Detta är "det svåra problemet" som vetenskapen inte har lyckats förklara på ett vettigt sätt men tror fortfarande att om de bara får mer kunskap om verkligheten så kommer de vetenskapliga teorierna att till slut matematikskt kunna lösa gåtan.

Frågan är bara när kvantitetssyndromet ska avlösas av kvalitetssyndromet.

Skulle man helt enkelt kunna antaga att verkligheten som vi upplever det är det fenomenala medvetandet som upplevs av det absoluta ur-subjektet som upplever sina egna tillståndsändringar I form av den fenomenala bilden av universum?

Kommer syndromet att brytas? Ett paradigmskifte bort från det kvantitativa tänkandet kräver att vetenskapen börjar behandla subjektet som primärt snarare än sekundärt (likt teorier om panpsychism eller analytic idealism som lyfts av t.ex. Bernardo Kastrup). Innan dess förblir det en filosofisk och metafysisk tankemodell – om än en betydligt mer logiskt sammanhängande sådan än den som försöker trolla fram liv ur ett dött vakuum.

Ett ramverk som Absolute Existence erbjuder en sammanhängande metafysik, men vetenskaplig acceptans kommer aldrig ske på grund av att kvalitativa mätmetoder inte hantera subjektet som en fundamental storhet eftersom det är själva subjektet som utför mätningen och upplever resultatet och genom detta påverkar mätresultatet.

Tills dess förblir den Absoluta Existensfilosofin en metafysisk modell som slipper materialismens logiska kullerbyttor.

Helheten som begrepp

Risken med ordet "Helhet / Helheten" uppstår när ordet glider från att vara ett pekande begrepp till att bli en beskrivande term inom nivåerna.

När Helheten används som begrepp i ett resonemang fungerar ordet indikativt: det pekar bortom nivåerna, utan att själv bli en del av dem. Här betyder "bortom nivåerna" inte att det ligger utanför eller utanförliggande det oförändrat bestående varat, utan att det inte tillhör någon fenomenal, existentiell eller essensnivå utan är det som gör nivåerna möjliga – det vill säga varandet självt i sin oförändrade grund. I den funktionen bär ordet inte sitt vanliga språkliga bagage av delar och sammanfogning, eftersom det inte används deskriptivt.

Problemet uppstår när samma ord börjar användas i samband med beskrivningar av relationer, positioner eller jämförelser inom det fenomenala – till exempel när något sägs stå "närmare helheten", "längre bort från helheten" eller "i relation till helheten".

I samma ögonblick sker följande, samtidigt och ofta omärkligt:

• Helheten förvandlas från pekare till ontologiskt innehåll
• del–helhet-strukturen smyger sig in utan att uttalas
• nivåerna blandas, trots att språket fortfarande låter korrekt
• det oförändrat bestående varat börjar behandlas som något som kan relateras till, snarare än som det som relationer överhuvudtaget framträder inom

Detta är särskilt riskfyllt därför att ordet helhet i vardagsspråk och filosofi nästan alltid förutsätter delar, även när detta inte avses. När den ontologiska "målvakten" inte är aktiv, passerar ordet utan att väcka motstånd – och grunden har då redan förskjutits.

Sammanfattning

Det är inte ordet i sig som är problemet, utan dess funktionsförskjutning. När Helheten används inom nivåerna, istället för som ett pekande bortom dem, har sammanblandningen redan skett – och då blir resonemanget i praktiken omöjligt att hålla rent, även om det formellt ser konsekvent ut.

Negativ regel

Aldrig använda ordet Helhet / Helheten för att beskriva något som framträder inom nivåerna, oavsett om det gäller position, relation, grad eller tillgång. Ordet får endast fungera som ett pekande begrepp som står på den ontologiska nivån och aldrig i direkt samband med fenomenala, existentiella eller essensnivåers innehåll. Så fort ordet används som beskrivande term inom nivåerna har fundamentet redan riskerat att förskjutas, och varningstecknen bör betraktas som indikationer på att antagandet behöver prövas på nytt.

Tillägg – Målvaktsregel

Innan ett resonemang skrivs eller uttalas, gör en medveten kontroll: varje gång ordet Helhet / Helheten uppträder, ställ frågan:

"Pekar detta ord på varandets oförändrade grund (den ontologiska nivån), eller används det för att beskriva något inom fenomen, existens eller essens?"

Om svaret pekar mot nivåerna, ska ordet antingen tas bort eller ersättas med ett neutralt pekande begrepp. Detta fungerar som en praktisk "målvakt" som hindrar att fundamentet för antagandet undermineras av språklig glidning.

Strategier för att linda in Helhet så att det stannar på rätt nivå

1. Använd Helhet alltid som pekande begrepp

   • Exempel: "Helheten, det oförändrat bestående varat som inte delas, kan inte påverkas av fenomenen."

2. Koppla Helhet till signalord för nivå

   • Signalord: det oförändrat bestående, på den ontologiska nivån, oberoende av, utanför fenomenet.
   • Exempel: "Inom Helheten, på den ontologiska nivån, finns inget att separera."

3. Undvik att använda Helhet i relationer

   • Använd istället: "Inom fenomenen framträder …" eller "Det som framträder i varandet …"

4. Avgränsa språkligt med kommatecken eller parentes

   • Exempel: "Fenomenen (som alltid existerar inom Helheten) visar …"

5. Återupprepa förnimmelsekopplingen

   • Påminn att ordet pekar på varandets grund, inte beskriver något fenomenalt innehåll.

Nivåmedvetenhet

• På fenomenal nivå är Helhet fenomenalt och kan användas som deskriptiv markör.
• På Existens- eller Essensnivån, eller som doktrin, blir det oskyldigt missvisande och riskerar att introducera delning i varat.

"Helhet" är fenomenalt på fenomenal nivå, men bär aldrig ontologisk vikt bortom fenomenen. När det används på Existens- eller Essensnivån, eller som doktrin, smyger implicit delning in och underminerar antagandet om det oförändrat bestående varat.