Skapelsemyter

Skapelsemyter

Historiskt sett har människan alltid talat om hur välden har uppstått. Det finns inga kulturer som inte har haft ämnet uppe, först runt lägereldarna och nuförtiden i sociala rum på internet. Runt dessa forum försöker man sig på konststycket att ge liv åt den ofattbara förutsättning som olika upplevelser har sin grund i. Myter har också haft till uppgift att legitimera en kungasläkt eller struktuera ett samhällsstem förutom att förklara de rena naturfenomen

När människan försöker ge en bild av den ofattbara upplevelsen av att upplevelser faktiskt pågår så har föreställningen ofta landat i att ett väsen ligger bakom och har skapat världen ur tomrummet utanför sin egen existens. Detta väsen har fått många namn, alltifrån "den ene", "det enda", "den som Är", "Brahman", "GUD", "Allah" eller "det formlösa medvetandet".

Problemet med alla språkliga föreställningar är att de bygger på något som bara kan beskriva objekt i en relativ betraktelse av det som föreställs. Språket fungerar som vägvisande skyltar som pekar mot det som språket inte klara av att definiera.

"Ett om sig själv medvetet väsen" blir i föreställningen till en begränsad "form" som ges medvetande som egenskap.

Det blir då också lätt att föreställa sig "formen" som uppbyggt av delar i ett innehåll. Resultatet av ett sådant resonemang blir till en "fenomenal organisk enhet" som delar medvetandet med sina delar som cellerna i en "organism". Det går alldeles utmärkt att göra sig en liknande föreställning för den kan kännas intuitiv och befriande. Det enda problemet är att vi då gör ett objekt av det subjekt som gör alla föreställningar möjliga.

Det går inte att begränsa en förutsättning och göra förutsättningen beroende av sitt innehåll som också måste hållas ihop av något som inte skiljer delarna i föreställningen från varandra.

Subjektet kan aldrig göras till en föreställning då det skulle innebära att någon ställer sig bakom subjektet och gör en föreställning av det och så vidare.....

Subjektet kan då bara vara den ogreppbara förutsättningen för för den fenomenalt grepppbara verkligheten.

Endast så kan det ogreppbara hänga ihop med det greppbara.

Det går inte att rädda den fenomenala verkligheten och ge den en stabil grund genom att postulera en begränsad men oskapad helhet som grund. Att ge förutsättningen en "form" (en organism) för att slippa hantera det bottenlösa tomrummet är ett klassiskt men fattbart misstag. Genom att avvisa "Intet" som en omöjlig utgångspunkt missar man att tomrummet och det absoluta subjektet blir samma sak för tanken. Men det behövs ingen bakomliggande "form" för att hålla ihop den fenomenala tillvaron. Det ogreppbara subjektet är inte tomt på grund av brist, utan på grund av att dess inneboende natur inte är ett innehåll utan det som av ren nödvändighet manifesterar skillnader i form av universum som medvetandet i ett paradoxalt "absolut överflöd".

Det enda hindret mot detta resonemang är vetot i egot och förhoppningen om att greppa subjektet.

Skapelsemyter har historiskt sett sett något olika ut från kultur till kultur. De flesta av dem handlar om någon form av naturlig dynamisk spänning mellan ”Yin och Yang” som två tillstånd som samverkar så att världen uppstår från ett 'Dynamo-Surr' (Dinah-Moe Humm?) som ett eko som kristalliseras i universums form. 'Vi vet inte var det kommer ifrån. Vi undrar då om det som händer just ”här” i upplevelsen skulle kunna komma någonstans ”där ute”?'

Myt och historia är oupplösligt samman-vävda i dokumentationen från de skrivkunniga civilisationerna. Myter om ursprung har ofta använts på liknande sätt, i många olika kulturer, för att skapa en känsla av gemensam status.

Muntliga traditioner, har som tidigare sagts, berättats runt lägerelden efter att arbetsdagen är över och sedan sorterats utifrån drömmens effekt på drömmaren. Där placeras de i en logisk sekvens som kan verka mer förståelig under drömtillståndet än i vaket tillstånd. Berättelser om klärvoajans i drömmar upplevs som visioner av verkligheten från en ny vinkel som aldrig tidigare uppmärksammats. Den vinkeln har sedan ett avgörande inflytande på framtida beslutsfattande.

Klärvoajans kan också upplevas i vaket tillstånd där samma upplevelse kan uppstå som ger en helt ny syn på verkligheten från en annan vinkel.

Skapelsemyter innehåller bland annat ett "Urvatten" som delas men som snarare övergår i urvattnade slutsatser som leder till en blind kortslutning i tron på berättaren. Det finns berättelser om en GUD som tar lera och formar människan och blåser upp henne som en levande docka med utandningsluften.

När det mäktiga Aztekriket förstördes brukar detta kopplas ihop med den tidens aztekiska myter som förutsade ankomsten av skäggiga vita främlingar med gudalika attribut. Liknande myter sägs ha funnits hos inkafolket

Det kan vi hitta berättelser om att människan kom till jorden från någon annanstans och föll till jorden som ett infuserat frö från himlen, eller att utomjordingar kom till jorden i ett fordon som landade i Anderna, eller om det var en något annorlunda upplevelse som låg bakom det som formade skapelsemyten.

Myter kan alltså förstärka historien, men samtidigt kan historien bli en del av råmaterialet till mytbildningen. Ofta töjs trovärdigheten till "sagans gränser". Nazcalinjerna är ett exempel på hur tolkningen av dessa kan ske.

Dessa historier berättas i nästkommande led och ifrågasätts då av åhörarna med olika typer av frågor, typ:

“Kom ett fordon från någonstans där ute? Var det runt, och hade det en motor, eller var det något annat? Flög ett fordon längs bergen och hittade en plats att parkera självt? Eller byggde någon en plats eller lämnade utrymme för att en sådan sak skulle kunna landa?” Bara för att landa i Anderna???”

Om dessa frågor bestäms som sanna så landar de i att frågan får ett kort slut med ett JA! Slutsatsen blir att “så har det gått till” och detta påverkar gruppens uppfattning av verkligheten. !

Man kan se tecken på tolkningar i form av de enorma ristningarna på bergsplatåerna i Anderna som ursprungsbefolkningen gjorde när myterna var en levande vardag på Inkavägarna de färdades på.

Någon annan trodde att det var ett "kråkbo" som föll och blev mänsklig vid nedslaget? En "Kråkbuse"?

Om tillräckligt många säger att detta är sant, kan det alltså göras till en sanning som kortsluter ytterligare frågor i ämnet.

Vad kan man tro? Karvade indianerna, först på kalkylen, därefter på platån?

Hur det kändes att vandra dessa "inka-vägar" när myterna levde vardagslivet – det förblir kanske dolt i historiens skuggor. Kanske kändes det precis som att gå i takt till "ett kosmiskt marimba-solo" där varje steg bar på en djupare mening. Det är där historien slutar och poesin och myten börjar.

https://open.spotify.com/track/1OLT5z6hQdZuNdljDPhWbh?si=qPNl4iNmSX6Y16tkkvc1ZQ

"När man hör gitarrsolot från Helsingfors i september 1974 som inträffar i en paus 2 minuter in i låten, upplever man inga problem som rör verklighetens fenomenala motstånd. Det är då bara en glädje över Ruth Underwoods fenomenala framträdande på Marimba! "På Ruth, på Ruth, det är Ruth!" Och den musiken är värd mycket mer än den falska fyrtio-dollarsedeln du kanske har i handen!")

