Ett kvalitativt absolut subjekt eller ett kvantitativt subjektivt Helhet som Begrepp

Ett kvalitativt absolut subjekt eller ett kvantitativt subjekt?

Historiskt sett då människor har talat och tänkt på existens och en subjektiv skapare av världen så har man tänkt sig den subjektive skaparen som relativ och på avstånd till skapelsen på det sättet att den subjektive skaparen skapar världen ur tomrummet utanför sin egen existens. Här tänks den subjektive skaparen som relativ i förhållande till både skapelsen och till de skapade människorna som den subjektive skaparen skapade till sin avbild.

Filosofer har dock tidigare tänkt sig den subjektive skaparen som det absoluta. Detta förekommer bland annat i Advaita Vedanta men även hos Kant, Spinoza och Heidegger.

Tanken där var att den subjektive skaparen var en medveten varelse som var medveten om sin egen existens.

Problemet de brottades med var hur något absolut utan delar antingen kunde skapa något utanför sig själv, eller om det inte gick att skapa ur det föreställda intet hur det absoluta kan upplevas som den mängd av objekt som både syns och är påtagliga i verkligheten.

Inom Buddhismen utgår man från icke-existens som världens grund men Stefan Hlatky bytte i sitt antagande ut icke-existens mot Existens.

Hans antagande gjorde den subjektive skaparen till ett kvantitativt subjekt av en mängd subjektiva delar som bygger upp den stora helheten av subjektiva delar till en organism som frambringar skapelsen som ett vibrationsfenomen i sin egen kropp.

Denna tanke är helt föreställningsbar och ryms i den logik som han presenterade 1972.

Tanken var ju att förklara hur vågrörelse kunde uppkomma och där föreställde sig Stefan Hlatky att de subjektiva delarna rörde sig i förhållande till varandra på initiativ av helheten och på så sätt gjorde vågen tillsammans med alla de andra subjekten precis som vågorna i vattnet.

Den tanken utvecklas i den Absoluta Existensfilosofin genom att antaga att Existensen är det Absoluta Subjektet.

Bilden av verkligheten tycks utspela sig på olika platser samtidigt och framträder som en skillnad i avstånd till upplevelsen. Denna förnimbara verklighet framträder i en krökning som dröjer kvar i en relativt stabil fördröjning i förhållande till den subjektiva upplevelsen.

Det som upplevs som den mängd av objekt som både syns och är påtagliga i verkligheten ses som den fenomenala verkligheten och en modulativ tillståndsändring av det Absoluta Subjektets essentiella förnimmelseförmåga. (Liksom liknelsen – en växling mellan vila och vakenhet – som det binära på och av – noll och ett.)

Subjektet är då inte kvantitativt, men upplever det fenomenala medvetandet i olika unika kvaliteter som objekt i rörelse.

Själva subjektet är inte synligt men gör den fenomenala verkligheten synlig som medvetande inför sin egen förnimmelseförmåga.

Vetenskapen

Den moderna vetenskapen gjorde medvetet ett metodologiskt val i slutet på 1500 - talet där valde bort subjektet i sina matematiska beräkningar av verkligheten. Det man räknade med i verkligheten var det som kunde mätas, vägas och beräknas hastighet på.

Vetenskapen föreställde sig verkligheten som beståendeav inerta, objektiva döda atomer i rörelse, påverkade av döda naturlagar som gravitation och, så småningom, elektromagnetiska krafter, och den starka och svaga atomkraften.

När materialismen tog slut i början på 1900-talet i och med relativitetsteorin så ersattes den istället med "kvantmekanikteorin" som är en lika död föreställning som materialismen och där även det så kallade kvantitetssyndromet råder. Verkligheten ses i grund och botten som ett vakuumfält där kvantiteter av växelverkningar fluktuerar mellan olika energitillstånd så att döda atomer uppstår ur vakuumfältet för att därefter bygga upp unliversum och framsälla varelser med hjärnor som framkallar medvetandet.

Hur det subjektiva medvetandet uppstår har man ingen aning om men man utgår ifrån att om bara de döda atomerna blir tillräckligt komplext ordnade genom naturlagarna så uppstår medvetandet av sig själv.

