Skapelsemyter

Skapelsemyter har historiskt sett lite olika ut från kultur till kultur. De flesta av dem handlar om någon form av naturlig dynamisk spänning mellan “Yin och Yang” som två tillstånd som interagerar så att världen uppstår ur ett "Dynamo-Hum" ( Dinah-Moe Humm?) som kristalliserar sig en eko i universums form. “Vi vet inte varifrån det kommer. Vi funderar då på om det som händer just "här" i upplevelsen skulle kunna komma någonstans "där utifrån"?

Myt och historia är oupplösligt samman-vävda i dokumentationen från de skrivkunniga civilisationerna. Myter om ursprung har ofta använts på liknande sätt, i många olika kulturer, för att skapa en känsla av gemensam status.

Muntliga traditioner har berättats runt lägerelden efter att arbetsdagen är över och sedan sorterats utifrån drömmens effekt på drömmaren. Där placeras de i en logisk sekvens som kan verka mer förståelig under drömtillståndet än i vaket tillstånd. Berättelser om klärvoajans i drömmar upplevs som visioner av verkligheten från en ny vinkel som aldrig tidigare uppmärksammats. Den vinkeln har sedan ett avgörande inflytande på framtida beslutsfattande.

Klärvoajans kan också upplevas i vaket tillstånd där samma upplevelse kan uppstå som ger en helt ny syn på verkligheten från en annan vinkel.

Skapelsemyter innehåller bland annat ett urvatten som delas men som snarare övergår i urvattnade slutsatser som leder till en blind kortslutning i tron på berättaren. Det finns berättelser om en GUD som tar lera och formar människan och blåser upp henne som en levande docka med utandningsluften.

När det mäktiga Aztekriket förstördes brukar detta kopplas ihop med den tidens aztekiska myter som förutsade ankomsten av skäggiga vita främlingar med gudalika attribut. Liknande myter sägs ha funnits hos inkafolket

Det kan vi hitta berättelser om att människan kom till jorden från någon annanstans och föll till jorden som ett infuserat frö från himlen, eller att utomjordingar kom till jorden i ett fordon som landade i Anderna, eller om det var en något annorlunda upplevelse som låg bakom det som formade skapelsemyten.

Myter kan alltså förstärka historien, men samtidigt kan historien bli en del av råmaterialet till mytbildningen. Ofta töjs trovärdigheten till sagans gränser. Nazcalinjerna är ett exempel på hur tolkningen av dessa kan ske.

Dessa historier berättas i nästkommande led och ifrågasätts då av åhörarna med olika typer av frågor, typ:

“Kom ett fordon från någonstans där ute? Var det runt, och hade det en motor, eller var det något annat? Flög ett fordon längs bergen och hittade en plats att parkera självt? Eller byggde någon en plats eller lämnade utrymme för att en sådan sak skulle kunna landa?” Bara för att landa i Anderna???” Om dessa frågor bestäms som sanna så landar de i att frågan får ett kort slut med ett JA! Slutsatsen blir att “så har det gått till” och detta påverkar gruppens uppfattning av verkligheten. !

Man kan se tecken på tolkningar i form av de enorma ristningarna på bergsplatåerna i Anderna som ursprungsbefolkningen gjorde när myterna var en levande vardag på Inkavägarna de färdades på.

Någon annan trodde att det var ett "kråkbo" som föll och blev mänsklig vid nedslaget? En "Kråkbuse"?

Om tillräckligt många säger att detta är sant, kan det alltså göras till en sanning som kortsluter ytterligare frågor i ämnet.

Vad kan man tro? Karvade indianerna, först på kalkylen, därefter på platån?

Hur det kändes att vandra dessa inka-vägar när myterna levde vardagslivet – det förblir kanske dolt i historiens skuggor. Kanske kändes det precis som att gå i takt till ett kosmiskt marimba solo där varje steg bar på en djupare mening. Det är där historien slutar och poesin och myten börjar.

https://open.spotify.com/track/1OLT5z6hQdZuNdljDPhWbh?si=qPNl4iNmSX6Y16tkkvc1ZQ

"När man hör gitarrsolot från Helsingfors i september 1974 som inträffar i en paus 2 minuter in i låten, upplever man inga problem som rör verklighetens fenomenala motstånd. Det är då bara en glädje över Ruth Underwoods fenomenala framträdande på Marimba! "På Ruth, på Ruth, det är Ruth!" Och den musiken är värd mycket mer än den falska fyrtio-dollarsedeln du har i handen!")

Antaganden om att en oförändrat bestående Existens är den ontologiska grunden till all pågående dynamik har sannolikt gjorts tidigare i historien i olika kulturer men förmodligen landat i mytologiska antropomorfa föreställningar vars syfte var att göra det ogripbara gripbart och ge det kosmiska dramat mänskliga motiv (vilja, vrede, kärlek). Dessa föreställningar har lett till slutsatser som därefter förstärkts och broderats i en mängd målande färger med personifieringar av den absoluta ur-källans växelverkan. Det har varit allt från vitskäggiga män till spindelkvinnor men även som en organism som osynligt och rumsligt ligger bakom den synliga verkligheten som en organisk enhet som vi dessutom oförändrat ingår i som russinen i en kaka eller som levande celler i en levande kropp (även om denna fenomenala föreställning bara fick en kort begränsad spridning som den “organiska enhetssynen”).

