"Vända vårt teleskop åt andra hållet"

Vi måste vända vårt tänkande, precis som vi vrider vårt teleskop åt andra hållet, för att se livet från ett annat, men uppenbart, perspektiv. (Vårt tänkande börjar dock inte från några "små galaxer")

Existens är inte en abstraktion! Om du tror att existens är en abstraktion, kommer du inte kunna följa någon av resonemangen på absoluteexistence.org Om du börjar med det enda vi faktiskt har direkt tillgång till: Existens, och Existens är baserad på förmågan att förnimma verkligheten.

absoluteexistence.org handlar inte om en abstraktion, det är en förutsättning. absoluteexistence.org betonar att det oföränderliga varat (Origo/Varat) inte är ett påhittat begrepp eller en mental generalisering (vilket är definitionen av en abstraktion). Tvärtom, det är det mest fundamentala och konkreta villkoret att utgå ifrån - En Absolut Existens.

Existens är det nödvändiga subjektet: Innan du kan tänka en abstrakt tanke eller uppleva en konkret sak, måste existens vara det som gör tänkandet och upplevelsen möjligt. Den Absoluta Existensen är därför inte ett "objekt" som du kan tänka på, utan "det ultimata-subjektet" som gör det möjligt att tänka över huvud taget.

Absolut Existens är därför oberoende av tänkande, men tänkande är absolut beroende av Absolut Existens, som möjliggör tänkande genom perceptionsförmågan.

Det vi kallar "det konkreta" i vardagligt språk – fysiska objekt, universum, tid, rum och förändring – kategoriseras av AEF som det relativa energifenomenet.
Det vi kallar "det konkreta" är egentligen det abstrakta energifenomenet!
Här blir det abstrakta begreppet "energi" det som förvirrar alla eftersom vi tolkar den dynamiska spänningsförändringen som "materia" när det istället handlar om motståndet i krökningen av ett interagerande reflexivt spegelfenomen som relaterar till det krökta konceptuella rummet.

Om det här inte är "din kopp te" att hoppa i och utforska (och det är det troligtvis inte det eftersom det är lite skrämmande), är det helt okej, och Team AEF lyfter på hatten och ger dig en "Apollo Gaze" för att du tagit dig tid att läsa ända hit.

("Men för er som vågar – spänn fast säkerhetsbältena, släpp på de mentala berg-och-dalbanebromsarna och ge er ut på berg-och-dalbaneåkningen!")

(AEF är ett seriöst försök att överbrygga klyftan mellan den österländska och den västerländska filosofiska traditionen med utgågndspunt ifrån en förutsatt  oförändrat bestående Absolut Existens.)

International Visitors /

If you do not understand Swedish, do not use automatic browser translation tools (like Google Translate) on this page. Automated tools will misinterpret the precise philosophical architecture and turn the concepts into a total misunderstanding.

Please switch manually to the official, human-sculpted English version: https://www.absoluteexistence.org/en for English (/en).

SV: Om du förstår svenska, vänligen fortsätt läsa originaltexten nedan utan översättningsverktyg.

Om att konsten att kunna reflektera.

"Refektera" antyder naturligtvis överväganden av en hypotetisk idé. Inte nödvändigtvis av någon annan anledning än att ompröva och testa ett alternativt antagande till "ingenting" men också till nihilisternas idé om en ’död natur‘.

Ordet "Reflektera" härstammar från latin: Reflektera (Det optiska ljuset) Detta ord handlar etymologiskt om att kasta tillbaka ljus. Re- (Latin): Prefix som betyder "tillbaka" eller "ånyo". Flectere (Latin): Ett verb som betyder "att böja" eller "att kröka".

Ursprungligen handlade reflektera om ren fysik och optik (vilket det fortfarande gör) – som när en spegel fångar en ljusstråle och böjer den tillbaka i rummet. När ordet flyttade in i filosofin och psykologin blev det en metafor för att sinnet fungerar som en spegel. Att reflektera innebär att du tar en tanke eller ett intryck som är på väg rakt fram, stoppar det, och böjer det tillbaka mot dig själv för att titta på det en gång till. Att reflektera är att vägra låta tanken försvinna ut i intet; du kastar tillbaka ljuset för att lysa upp det som annars varit dolt.

Begrunda rdet begrunda: Där "reflektera" tittar upp mot stjärnorna, gör "begrunda" det motsatta men med samma mål: det söker substans och existens mot nihilismens tomhet. Be- (Lågtyska/Tyska): Ett prefix som gör verbet mer intensivt eller riktat mot något. Grunda (från grund): Härstammar från det germanska ordet för "botten", "fast mark" eller "fundament".

Att "grunda" handlade ursprungligen om att lägga en stabil bas för ett hus, eller att nå botten av ett vattendrag så att man inte sjunker. Att begrunda blev en metafor för att mentalt gräva sig ner till botten av en fråga. När du begrundar något nöjer du dig inte med ytan (eller med nihilismens svar att "inget finns"). Du söker efter fundamentet, essensen och existensen. Att begrunda är att ge en hypotetisk idé en fast mark att stå på, att finna substans där det verkade tomt.

När du reflekterar, tittar du upp mot stjärnorna och ljuset böjs tillbaka in i sinnet. När du begrundar, söker du den grundläggande förutsättningen. De är det levande sinnets verktyg för att vägra acceptera "ingenting" eller kraftpåverkan "döda objekt" som förutsättningen för den fenomenala verkligheten.

Det självklara Axiomet är det enda man behöver för att kunna tänka öppet.

Ingenting annat!!!