Alla berättelser om verkligheten bygger på vissa förutsättningar. Om vi prövar med att anta, som den Absoluta Existensfilosofin gör, att verkligheten är en fenomenal föreställning och en effekt av förnimmelseförmågans oscillation, då hänger språket ihop med minnet i kvardröjande kluster i hjärnan som gör det möjligt att få minnesbilder. Med hjälp av dessa minnesbilder av verklighetens händelser går det att resonera om verkligheten med hjälp av det mänskliga språket.

Det vi själv ännu inte och kanske aldrig kommer att få några erfarenheter av kan vi höras talas om eller läsa om i berättelser som kommer från dem som säger sig ha varit med om dessa upplevelser. När vi hör talas om dem så har vi några val.

1. Tro på berättelsen som sann. (Dogmatik)
2. Misstro berättelsen som lögn. (Cynism)
3. Hålla den som mer eller mindre sannolik och väga den mot våra egna erfarenheter av verkligheten med viss reservation. Detta gäller för alla narrativ om de pågående holistiska händelserna i verkligheten som stannar kvar i minnet linjärt. Vi tvingar in en multidimensionell verklighet i en endimensionell tidslinje. Därför är det också omöjligt att beskriva den absoluta existerande förutsättningen för den fenomenala verkligheten. Där kan man bara använda kategori 3 och väga sannolikheter för vad som inte kan vara förutsättningen för fenomenet och där kan man bara utgå ifrån det som pågår just nu och att förnimmelse av att finnas till pågår. Och detta ligger trots att vi är med om det bortom vad språket med ord kan beskriva. Essensen är obeskrivlig och även den Absoluta Existensen. Vi är dömda att använda ett endimensionellt verktyg (språket) för att navigera och kommunicera om en multidimensionell tillvaro, samtidigt som det allra märkligaste, närvaron alltid slinter mellan raderna.

Antaganden om att en oförändrat bestående Existens är den ontologiska grunden till all pågående dynamik har sannolikt gjorts tidigare i historien i olika kulturer men förmodligen landat i mytologiska antropomorfa föreställningar vars syfte var att göra det ogripbara gripbart och ge det kosmiska dramat mänskliga motiv (vilja, vrede, kärlek). Dessa föreställningar har lett till slutsatser som därefter förstärkts och broderats i en mängd målande färger med personifieringar av den absoluta ur-källans växelverkan. Det har varit allt från vitskäggiga män till spindelkvinnor men även som en organism som osynligt och rumsligt ligger bakom den synliga verkligheten som en "organisk enhet" som vi dessutom oförändrat ingår i som russinen i en kaka eller som levande celler i en levande kropp (även om denna fenomenala föreställning bara fick en kort begränsad spridning som den “organiska enhetssynen” i Stefan Hlatys tappning).

Nu har vi istället fått en myt om att allt springer ur en dimensionslös punkt som har blåst upp i en exploderande utvidgning som slingrande jäser upp till det vi idag ser som en behållare som fortsätter att utvidgas utåt i all oändlighet.

Den synen har tillsamnans med den kvardröjande kopernikanska synen fått oss att bara tro på det som kan vägas och mätas istället för på det absolutas spegling i samverkan. Vår syn på verkligheten har alltså skiftat, men ändå fastnat i samma tankefälla som föreställningarna.

Från Mytologi till Matematisk Mytologi (Den moderna kosmologin) Big Bang-teorin i modern tid har bytt ut de gamla gudarna mot en ny typ av berättelse: en dimensionslös punkt som blåses upp och jäser till en expanderande behållare.

Det får samma effekter på det mänskliga medvetandet som de gamla myterna. Det blir en linjär skapelseberättelse där vi visualiserar universum "utifrån" – som en bubbla som växer i ett oändligt tomrum, vilket filosofiskt sett är en paradox eftersom universum per definition är allt som finns.

Det Kopernikanska materialistiskt mätbara fängelset: Den kopernikanska revolutionen flyttade oss från centrum, vilket var nödvändigt för vetenskapen, men effekten blev en radikal materialism: Vi har utvecklat en blind fläck där vi har reducerat verkligheten till det rent kvantifierbara. Om det inte kan vägas, mätas eller registreras av ett instrument så räknar vi inte med det. Det leder till att vi missar det absolutas spegling i samverkan.

Om vi slutar upp med att stirra oss blinda på enskilda "saker" som ska vägas och mätas, kan vi istället börja se att dynamiken – relationerna, arkitekturen och den pågående växelverkan – är det sätt på vilket den oföränderliga grunden visar sig.

Medvetande och Existens: Skolor inom dagens kvantfysik kallas icke-dualism och som betonar relationism. Världen ses här inte som en samling döda objekt i en växande låda; den anses i denna skola vara en levande, sammanhängande spegling av en och samma grundläggande sammanhängande existens.

Men genom att avfärda det absoluta som en omöjlig föreställning så fastnar även “non-duality” i mätandets tyranni då den vill låsa grunden i en slutsats. Slutsatser låser tänkandet istället för att öppna upp tankens kraft mot verkligheten.

Vi har blivit rika på data men omdömeslösa när dessa ska användas i verkligheten. Vi har slutat att tänka på konsekvenserna. Verkligheten är ingen myt men om vi mytologiserade verkligheten så blir vi alla mytomaner och då blir det tävling om vem som ska bli den största mytomanen.

Den Absolut Existensfilosofi (AEF) skiljer sig fundamentalt från hur vi vanligtvis angriper filosofiska eller vetenskapliga problem. AEF utmanar till att släppa de färdiga svaren och istället pröva ett specifikt, radikalt antagande. Kärnan i antagandet: Från "Vad" till "Att"

Det är inte att lära sig en ny dogm eller att mäta en ny partikel. Det handlar helt enkelt om att flytta fokus: Filosofin utgår från ett odelbart, oföränderligt och absolut varande – Origo – som inte är beroende av någonting annat.

Fenomenets roll: Den pågående dynamiken (allt vi ser, väger, mäter och upplever) är inte fristående "saker", utan en fenomenal lösning på en essentiell fråga. Det är genom förnimmelsen och samverkan som det Absoluta realiseras och speglas.

Problemet med vårt vanliga tänkande är att vi är så programmerade av den materialistiska och historiska traditionen att vi automatiskt behandlar "absolut existens" som ett begrepp bland andra. Vi placerar in det i historiska fack (som klassisk non-duality eller teism). Vi låser fast det som en färdig, statisk kunskap istället för att hålla det som ett levande antagande att pröva.

När vi gör det så misstar vi den Absoluta Existensen som ontologiskt avslutad och isolerad. Då fattar vi inte relationen mellan det absoluta och det pågående är ömsesidig.