Detta är "det svåra problemet" som vetenskapen inte har lyckats förklara på ett vettigt sätt men tror fortfarande att om de bara får mer kunskap om verkligheten så kommer de vetenskapliga teorierna att till slut matematikskt kunna lösa gåtan.

Frågan är bara när kvantitetssyndromet ska avlösas av kvalitetssyndromet.

Skulle man helt enkelt kunna antaga att verkligheten som vi upplever det är det fenomenala medvetandet som upplevs av det absoluta ur-subjektet som upplever sina egna tillståndsändringar I form av den fenomenala bilden av universum?

Kommer syndromet att brytas? Ett paradigmskifte bort från det kvantitativa tänkandet kräver att vetenskapen börjar behandla subjektet som primärt snarare än sekundärt (likt teorier om panpsychism eller analytic idealism som lyfts av t.ex. Bernardo Kastrup). Innan dess förblir det en filosofisk och metafysisk tankemodell – om än en betydligt mer logiskt sammanhängande sådan än den som försöker trolla fram liv ur ett dött vakuum.

Ett ramverk som Absolute Existence erbjuder en sammanhängande metafysik, men vetenskaplig acceptans kommer aldrig ske på grund av att kvalitativa mätmetoder inte kan hantera subjektet som en fundamental storhet eftersom det är själva subjektet som utför mätningen och upplever resultatet och genom detta påverkar mätresultatet.

Tills dess förblir den Absoluta Existensfilosofin en metafysisk modell som slipper materialismens logiska kullerbyttor.

Verkligheten och den mentala kartan av verkligheten.

Verkligheten ligger i upplevelsen av motståndet i det som pågår som en sekventiell växelverkan i dynamiken mellan subjektet och den fenomenala verkligheten.

Det vi spar i minnet i form av minnesbilder är det som vi har observerat och inte bara låtit passera som brus.

Att lägga ett minnesmärke till något observerat sker i ett fyrfimensionellt nätverksmönster i hjärnan och blir där till en mental karta där rumtiden böjs tillbaka i upplevelsen av händelsen. Detta kan därefter visualiseras som minnesbilder i olika hög upplösning.

Det finns de som har minnesbilder med låg upplösning och det finns de som har extrem högupplösta minnesbilder. De med lågupplöst bildminne" kompenserar bildminnet med språkminnet men de får mycket svårare med orienteringen i verkligheten än den som har en högre upplösning och mer detaljerad bildinformation av verkligheten.

De som har ett språkbaserat minne som inte skapar tydliga mentala bilder tenderar att fästa i tankar i ord, vilket kan gå ut över uppmärksamheten på verkligheten. De blir egentligen värdelösa som vittnen till en händelse då uppmärksamheten inte sätter minnesbilder i minnet.

Den som har ett bra bildminne av en bra uppmärksamhet kan se att spisen är avstängd och att nyckeln låser dörrlåset men för den som inte har det utmärkta bild-momenten i minnet så krävs det att den personen tänker och säger tyst till sig själv att vred 1 på spisen står på noll och att vred 2 på spisen står på noll, osv. Detsamma gäller minnet om att dörren är låst. Återigen så får den med låg upplösning i bildminnet tänka tyst för sig själv att "nu vrider jag om nyckeln och dörren är nu låst.

Det kan också inträffa sjukdomstillstånd där bildminnet inte är skadat men språkminnet inte fungerar med översättningen av bildminnet till ord som kan uttalas och bli begripliga.

Det som karaktäriserar människan som art är just att det är människor som kan använda sina upplevda bildminnen och omsätta dessa till det mänskliga talet vilket är omöjligt för dem som saknar denna förmåga.

Genom att lära sig tala så går människan med på att vissa objekt kallas si eller så. I och med detta så kan information om verkligheten tas emot på ett sätt som är helt omöjligt för den som saknar denna förmåga.

Det stora problemet med språk är att det blir ett filosofiskt problem när språk används som ett verktyg för att försöka förstå hur verkligheten ens kan uppfattas som 'ett grundläggande subjekt' av subjektet som försöker greppa det.