Nu har vi istället fått en myt om att allt springer ur en dimensionslös punkt som har blåst upp i en exploderande utvidgning som slingrande jäser upp till det vi idag ser som en behållare som fortsätter att utvidgas utåt i all oändlighet.

Den synen har tillsamnans med den kvardröjande kopernikanska synen fått oss att bara tro på det som kan vägas och mätas istället för på det absolutas spegling i samverkan. Vår syn på verkligheten har alltså skiftat, men ändå fastnat i samma tankefälla som föreställningarna.

Från Mytologi till Matematisk Mytologi (Den moderna kosmologin) Big Bang-teorin i modern tid har bytt ut de gamla gudarna mot en ny typ av berättelse: en dimensionslös punkt som blåses upp och jäser till en expanderande behållare.

Det får samma effekter på det mänskliga medvetandet som de gamla myterna. Det blir en linjär skapelseberättelse där vi visualiserar universum "utifrån" – som en bubbla som växer i ett oändligt tomrum, vilket filosofiskt sett är en paradox eftersom universum per definition är allt som finns.

Det Kopernikanska materialistiskt mätbara fängelset: Den kopernikanska revolutionen flyttade oss från centrum, vilket var nödvändigt för vetenskapen, men effekten blev en radikal materialism: Vi har utvecklat en blind fläck där vi har reducerat verkligheten till det rent kvantifierbara. Om det inte kan vägas, mätas eller registreras av ett instrument så räknar vi inte med det. Det leder till att vi missar det absolutas spegling i samverkan.

Om vi slutar upp med att stirra oss blinda på enskilda "saker" som ska vägas och mätas, kan vi istället börja se att dynamiken – relationerna, arkitekturen och den pågående växelverkan – är det sätt på vilket den oföränderliga grunden visar sig.

Medvetande och Existens: Skolor inom dagens kvantfysik kallas icke-dualism och som betonar relationism. Världen ses här inte som en samling döda objekt i en växande låda; den anses i denna skola vara en levande, sammanhängande spegling av en och samma grundläggande sammanhängande existens.

Men genom att avfärda det absoluta som en omöjlig föreställning så fastnar även “non-duality” i mätandets tyranni då den vill låsa grunden i en slutsats. Slutsatser låser tänkandet istället för att öppna upp tankens kraft mot verkligheten.

Vi har blivit rika på data men omdömeslösa när dessa ska användas i verkligheten. Vi har slutat att tänka på konsekvenserna. Verkligheten är ingen myt men om vi mytologiserade verkligheten så blir vi alla mytomaner och då blir det tävling om vem som ska bli den största mytomanen.

Den Absolut Existensfilosofi (AEF) skiljer sig fundamentalt från hur vi vanligtvis angriper filosofiska eller vetenskapliga problem. AEF utmanar till att släppa de färdiga svaren och istället pröva ett specifikt, radikalt antagande. Kärnan i antagandet: Från "Vad" till "Att"

Det är inte att lära sig en ny dogm eller att mäta en ny partikel. Det handlar helt enkelt om att flytta fokus: Filosofin utgår från ett odelbart, oföränderligt och absolut varande – Origo – som inte är beroende av någonting annat.

Fenomenets roll: Den pågående dynamiken (allt vi ser, väger, mäter och upplever) är inte fristående "saker", utan en fenomenal lösning på en essentiell fråga. Det är genom förnimmelsen och samverkan som det Absoluta realiseras och speglas.

Problemet med vårt vanliga tänkande är att vi är så programmerade av den materialistiska och historiska traditionen att vi automatiskt behandlar "absolut existens" som ett begrepp bland andra. Vi placerar in det i historiska fack (som klassisk non-duality eller teism). Vi låser fast det som en färdig, statisk kunskap istället för att hålla det som ett levande antagande att pröva.

När vi gör det så misstar vi den Absoluta Existensen som ontologiskt avslutad och isolerad. Då fattar vi inte relationen mellan det absoluta och det pågående är ömsesidig.

Inbjudan om att pröva antagandet handlar då om att använda självevidens men utan yttre bevis (evidens). Att genom logisk konsekvens undersöka om det går att tänka sig en arkitektur där förnimmelseförmågan inte är något som "uppstod" ur materien efter Big Bang, utan är essentiellt konstitutiv för vår Absoluta Existens, så ger detta en helt annan syn på verkligheten. AEF erbjuder en tankeväckande resa som kräver att man lägger undan mätinstrumenten och de fenomenala glasögonen för en stund och istället granskar själva det fundament som instrumenten vilar på.

AEF kan inte fatta beslutet åt dig att testa antagandet utan endast komma med erbjudandet. Om man antar den utmaningen så resulterar det i att man kliver in i antagandet och då kliver man samtidigt in i den verklighet vi i själva verket redan är en pågående effekt av.