Inbjudan om att pröva antagandet handlar då om att använda självevidens men utan yttre bevis (evidens). Att genom logisk konsekvens undersöka om det går att tänka sig en arkitektur där förnimmelseförmågan inte är något som "uppstod" ur materien efter Big Bang, utan är essentiellt konstitutiv för vår Absoluta Existens, så ger detta en helt annan syn på verkligheten. AEF erbjuder en tankeväckande resa som kräver att man lägger undan mätinstrumenten och de fenomenala glasögonen för en stund och istället granskar själva det fundament som instrumenten vilar på.

AEF kan inte fatta beslutet åt dig att testa antagandet utan endast komma med erbjudandet. Om man antar den utmaningen så resulterar det i att man kliver in i antagandet och då kliver man samtidigt in i den verklighet vi i själva verket redan är en pågående effekt av.

Medvetandet?

Ordet "medvetandet" uppstod som en direkt biprodukt av den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet, då man bestämde sig för att klyva världen i två delar: det mätbara (objektet) och det mätande (subjektet). Innan dess fanns inte detta behov av att distansera sig från tillvaron; man talade snarare om den levande upplevelsen av naturen som en odelad helhet.

Det kartesiska snittet: Hur klyvningen uppstod

När filosofer som René Descartes och tidiga vetenskapsmän introducerade idén om att universum är en själlös maskin som kan vägas och mätas (res extensa), skapade de samtidigt en "papperskorg" för allt som inte passade in i ekvationerna. Denna papperskorg för färg, smak, känslor och mening döptes så småningom till "medvetandet" (res cogitans). Detta skapade tre grundläggande problem: • Konstgjord dualism: Genom att skapa ordet "medvetande" uppfann man samtidigt idén om en extern, död "verklighet" som existerar utanför upplevelsen. • Det svåra problemet skapades: Hela "the hard problem of consciousness" är ett språkligt spöke. Det uppstår bara för att vi först har definierat materian som icke-levande och sedan undrar hur den kan bli levande. • Förlust av enhet: Att tala om "upplevelsen av naturen" implicerar att naturen och upplevelsen är två sidor av samma mynt. Ordet medvetande isolerar oss i ett internt mentalt fängelse.

Tillbaka till Ontos Origo via språket

Genom att använda ordet förnimmelse eller upplevelse istället för "medvetande" kan vi rensa bort 400 år av materialistiskt bagage. Om det bara finns upplevelsen, så finns det ingen mätbar värld "där ute" som på något magiskt sätt sipprar in i ett mörkt kranium "här inne". Det finns bara en värld vari förnimmelsen sker. Förnimmelsens oscillation är i själva verket exakt det som de gamla traditionerna menade med "naturens levande dynamik" - innan vetenskapen försökte frysa ner den till döda partiklar.

Laddningen före livet på jordytan:

”I djuphavets mörker, vid de alkaliska källorna där det hydrotermiska fältet Lost City, som ligger en undervattensbergskedja i en riftdal mitt i Atlanten. Där möts två världar.

Forskare har funnit att de tunna mineralväggarna i dessa strukturer fungerar som naturens egna, ursprungliga batterier. Genom att hålla isär det varma, basiska flödet på insidan från det kalla, sura havsvattnet på utsidan uppstår en elektrisk spänning. Det är i detta mikroskopiska gränsland - i själva spänningen mellan hölje och innehåll - som livets kemi tänds.

Detta utmanar den traditionella skapelsemytens idé om en extern skapare som andas liv i död materia. Skapelsen är inte en magisk akt, utan en logisk och fysisk konsekvens av en asymmetri; en tillstånds-skillnad som tvingar fram rörelse och ordning ur kaos.

Här ser vi hur det biologiska fenomenet speglar det filosofiska: för att något ska framträda i den relativa verkligheten krävs en polaritet. Innan det finns celler, DNA eller medvetande, finns det en laddning. Strömmen genom mineralväggen är den fysiska formens allra första dörröppning.

Men om denna urspänning är den asymmetriska kraft som driver livet framåt, krävs också en kraft som reglerar dess form och sätter dess gränser. När spänningen väl har tänt livets låga, övergår skapelsen i en annan, lika nödvändig process för ordning - den programmerade celldöden.

Apoptosen ger en ny syn på döden:...”

Apoptosen ger en ny syn på döden:

Utan den absoluta existensen drömlösa sömn "den så kallade döden " - inget Liv. Absolut drömlös sömn är inte livets motsats, utan dess förutsättning.(Apoptos) Den drömlösa sömnens tillstånd som spontant kallas "Döden" är inte ett misslyckande, utan en förutsättning. Om ingen cell dog, kunde ingen ny födas, och då skulle naturens dynamiska samspel upphöra. Varje dag dör miljarder celler i kroppen för att ge plats åt nya, friska celler. "Döden" är kroppens sätt att hålla sig ung och fungerande. När apoptosen slutar fungera, får vi ofta cancer. Cancerceller är biologiska rebeller som har glömt bort hur man dör, och deras odödlighet blir paradoxalt nog hela organismens död. Livet är inte en linje som slutar vid döden, utan en cirkel där död och födelse ständigt balanserar på en knivsegg. Naturens största konststycke är att använda nedbrytning för att skapa arkitektur. Verkligheten kan förmodligen bara uppfattas som förnimmelsen av skillnader ur mångfaldiga i upplevelsevinklar.

Om det inte fanns en absolut, homogen bakgrund (den drömlösa sömnen) skulle det inte finnas några skillnader att förnimma.

Förutsättningen för verkligheten borde inte kunna vara en statisk, objektiv monolit, endast förutsättas vara det dynamiska subjektiva samspelet av den absoluta förutsättningen. Då skulle man kunna anta att verkligheten är en dynamisk komposition som uppstår i mötet mellan olika perspektiv.

Sammanfattningsvis: Om verkligheten är en komposition som uppstår i mötet, betyder det att verkligheten inte är ett substantiv (en sak), utan ett verb (en pågående process). Vi är inte bara passiva åskådare som tittar på en färdig scen; vi är medkompositörer. Vi ser verkligheten ser genom våra sinnen i en dynamisk projektion. När vi som subjekt ("fenomenala vinklar") blickar ut, är det antagligen det Absoluta som blickar på sig självt genom en begränsad lins. Vi upplever "vinklar" av verkligheten, men det vi egentligen erfar i djupet av varje upplevelse är en spegling av själva Varat i sig. Detta är klassisk metafysik – (det vi upplever) och konstans (det som är).

Immanuel Kant menade att vi bara kan uppleva världen som fenomen (så som den framträder för våra sinnen och vårt intellekt). Men bakom dessa fenomen måste det finnas ett noumenon – Tinget i sig självt. Fenomenala sinnes vinklar tar emot intrycket av från detta Absoluta, utan att de faktiskt är riktade åt det, som att varje subjektivt perspektiv är en kompassnål som utgår från samma magnetiska nod: det Absoluta varat. Om det är så att vi upplever verkligheten åt det oförändrat bestående Absoluta, innebär det att dualismen mellan subjekt och objekt egentligen är en illusion. Det dynamiska samspelet är inte två separata saker som möts, utan det Absoluta som rör sig i mellan två plika tillståndslägen. Ett på (1) och ett av (0) I denna en filosofiska nivå betraktelse är döden inte ett avbrott i livet, utan dess motor. Naturen är inte en samling statiska ting (substantiv), utan en pågående ström av transformationer (verb).