När tänkandet vänds tillbaka mot subjektet så glider det undan som kattungens svans.

Detta beror på att subjektet inte kan se sig själv på annat sätt än som spegelformer som kröks tillbaka i en upplevelse av rumtidens krökning.

Subjektet är osynligt på grund av att det är subjektet som är det som söker efter sig själv.

Skillnaden mellan ett "objekt" och ett "subjekt"

Den reella skillnaden mellan ett objekt och ett subjekt ligger i tanken på att om man tar bort subjektet så finns objektet kvar som något oförändrat bestående. Iden om detta är felaktig på grund av att det finns objekt som är oförändrat bestående. Det finns inga oförändrat bestående objekt över huvud taget. Det är bara som det verkar. Vad gäller det upplevande subjektet så verkar detta tvärtom vara det enda som är oförändrat bestående som uppfattar den föränderliga verkligheten som inte är några oförändrat bestående objekt över huvud taget.

När den subjektiva kvaliteten av tillvaron för 400 år sedan plockas bort av metodologiska skäl så började vetenskapen att bara bry sig om det mätbara, vägbara och hastighetsberäknande relativa verkligheten. Nu har vetenskapen kommit fram till att det objektivt osynliga vakuumfältets kvantitativt sekventiella tillståndsändingar får de partikulära "objekten" att framträda.

Subjektet är det att finnas till. Objekten verkar vara effekten av den ständigt pågående sekventiella tillståndsväxlingens hos ett Ur-subjekt.

Detta kan inte första hand låta som rena mystiken och mystik brukar ju handla om den dualistiska skillnad mellan subjekt/objekt och ljus/mörker och gåtfullheten i den kontemplativa eftertanken som Ur-subjekt möjliggör.

Men om man tänker sig tillvaron på detta sätt så upphör det mystiska att vara mystiskt och blir istället självklart.

I grunden kan vetenskapen ha misstagit sig om vad som är "fundamentalt" i tillvaron då det inte finns några statiska, oföränderliga objekt i tillvaron.

I detta omystiska sätt att tänka på tillvaron så är det inte atomerna som rör på sig - atomer är istället en effekt av något som ändrar sitt tillstånd.

För att något överhuvudtaget ska kunna uppfatta en föränderlig värld, måste det finnas en stabil, underliggande enhet som förnimmer och sammanfogar alla dessa föränderliga sinnesintryck till en sammanhängande upplevelse av verkligheten.

Att subjektet tänks som det enda oförändrat bestående kan ge en förklaring till hur den fenomenala verkligheten hänger ihop med det subjektiva i upplevelsen av absolut existens.

Subjektet är inte något man kan tänka sig utifrån som ett objekt, utan det som känner av sig själv när den reflekterar över sin egen funktion.

Subjektet saknar fysisk form men dess inneboende natur är förmågan till förnimmelse eftersom det utgör själva linsen eller förutsättningen genom vilken allt annat uppfattas.

Eftersom subjektet upplever något aktivt just nu, är subjektets direkta närvarande; det krävs inget mystiskt sökande för att ”finna” det.

Den fenomenala objektiva verkligheten upplevs av subjektet i subjektets absoluta verklighetet som spegeeffekter i mångfald av observatören. Det finns inget i den fenomenala bilden av verkligheten som inte uppvisar en spegeleffekt.

Närvaron i det som utspelas.

Märker du att så fort du försöker tänka på subjektet så glider det undan och har ställt sig bakom och när du försöker vrida och vända tanken dit då står det bakom dig ändå. Subjektet/ Origo kan bara hållas i tanken som det som upplever allt utom Subjektet. Subjektet är som ett levande fluktuerande obegränsat utrymme ,den närvaro där allt utspelas.

Helheten som begrepp

Risken med ordet "Helhet / Helheten" uppstår när ordet glider från att vara ett pekande begrepp till att bli en beskrivande term inom nivåerna.