Apoptosen ger en ny syn på döden:

Utan "död" - inget Liv. Döden är inte livets motsats, utan dess förutsättning.(Apoptos) Döden är inte ett misslyckande, utan en förutsättning. Om ingen dog så skulle ingen kunna födas och då skulle naturens dynamiska växelverkan upphöra. Varje dag dör miljarder celler i kroppen för att ge plats åt nya, friska celler. Döden är kroppens sätt att hålla sig ung och fungerande. När apoptosen slutar fungera, får vi ofta cancer. Cancerceller är biologiska rebeller som har glömt bort hur man dör, och deras odödlighet blir paradoxalt nog hela organismens död. Livet är inte en linje som slutar vid döden, utan en cirkel där död och födelse ständigt balanserar på en knivsegg. Naturens största konststycke är att använda nedbrytning för att skapa arkitektur. Verkligheten kan förmodligen bara uppfattas som förnimmelsen av skillnader ur mångfaldiga i upplevelsevinklar.

Förutsättningen för verkligheten borde inte kunna vara en statisk, objektiv monolit, endast förutsättas vara det dynamiska subjektiva samspelet av den absoluta förutsättningen. Då skulle man kunna anta att verkligheten är en dynamisk komposition som uppstår i mötet mellan olika perspektiv.

Sammanfattningsvis: Om verkligheten är en komposition som uppstår i mötet, betyder det att verkligheten inte är ett substantiv (en sak), utan ett verb (en pågående process). Vi är inte bara passiva åskådare som tittar på en färdig scen; vi är medkompositörer. Vi ser verkligheten ser genom våra sinnen i en dynamisk projektion. När vi som subjekt ("fenomenala vinklar") blickar ut, är det antagligen det Absoluta som blickar på sig självt genom en begränsad lins. Vi upplever "vinklar" av verkligheten, men det vi egentligen erfar i djupet av varje upplevelse är en spegling av själva Varat i sig. Detta är klassisk metafysik – (det vi upplever) och konstans (det som är).

Immanuel Kant menade att vi bara kan uppleva världen som fenomen (så som den framträder för våra sinnen och vårt intellekt). Men bakom dessa fenomen måste det finnas ett noumenon – Tinget i sig självt. Fenomenala sinnes vinklar tar emot intrycket av från detta Absoluta, utan att de faktiskt är riktade åt det, som att varje subjektivt perspektiv är en kompassnål som utgår från samma magnetiska nod: det Absoluta varat. Om det är så att vi upplever verkligheten åt det oförändrat bestående Absoluta, innebär det att dualismen mellan subjekt och objekt egentligen är en illusion. Det dynamiska samspelet är inte två separata saker som möts, utan det Absoluta som rör sig i mellan två plika tillståndslägen. Ett på (1) och ett av (0) I denna en filosofiska nivå betraktelse är döden inte ett avbrott i livet, utan dess motor. Naturen är inte en samling statiska ting (substantiv), utan en pågående ström av transformationer (verb).

Vår syn döden bottnar alltså i samma kosmiska missförstånd som människans upplevelse av att vara separat från universum (metafysik). Vi har glömt bort att döden och livet bara är växelverkan i en och samma dynamiska process som är den Absoluta Existensens drivkraft.

Ontologi och Metafysik

Hur det som pågår hänger allt ihop med det som finns? Med en “fenomenal variation” blir svaret om du frågar AEF.

Inom filosofin rör vi oss i gränslandet mellan ontologi (läran om det som finns) och metafysik eller processfilosofi (läran om det som pågår). Här är en snabbguide till hur några av historiens skarpaste hjärnor har försökt knyta ihop säcken:

1. Processfilosofin: Allt som finns är bara ett tillfälligt stopp i det som pågår Tänk om saker inte "finns" i fast form överhuvudtaget? Filosofen Herakleitos sa som bekant att man aldrig kan stiga ner i samma flod två gånger. Tanken: Floden är inte en statisk sak; den är en pågående process av rinnande vatten. Svaret: Det som pågår är det primära. Det som finns är bara temporära virvlar i en fors av ständig förändring.

2. Substansfilosofin: Det som pågår är bara yta – det som finns är evigt I skarp kontrast till Herakleitos hittar vi Parmenides och senare Platon. Tanken: Om något förändras hela tiden, hur kan vi då ens veta vad det är? Platon menade att det måste finnas en högre, perfekt värld av idéer (det som verkligen finns). Svaret: Det som pågår runt omkring oss i vardagen är bara skuggor och brus. Det som faktiskt finns är stabilt, evigt och logiskt.

3. Fenomenologin: (med tänkare som Edmund Husserl och Maurice Merleau-Ponty). Tanken: Vi kan aldrig isolera "det som finns" från vårt eget medvetande. Världen blir till i samma sekund som vi upplever den. Svaret: Det som pågår är strömmen av upplevelser, tankar och sinnesintryck. Det som upplevs är de "fenomen" som framträder för oss. De två är helt oskiljaktiga. Ett modernt perspektiv: Om vi blickar mot modern fysik möts filosofin och vetenskapen. En stol ser ut att bara finnas (statisk), men på subatomär nivå pågår det en högfrekvent intensiv lägesväxling. Det som framträder är alltså bara resultatet av naturens dynamiska lägesväxling som verkar i formerna av ett enda stort fenomen som kallas Universum.