Vår syn döden bottnar alltså i samma kosmiska missförstånd som människans upplevelse av att vara separat från universum (metafysik). Vi har glömt bort att döden och livet bara är växelverkan i en och samma dynamiska process som är den Absoluta Existensens drivkraft.

Ontologi och Metafysik

Hur det som pågår hänger allt ihop med det som finns? Med en “fenomenal variation” blir svaret om du frågar AEF.

Inom filosofin rör vi oss i gränslandet mellan ontologi (läran om det som finns) och metafysik eller processfilosofi (läran om det som pågår). Här är en snabbguide till hur några av historiens skarpaste hjärnor har försökt knyta ihop säcken:

1. Processfilosofin: Allt som finns är bara ett tillfälligt stopp i det som pågår Tänk om saker inte "finns" i fast form överhuvudtaget? Filosofen Herakleitos sa som bekant att man aldrig kan stiga ner i samma flod två gånger. Tanken: Floden är inte en statisk sak; den är en pågående process av rinnande vatten. Svaret: Det som pågår är det primära. Det som finns är bara temporära virvlar i en fors av ständig förändring.

2. Substansfilosofin: Det som pågår är bara yta – det som finns är evigt I skarp kontrast till Herakleitos hittar vi Parmenides och senare Platon. Tanken: Om något förändras hela tiden, hur kan vi då ens veta vad det är? Platon menade att det måste finnas en högre, perfekt värld av idéer (det som verkligen finns). Svaret: Det som pågår runt omkring oss i vardagen är bara skuggor och brus. Det som faktiskt finns är stabilt, evigt och logiskt.

3. Fenomenologin: (med tänkare som Edmund Husserl och Maurice Merleau-Ponty). Tanken: Vi kan aldrig isolera "det som finns" från vårt eget medvetande. Världen blir till i samma sekund som vi upplever den. Svaret: Det som pågår är strömmen av upplevelser, tankar och sinnesintryck. Det som upplevs är de "fenomen" som framträder för oss. De två är helt oskiljaktiga. Ett modernt perspektiv: Om vi blickar mot modern fysik möts filosofin och vetenskapen. En stol ser ut att bara finnas (statisk), men på subatomär nivå pågår det en högfrekvent intensiv lägesväxling. Det som framträder är alltså bara resultatet av naturens dynamiska lägesväxling som verkar i formerna av ett enda stort fenomen som kallas Universum.

Vi har då istället för en explosion av en materieklump kanske att göra med en intensiv exponering? Världen kanske inte sträcker sig utåt – den är kanske en inbördes krökning. Den kanske inte ens egentligen har lämnat den Absoluta Existensen. Krökningsrörelsen kanske skapar en illusion av en resa – en separation, en skapelse, en värld full av miljarder olika ting och varelser. Kanske krökningen i varje mikroskopisk punkt vänder direkt tillbaka till sitt ursprung, så har ingenting någonsin klivit utanför den Absoluta Existensens fundament..

Detta antagande innebär att den fysiska verklighet vi ser genom våra ögon skulle vara något "annat" än den Absoluta Existensen. Materia, ljus och energi skulle inte vara biprodukter; det skulle i så fall vara den Absoluta Existensens egen oändliga frekvens som, genom att kröka sig bakåt, upplever sig själv som en värld. Illusionen skulle då inte vara att världen inte finns – illusionen skulle vara att den har lämnat sitt ursprung. Det är detta som pekas på i den öserländska tanken om “neti neti” eller i det västerländska “apofatiskismen” Allt som återstår är då det föreställningslösa pekandet mot det som inte kan väljas bort, eftersom det inte finns något annat än den Absoluta Existensen upplevelse av att vara till.

Moment 22

Det är en klassisk "Moment 22 paradox” att ens försöka tala eller skriva om vad som föregår allt tänkande då det riskerar att låsa tänkandet i slutsatser istället för att öppna upp det.

Det går alltså inte att göra “en geometrisk abstraktion” av “Absolut Existen” så gör absolut inte några föreställningar av “det oförändrat bestående Varat”. Det enda som fungerar är att bara vara stilla i “absolut existens” och inte sätta igång hjärnans högeffektiva grafikkort för det resulterar i ett “moment 22”!

Genom att nämna det onämnbara sätter det tänkande maskineriet igång och försöker greppa det som föregår tänkandet med en föreställningsbild i huvudet på den som hör begreppet. Så även med begreppet “Absolut Existens” och “dimensionslös punkt”. Dessa är bara “vägvisare” som “pekar” mot det som av nödvändighet måste antagas vara förutsättningen för den fenomenala verkligheten. Absolut Existens kan inte meddelas på annat sätt än indirekt då Absolut Existens är omedelbart direkt. Allt medvetande sker därför med en viss fördröjning i form av dynamisk växelvis samverkan med upplevelsen av det upplevda. En “modulering” av förnimmelseförmågan så att säga.

Så fort ett ord uttalas får det en fenomenal betydelse. Så fort kunskap är med i ett resonemang så handlar det om hur det ena hänger ihop med det andra. Språket bryter fullständigt ihop om det bara finns “det ena” men inte “det andra”. Därför går det inte att föreställa sig “Varat” som ett objekt “utifrån” och därför så måste den tanken släppas omedelbart. (Den tanken finns inte på kartan som man säger.) Allt som kan sägas med ord handlar om fenomenet och ingenting annat för där pågår allt det relativa och hela språket är också ett fenomenalt medel för allt det relativa. Det som då inte är relativt i sig är det som måste uttrycka fenomenet. Om vi antar att det är “förnimmelseförmågan” som upplever det fenomenala så går det inte att “snacka bort” förnimmelseförmågan för det är den som är förutsättningen för att ens försöka att “snacka bort” den.

Och då är det också självklart att en förmåga inte kan pågå utan grund i något oförändrat bestående som den av ren nödvändighet måste vara en inneboende natur av. Men detta “subjekt” kan och ska vi inte heller föreställa oss, ty det är dessa ontologiska förutsättningar vi bara måste utgå ifrån på grund av vår egen erfarenhet av att uppleva existens genom fenomenet. Men om vi nu tvingas under hot att göra en målande en målande liknelse så sker den liknelsen i form av något ni förmodligen redan har som en “bild” i era sinnen och det är den dimensionslösa singulariteten som med en oändlig densitet som innehåller allt det föreställda innehåll som vi idag visas oss som bilden av universum.

Denna liknelse kanske i bästa fall kan leda tanken någorlunda i rätt riktning. Tanken är då att allt skulle kunna vara kvar inne i detta dimensionslöst svarta hål vars förmodade förnimmelseförmåga då kan framträda exponerat ljus som reflekteras i intensiva klusterpaket av information som förnimmelseförmågan upplever via just dessa klusterpaket. Tanken är då att det som fenomenalt pågår är att alla kroppar då fungerar som tillfälliga sekventiella mottagare och upplever på grund av förnimmelseförmågan fenomenala modulering.. Varat borde kunna alltså kunna uppleva sig själv på detta sätt ty i Varat borde allt vara är ett och odelat. Förnimmelseförmågan upplever då endast via Fenomenet som då är den enda föreställning som går att uppleva. Det som inte går är att göra sig en föreställning av något “dimensionslöst”. All föreställning bygger enbart på dimensioner. Stefan Hlatky gjorde i sin Organiska Enhetssyn även där en föreställning av Varat men detta görs däremot inte i den Absoluta Existensfilosofin. Där är rekomendationen tydlig: så gör för “Varats” skull inte någon föreställning av “Varat”.