När Helheten används som begrepp i ett resonemang fungerar ordet indikativt: det pekar bortom nivåerna, utan att själv bli en del av dem. Här betyder "bortom nivåerna" inte att det ligger utanför eller utanförliggande det oförändrat bestående varat, utan att det inte tillhör någon fenomenal, existentiell eller essensnivå utan är det som gör nivåerna möjliga – det vill säga varandet självt i sin oförändrade grund. I den funktionen bär ordet inte sitt vanliga språkliga bagage av delar och sammanfogning, eftersom det inte används deskriptivt.

Problemet uppstår när samma ord börjar användas i samband med beskrivningar av relationer, positioner eller jämförelser inom det fenomenala – till exempel när något sägs stå "närmare helheten", "längre bort från helheten" eller "i relation till helheten".

I samma ögonblick sker följande, samtidigt och ofta omärkligt:

• Helheten förvandlas från pekare till ontologiskt innehåll
• del–helhet-strukturen smyger sig in utan att uttalas
• nivåerna blandas, trots att språket fortfarande låter korrekt
• det oförändrat bestående varat börjar behandlas som något som kan relateras till, snarare än som det som relationer överhuvudtaget framträder inom

Detta är särskilt riskfyllt därför att ordet helhet i vardagsspråk och filosofi nästan alltid förutsätter delar, även när detta inte avses. När den ontologiska "målvakten" inte är aktiv, passerar ordet utan att väcka motstånd – och grunden har då redan förskjutits.

Sammanfattning

Det är inte ordet i sig som är problemet, utan dess funktionsförskjutning. När Helheten används inom nivåerna, istället för som ett pekande bortom dem, har sammanblandningen redan skett – och då blir resonemanget i praktiken omöjligt att hålla rent, även om det formellt ser konsekvent ut.

Negativ regel

Aldrig använda ordet Helhet / Helheten för att beskriva något som framträder inom nivåerna, oavsett om det gäller position, relation, grad eller tillgång. Ordet får endast fungera som ett pekande begrepp som står på den ontologiska nivån och aldrig i direkt samband med fenomenala, existentiella eller essensnivåers innehåll. Så fort ordet används som beskrivande term inom nivåerna har fundamentet redan riskerat att förskjutas, och varningstecknen bör betraktas som indikationer på att antagandet behöver prövas på nytt.

Tillägg – Målvaktsregel

Innan ett resonemang skrivs eller uttalas, gör en medveten kontroll: varje gång ordet Helhet / Helheten uppträder, ställ frågan:

"Pekar detta ord på varandets oförändrade grund (den ontologiska nivån), eller används det för att beskriva något inom fenomen, existens eller essens?"

Om svaret pekar mot nivåerna, ska ordet antingen tas bort eller ersättas med ett neutralt pekande begrepp. Detta fungerar som en praktisk "målvakt" som hindrar att fundamentet för antagandet undermineras av språklig glidning.

Strategier för att linda in Helhet så att det stannar på rätt nivå

1. Använd Helhet alltid som pekande begrepp

   • Exempel: "Helheten, det oförändrat bestående varat som inte delas, kan inte påverkas av fenomenen."

2. Koppla Helhet till signalord för nivå

   • Signalord: det oförändrat bestående, på den ontologiska nivån, oberoende av, utanför fenomenet.
   • Exempel: "Inom Helheten, på den ontologiska nivån, finns inget att separera."

3. Undvik att använda Helhet i relationer

   • Använd istället: "Inom fenomenen framträder …" eller "Det som framträder i varandet …"

4. Avgränsa språkligt med kommatecken eller parentes

   • Exempel: "Fenomenen (som alltid existerar inom Helheten) visar …"

5. Återupprepa förnimmelsekopplingen

   • Påminn att ordet pekar på varandets grund, inte beskriver något fenomenalt innehåll.

Nivåmedvetenhet

• På fenomenal nivå är Helhet fenomenalt och kan användas som deskriptiv markör.
• På Existens- eller Essensnivån, eller som doktrin, blir det oskyldigt missvisande och riskerar att introducera delning i varat.

"Helhet" är fenomenalt på fenomenal nivå, men bär aldrig ontologisk vikt bortom fenomenen. När det används på Existens- eller Essensnivån, eller som doktrin, smyger implicit delning in och underminerar antagandet om det oförändrat bestående varat.