Vi har då istället för en explosion av en materieklump kanske att göra med en intensiv exponering? Världen kanske inte sträcker sig utåt – den är kanske en inbördes krökning. Den kanske inte ens egentligen har lämnat den Absoluta Existensen. Krökningsrörelsen kanske skapar en illusion av en resa – en separation, en skapelse, en värld full av miljarder olika ting och varelser. Kanske krökningen i varje mikroskopisk punkt vänder direkt tillbaka till sitt ursprung, så har ingenting någonsin klivit utanför den Absoluta Existensens fundament..

Detta antagande innebär att den fysiska verklighet vi ser genom våra ögon skulle vara något "annat" än den Absoluta Existensen. Materia, ljus och energi skulle inte vara biprodukter; det skulle i så fall vara den Absoluta Existensens egen oändliga frekvens som, genom att kröka sig bakåt, upplever sig själv som en värld. Illusionen skulle då inte vara att världen inte finns – illusionen skulle vara att den har lämnat sitt ursprung. Det är detta som pekas på i den öserländska tanken om “neti neti” eller i det västerländska “apofatiskismen” Allt som återstår är då det föreställningslösa pekandet mot det som inte kan väljas bort, eftersom det inte finns något annat än den Absoluta Existensen upplevelse av att vara till.

Moment 22

Det är en klassisk "Moment 22 paradox” att ens försöka tala eller skriva om vad som föregår allt tänkande då det riskerar att låsa tänkandet i slutsatser istället för att öppna upp det.

Det går alltså inte att göra “en geometrisk abstraktion” av “Absolut Existen” så gör absolut inte några föreställningar av “det oförändrat bestående Varat”. Det enda som fungerar är att bara vara stilla i “absolut existens” och inte sätta igång hjärnans högeffektiva grafikkort för det resulterar i ett “moment 22”!

Genom att nämna det onämnbara sätter det tänkande maskineriet igång och försöker greppa det som föregår tänkandet med en föreställningsbild i huvudet på den som hör begreppet. Så även med begreppet “Absolut Existens” och “dimensionslös punkt”. Dessa är bara “vägvisare” som “pekar” mot det som av nödvändighet måste antagas vara förutsättningen för den fenomenala verkligheten. Absolut Existens kan inte meddelas på annat sätt än indirekt då Absolut Existens är omedelbart direkt. Allt medvetande sker därför med en viss fördröjning i form av dynamisk växelvis samverkan med upplevelsen av det upplevda. En “modulering” av förnimmelseförmågan så att säga.

Så fort ett ord uttalas får det en fenomenal betydelse. Så fort kunskap är med i ett resonemang så handlar det om hur det ena hänger ihop med det andra. Språket bryter fullständigt ihop om det bara finns “det ena” men inte “det andra”. Därför går det inte att föreställa sig “Varat” som ett objekt “utifrån” och därför så måste den tanken släppas omedelbart. (Den tanken finns inte på kartan som man säger.) Allt som kan sägas med ord handlar om fenomenet och ingenting annat för där pågår allt det relativa och hela språket är också ett fenomenalt medel för allt det relativa. Det som då inte är relativt i sig är det som måste uttrycka fenomenet. Om vi antar att det är “förnimmelseförmågan” som upplever det fenomenala så går det inte att “snacka bort” förnimmelseförmågan för det är den som är förutsättningen för att ens försöka att “snacka bort” den.

Och då är det också självklart att en förmåga inte kan pågå utan grund i något oförändrat bestående som den av ren nödvändighet måste vara en inneboende natur av. Men detta “subjekt” kan och ska vi inte heller föreställa oss, ty det är dessa ontologiska förutsättningar vi bara måste utgå ifrån på grund av vår egen erfarenhet av att uppleva existens genom fenomenet. Men om vi nu tvingas under hot att göra en målande en målande liknelse så sker den liknelsen i form av något ni förmodligen redan har som en “bild” i era sinnen och det är den dimensionslösa singulariteten som med en oändlig densitet som innehåller allt det föreställda innehåll som vi idag visas oss som bilden av universum.

Denna liknelse kanske i bästa fall kan leda tanken någorlunda i rätt riktning. Tanken är då att allt skulle kunna vara kvar inne i detta dimensionslöst svarta hål vars förmodade förnimmelseförmåga då kan framträda exponerat ljus som reflekteras i intensiva klusterpaket av information som förnimmelseförmågan upplever via just dessa klusterpaket. Tanken är då att det som fenomenalt pågår är att alla kroppar då fungerar som tillfälliga sekventiella mottagare och upplever på grund av förnimmelseförmågan fenomenala modulering.. Varat borde kunna alltså kunna uppleva sig själv på detta sätt ty i Varat borde allt vara är ett och odelat. Förnimmelseförmågan upplever då endast via Fenomenet som då är den enda föreställning som går att uppleva. Det som inte går är att göra sig en föreställning av något “dimensionslöst”. All föreställning bygger enbart på dimensioner. Stefan Hlatky gjorde i sin Organiska Enhetssyn även där en föreställning av Varat men detta görs däremot inte i den Absoluta Existensfilosofin. Där är rekomendationen tydlig: så gör för “Varats” skull inte någon föreställning av “Varat”.