En av mänsklighetens mest accepterade filosofiska grundidéer är samtidigt något som skakar om hela vår västerländska, vardagliga världsbild.

Allt bygger på det självklara “Axiomet” att “Ingenting kommer från ingenting”. Absolut Existens kan alltså inte uppstå ur icke-existens, så grunden för allting måste antagas vara “Absolut Existens”. Denna icke-binära “singularitet” är då fundamental, så allting och alla måste antagas vara den existensen, men i universums fenomenala form upplevd från olika synvinklar.

Att inget kommer från ingenting — ex nihilo nihil fit — är en av filosofins äldsta hörnstenar. Om vi utgår från premissen att något existerar nu (vilket är svårt att förneka), och att absolut intet inte kan producera något, måste vår utgångspunkt logiskt vara att Absolut Existens själv är evig, gränslös och grundläggande, och denna utgångspunkt kan hålla när man försöker bygga all filosofisk tanke på den. Men endast under förutsättning att man försöker själv (att dyka ner i den "tekoppen") och inte lämnar uppgiften åt någon annan.

Detta grundantagande innebär att uppdelningar som vi gör till vardags — som "jag och du", "här och där", eller "subjekt och objekt" — egentligen bara är fenomenala strukturer men allt är då binära tillståndvariationer av en binär essens exponerad i en och samma icke-binära Absoluta Existens.

Absolut Existens kan alltså inte vara rumsupfyllande rent spatialt då det inte kan finnas något “rum” utanför Absolut Existens som den kan sträcka sig ut mot.

Om allt och alla är intensiva exponeringar i den fundamentala existensen, innebär det att du, jag och stjärnorna pågår som ett binärt fenomenet formerat som Universum. Universum används då som den pågående naturens biodtnamiska system som framträder i miljontals unika former (individer, planeter, tankar). Varje informering ser ut att ha en “egen existens” med en “egen början” och ett “eget slut:, men det pågår då “bara” om ett övergående formfenomen från en information till nästa fenomenala information. Ett informationsutbyte helt enkelt. Ur det perspektivet blir medvetandet och de olika "synvinklarna" i universum ett sätt för denna fundamentala singularitet att uppleva informationen och allt ur olika tänkbara vinklar av verkligheten då detta är den enda möjligheten till upplevelse överhuvudtaget. Eller kan det tänkas att hänga ihop annorlunda?

Är det möjligt att tänka att verkligheten är ett informationsflöde i ett informationsfenomen som ger erfarenhet för Absolut Existens? Upplever vi existens, eller upplever vi verkligheten på grund av Absolut Existens?

Kan vår “egen upplevelse” “bara” vara ett tillfälligt öga av Absolut Existens som upplever verkligheten som en ständigt pågående växelverkan av informationsöverföringen i små hopp av tillståndsväxlingar.

Det är ett perspektiv som både rymmer en enorm möjlighet (allt är energi/rumtid i fenomenet) och en djup existentiell tröst — vi är aldrig separerade från den Absoluta Existensen då allt vi är Är just den fast ur olika fenomenala vinklar.

Hur kontroversiell då denna tanke?

I vardagslivet: Mycket kontroversiell (eller kontraintuitiv) I vårt dagliga liv fungerar vi utifrån antagandet att vi är helt separerade från varandra. Vårt ekonomiska, juridiska och sociala system bygger på att "jag" är en biologisk maskin som är separat från "dig" och separat från naturen. Att säga till en genomsnittlig person på gatan att de i själva verket är en "icke-binär singularitet som upplever sig själv från en specifik synvinkel" krockar totalt med vårt evolutionära program, som säger åt oss att skydda vår egen unika kropp mot resten av världen. Ur det perspektivet uppfattas tanken ofta som flummig, radikal eller till och med hotfull mot individens unika identitet.

Inom global filosofi och religion: Inte alls kontroversiell Om vi flyttar diskussionen till östasiatiska och indiska filosofitraditioner är det här i princip " Mainstream". Advaita Vedanta (en gren av hinduismen) kallar precis detta för Non-dualism — idén om att det individuella medvetandet (Atman) och det universella kosmiska medvetandet (Brahman) är ett och samma. Daoismen talar om Dao som den outsägliga källan till allt, där motsatser (yin och yang) bara är tillfälliga manifestationer av samma helhet. Även inom västerländsk filosofi hittar vi Baruch Spinoza på 1600-talet, som argumenterade för att Gud och Naturen är exakt samma substans (dock som panteism), vilket på hans tid var så kontroversiellt att han blev bannlyst från sitt samhälle.

Inom modern vetenskap och fysik: En pågående, het debatt Här blir det riktigt intressant. Fysiken är kluven inför denna formulering. Inom kosmologin är det ett faktum att allt i universum en gång var samlat i en faktisk singularitet innan Big Bang. Allt du består av — atomerna i din hand — skapades i hjärtat av döende stjärnor. Fysikaliskt sett är vi universum som har tagit formen av människor.

Den stora konflikten rör medvetandet. Den dominerande uppfattningen inom modern vetenskap är "Materialism" — idén att död materia på något sätt skapar medvetande när den organiseras i en komplex hjärna. Att hävda att "Absoluta Existensens Väsen förstås som förnimmelseförmågan" är grundläggande, och att universum är dess fenomenala manifestation, vänder hela den vetenskapliga pyramiden upp och ner. Detta kallas idealism eller panpsykism, och det är ett ämne som debatteras extremt aktivt just nu eftersom vetenskapen fortfarande inte kan förklara hur död materia kan bli medveten.