Motståndet i “Jaget”

"Jaget" innebär materiellt motstånd av materia som speglar synvinkeln. ”Materia” är en ”fråga om motstånd” "Jaget" bygger på en åtskillnad i subjektiv synvinkel. Då handlar förståelse i första hand om att olika synvinklar förstår varandras olika synpunkter. Förståelse ligger då i när synpunkter går varandra till mötes i det som är gemensamt, nämligen i den principiella förmågan att förnimma verkligheten växlingar.

Om man antar förmågan till förnimmelse som ett ur-subjektets inneboende natur blir det lättare för olika synpunkter att mötas. Då delas samma grundläggande princip i och med att verklighetens grundval kan inte objektifieras då grundvalen är ett ursprungligt, absolut subjekt.

Omöjligheten i att fatta tag med tanken i begreppet absolut existens

När man försöker ringa in begreppet existens och plockar bort subjektet, så gör man ett dött objekt av begreppet. Detta gäller även om man plockar bort objektet. Då gör man ett objektivt tomrum av begreppet, även om det man betraktar som ett objektivt tomrum uppvisar aktiviteter. I så fall måste man byta ut begreppet tomrum mot begreppet vakuumfält och säga att detta objektiva vakuumfält är aktivt, i och med att det uppvisar alla tecken på att fluktuationer pågår. Vi får då ett objektivt vakuumfält som fluktuerar mellan olika energitillstånd, utan att detta gör begreppet vakuumfält begripligt på något sätt. Men om vi återgår till begreppet existens utan att ringa in det med en ring på ett pappersark, och istället förutsätter att begreppet existens är ett subjekt, så blir det filosofiska begreppet helt annorlunda. Om vi ringar in begreppet så begränsar vi det. Så fort vi begränsar begreppet subjekt så har vi gjort det till ett objektivt subjekt - vi har då gjort en entitet av begreppet, och en entitet är i tanken en mängd-enhet med begreppet 1 som bas. Problemet med detta matematiska begrepp är att även om vi tror att vi fattar existensen som ett enhetligt begrepp i tanken, så har vi ställt oss utanför existensen och gjort denna till ett objekt för tänkandet, även om vi väljer att kalla objektet för ett ”ur-subjekt”. Det som sker när tanken försöker fånga begreppet existens är att man flyttar det bakåt ett steg och gör en föreställning av det. Detta är vad som sker så fort tanken försöker greppa begreppet existens som ett ”ur-subjekt”. Då gör man sig en föreställning av det som gör alla föreställningar möjliga - och det är omöjligt. Detta gäller även om vi kallar existensen för ”helheten som rymmer allt”. Då har vi gjort begreppet till en organisk enhet med delar i. Det som då sker är att vi har fått en levande organism med ett relationellt innehåll, men även detta är en föreställning - om än en rikt levande föreställning av det som är förutsättningen för alla föreställningar. Man måste då bara låta begreppet existens vara som det är - ett begrepp som inte går att få tag på - och istället låta begreppet vara i en levande upplevelse av det med fullt fokus på fenomenet. Då blir begreppet existens ren närvaro. Att vara till är då innebörden av begreppet existens.

Att ägna sig åt filosofiskt tänkande kring varat är inte detsamma som att vara. Existens är varandets pågående närvaro.

Existens är grunden i upplevelsen av att finnas till i den fenomenala verkligheten. Förmågan att förnimma detta kan inte göras till ett föremål för föreställningen och heller inte den Absoluta Existens som ligger till grund för förmågan till förnimmelsen. Denna existens blir i tanken antingen till ett subjektivt objekt där antingen tänkaren är den del av den vilket gör den till en relationell existens och inte en absolut existens, eller till ett subjekt som språket genast gör till ett objekt för tanken som då ställer sig utanför det objektiva subjektet.

Hur man än försöker så gör tankens föreställning subjektet begränsat. Det är därför man inte ens ska försöka göra sig ett beläte av subjektet utan bara leva i upplevelsen av att finnas till.

I en absolut existens finns inget innehåll eller någon begränsning och därmed ingenting att känna sig okunnig om. Då blir det självklarheten av att finnas till som ligger i den fenomenala upplevelsen av absolut existens.