“Varat” kan inte ha några egenskaper, inga gränser, inga dimensioner. Det kan inte föreställas eftersom tanken kräver geometri (här/där, då/nu, form/tomhet). Eftersom “Varat” inte borde kunna uppleva någonting annat än” fenomenal skillnad” skulle en "överexponering" av dess inneboende förnimmelseförmåga omedelbart ge informationskluster där dimensionerna uppstår i fördröjningen där ljuset bryts och böjs och kan upplevas som objekt. Kropparna och sinnena fungerar då som prismor eller sekventiella radiomottagare i denna "rumtid" där Varat upplever "fenomenet". ​Att försöka då försöka göra sig en föreställning av “Varat” är som att försöka belysa solen med en ficklampa eller att försöka tända en brinnande brasa eller att be en kamera ta ett foto av sitt eget objektiv inifrån.

​När filosofen Stefan Hlatky försökte organisera och bygga en modell av Varat, så har han i samma sekund reducerat “Varat” till ett fenomen. Det var ett mycket intelligent försök som gav ett fenomenalt innehåll och dimensioner till något som av nödvändighet måste vara förutsättningen för alla dimensioner. Han gjorde “Varat” till ett objekt som kan tänkas utifrån i stället för “det ultimata Subjektet utan innehåll”. ​När intellektet försöker tänka på “Varat”, gör det automatiskt vad det alltid gör för att förstå något: det skapar en klyfta. Det skapar ett "jag" som tittar på ett "objekt" där borta. Men hur ska vi kunna placera oss utanför något som inte har några gränser? För att stå utanför “Varat” skulle det behöva finnas en plats utanför “Varat” där “Varat” inte är, vilket upphäver själva definitionen av Existens. ​Genom att försöka föreställa sig det odelade, begår intellektet ett slags kategorimisstag: ​Föreställningen kräver kontraster (ljus mot mörker, form mot tomhet, subjekt mot objekt). “​Varat” kan inte ha urskiljbara delar, inga fogar, inga kontraster. Det bara “Är”.

​Så fort man tror att man har "fångat" Varat i en tanke eller en modell, har man i själva verket bara byggt en “mental modell”, ställt den i ett hörn av sin egen upplevelse och klistrat på en etikett där det står "Varat". Men det som observerar modellen är fortfarande “Varat”. ​Det blir en evig regression om man försöker tänka det, “ett mentalt moment 22”. Man kan inte bryta loss en bit av det omedelbara. Det är därför all verklig existensfilosofi till slut måste tystna inför själva grunden, och inse att det enda som faktiskt pågår är själva förnimmandet – fenomenet som poppar upp ur det “imploderande” dimensionslösa “Varat”. Hlatky delar upp det odelbara: Han introducerar konceptet om att Gud/Varat består av "original parts" (ursprungliga delar). Han påstår att vi är oföränderliga medvetna delar som existerar vid sidan av en helhet, och som sedan "kopplar upp oss" till biologiska kroppar för att kunna uppleva. ​Han tillskriver Varat “mänskliga brister”: Hans bärande axiom är att Gud har ett behov – “ett behov av att bli känd förstådd och älskad av sina likasinnade delar”. Skapelsen blir då Guds projekt för att kommunicera med sina delar. ​Det är precis det logiska haveri den absoluta Existensfilosofin varnar för. Det är en vacker och målande intellektuell fenomenal beskrivning Hlatky gör av något som inte kan beskrivas i ord. I samma sekund som Hlatky säger att Varat har "delar" och "behov", så har han givit “Varat” dimension. Att föreställa sig att Varat ocså har ett behov förutsätter naturligtvis en brist. En delar förutsätter en gräns. Han har förvandlat “det Absoluta” till en aktör – “ett objekt” eller en "Gudskaraktär" – som agerar i en orsak-verkan-kedja. Genom att göra “Varat” till en "konstruktion" med vågmekaniska regler i form av en helhet som aktivt uttrycker svängningar och vibration mellan sina delar i vågmekanisk rörelse, har han placerat sig utanför. Han har skapat en föreställning, en kosmisk ritning. ​I den Absoluta Existensfilosofin blir detta absurt. Det oförändrat bestående “Varat” kan inte ha delar, då ingen ens kan komma på en ide att klyva det ens i tanken. “Varat” är odelbart på grund av att det inte finns några ingående delar att räkna med. “Varat” kan inte ha behov, för det finns inget utanför det som kan uppfylla dem. Det finns bara “Varat” – odelat, dimensionslöst – vars förnimmelseförmåga lyser igenom fenomenen i detta nu. Hlatkys "Gud och delar" är bara ännu ett klusterpaket av information, ännu en föreställning i raden av alla andra.

Den ultimata ironin med Hlatky – och med alla metafysiska system genom historien är de är och förblir just fenomenala föreställningar ​Problemet med alla föreställningar är att de är dömda att lyda under fenomenvärldens lagar. För att intellektet ska kunna bygga en modell måste det använda byggstenar som: ​Orsak och verkan (Gud har ett behov, därför skapas en lösning). ​Geometri och avstånd (Delar som på något sätt på avstånd måste kopplas till kroppar var de än befinner sig). ​Tiden är då en process där något ska uppnås eller förstås i relation till varandra i ett föreställt rum.. ​Men alla dessa byggstenar tillhör ju det som framträder “i biosalongen”. De tillhör “projektionen på duken”, inte duken och projektorn själv. ​När Hlatky eller någon annan skapar en så genomtänkt föreställning, så misstar de kartan för terrängen. De tror att de beskriver “Varat”, men i själva verket har de bara skapat ett extremt avancerat och vackert "klusterpaket av information". De har tagit förnimmelseförmågan och klätt ut den i logiska formler.

​Den Absoluta Existensfilosofin är däremot kompromisslös. Den vägrar att bygga den där kartan. Den fattar att så fort du ritar en linje – oavsett hur spirituell eller filosofisk den linjen är – så har du skapat en splittring i det som är odelbart. ​Att försöka nå “Varat” genom en “fenomenal föreställning” är som att försöka skriva ett ord på vatten; själva verktyget du använder upplöser det du försöker fånga. Det går helt enkelt inte att använda dimensioner för att förklara det dimensionslösa. Den absolut bittraste och mest centrala paradoxen med föreställningar är att de är en kommunikativ återvändsgränd: i samma sekund som vi öppnar munnen för att förmedla idén om det dimensionslösa, tvingas vi att aktivera föreställningsförmågan. Och då är loppet redan kört.