Sammanfattningsvis så är antagandet kontroversiellt för det moderna, materialistiska västerländska intellektet eftersom den utmanar idén om att vi är isolerade öar. Men för mänsklighetens djupaste filosofiska och mystiska traditioner är Absolut Existens "Mainstream" av ren hållbar Ontologi.

Så oavsett vad du gör med ditt tänkande, sätt inte in några innehållsbitar av separerad materia i 'Absolut Existens.' Ta istället bort allt du uppfattar idag. När du tömmer alla tankar om "dig själv", alla dagens fenomen och begrepp, återstår en "ny" utgångspunkt för uppfattningen av verkligheten. Den enda subjektiva materien är då den Absoluta Existensen i sig själv och dess perceptionsförmåga. Men endast i form av skillnaden i mångfalden av perspektiv i fenomenet från den Absoluta Existens många olika synvinklar.

Det har sedan urminnes tider funnits mystiker som genom meditation nått visdom om det absoluta. Denna teknik används idag som någon sorts mindfulness snabbfix på lunchen mellan stressiga arbetspass. Det ska sägas att det är ett fel om man tror att man genom att meditera tror att man kan nå den absoluta nollpunkten eftersom det inte går att nå det som är förutsättningen för allt.

Man kan aldrig nå Absolut Existens, det går bara att vara i Absolut Existens.

Om du tar bort allt som är relativt från ditt sinne och bara låter det vara och förbli i detta i 20 minuter, så finns det en mikroskopisk möjlighet att ana den absoluta dimensionslösa förutsättningen och genom den insikten använda detta som utgångspunkt för att öppna sinnet för allt relativt tänkande.

Om du tar bort allt som är relativt från ditt sinne och bara låter det vara och förblir i detta i 20 minuter, finns det en mikroskopisk möjlighet att vara i den absoluta dimensionlösa förutsättningen och genom den insikten använda detta som en utgångspunkt för att öppna sinnet för all relativ problemlösande tänkande.

Händer verkligheten (nästan) just nu?

Skiljer sig verkligheten från ett erfarenhetsperspektiv i en direkt process och i interaktion med upplevanden, men med en mycket liten fördröjning i uppfattningen av den? Uppstår verkligheten i strömmen av de ständigt pågående sekventiella hoppen av intryck som ett relationellt tillståndsskifte i händelseupplevelsens interaktion med upplevaren? Är det ens möjligt att skilja upplevelsen från existensen av upplevaren? Hur fungerar relationen mellan subjektet (upplevaren) och objektet (verkligheten)? Hur relaterar medvetandet till intentionaliteten hos en fundamental förmåga att aktivt kunna uppleva och reagera på sårbarhet överhuvudtaget? Kan det vara så enkelt att verkilgheten är det som sker i en dynamisk växelverkan med upplevaren?

Funktion

Funktionen av denna webbplats är inte att lära ut något nytt. Denna sida är avsedd att öppna upp tänkandet genom dess dynamiska interaktionen med verkligheten.

"absoluteexistence.org" lovar inget, men är en väg till att uppleva det som redan pågår. Istället för att försöka greppa verkligheten i en egen fixering vid att "förklara" allt, vill "AEF" istället öppna upp blicken och tänkandet mot det pågående fenomen vi kallar "verkligheten".

Det dynamiska samspelet mellan den fundamentala naturens Absoluta Existens antas på webbplatsen som en Absolut Existens utan delar. Att kunna få kunskap om dess innehåll är därför omöjligt och därmed finns det inget att känna sig okunnig om. (Åtminstone vad gäller "den Absoluta noden"). Detta låter förstås som ren metafysik, men ordet 'metafysik' är faktiskt ett felaktigt begrepp och borde i själva verket kallas 'protofysik' eftersom det gäller 'den första filosofin' (prote philosophia), men det placerades av misstag efter Fysiken i bokhyllan. AEF handlar enbart om att ompröva en konceptuell ordning av några välkända filosofiska begrepp. absoluteexistence.org erbjuder således möjligheten till en intellektuell befrielse i upplevelsen av att helt enkelt vara.

AEF är en filosofi som inte kommer med mer fakta, utan genom att verkligheten upplevs i direkt dynamisk samverkan. Om vi lyckas med detta så kommer vi att sluta upp med den kostsamma jakten efter verklighetens beståndsdelar som vi så gärna vill ställa ut på museum. AEF vilar därför i "tystnaden” för att kunna montera ner ordens förmåga att splittra den ständigt pågående verkligheten. Det är då som vi inser att tanken om en död dynamik är lika huvudlöst som om en huvudlös höna som börjar värpa ägg.

(AEF kan verka som ett yrselframkallande, konstnärligt ödmjukt antagande som verkar ha blivit väckt av lukten av färgburkar och utvärderad under en paus från olika typer av modellbygge som en hobby, bara för att kunna leka med våra tankar för ett pyttelitet ögonblick. Men i verkligheten är det inte ens en föreställning, utan precis som en tom duk som väntar på färg. Det är fritt för vem som helst att använda, men endast för dem som har för mycket fritid och inget annat att göra, ändå har modet att ta antagandet, doppa penseln i färgburken och testa idén. Inget annat!)

Ett avslappnat och öppet sinne är allt som behövs för att kunna filosofera.
Finns det något gott i den Absoluta Existensfilosofin? Om det finns, vill du verkligen veta det?

Händer det något just nu?
Det filosofiska konstaterandet av fakta och att du kan läsa orden som skrivits här är vad hela denna webbplats handlar om. Detta och den erfarna upplevelsen av de fenomenala växlingarna mellan spänning och avslappning som kännetecknar livet.

