Den tomma ensamheten och alternativet i den absoluta existensen.

Ensamheten i att leva utanför det allt utgår ifrån

Om man ser verkligheten som en föreställning som pågår på avstånd kan en känsla av utanförskap infinna sig. Den känslan av tomhet och frånvaro av samhörighet med verkligheten ger en erfarenhet av ensamhet. Utan tillhörighet till ett större sammanhang av gemenskap sker lätt en isolering som då måste fyllas med det innehåll som annars finns i gemenskapen med andra individer. Att känna denna ensamhet, utan närvaro i samma förutsättning som andra, leder till ledsamhet, skam och rädsla — känslor som förlamar den ansträngning som krävs för att åter träda in i ett gemensamt sammanhang.

Utan goda ömsesidiga relationer i starka familjeband, utan vänner, utan arbete, utan social gemenskap — i en tillvaro utanför samhället och världen — finns till slut ingenting i hela verkligheten som håller kvar meningen med att fortsätta skjuta "det ofrånkomliga slutet" framför sig. Detta blir resultatet av att känna sig utanför det allt utgår ifrån. Det mest fascinerande att vi hellre väljer ett bekant lidande i en bild, än en okänd frihet som "bara" en upplevare av verkligheten.

Katastrofer

Verkligheten drabbar oss i form av katastrofer med en viss regelbundenhet men upplevs lokalt som plötslig.(“Sudden Death” i ishockey till exempel, vilket bara är en katastrof för förlorarna). Allt faller sönder och behöver ständigt underhållas om det inte ska erodera. Alla katastrofer är lokala men i utsträckning kan katastrofen bli exponerad i större omfattning. När vi inser detta så ska vi ju naturligtvis inte öka på spänningarna i verkligheten oavsett hur lokala de är. Eftersom ett sammanbrott i verkligheten alltid leder till att något nytt framträder då förutsättningarna gynnas för dess utveckling så får vi då bara förhålla oss till förändringatna vi har att förhålla oss till. I regel så kan det ta ganska lång tid för verkligheten att utveckla de nya förutsättningarna och den tiden kanske inte finns att disponera för den som behöver den.

När vi tror att vi har verkligheten framför näsan på oss så tänker vi inte längre än den räcker och då missar vi halva föreställningen. Det vi missar och inte fattar innan någon påpekar det är att det faktiskt finns någon “bakom näsan” som upplever verkligheten inifrån som en ren förutsättning för den.

Om vi har delat upp verkligheten, dels som kroppens förhållande till den omgivande verklighetens oändliga exponeringsvariation, men också som kroppens förhållande till det vi föreställer oss som det minsta mätbara som kan mätas men som i verkligheten också är effekter av samma oändliga exponeringsvariation, då har vi valt att placera oss utanför den gemensamma verkligheten.

Sedan har vi frågor om var vi är, och vart vi tror att vi "Headbangande" är på väg. Vi kan då få mentala bilder i vårt tänkande av att det kan finnas flera parallella verkligheter som vi inte vet något om, och att var och en av oss faktiskt lever i sin egen lilla verklighet som vi vill behålla som vår egen verklighet.

Befinner vi oss då som enskilda observatörer av en objektiv oändlig verklighet (eller i vår fantasi flera) eller finns vi till som den som faktiskt upplever verklighetens verkan i förnimmelsen av den som en ren förutsättning för den.

När vi fattar att vi liksom “Rudy” har hoppat på “ett tåg till ingenstans” som går med full fart mot en instabil bro men tycker att resan är så spännande att uppleva så är det svårt att hoppa av i farten utan “Rudy” för då tror vi att hoppet hamnar i en avgrund utan slut utan och att det då inte längre spelar någon roll att hoppa av eller inte och då har vi redan förlorat hoppet.

Att vända sig bort från verkligheten

Att då inte vilja veta av verkligheten är att vilja vända sig bort från medvetandet av verkligheten. Att inte inse att förmågan till förnimmelse av verkligheten är förutsättningen för att överhuvudtaget uppleva någonting — och att frånvaro av denna upplevelse inte är någon upplevelse alls — samt att denna förutsättning aldrig upphör, och att inget annat alternativ finns.

Förnimmelseförmågans ontologiska grund

Förnimmelseförmågan måste ha en ontologisk grund. Den måste vara den inneboende naturen hos något som svarar mot att känna av att finnas till. Det som existerar kan inte ha blivit till ur något som inte existerar, och kan heller inte upphöra att existera — utan måste vara det som absolut existerar. Att då tro att det i fantasin går att ställa sig utanför denna existens och göra den till ett objekt är en möjlig föreställning men det gör Existensen relativ i förhållande till föreställaren. Existens kan man inte ställa sig utanför och göra till objekt. Existens är den ontologiska förutsättningen — den ovillkorliga grunden för allt efterföljande. Existensen är därför i sig Absolut och måste gälla som den absoluta förutsättningen för allting.