“Varat” kan inte ha några egenskaper, inga gränser, inga dimensioner. Det kan inte föreställas eftersom tanken kräver geometri (här/där, då/nu, form/tomhet). Eftersom “Varat” inte borde kunna uppleva någonting annat än” fenomenal skillnad” skulle en "överexponering" av dess inneboende förnimmelseförmåga omedelbart ge informationskluster där dimensionerna uppstår i fördröjningen där ljuset bryts och böjs och kan upplevas som objekt. Kropparna och sinnena fungerar då som prismor eller sekventiella radiomottagare i denna "rumtid" där Varat upplever "fenomenet". ​Att försöka då försöka göra sig en föreställning av “Varat” är som att försöka belysa solen med en ficklampa eller att försöka tända en brinnande brasa eller att be en kamera ta ett foto av sitt eget objektiv inifrån.

​När filosofen Stefan Hlatky försökte organisera och bygga en modell av Varat, så har han i samma sekund reducerat “Varat” till ett fenomen. Det var ett mycket intelligent försök som gav ett fenomenalt innehåll och dimensioner till något som av nödvändighet måste vara förutsättningen för alla dimensioner. Han gjorde “Varat” till ett objekt som kan tänkas utifrån i stället för “det ultimata Subjektet utan innehåll”. ​När intellektet försöker tänka på “Varat”, gör det automatiskt vad det alltid gör för att förstå något: det skapar en klyfta. Det skapar ett "jag" som tittar på ett "objekt" där borta. Men hur ska vi kunna placera oss utanför något som inte har några gränser? För att stå utanför “Varat” skulle det behöva finnas en plats utanför “Varat” där “Varat” inte är, vilket upphäver själva definitionen av Existens. ​Genom att försöka föreställa sig det odelade, begår intellektet ett slags kategorimisstag: ​Föreställningen kräver kontraster (ljus mot mörker, form mot tomhet, subjekt mot objekt). “​Varat” kan inte ha urskiljbara delar, inga fogar, inga kontraster. Det bara “Är”.

​Så fort man tror att man har "fångat" Varat i en tanke eller en modell, har man i själva verket bara byggt en “mental modell”, ställt den i ett hörn av sin egen upplevelse och klistrat på en etikett där det står "Varat". Men det som observerar modellen är fortfarande “Varat”. ​Det blir en evig regression om man försöker tänka det, “ett mentalt moment 22”. Man kan inte bryta loss en bit av det omedelbara. Det är därför all verklig existensfilosofi till slut måste tystna inför själva grunden, och inse att det enda som faktiskt pågår är själva förnimmandet – fenomenet som poppar upp ur det “imploderande” dimensionslösa “Varat”. Hlatky delar upp det odelbara: Han introducerar konceptet om att Gud/Varat består av "original parts" (ursprungliga delar). Han påstår att vi är oföränderliga medvetna delar som existerar vid sidan av en helhet, och som sedan "kopplar upp oss" till biologiska kroppar för att kunna uppleva. ​Han tillskriver Varat “mänskliga brister”: Hans bärande axiom är att Gud har ett behov – “ett behov av att bli känd förstådd och älskad av sina likasinnade delar”. Skapelsen blir då Guds projekt för att kommunicera med sina delar. ​Det är precis det logiska haveri den absoluta Existensfilosofin varnar för. Det är en vacker och målande intellektuell fenomenal beskrivning Hlatky gör av något som inte kan beskrivas i ord. I samma sekund som Hlatky säger att Varat har "delar" och "behov", så har han givit “Varat” dimension. Att föreställa sig att Varat ocså har ett behov förutsätter naturligtvis en brist. En delar förutsätter en gräns. Han har förvandlat “det Absoluta” till en aktör – “ett objekt” eller en "Gudskaraktär" – som agerar i en orsak-verkan-kedja. Genom att göra “Varat” till en "konstruktion" med vågmekaniska regler i form av en helhet som aktivt uttrycker svängningar och vibration mellan sina delar i vågmekanisk rörelse, har han placerat sig utanför. Han har skapat en föreställning, en kosmisk ritning. ​I den Absoluta Existensfilosofin blir detta absurt. Det oförändrat bestående “Varat” kan inte ha delar, då ingen ens kan komma på en ide att klyva det ens i tanken. “Varat” är odelbart på grund av att det inte finns några ingående delar att räkna med. “Varat” kan inte ha behov, för det finns inget utanför det som kan uppfylla dem. Det finns bara “Varat” – odelat, dimensionslöst – vars förnimmelseförmåga lyser igenom fenomenen i detta nu. Hlatkys "Gud och delar" är bara ännu ett klusterpaket av information, ännu en föreställning i raden av alla andra.

Den ultimata ironin med Hlatky – och med alla metafysiska system genom historien är de är och förblir just fenomenala föreställningar ​Problemet med alla föreställningar är att de är dömda att lyda under fenomenvärldens lagar. För att intellektet ska kunna bygga en modell måste det använda byggstenar som: ​Orsak och verkan (Gud har ett behov, därför skapas en lösning). ​Geometri och avstånd (Delar som på något sätt på avstånd måste kopplas till kroppar var de än befinner sig). ​Tiden är då en process där något ska uppnås eller förstås i relation till varandra i ett föreställt rum.. ​Men alla dessa byggstenar tillhör ju det som framträder “i biosalongen”. De tillhör “projektionen på duken”, inte duken och projektorn själv. ​När Hlatky eller någon annan skapar en så genomtänkt föreställning, så misstar de kartan för terrängen. De tror att de beskriver “Varat”, men i själva verket har de bara skapat ett extremt avancerat och vackert "klusterpaket av information". De har tagit förnimmelseförmågan och klätt ut den i logiska formler.