​Människan är evolutionärt och kognitivt hårdkodad för att visualisera, mäta och spatialisera verkligheten. Och vetenskapen gör exakt detta hela tiden. ​När fysiker talar om det som ligger närmast tanken på en singularitet (som i Big Bangs begynnelse eller i centrum av ett svart hål) – så definierar de det matematiskt som “en punkt” med oändlig densitet och noll volym. Det är vetenskapens sätt att säga "dimensionslöst". ​Men vad gör det mänskliga sinnet (och populärvetenskapen) direkt? Jo, vi kan inte låta bli att föreställa oss en pytteliten, supertät, glödande prick som svävar i ett tomt mörker. Detta är ett monumentalt missförstånd av två anledningar: ​Det fanns inget "utanför": “Pricken” svävade inte i ett tomrum; rummet och tiden (dimensionerna) föddes i och med den. Den görs till ett “objekt”: Vetenskapen behandlar singulariteten som en "sak" i en ekvation, ett fenomen som kan observeras eller räknas på utifrån. ​När vetenskapen eller matematiken försöker hantera det dimensionslösa, gör de det till en “abstraktion”, en “extrempunkt” i en modell. De reducerar den till ett koordinat – en "punkt" i ett koordinatsystem. Men en punkt i ett system kräver ju att systemet redan finns där! ​Det är därför den Absoluta Existensensfilosofin är så extremt svår att tala om. Den talar inte om en geometrisk punkt inuti ett universum. Den talar om det dimensionslösa “Varat” som är förutsättningen för att det överhuvudtaget ska finnas ett universum, en vetenskap eller en hjärna som kan tänka. ​Så fort någon lyssnar, hör talas om eller läser och nickar och tänker: "Ah, jag förstår, en dimensionslös punkt, som ett svart hål...", så har de omedvetet byggt en tredimensionell bild av “ett svart hål i huvudet”. De har tagit den absoluta insikten och omedelbart packat ner den i ett “fenomenakt paket”.

Det horisontella perspektivet (Vetenskapens "Bottom-Up")

Naturvetenskapen bygger på objektivering. För att mäta något måste vetenskapen placera det i ett koordinatsystem av rum och tid.

• Metod: Den observerar materiella partiklar, kausala kedjor och historisk utveckling (evolution, kosmologi, neurologiska impulser).

• Illusionen: Eftersom vetenskapen opererar inom det fenomenala, antar den att medvetandet uppstår som en biprodukt av materian över tid (från atom till molekyl, till cell, till hjärna, till vakenhet). Detta är ett rent "Bottom-Up"-perspektiv där historisk tid tas för en absolut realitet.

Det vertikala perspektivet (Erfarenhetens "Top-Down")

"Vertikala aktualiseringen" ligger nära österländsk filosofi (som Advaita Vedanta) och västerländsk fenomenologi.

• Metod: Istället för att titta på vad som framträder, tittar man på hur det framträder.

• Aktualiseringen: Varje morgon (eller i varje nu) sker en vertikal projektion. Ur det formlösa, rena varat (drömlös sömn) projiceras först det subtila sinnet (drömmen/arketypiska strukturer) och slutligen den fasta, materiella världen (vakenheten).

• Tiden som effekt: I detta "Top-Down"-perspektiv är den linjära historien och tidslinjen bara en horisontell berättelse som det vakna sinnet skapar efter att aktualiseringen redan har skett. Tiden är inte behållaren som medvetandet rör sig i; tiden är en dimension som framträder i medvetandet.

Varför uppstår misstaget?

Vetenskapen misstar effekten för orsaken eftersom dess verktyg är designade för att mäta fenomen, inte det numenala (det som ligger bakom eller möjliggör framträdandet). Den kan mäta hjärnvågorna hos någon som vaknar, men den kan inte mäta själva övergången från förnimmelseförmåga till realiserat medvetande, eftersom mätandet i sig kräver att vakenheten redan är etablerad. Den mäter skuggan på väggen och tror att det är ljuskällan.

"Vägskyltar"

Den Absoluta Existensfilosofin går inte att förmedla eller beskriva eftersom språket och tanken har dimensioner. Man kan på sin höjd använda orden som “varningsskyltar” som “pekar” bort från alla föreställningar och säga "Gör för Guds skull inte någon föreställning av Varat." Föreställningen tar “ Varat” själv hand om och vi som fenomenala upplevelsevinklar kan bara åka med i föreställningen. Vi kan inte titta på “Varat”, för fenomenet upplevs av “Varat". Det finns ingen karta där det går att placera in varat! Varat finns inte på kartan! Så det är bara att stänga av hjärnans grafikkort, släppa taget om det intellektuella greppet och åka med i föreställningen och bara ana att förnimmelseförmågan är “den binära Naturen” av “icke-binär Absolut Existens” Att genom fenomenet då bara "vara i Varat" är mer än nog. Det finns ändå inte på kartan att göra något annat!

AEF:s myt-allegori om "Rump-Nissarna"

En reflektion kring ontologi (läran om varat) och epistemologi (läran om kunskap).

Verkligheten som missad information.

Största delen av verkligheten sker troligen i form av den information som missas. Det mesta av informationen verkar filtreras bort. Den fenomenala verkligheten verkar ständigt vinklad för den som upplever verklighetens fenomen. De objektiva objekten framträder som informationskluster. Informationsklustren reflekterar varandra i ett obegränsat föreställnings-utrymme. Vi kan fundera på om det skulle kunna ske på annat sätt, hur annars skulle det kunna upplevas? Och sedan sitter alla små "Rump-Nissar" på sina rumpor och frågar: - "Voff, Voff Vofför gör verkligheten på detta viset?" Upplevelsen av verkligheten definieras alltså mer av vad som väljs att uteslutas än av vad som tillåts komma in. Hjärnan och sinnesorganen är evolutionära kompromisser, utformade för överlevnad, inte för att registrera alla objektiva kosmiska informationsteg. Om åtminstone 99,99 % av all sekventiellt pågående information inte filtrerades bort, skulle upplevelsen förmodligen drunkna i en brusig suddighet.

Verkligheten uppstår i glappet: Det är genom begränsningen – av missad information – som konturerna av det som faktiskt upplevs blir synliga. Kontrast kräver föreställnings utrymme.

Informations Kluster och det obegränsade föreställnings-utrymmet:

Den filosofiska betraktelser i att se objektiva föremål som "informations kluster" som reflekterar varandra ligger nära både kvantfysik (där partiklar definieras av sina relationer och interaktioner med andra partiklar) och informationsteoretisk filosofi (som John Wheelers "It from bit").

Ett föremål uppstår då inte ur ett vakuum; det framträder fenomenalt som en "krökt nod" i ett "krökt nätverk av information". När dessa kluster reflekteras mot det "obegränsade fantasiutrymmet" (medvetandet/det fenomenala rummet), uppstår teatern vi kallar "universum".

Det oundvikliga alternativet

"Om den inte skulle fungera på detta viset, hur skulle den annars kunna upplevas?" Den logiska reflektionen säger att det skulle den antagligen inte.