Förutsättningslös förändring som självmotsägelse

Förutsättningslös förändring är en självmotsägelse. Förändring utan förutsättningar är ett "självförintande påstående", eftersom det innebär att man säger att förändring kan ske utan att det finns någon förutsättning för förändring. Förändringar utan förutsättning för förändring kan ingen i grunden tro på. Antingen tror man på en (1) förutsättning för alla förändringar. Eller så tror man på flera förutsättningar för alla förändringar. Om man tror på flera förutsättningar så tror man att det går att upptäcka förutsättningarna för alla förändringar. Man har då en objektiv föreställning om förutsättningen för alla förändringar.

När vetenskapen till sist kom fram till att det inte går att objektivt upptäcka förutsättningen för förändringen på grund av att själva undersökningen påverkar resultatet av undersökningen så borde den tanken därför helt ges upp. I och med detta så måste vi själva bli förutsättningen för de förändringar vi har möjlighet att verkställa.

Frågan om förutsättningen för all upplevelse

Det man då verkligen måste fråga är vad förutsättningen för all upplevelse av förändring kan vara.

Att då föreslå att all upplevelse av förändring kräver en förnimmelseförmåga som har möjlighet att uppleva förändringen — och att dess absoluta existens måste vara den ontologiska grunden för allt — kommer antingen att mötas av en avvisande ovilja att ens pröva antagandet, eller av en kompakt tystnad.

Verklighetsfrånvända föreställningar

Historien är fylld av verklighetsfrånvända föreställningar. De förekommer i sagorna vi berättar för barnen. Det är fullt möjligt att i språket och i tanken formulera det som inte stämmer med vår erfarenhet av verkligheten. Att föreställa sig att förändring kan ske utan bruk av förnimmelseförmågan är att använda just det man påstår inte behöver vara närvarande — men det tänker man inte på. Att tro detta är ologiskt och en barnslig föreställning.

Man föreställer sig döda ting som förändrar läge under naturlagar som styr lägesförändringarna, så att dessa döda ting klumpar ihop sig slumpmässigt och formar strukturer som framkallar medvetande om omgivningen — och sedan förändrar omgivningen med egen vilja. Detta ger en bild av naturen som i grunden är död.

Man tror också att alla döda ting en gång varit sammanpackade i en oändligt tät klump, så tät att densiteten var oändlig — och man gör sig denna föreställning objektivt utifrån, eftersom man kan använda sin förnimmelseförmåga till föreställning av det. Men det tänker man inte heller på.

Krav på Mentalism?

Kan man kräva av andra att de ska vara mentalister och läsa av andra människors sinnestillstånd? Behöver man vara mentalist för stt göra detta eller kan man ändå förstå sinnesstämningen bakom det pokerface de gömmer sig bakom? Om någon måste hålla masken betyder det inte att de inte vill visa vad de har på handen? Måste man ha hela den andres livshistoria i minnet för att kunna möta en annan människa i mental spegling? Tror då den som tror att den fenomenala skillnaden är grunden till allt att den mentala förnimmelseförmågans spegling måste vara omöjlig?

Finns det någon annan möjlighet till upplevelse än genom skillnaderna i ett kluster av organiska sinnesvinklar där verkligheten är distinktionerna av informationen som en skillnad som utgör en skillnad? Kan då källan vara en Absolut Existens (atomsubjekt), men upplevelse är ett "kluster", och innebär det att mångfalden är helt och hållet en produkt av hur förnimmelseförmågan frekvensmodulerar från potens till realisering, och kan då verkligheten ligga däremellan?

Är då förutsättningen den mentala förmågan till förnimmelsens atomära Absoluta subjektiva Existens den ontologiska grunden? Hur stor är sannolikheten för att Verkligheten är en produkt av hur den mentala förnimmelseförmågan "tunnlar" den totala potentialen och skapar distinktioner? Kan då Verkligheten vara det mönster som uppstår vid realiseringen och inte de enskilda punkterna?

Om Potens (Av) skulle vara den Absoluta Existensen i sitt vilotillstånd. Allt är möjligt, inget är definierat, och ​Realisation (På): Förnimmelseförmågan aktivering och en distinktion görs, skulle Verkligheten då kunna formuleras som V= ∆(Potens → Realisation) × Frekvens?