Den första filisofiska frågan är ett retoriskt konstaterande: Finns något just nu? Det filosofiska konstaterandet av faktum och att du kan läsa orden som står här är det som hela denna webbplats handlar om. Detta och upplevelseintrycket av de fenomenala dynamiska växlingarna mellan spänning och avslappning som är det som karaktäriserar livet.

Vår syn på verkligheten är avgörande.

Det är verkligen otroligt att uppfattningen om verkligheten som en och samma ens är ett ämne för diskussion. Att det finns delade åsikter i frågan råder det ingen tvekan om, men det viktiga är att inse att alla åsikter samtidigt uttrycks i en enda och pågående verklighet. Även om åsikterna är kortsynta och ständigt kolliderar med varandra vilket resulterar i konflikter så är det nödvändigt att tänkandet öppnas upp i interaktion med den pågående verkligheten. Och att öppna upp detta slags tänkande är filosofens ständiga uppgift, inte genom att läsa filosofi-historie-böcker, utan genom ifrågasätta den ständigt pågående verkligheten och hur den relaterar till perceptionen av den.

Verkligheten

Vetenskapens antagande som lärs ut i skolan är att vi lever i resterna av en explosion av en oändligt tät dimensionslös singuläritet.

Men om vi istället som filosofer prövar det filosofiska antagandet att det som förnimmelseförmågan upplever är exponeringen i eftersläpningen av de intensiva effekterna innifrån en dimensionslös Absolut singulär Existens så skulle ett skifte kunna ske i hur vi uppfattar verkligheten.

Om vi inte är resultatet av en händelse för 13,8 miljarder år sedan, utan snarare befinner oss "mitt i" exponeringen av en tidlös, dimensionslös existens – förändras spelplanen på flera plan:

(Om dessa tankar verkar komma i form av sublimeringar och mentala projektioner långt nerifrån i ett kaninhål,eller ur en färgburk då har du helt rätt!)

"Kaninhålet!"

1. Från Historia till Närvaro

I Big Bang-modellen är vi "skärvor" av ett förflutet. Vi blickar bakåt för att förstå vårt ursprung. I det Absolut Existensfilosofiska scenariot är "The Big Bang" inte en händelse i det förflutna, utan den nuvarande intensiteten i den "Absoluta Existensen".

Effekt: Tiden blir sekundär och mäts i bråkdelar. Verkligheten blir en ständigt pågående "framkallning" av den absoluta punkten, snarare än en linjär resa bort från den.

2. Förnimmelsen

Om vi är exponeringen av en "dimensionlös Absolut Existens" betyder det att våra sinnen inte registrerar "objekt". Vi upplever verklighetens modulära intensitet i formerna av en mängd varierande 'objektisvinklar'.

Vår upplevelse av rymd och materia blir då de strukturer vi skapar för att tolka den framkallade röliga bildens oändliga exopnerig.

Analogi: "Precis som ett prisma separerar vitt ljus i färger för att göra det hanterbart, delar perceptionsförmågan upp den 'dimensionlösa existensen' i tid, rum och form för att kunna uppleva den i intrycket av många färger från en mängd olika vinklar."

3. Skiftet i subjektivitet

Detta skifte förflyttar människor från att vara en isolerad observatör i ett dött universum till att vara en aktiv deltagare i en absolut process. Vetenskaplig syn: Jag är en biologisk maskin vid universums gräns. Filosofisk syn: Den existerande nuet antas vara där "Absolut Existens" blir medveten om sin egen intensitet, som ligger i perceptionsförmågan som essensen av "Absolut Existens".

"En föreställd tvist"

Vetenskaplig antagande i resonemang "Den logiska explosionen av standardmodellen "Big Bang" säger att Singulariteten är en historiskt objektiv startpunkt!"

**("Invändning, Ers Nåd!" "En logisk explosion upptäckt!

"Invändningen beviljad!")

Filosofiskt antagande resonemang "Den logiska intensiva exponeringen av Singulariteten är antagligen det dimensionlösa käll-subjektet som alltid är närvarande."

("Ingen invändning, Ers Nåd!")

Poeten på läktaren “Den outhärdliga lättheten i att vara ifred med Occams skinande vassa rakkniv och försöka skära sönder den föreställda verkligheten med den bladlösa knivnen utan skaft tills verkligheten försvinner som en stilla blå och liten rök och Varats Absoluta Existens förblir oförändrat bestående som ett orört bo som inte kan skäras itu.”

Krystat eller Kreativt? Det är upp till dig om du vill se det på det sättet.

"Svaren finns inte "där ute"! Du har redan den information du behöver inom dig - Den ligger bara i oordning! Det mest uppenbara i antagandet att "en förnimmande Absolut Existens" uttrycker sig genom dig. Det räcker!"

Att tidigt bli lämnad i en känsla av isolering kan leda till enorm kreatiitet. Sublimering av isolering i tidig ålder kan bli en ontologisk bro till en Absolut utgångspunkt som inte är en objektiv “sanning” utan den subjektiva närvaron i upplevelsen av att finnas till.

'Sublimering?'

https://open.spotify.com/track/3YsHGJXTTpsV6Iu4DbNBjs?si=a9fcce66a6b24fc4

'Det var sublimt, men fel sort.......?' "Vet du vad jag egentligen säger till dig? "Är det något du verkligen kan förstå?

"Eller är det ett "tanga-skinn" som håller ditt sinne så "förvirrat och annorstädes"?'