Om all information vore tillgänglig samtidigt, överallt, för alla vinklar, skulle det förmodligen inte finnas några unika "fenomenala upplevelse-vinklar". Allt skulle kollapsa in i en enda homogen, odifferentierad singularitet. För att det ska kunna finnas en upplevelse måste det finnas ett "här" och ett "där", ett "jag" och ett "det" – och det kräver uppdelning och filtrering. Och så har vi alla "Nissar"... (om det så är akademiker, hobbyfilosofer eller vetenskapsmän) som sitter på sina rumpor och kliar sig i huvudet och frågar "Varför pågår verkligheten på detta viset?", blint omedvetna om att själva frågan pågår tack vare den mekanism de ifrågasätter. De letar alla efter en extern orsak eller ett dolt "syfte" med fenomenet, utan att inse att fenomenets själva verkan pågår för att de över huvud taget har en rumpa att sitta på och en hjärna att ställa frågor med. De vill ha en förklaring till fenomenet, men använder fenomenets egna sekventiella små hopp i form av filtrerade pixlar för att leta efter den.

Den fenomenala verkligheten verkar antagligen så här eftersom varje annat sätt skulle innebära ingen upplevelse över huvud taget.

Om vi i ett tankeexperiment skalar bort det pågående informationsfenomenet – alltså själva filtreringen, reflektionerna, medvetandevinklarna och de dynamiska klustren – då rör vi oss bort från fysiken och djupt in i den absoluta metafysiken. Det är som att släcka projektorn på biografen. Vad händer med filmen? Den slutar ske. Men vad återstår av själva biografen?

Vad som av ren logisk nödvändighet händer och vad som måste finnas kvar är tiden upphör sitt pågående. Ingen kronologi! Tid kräver förändring, och förändring kräver att ett tillstånd av information övergår i ett annat. Utan informationsfenomenet finns det inget "före" eller "efter". Tidsflödet fryser eller upphör att vara relevant. Vi skulle heller inte ha något rum (Spacialitet): Rummet är avståndet mellan informationskluster (mellan "här" och "där"). Om klustren inte pågår och reflekterar varandra, kollapsar det geometriska rummet. (Tid och Rum hänger dessutom i fysiken ihop i det som kallas “Rumtid”. All separation skulle upphöra (Dualitet): Gränsen mellan subjekt och objekt, mellan observatör och det observerade, suddas ut totalt. Det finns inte längre någon "Nisse" som kan titta på något annat.

Vad som av ren logisk nödvändighet MÅSTE återstå: Om vi tar bort formen, språket, upplevelsen och relationerna, kan vi inte längre tala om någonting som är "ditt" eller "mitt", eller ens något som är "något". Men logiken kräver ändå att ett fundament kvarstår, för man kan inte extrapolera bort själva grunden som fenomenet sprang ur.

Det som återstår är: Den rena potentialen (Det obegränsade Varat) Om vi tömmer "det obegränsade Varat" på alla dess reflektioner, har vi inte utplånat själva Varat – vi har bara tömt Varat på vårt fenomenala Universum. Det som återstår är det oförändrat bestående Varat. I en allegori så kan det liknas vid en vit duk innan tavlan målas, eller en Absolut Existens vars essens sekventiellt skiftar läge mellan på och av och som i detta kan exponera en oändlig mängd virtuella partiklar. Det är ingenting (no-thing), men inte ett tomrum av icke-existens, utan en Absolut Existens vars essens ger möjlighet till allt-som-kan-bli.

Det odifferentierade Varat Inom filosofin (särskilt österländsk filosofi som Advaita Vedanta, men även hos västerländska mystiker och tänkare som Spinoza) talar man om det som blir kvar som "det Absoluta" eller "det odifferentierade Varat". Information är per definition skillnad (en bit är en skillnad som gör en skillnad – en etta eller en nolla). Om vi tar bort informationen tar vi bort alla skillnader. Det som blir kvar är det som är helt utan skillnad, gränser eller uppdelningar. En totalt Absolut Existens.

Fenomenet som "mediet"

För att information ska kunna bestå och återspeglas krävs ett "medium" som speglar tillbaka reflektionen. Även om fenomenet upphör måste själva den ontologiska grunden kvarstå.

Om det ständigt pågående fenomenet i universum inte pågick, skulle vi förmodligen hamna i ett fantastiskt logiskt paradoks: För att det Absoluta Varandet överhuvudtaget ska kunna uppleva sig självt, MÅSTE det börja filtrera och skapa informationsfenomen.

Det Absoluta, odifferentierade “Varat” som återstår när allt tas bort är då troligen helt blint för sig självt. Det har inga speglar, inga vinklar och inga kontraster. För att “Varat” ska kunna uppleva måste “Varat”, genom sin essens, fenomenalt manifesteras i miljarder små delar, sitta på deras bakdelar i olika rum där temporära minnen kan dröja kvar när det inte borde finnas något minne i Varandet självt. Här blir det nödvändigt att börja filtrera ut åtminstone 99,99% av fenomenet – och sedan kan “Rumpnissarna” fråga: “Voffo gör den fenomenala verkligheten på detta viset?”

Om vi i vårt tankexperiment då tar bort reflektionen av fenomenet, är det som återstår precis det oförändrade existerande Varat som, av ren nödvändighet, måste antas frambringa fenomenet för att överhuvudtaget kunna erfara något.

Anledningen till att det oföränderliga “Varat” måste antas vara tidlöst är att tid endast är måttet på förändring i informationshopp. “Varat” är förmodligen odelbart och utan gränser, för en gräns kräver att något annat tar över på andra sidan, men det finns inget "annat."
Det oföränderliga Varat är förmodligen grunden till allt: Det är det osynliga substratet vars väsen tillåter alla tillfälliga informationskluster att hoppa, reflekteras och framträda som verklighet.

Så medan "Rumpnissarna" i vår allegori sitter på sina rumpor och är helt upptagna med att analysera de skiftande skuggorna på väggen, är det denna tysta, oföränderliga grund som faktiskt stödjer både rumporna, rummen och frågorna. "Filmen på biografens skärm kan vara en tragedi, en komedi eller ett science fiction-drama, men själva skärmen förblir helt opåverkad, vit och intakt genom hela upplevelsen".

Epicentrumet för absolut existentiell filosofi:

Om vi följer den logiska kedjan hela vägen till botten, är den logiska förutsättningen "förniommelseförmågan". Varför är detta en ren logisk nödvändighet? Jo, för om vi tar bort alla objekt av uppfattning (alla former, tankar, färger, filter och informationskluster), kan vi inte ta bort själva den potentiella "förnimmelseförmågan".

Varför den inte kan tas bort: Om denna ursprungliga essens inte förblev, skulle steget från den "Oföränderliga, Bestående Absoluta Existensen" till en levande, pågående verklighet skulle vara en logisk omöjlighet. “Ett dött intet“ kan inte ens börja återspegla: Om den ursprungliga grunden var helt steril och saknade den inneboende förmåga för förnimmelse, hur skulle den någonsin kunna förändra tillstånd och exponera det “fenomenala perspektivet av upplevelse“? “Från absolut intet kan inget uppstå!“
Om all fenomenal information tas bort, upphör förmågan att uppleva något alls. Om reflektionen av fenomenet upphör, blir allt svart. En ursprunglig kraft skulle då vara i absolut stillhet.