Skulle verkligheten då kunna vara den extremt snabba växlingen mellan dessa tillstånd? Skulle detta innebära att verkligheten inte är saker utan den gnista som uppstår när intentionaliteten tänder och släcker förnimmelsen? Skulle vi då kunna få en affektiv resonans genom spegelneuroner och känna av mikrouttryck som läcker igenom även den mest stela mask?

Spänningsfältet och dess poler

Vad som är förutsättningen för all förändring är fortfarande höljt i dunkel, men man har hört talas om ett sekventiellt spänningsfält utan poler som sägs vara förutsättningen för att något ska kunna framträda ur fältet — som från ingenstans.

Men vänta nu, kanske någon tänker. Det där sekventiella spänningsfältet dök ju inte upp innan tid och rum trädde fram ur singulariteten. Hur ska man egentligen tänka kring det? Att säga att det går att föreställa sig att någonting plötsligt dyker upp ur intet är möjligt att påstå — men inte möjligt om man verkligen tänker efter om det är möjligt. Och gällande det spännande fältet: mellan vilka poler skulle i så fall spänningsförhållandet ligga? Men vem vet? Eventuellt mellan Förnimmelseförmågan och dess realisering — kanske någon vågar föreslå det.

Universum som fenomenalt medium

Så, om det är en kategorisk skillnad mellan möjligheten att uppfatta och själva förnimmandet som medvetande, och det behövs ett fenomen — en miljö — där denna skillnad och dess förverkligande kan ske, Kan då universum vara detta fenomenala medium, den nödvändiga skillnaden, genom vilken upplevelse överhuvudtaget blir möjlig?

Närvaron och verkligheten

Verkligheten är inte en illusion Den stora illusionen är ett "jag" som är skilt från verkligheten. Jaget är en informationsmässigt språkligt pågående interaktiv föreställningsbild i ett socialt gränssnitt som ändrar sig över tid. Jaget handlar om information, minne och rollspel. Vi är inte "någon", vi gör något i relation till något Personligheten ligger i det kommunicerade minnet av den roll vi för tillfället spelar för andra. Vi minns alla roller och alla personligheterna och vilka roller de har spelat. Vi gör det genom personernas utseende och reagerar då på grund av all samlad information som finns samlad bakom masken och är tillgänglig i mötet. Personligheten ligger i minnet. Alla personer har en syn på verkligheten och synen bygger på minnet av verkligheten. Verklighetens rollista är exponell och nya spelare dyker upp i realtid. Det finns bara en roll på listan som alla är rädda för och det är rollen som Döden. Alla föreställningar där Döden ingår som en roll är skräckfilmerna. Speciellt när döden har huvudrollen. Men när det visar sig att den rollen är den tråkigaste rollen vill ingen veta av den. När vi tror att den rollen har repliker och koreografi så blir den som ska spela död en overksam roll. Den som spelar död får inga repliker och heller ingen information att reagera på. Döden har ingen roll att spela i livets föreställning. Vi fruktar döden för att vi projicerar egenskaper från livet på den – vi föreställer oss mörker, tystnad eller ensamhet. Utan en roll att spela så kan “Döden” inte göra någonting. “Döden” är en helt ointressant roll. Den som får rollen som Döden är så rädd för livet så den vågar inte deltaga i den föreställningen. “Döden” är när spelet tar slut. När föreställningen upplevs som tråkig så vill alla därifrån. Men föreställningen är inte slut innan den tjocka damen har sjungit färdigt och ridån går ner, och när vi inser att döden inte spelar någon roll så behöver vi heller inte vara rädd för döden. Det är i stället i närvaron vår omsorg bör ligga. Det är höjden av egoism att tro att den personliga föreställningen är den enda som pågår och att verkligheten inte pågår trots allt.

Frågan om vad som händer efter döden är då felaktigt formulerad. Den korrekta formuleringen borde vara, "vad händer efter verkligheten." Frågan om vad som händer när föreställningen är över baseras på tron att den stora föreställningen tar slut, men verkligheten tar inte slut med "döden" på grund av att "döden inte har någon roll att spela.

Unikskapet

Alla vill vara unika, olika och individuella, vilket leder till att vi i verkligheten förblir totala främlingar för varandra. Om någon då påstår att de är av "samma skrot och korn" som alla andra, borde detta verkligen uppmärksammas av alla andra som något unikt?

Själva idén att alla är speciella och unika kan leda till ett mentalt sammanbrott eftersom människor bara talar om verkligheten som om den bara är en av många, när det i själva verket borde sägas rakt ut att alla upplever de olika effekterna av en och samma verklighets verkan på olika sätt, genom att ta emot verklighetens goda effekter på ett dåligt sätt. Och då är vi inte "skrot och korn" längre utan förnimmelseförmågan som upplever verkligheten som den verkar.