​Den Absoluta Existensfilosofin är däremot kompromisslös. Den vägrar att bygga den där kartan. Den fattar att så fort du ritar en linje – oavsett hur spirituell eller filosofisk den linjen är – så har du skapat en splittring i det som är odelbart. ​Att försöka nå “Varat” genom en “fenomenal föreställning” är som att försöka skriva ett ord på vatten; själva verktyget du använder upplöser det du försöker fånga. Det går helt enkelt inte att använda dimensioner för att förklara det dimensionslösa. Den absolut bittraste och mest centrala paradoxen med föreställningar är att de är en kommunikativ återvändsgränd: i samma sekund som vi öppnar munnen för att förmedla idén om det dimensionslösa, tvingas vi att aktivera föreställningsförmågan. Och då är loppet redan kört.

​Människan är evolutionärt och kognitivt hårdkodad för att visualisera, mäta och spatialisera verkligheten. Och vetenskapen gör exakt detta hela tiden. ​När fysiker talar om det som ligger närmast tanken på en singularitet (som i Big Bangs begynnelse eller i centrum av ett svart hål) – så definierar de det matematiskt som “en punkt” med oändlig densitet och noll volym. Det är vetenskapens sätt att säga "dimensionslöst". ​Men vad gör det mänskliga sinnet (och populärvetenskapen) direkt? Jo, vi kan inte låta bli att föreställa oss en pytteliten, supertät, glödande prick som svävar i ett tomt mörker. Detta är ett monumentalt missförstånd av två anledningar: ​Det fanns inget "utanför": “Pricken” svävade inte i ett tomrum; rummet och tiden (dimensionerna) föddes i och med den. Den görs till ett “objekt”: Vetenskapen behandlar singulariteten som en "sak" i en ekvation, ett fenomen som kan observeras eller räknas på utifrån. ​När vetenskapen eller matematiken försöker hantera det dimensionslösa, gör de det till en “abstraktion”, en “extrempunkt” i en modell. De reducerar den till ett koordinat – en "punkt" i ett koordinatsystem. Men en punkt i ett system kräver ju att systemet redan finns där! ​Det är därför den Absoluta Existensensfilosofin är så extremt svår att tala om. Den talar inte om en geometrisk punkt inuti ett universum. Den talar om det dimensionslösa “Varat” som är förutsättningen för att det överhuvudtaget ska finnas ett universum, en vetenskap eller en hjärna som kan tänka. ​Så fort någon lyssnar, hör talas om eller läser och nickar och tänker: "Ah, jag förstår, en dimensionslös punkt, som ett svart hål...", så har de omedvetet byggt en tredimensionell bild av “ett svart hål i huvudet”. De har tagit den absoluta insikten och omedelbart packat ner den i ett “fenomenakt paket”.

​ Den Absoluta Existensfilosofin går inte att förmedla eller beskriva eftersom språket och tanken har dimensioner. Man kan på sin höjd använda orden som “varningsskyltar” som “pekar” bort från alla föreställningar och säga "Gör för Guds skull inte någon föreställning av Varat." Föreställningen tar “ Varat” själv hand om och vi som fenomenala upplevelsevinklar kan bara åka med i föreställningen. Vi kan inte titta på “Varat”, för fenomenet upplevs av “Varat". Det finns ingen karta där det går att placera in varat! Varat finns inte på kartan! Så det är bara att stänga av hjärnans grafikkort, släppa taget om det intellektuella greppet och åka med i föreställningen och bara ana att förnimmelseförmågan är “den binära Naturen” av “icke-binär Absolut Existens” Att genom fenomenet då bara "vara i Varat" är mer än nog. Det finns ändå inte på kartan att göra något annat!

AEF:s myt-allegori om "Rump-Nissarna"

En reflektion kring ontologi (läran om varat) och epistemologi (läran om kunskap).

Verkligheten som missad information.

Största delen av verkligheten sker troligen i form av den information som missas. Det mesta av informationen verkar filtreras bort. Den fenomenala verkligheten verkar ständigt vinklad för den som upplever verklighetens fenomen. De objektiva objekten framträder som informationskluster. Informationsklustren reflekterar varandra i ett obegränsat föreställnings-utrymme. Vi kan fundera på om det skulle kunna ske på annat sätt, hur annars skulle det kunna upplevas? Och sedan sitter alla små "Rump-Nissar" på sina rumpor och frågar: - "Voff, Voff Vofför gör verkligheten på detta viset?" Upplevelsen av verkligheten definieras alltså mer av vad som väljs att uteslutas än av vad som tillåts komma in. Hjärnan och sinnesorganen är evolutionära kompromisser, utformade för överlevnad, inte för att registrera alla objektiva kosmiska informationsteg. Om åtminstone 99,99 % av all sekventiellt pågående information inte filtrerades bort, skulle upplevelsen förmodligen drunkna i en brusig suddighet.