Cirkeln sluts: Från den ursprungliga förmågan till ”Rumpnissarnas frågor”

Rumpnissarna sitter på sina rumpor“ och frågar “Voff,Voff Voffo gör verkligheten på detta viset“ då är faktiskt denna ursprungliga perceptionsförmåga som tittar på sina egna informationskluster och reflekterar över vad den ser.
Det kosmiska skämtet är att “Rumpnissarna“ letar efter ett svar “där ute“ bland de reflekterade objekten, när svaret faktiskt är att det är den Enda och Unika“ som gör allt det olika tittandet.

Den slutgiltiga frågan blir då: 'Är vi alla effekter genom den essentiella perceptuella förmågan som ger dessa "Rumpnissar” upplevelse, eller finns det verkligen inga 'Rumpnissar' alls i 'Varat'?' Sedan kommer insikten – Det verkar faktiskt bara finnas tillfälliga "Rumpnissar" i den fenomenala verkligheten!! Att anta, som i den nihilistiska västerländska vetenskapliga kulturen, att blinda, döda atomer plötsligt kan organisera sig så avancerat att de börjar reflektera över sin egen dödlighet är faktiskt en ganska komplicerad och paradoxal antagelse. "Rumpnissarna" skakade bara på huvudet åt det och sa "Woof Woof Arf Arf! De skulle inse att det enklaste och mest logiska antagandet istället är att existensen är primär. Allt vi ser, mäter och upplever är bara olika former och fenomen av en och samma Absoluta Existens. Naturen är inte död; tvärtom är det en manifestation av en levande, absolut grund.

Och den slutliga frågan blir då om det borde ta över 60 års fritid att formulera detta, och om denna 'mytologiska antagande' logiskt skulle kunna ersätta någon av de andra myterna om verkligheten? Ät på den frågan - men låt inte det kväva din nyfikenhet på verkligheten!

Varifrån kom "verkligheten: och "medvetandet", in i bilden och gav sig in i tävlingen om att vara det som handlar om att helt enkelt uppleva själva tillvaron?

Det finns inga "saker" som “medvetande” och “verklighet” om man tänker efter. Det finns inte ens en enda sak som kallas "vi". "Vi" är också ett begrepp om uppdelning. Den enda erfarenheten av upplevelsen är upplevelsen av olikheter. Tillvarons enda sanna natur är den grundläggande perceptionsförmågan. Utan den skulle det inte finnas någon möjlighet till erfarenhet av något överhuvudtaget.

Verkligheten och medvetandet; Båda orden är språkliga föreställningar om upplevelsen av att vara vaken.

När vetenskapen gjorde en uppdelning mellan upplevelsen och upplevaren gav den nya premissen att verkligheten och medvetandet blev språkliga begrepp i en logisk följd.

Det var ingen som ifrågasatte den premissen.

Begreppet "verklighet" blev separerat från begreppet "medvetande".

Vetenskapliga modeller påpekar generellt att fysikaliska lagar, kemiska reaktioner och kosmiska händelser fungerar oberoende av om en medveten observatör tittar på dem eller inte. Denna idé är ett resultat av vetenskapens uppdelning av begreppen.

Det som började som en studie av naturens levande underverk blev en studie av en verklighet som blev död när begreppet medvetande separerades från objektiva observationer av verkligheten.

Vetenskapen kliar sig nu i huvudet och fattar inte hur verkligheten kan uppstå ur det de kallar vakuumfält som verkar vara oändligt utsträckt.

Vetenskapen kan inte heller förstå hur medvetande skulle kunna uppstå ur detta vakuumfält.

Verkligheten och medvetandet snor sig nu runt i huvudet på forskarna som står i rummen bredvid varandra för att försöka förstå begreppen uppdelade var för sig.

Nu är det uppenbart att denna uppdelning är orsaken till all alienation i upplevelsen av den dynamiska vakenheten.

Vad är dröm och vad är verklighet?

Begreppet "verklighet" skiljs också som begrepp från begreppet "dröm" vilket inte gjordes tidigare i historien. Drömmar finns ju också som erfarenhet i upplevelsen av skillnader i att finnas till.

När begreppet "verkligheten" myntades då drogs en gräns upp för det som man på den tiden inte kunde mäta på grund av att man saknade de instrument som var nödvändiga.

Nu forskas det både på drömmande och medvetande men det går inte att spela in någons drömmar på video då det är en upplevelse som inte låter sig fångas på band.

Synen på verkligheten kontra dröm har förändrats i takt med att den vetenskapliga och materialistiska världsbilden har vuxit fram.

I många äldre kulturer, exempelvis hos ursprungsbefolkningar (som aboriginernas drömtid) eller i antikens högkulturer, sågs drömmen inte som en "illusion". Den betraktades i stället som en alternativ dimension av existensen, ett sätt att kommunicera med det gudomliga, eller en förlängning av det vakna livet. Drömmen hade en egen ontologisk status - den upplevdes , men på ett annorlunda sätt. Att vi i dag separerar dem så skarpt beror på upplysningstiden och rationalismen, där den vakna, mätbara världen upphöjdes till den "enda" sanna verkligheten.

När naturvetenskapen började kräva empiriska, mätbara bevis, hamnade allt som var immateriellt - tankar, känslor och drömmar - utanför definitionen av vad som var "verkligt".

Eftersom man inte hade instrument för att mäta nervimpulser eller hjärnvågor, avfärdades drömmen som något "icke-existerande" i objektiv mening.

Trots detta är drömmar fortfarande en erfarenhet. Att uppleva en dröm är en högst verklig händelse för den som upplever den. Upplevelsen i sig är ett faktum, även om det som sker i drömmen inte lämnar fysiska spår i rummet.

Den materiella fysiska vetenskapen forskar intensivt på det som avgränsat kallas, “medvetandet” och i samband med detta vad drömmar beror på. Bland annat genom neurovetenskap och studier av klardrömmande, så kallad lucid dreaming. Forskare kan idag se att drömmar pågår, och kan till och med grovt avkoda vilka områden i hjärnan som aktiveras (till exempel om någon drömmer om springande eller ett möte med ett ansikte) med hjälp av fMRI och AI. Men det går naturligtvis inte att spela in en dröm på video. Detta beror på att en dröm inte är ljusvågor som studsar mot en lins; det är en ren subjektiv kvalitet av upplevelsen (qualia). Vetenskapen kan mäta de materiella korrelaten (hjärnaktiviteten), som är som ett digitalta vågor i ett spektrografiskt mönster. Men upplevelsen i drömmen, känslan, färgen, sammanhanget - förblir i minnet hos upplevaren som därefter kan tala om drömmens innehåll.

Den moderna vetenskapen har med sönderbrytandet av erfarenhetsbaserad upplevelse skurit av det de kallar verkligheten från upplevelsen av tillvaron. Om verkligheten bara är ett begrepp för det som kan mätas med fysiska instrument, missar inte bara vetenskapen utan alla som bortser från att upplevelsen av tillvaron inte går att separera från tillvaron som sekventiellt växelverkar mellan tillstånden av drömlös sömn och vaken upplevelsen.

Det krävs en förnimmande förmåga för att en upplevelse överhuvudtaget ska förnimmas. Drömmar, klardrömmar och det vakna nuet alla är skilda upplevelser som är sekventiella successiva lägesändringar av den perceptuella förmågan som är den inneboende naturen av den absoluta existensen i att finnas till som upplevare.