Denna webbplats visar hur den mänskliga hjärnan kan använda "sublimering" – en psykologisk process där smärtsamma impulser eller traumatiska upplevelser omvandlas till något kreativt, intellektuellt och universellt värdefullt. Har då Likt en alkemisk process, där en "blytung" upplevd ensamhet i tidig barndom, transformerats till ett filosofiskt "Eldorado" eller inte? Krävs det ett barndomstrauma eller andra katastrofer för att någon ska komma till ett antagande om en gemensam verklighets verkan?

En tidig traumatisk ensamhet under barndomen kan bli ett filosofiskt verktyg som ger tröst i 'Absolut Existens' snarare än i 'det personliga.' 'En ensam vargs arbete' på ett intellektuellt, djupt disciplinerad och intellektuellt kompromisslöst sätt verkar ha funnit en slags sinnesro genom ett filosofiskt försök att avslöja universums komplexitet baserat på de grundläggande variationerna av essensen i 'Absolut Existens.

Från utsidan kan detta tolkas som att hjärnan bygger sin egen värld – en logisk struktur som är mer stabil och pålitlig än den mänskliga miljön. Men i resonemanget som AEF webbsidan presenterar ur den "Absoluta Existensens perspektiv, verkar verkligheten som upplevelsen i direkteffekten av den i en meditativ logik.

Det är en filosofi för dem som inte söker svar utan söker ett verktyg för att öppna upp tänkandet! Det är inte en flykt från verkligheten, utan en omdefinition av vad verklighet är där verkligheten inte är, utan pågår. Sinnesfriden ligger i det faktum att Absolut Existens i sig är den enda nödvändiga grunden."

(Ett skrämmande Meta-förföriskt citat eller.....?)

"Sedan sade den Centrala Granskaren rakt på sak med en axiomatisk axelryckning till den grubblande Andy: – Förresten Andy, det är förmodligen bara samma Absoluta Vara som upplever sin egen Existens i universums intryck, så kom nu och hantera det, samla dig och gör något användbart istället för att sitta där och scrolla på din telefon och titta på 'Trosor' för att fly verkligheten!"

“Rätt (rätt) har du jäkligt rätt,” säger Andy Devine Pandemy, men tillägger: - "Kan jag vara "Frank" med dig och fråga om det finns något gott inom dig? Om det finns, vill jag verkligen veta, finns det.......?”

Texten hade kunnat tas från en bok eller ett manus om relationerna mellan en filosoferande vuxen och deras barn. Men det är faktiskt direkta citat från Zappa-texter som både är tilltalande och drivande i sina uttryck. Och samtidigt finns det en viss uppgivenhet mellan raderna ("Men jag, jag bryr mig inte på ett sätt").

Skola? Full av tvivel? "Visa mig ett tecken om du inte har något emot det!" https://open.spotify.com/track/6fnachl7fIn5dqIjakfJ57?si=810c4819b510400a

Bra, eftersom vem som helst kan filosofera när som helst och det finns inget behov av att gå på filosofiska skolor för att vara filosofisk. Du testar olika antaganden och ser testresultatet om du vill. Det är alltid upp till dig om du vill vara det, vill se det, vill se på det sättet, (från antagandets startpunkt till dess förverkligande.) Hänger du med? Andy.......? (Eller vill du bli "en arbetarklasshjälte"?)

Ett uppblåst ingenting?

Tar Farbror "Easy Living" och Möter upp alla dina problem med att köpa en ny dator eller ett nytt ljudsystem och prata strunt även om du har tagit upp ditt mentala tillstånd som det verkliga problemet?

Nuförtiden när alla är uppkopplade mot internet 24/7 kan man fundera över hur många som är uppkopplade IRL? Är vi uppkopplade till verkligheten, eller är vi frånkopplade från verkligheten? Under dagen bör det inte vara okej att vara helt frånkopplad från verkligheten. Men ibland behöver vi viserligen koppla av och vila emellanåt, och då kan man ta ett ögonblick för att reflektera över verkligheten. Vi måste vara avslappnade för att kunna tänka seriöst.

Och om man är seriös då kan man tänka: Om vi tror att universum är en "uppblåsning av ingenting", blir vi då inte alla lika kollektivt blåsta? Blir vi upphetsade av den verklighetstanken eller finns det en känsla av att det är något lurt och att någon försöker lura oss bort från verkligheten? Om det dessutom finns "Lun-etik" som säger att det egentligen inte finns någon mörk sida av månen eftersom den är helt mörk tills den lyses upp, och att detta egentligen inte förklarar någonting ”för att allt ändå är meningslöst”, och detta blir då så roligt att förståndet accelerer så fullständigt att det tappas i urspårningens krasch där alla kliver runt i spåren av de duvor som hålls fast i resterna av en logisk explosion i en lynnig gammal surdeg som både jäser och snor sig runt sig själv. Då blir verkligheten lika stabil som en sufflé i en torktumlare.

Är det då förgäves att försöka få tanken om verkligheten på rätt spår igen med någon upplysande filosofisk tanke med förslaget att "Varandet är förmågan att förnimma"? Detta skulle kunna bli fallskärmen för intellektet som kan stabilisera kärnan i de mentalt varierande tillstånden av "Att på dagen vara uppkopplad" till verkligheten och '"Att på natten vara avkopplad" i sömnen från "den ständigt pågående kosmiska självexponeringen".

Skulle verkligheten då kunna ligga i de fenomenala skillnaderna i frekvens mellan uppkopplingen och frånkopplingen av förnimmelseförmågan?

Mångfald eller enfald?

Verkligheten är mångfaldig och delad, men alla som har en enkel upplevelse av att verkligheten i själva verket är en och samma borde snart inse att det är meningslöst att ens prata om detta eftersom det är omöjligt att använda ett språk vars enda syfte är att dela upp verkligheten i små bitar för att kunna beskriva den.