Verkligheten uppstår i glappet: Det är genom begränsningen – av missad information – som konturerna av det som faktiskt upplevs blir synliga. Kontrast kräver föreställnings utrymme.

Informations Kluster och det obegränsade föreställnings-utrymmet:

Den filosofiska betraktelser i att se objektiva föremål som "informations kluster" som reflekterar varandra ligger nära både kvantfysik (där partiklar definieras av sina relationer och interaktioner med andra partiklar) och informationsteoretisk filosofi (som John Wheelers "It from bit").

Ett föremål uppstår då inte ur ett vakuum; det framträder fenomenalt som en "krökt nod" i ett "krökt nätverk av information". När dessa kluster reflekteras mot det "obegränsade fantasiutrymmet" (medvetandet/det fenomenala rummet), uppstår teatern vi kallar "universum".

Det oundvikliga alternativet

"Om den inte skulle fungera på detta viset, hur skulle den annars kunna upplevas?" Den logiska reflektionen säger att det skulle den antagligen inte.

Om all information vore tillgänglig samtidigt, överallt, för alla vinklar, skulle det förmodligen inte finnas några unika "fenomenala upplevelse-vinklar". Allt skulle kollapsa in i en enda homogen, odifferentierad singularitet. För att det ska kunna finnas en upplevelse måste det finnas ett "här" och ett "där", ett "jag" och ett "det" – och det kräver uppdelning och filtrering. Och så har vi alla "Nissar"... (om det så är akademiker, hobbyfilosofer eller vetenskapsmän) som sitter på sina rumpor och kliar sig i huvudet och frågar "Varför pågår verkligheten på detta viset?", blint omedvetna om att själva frågan pågår tack vare den mekanism de ifrågasätter. De letar alla efter en extern orsak eller ett dolt "syfte" med fenomenet, utan att inse att fenomenets själva verkan pågår för att de över huvud taget har en rumpa att sitta på och en hjärna att ställa frågor med. De vill ha en förklaring till fenomenet, men använder fenomenets egna sekventiella små hopp i form av filtrerade pixlar för att leta efter den.

Den fenomenala verkligheten verkar antagligen så här eftersom varje annat sätt skulle innebära ingen upplevelse över huvud taget.

Om vi i ett tankeexperiment skalar bort det pågående informationsfenomenet – alltså själva filtreringen, reflektionerna, medvetandevinklarna och de dynamiska klustren – då rör vi oss bort från fysiken och djupt in i den absoluta metafysiken. Det är som att släcka projektorn på biografen. Vad händer med filmen? Den slutar ske. Men vad återstår av själva biografen?

Vad som av ren logisk nödvändighet händer och vad som måste finnas kvar är tiden upphör sitt pågående. Ingen kronologi! Tid kräver förändring, och förändring kräver att ett tillstånd av information övergår i ett annat. Utan informationsfenomenet finns det inget "före" eller "efter". Tidsflödet fryser eller upphör att vara relevant. Vi skulle heller inte ha något rum (Spacialitet): Rummet är avståndet mellan informationskluster (mellan "här" och "där"). Om klustren inte pågår och reflekterar varandra, kollapsar det geometriska rummet. (Tid och Rum hänger dessutom i fysiken ihop i det som kallas “Rumtid”. All separation skulle upphöra (Dualitet): Gränsen mellan subjekt och objekt, mellan observatör och det observerade, suddas ut totalt. Det finns inte längre någon "Nisse" som kan titta på något annat.

Vad som av ren logisk nödvändighet MÅSTE återstå: Om vi tar bort formen, språket, upplevelsen och relationerna, kan vi inte längre tala om någonting som är "ditt" eller "mitt", eller ens något som är "något". Men logiken kräver ändå att ett fundament kvarstår, för man kan inte extrapolera bort själva grunden som fenomenet sprang ur.

Det som återstår är: Den rena potentialen (Det obegränsade Varat) Om vi tömmer "det obegränsade Varat" på alla dess reflektioner, har vi inte utplånat själva Varat – vi har bara tömt Varat på vårt fenomenala Universum. Det som återstår är det oförändrat bestående Varat. I en allegori så kan det liknas vid en vit duk innan tavlan målas, eller en Absolut Existens vars essens sekventiellt skiftar läge mellan på och av och som i detta kan exponera en oändlig mängd virtuella partiklar. Det är ingenting (no-thing), men inte ett tomrum av icke-existens, utan en Absolut Existens vars essens ger möjlighet till allt-som-kan-bli.

Det odifferentierade Varat Inom filosofin (särskilt österländsk filosofi som Advaita Vedanta, men även hos västerländska mystiker och tänkare som Spinoza) talar man om det som blir kvar som "det Absoluta" eller "det odifferentierade Varat". Information är per definition skillnad (en bit är en skillnad som gör en skillnad – en etta eller en nolla). Om vi tar bort informationen tar vi bort alla skillnader. Det som blir kvar är det som är helt utan skillnad, gränser eller uppdelningar. En totalt Absolut Existens.