Men vissa försöker fortfarande – denna websida till exempel, i den barnsliga föreställningen att verklighetsformen är i formen av 'En storlek passar alla'

Websidan kommer inte med något påstående. Websidan pekar mot det som ligger före språket och före uppdelningen i subjekt och objekt, så det kan inte rymmas i ett påstående och det är detta som konstateras. Vad websidan gör är att ställa de irriterande ultimata frågorna.

Hela den här webbplatsen är precis likt ett "fåfängans fyrverkeri" och bara ett försök att dela något som inte kan delas. Men nu är det för sent att ta bort webbplatsen du ser framför dig. Den kan bara uppdateras i dess exponering, inte raderas. Webbsidan är gjord i mellanrummet mellan modellbyggande och målandet av projicerande bilder av verkligheten så "vem kan säga AEF är den som vet?"

Men det är när vi inser betydelsen av att "Vara" som vi inser att den oföränderliga närvaron i existensen inte kan uppstå från icke-existens om du frågar vilken treåring som helst.

Upplever vi verkligheten eftersom vi kan höra någon berätta nya "sanna berättelser" om den, eller upplever vi den aktuella verkligheten när den utvecklas i sin interaktion? De filosofiska frågorna om existens inkluderar frågorna om var vi tror att vi är, vart du tror att du är på väg, ("Vet du inte att det är mörkt ute"), vem vi tror att VI ÄR, och frågan varför vi existerar och varför det finns något istället för ingenting alls?

Räkna inte med att få några svar på dessa frågor på denna webbsida!

Syftet med denna webbplats är inte att besvara dessa frågor utan att öppna upp för tänkandet om verkligheten. Inget annat! Om vi delar upp verkligheten mellan "jaget" och "verkligheten" finns det då en risk att vi riktar vårt fokus i fel riktning, bort från verkligheten i frånvaro av den?

"Ingenting är som det verkar vara, men det som absolut ÄR, upplever det som sker!"

Det kan låta mystiskt, men den som reflekterar över Existensen måste verkligen tänka djupt. Svaret kan vara att Existensen inte är synlig i verklighetens observerbara effekter. I 'verkligheten' är vi medvetna delar, men i själva verket kanske vi inte är det, utan i kärnan bara en och samma existens, och detta skulle kunna ge oss nya perspektiv på verkligheten.

Det är denna filosofiska förutsättning och dess konsekvenser som kommer att exponeras i ett genomtänkt "stress test". (Men vi kommer att göra detta på ett lugnt och avslappnat sätt.)

Det är viktigt att förstå att en idé inte alltid behöver vara välkommen även om den öppnar upp för eftertanke. Vi måste förstå att det är 'verkligheten' som kan upplevas, men premissen bakom är detta faktiskt inte märkbar. Om det inte finns en mångfald av delar (i en singularitet) betyder bara att det som finns, existerar som en enda Absolut Existens men under förutsättning att det inte är'fullt' av små existenser, men detta skulle då bli en relativ fenomenal föreställning som inte hör hemma i en Absolut Existens. Om sedan Essensen av Absolut Existens själv är den perceptuella förmågan, kan det vara den som gör skillnaden. När man sedan inser att det som upplevs som skillnaden i verkligheten faktiskt inte är någon skillnad alls, kan denna syn på verkligheten bli tydlig i ett vidgat samtal om den.

Istället för att bygga en modell av världen som ett bygge med LEGO-bitar så kan vi göra ett filosofiskt resonerande tankebygge i en modell av universums logik!

Om allt vi ser och upplever ständigt förändras som skillnader, varför känns tillvaron då så omedelbar och verklig?

Den Absoluta Existentiella Filosofin bygger på ett grundläggande antagande: att det bakom alla föränderliga fenomen finns en Absolut Existens. AEP betraktar dess perceptuella förmåga som universell och i två tillstånd, både som sändare och mottagare av verkligheten.

Verklighetens verkan kan endast uppfattas av många i form av olikheter, men upplevelsen av existens kan i själva verket bara ske som en.

Genom att pröva detta antagande – att verkligheten vilar på en absolut grund – blir det lättare att förhålla sig till "verklighetens" instabilitet. Antagandet ger en intellektuell fästpunkt för att acceptera att allt förändras, samtidigt som vi kan bevara känslan av att tillvaron är djupt meningsfull och närvarande.

Behöver vi mer information i  samtalet för att vi ska uppleva att vi existerar?

Eller är det själva faktumet att vi finns till som också är grunden till att det går föra ett samtal om varför det är möjigt att uppleva någonting överhuvudtaget.

Ju mer vi reflekterar över detta faktum så blir det självklara att vi behöver inte ens reflektera över detta för att finnas till eller inte.

För kan det kan vara just i detta glapp mellan att vara eller inte vara som verkligheten träder fram i sin fulla potential som den nödvändiga skillnaden mellan dessa två tillstånd.

Den Absoluta Existensfilosofin ger inte svaret på några frågor, utan ger frågorna till alla svar och postulerar antaganden istället för sanningar. Den Absoluta Existensfilosofin antar att intentionaliteten och därmed känslan mellan de två tillstånden att "vara på" och "vara av" bör vara själva naturen hos den mentala Absoluta Existensen. Detta är en logiskt sammanhängande ståndpunkt, även om den strider mot den rådande vetenskapliga världsbilden. AEF kan då ge den mentala stabilitet som är nödvändig för att hålla fokus på exponeringen av verklighetens tillståndsändringar.

Detta sätt att se på världen skulle kunna ge oss den mentala upptining som kan föra oss bort från den mentala istid som för tillfället råder i världen.

Om vi ändrar fokus, ändrar vi i praktiken värdet på vilken frekvens vi interagerar med verkligheten och vilka kontraster vi lägger märke till. Verkligheten är alltså inte en färdig produkt, utan en interaktiv process av olika tillståndslägen.

Uppmärksamhet

Är det här när man som uppmärksam läsare av denna text inser att tänkandet balanserar på kanten av det mänskliga förståndet som svindeln kommer.....rätt ner i ett kaninhål? Instinktivt så ryggar man tillbaka till den trygga gamla uppfattningen av verkligheten man redan har i sitt värderingssystem och lägger undan läsningen. Man tänker: “Det är rena galenskapen att fortsätta läsningen. Detta kan gå käpprätt åt …….”

Men om du inte ryggar tillbaka, kan du fortsätta längre ner i kaninhålet...

Kan Livet uttrycka sig genom förnimmelsen av det?

Om vi inte upplever verkligheten som något som varar utan upplever verkligheten som den verkar och framträder i sin utveckling, betyder det att upplevaren är den primära medan uppfattaren kommer i andra hand. Om vi inser skillnaden mellan att vara en upplevare snarare än en tolkande åskådare, får vi ett helt annat fokus på verkligheten. Då kan manifestationer av verkligheten ge perspektiv i den existentiella upplevelsen av att vara. (Och detta kräver faktiskt ständig reflektion.)

Det blir då fullt fokus på den fenomenala projicerade pågående verkligheten. Insikten kan då slå att vi inte är offer för våra liv, utan själva upplevelsen som formas av förnimmelseförmågan.

Om vi då identifierar oss med det som ser (upplevaren), snarare än det som ses, kollapsar offerrollen omedelbart

Om vi för tillfället lever i en tid där ser vi livet som en serie hinder erbjuder istället den Absoluta Existensfilosofin ett annat perspektiv på tillvaron. "Problemet" med tillvaron transformeras då till en "fenomenal händelse". Ser vi livet som ett problem som kräver en lösning utlöser detta en stress. Ser vi livet som händelser så krävs bara en närvaro i händelserna. Att vila i en Absolut Existens går naturligtvis stick i stäv mot tusentals år av konvensionell programmering.

Den Absoluta Existensfilosofin postulerar därför ett radikalt antagande och ett perspektiv som kräver en hel del eftertanke för att behålla den effekten i minnet. Men ju mer vaken reflektion som pågår över detta ju mer befriande blir det att reflektera över.

Tillvaron handlar då inte längre i första hand om någon problemlösning utan snarare om att förnimmelsförmågan inte längre upplever verkligheten som ett problem att lösa utan fattar att verkligheten är det enda möjliga sättet att uppleva någonting överhuvudtaget.

Utan den fenomenala verkligheten skulle förnimmelseförmågan inte ha något att förnimma. Offerrollen raderas alltså fullständigt eftersom det inte längre finns ett "jag" som livet drabbar, utan ett liv som uttrycker sig genom förnimmelsen av det.

Stämmer verkligen uppfattningen att vi lever kvar i en materialistisk reduktionistisk uppfattning från näst sista seklet (det artonde århundradet) att verkligheten består av oförändrat bestående partiklar som far runt i förhållande till varandra och bygger upp hela verkligheten som Legobitar i ett pussel som därefter helt slumpmässigt formar varelser som får hjärnor som producerar medvetandet som gör att verkligheten kan uppfattas som en omfördelning av dessa oförändrat bestående partiklar? Eller kan man tolka verkligheten som att man måste uppleva verkligheten innan det går att tolka den? För det hänger väl inte på våra tolkningar om verkligheten för att verkligheten ska kunna pågå?

Nu tror experterna att hjärnan är till för att överleva men i vår värld anses den helt dum i huvudet. I en modern värld framstår alltså denna "överlevnadshjärna" ofta som helt hopplös. Den blir stressad av all information som måste hanteras som om det vore en flock lejon, den blir beroende av socker för att den tror att det är svält på gång, och den skapar konflikter över symboliska småsaker. Den är "dum i huvudet" för att den spelar ett spel som inte längre existerar. Den ultimata kontringen blir då när experterna analyserar hjärnan som en dum maskin, glömmer de bort en avgörande sak: De använder själva en hjärna för att göra analysen. Och som treåringen säger - "Den som sa det han var det!"

En öppen fråga som aldrig ställs är då om det finns ett val mellan ett slutet sätt att tänka baserat på slutsatser från verklighetens förnimmelser eller ett öppet sätt att tänka baserat på hur förnimmelseförmågan förnimmer verkligheten som sig själv?

I det första fallet blir man lätt ett offer för omständigheterna som man är missnöjda med. Men i det andra fallet så uppfattar man sig inte som ett offer för omständigheterna. Att uttala den uppfattningen vill ingen ens höra talas om. Vi stressar istället iväg till våra terapier och vår "Mindfullness" som då blir en prestationshöjande teknik för att bli bättre på att vara kuggar i maskineriet. Detta är "den "Andy" Gudomliga Komedin" på högsta nivå. Det är precis som att försöka släcka en eld med bensin. Anledningen till att vi inte vill höra talas om upplevelsemodellen är naturligtvis att det kräver att vi ger upp rollen som "offer" som identitet och istället tar steget ut i förnimmelseförmågans identitet som upplevaren av verkligheten.