Fenomenet som "mediet"

För att information ska kunna bestå och återspeglas krävs ett "medium" som speglar tillbaka reflektionen. Även om fenomenet upphör måste själva den ontologiska grunden kvarstå.

Om det ständigt pågående fenomenet i universum inte pågick, skulle vi förmodligen hamna i ett fantastiskt logiskt paradoks: För att det Absoluta Varandet överhuvudtaget ska kunna uppleva sig självt, MÅSTE det börja filtrera och skapa informationsfenomen.

Det Absoluta, odifferentierade “Varat” som återstår när allt tas bort är då troligen helt blint för sig självt. Det har inga speglar, inga vinklar och inga kontraster. För att “Varat” ska kunna uppleva måste “Varat”, genom sin essens, fenomenalt manifesteras i miljarder små delar, sitta på deras bakdelar i olika rum där temporära minnen kan dröja kvar när det inte borde finnas något minne i Varandet självt. Här blir det nödvändigt att börja filtrera ut åtminstone 99,99% av fenomenet – och sedan kan “Rumpnissarna” fråga: “Voffo gör den fenomenala verkligheten på detta viset?”

Om vi i vårt tankexperiment då tar bort reflektionen av fenomenet, är det som återstår precis det oförändrade existerande Varat som, av ren nödvändighet, måste antas frambringa fenomenet för att överhuvudtaget kunna erfara något.

Anledningen till att det oföränderliga “Varat” måste antas vara tidlöst är att tid endast är måttet på förändring i informationshopp. “Varat” är förmodligen odelbart och utan gränser, för en gräns kräver att något annat tar över på andra sidan, men det finns inget "annat."
Det oföränderliga Varat är förmodligen grunden till allt: Det är det osynliga substratet vars väsen tillåter alla tillfälliga informationskluster att hoppa, reflekteras och framträda som verklighet.

Så medan "Rumpnissarna" i vår allegori sitter på sina rumpor och är helt upptagna med att analysera de skiftande skuggorna på väggen, är det denna tysta, oföränderliga grund som faktiskt stödjer både rumporna, rummen och frågorna. "Filmen på biografens skärm kan vara en tragedi, en komedi eller ett science fiction-drama, men själva skärmen förblir helt opåverkad, vit och intakt genom hela upplevelsen".

Epicentrumet för absolut existentiell filosofi:

Om vi följer den logiska kedjan hela vägen till botten, är den logiska förutsättningen "förniommelseförmågan". Varför är detta en ren logisk nödvändighet? Jo, för om vi tar bort alla objekt av uppfattning (alla former, tankar, färger, filter och informationskluster), kan vi inte ta bort själva den potentiella "förnimmelseförmågan".

Varför den inte kan tas bort: Om denna ursprungliga essens inte förblev, skulle steget från den "Oföränderliga, Bestående Absoluta Existensen" till en levande, pågående verklighet skulle vara en logisk omöjlighet. “Ett dött intet“ kan inte ens börja återspegla: Om den ursprungliga grunden var helt steril och saknade den inneboende förmåga för förnimmelse, hur skulle den någonsin kunna förändra tillstånd och exponera det “fenomenala perspektivet av upplevelse“? “Från absolut intet kan inget uppstå!“
Om all fenomenal information tas bort, upphör förmågan att uppleva något alls. Om reflektionen av fenomenet upphör, blir allt svart. En ursprunglig kraft skulle då vara i absolut stillhet.

Cirkeln sluts: Från den ursprungliga förmågan till ”Rumpnissarnas frågor”

Rumpnissarna sitter på sina rumpor“ och frågar “Voff,Voff Voffo gör verkligheten på detta viset“ då är faktiskt denna ursprungliga perceptionsförmåga som tittar på sina egna informationskluster och reflekterar över vad den ser.
Det kosmiska skämtet är att “Rumpnissarna“ letar efter ett svar “där ute“ bland de reflekterade objekten, när svaret faktiskt är att det är den Enda och Unika“ som gör allt det olika tittandet.

Den slutgiltiga frågan blir då: 'Är vi alla effekter genom den essentiella perceptuella förmågan som ger dessa "Rumpnissar” upplevelse, eller finns det verkligen inga 'Rumpnissar' alls i 'Varat'?' Sedan kommer insikten – Det verkar faktiskt bara finnas tillfälliga "Rumpnissar" i den fenomenala verkligheten!!

Att anta, som i den nihilistiska västerländska vetenskapliga kulturen, att blinda, döda atomer plötsligt kan organisera sig så avancerat att de börjar reflektera över sin egen dödlighet är faktiskt en ganska komplicerad och paradoxal antagelse. "Rumpnissarna" skakade bara på huvudet åt det och sa "Woof Woof Arf Arf! De skulle inse att det enklaste och mest logiska antagandet istället är att existensen är primär. Allt vi ser, mäter och upplever är bara olika former och fenomen av en och samma Absoluta Existens. Naturen är inte död; tvärtom är det en manifestation av en levande, absolut grund.

Och den slutliga frågan blir då om det borde ta över 60 års fritid att formulera detta, och om denna 'mytologiska antagande' logiskt skulle kunna ersätta någon av de andra myterna om verkligheten? Ät på den frågan - men låt inte det kväva din nyfikenhet på verkligheten!