Det är frågan om "kommodifieringen av det existentiella" som vi ska ställa oss! När inte ens våra valda tjänstemän har hört talas om "kommodifieringen av det existentiella", är det dags för oss alla att avmystifiera konceptet. Detta är den mest avgörande frågan vi har att ta ställning till. Och om vi själva aldrig har hört talas om begreppet så är det dags att kolla läget NU innan det är försent.

För att citera den engelske författaren och filosofen Aldous Huxley, (1894-1963) "Verkligheten kan inte ignoreras annat än till ett pris; och ju längre okunskapen består, desto högre och mer fruktansvärt blir det pris som måste betalas." Huxley var djupt oroad över hur massorna kunde manipuleras. Om ett helt samhälle anammar en offerroll – där man skyller alla problem på "de andra" eller på yttre faktorer istället för att se sanningen i vitögat – bäddar det för totalitära krafter. När man slutar ta ansvar för sanningen, lämnar man dörren öppen för någon annan att kontrollera ens verklighet. Det är det ultimata "fruktansvärda priset" i Huxleys litterära värld.

Kort sagt: Offerrollen är ofta den "bedövning" vi använder för att slippa se verkligheten. Men precis som Huxley säger, så tar bedövningen slut, och då står man där med en verklighet som blivit ännu svårare att hantera eftersom man har spenderat sin tid med att titta bort istället för att uppleva verklighetens verkan.

Vad handlar filosofiskt tänkande om?

Filosofiskt tänkande handlar om hur saker kan kopplas till det uppenbara faktum att vi kan tänka på och uppleva någonting alls.

Att kunna tänka och uppleva någonting alls är beroende av förmågan att förnimma något som av nödvändighet måste finnas till.

Den filosofiska frågan vi måste ställa oss är: Är universum verklig existens eller kan universum endast vara ett informationsfenomen och vad bortom information skulle kunna framträda som mottagning för perceptionsförmågan som essensen och den inneboende naturen hos en oföränderligt bestående verkligt existerande absolut existens?

Om vi utgår ifrån ett Axiom att Existensen är Absolut, så är upplevelsen möjlig. Verkligheten är då själva upplevelseakten av den underliggande förutsättningens Absoluta Existens.

Den Absoluta Existensfilosofin är ett verktyg för att inte bara försöka förstå världen, utan för att försöka förstå varför det överhuvudtaget finns en värld att försöka förstå.

Något oförändrat bestående måste finnas till som grunden för att upplevelsen av all förändring ska vara möjlig. Denna oförändrat bestående Existens måste fundamentalt som dess Essens bära den mentala förmågan att förnimma den förändring som sker eftersom förändring är det enda som kan upplevas som medvetande. Essensen måste därför ha förmågan att oscillera mellan två olika tillstånd där det ena tillståndet är potentialen och det andra är förverkligandet av dess perceptuella förmåga.

Då kan man anta att det är där inom denna möjlighet till förändring som den fenomenala verkligheten av det perceptuella nödvändigtvis måste ligga som medvetandet av förändringen som verkligheten.

Och allt detta kan pågå utan att vi ens tänker på det, men om vi börjar tänka på det kan vi försöka tänka på det på detta sättet utan att det leder till att vårt tänkande kollapsar.

Ur-subjektet

I den "Absoluta Existensfilosofin" antas det att det ursprungliga oantropomorfa ur-subjektet förblir odelat, men det uppfattar sig självt som om det vore delat. Det är en inre dynamik, inte en yttre fragmentering. Det vi kallar materia, massa och tid är bara det odelade Ur-subjektets sätt att strukturera och modulera sin egen förnimmelseförmåga för att kunna uppleva rörelse och form. I den Absoluta Existensfilosofin så är vi inte delar av Gud eller Universum; vi är själva Ur-subjektet som ser sig själv genom en mängd av mänskliga vinklar.. Verkligheten är Ur-subjektets självbetraktelse genom en artificiell strukturering av sig själv. Tiden är inte ett flöde, utan sättet lägesändringar sker. Massa inte är en tung substans, utan en specifik intensitet i förnimmelsen. Döden (för en vinkel) inte är slutet på förnimmelsen, utan bara att Ur-subjektet stänger ett öga för att öppna ett annat, men tanken om detta kräver att man vågar släppa taget om illusionen att man är en "sak" i ett rum.

Det är alltså inte så att vi är små medvetanden som tillsammans bygger ett pussel. Istället är det fenomenet universum som verkar genom Ur-subjektets förnimmelseförmåga för att forma en upplevelse. Utan fenomenet är Ur-subjektet tyst och tomt; Och utan Ur-subjektet - inget fenomen att uppleva.

Den självklara uppfattningen att något absolut måste existera som en förutsättning för allt fenomenalt som pågår, och att detta absolutas inneboende natur borde vara förnimmelseförmågan som drivkraft i förverkligandet av fenomenalt medvetande, är inte en uppfattning alla delar (om någon?) Vilken uppfattning som än uttrycks så är inte den allmänna uppattningen delad gällande förnimmelseförmågans möjlighet till förnimmelse av tillvaron. Men vi kanske inte förnimmer tillvaron - förnimmelse är kanske tillvaron i dess fenomenala form?

Idén kan kännas ovanlig och det krävs mycket tänkande inifrån detta antagande om tillvarons inneboende natur.

Det historiska namnet "GUD"

Filosofer har tidigare använt det historiska namnet "GUD" som benämning på denna "Icke-Binära dimensionslösa Existens".

Men så fort någon har försökt göra sig en föreställning av GUD, gör den personen GUD till något relativt. Och när den personen försöker göra den här bilden av GUD, försöker den personen i sin föreställning att ställa sig utanför eller bredvid något som inte är relativt objektivt illustrativt. Resultatet blir en metaforisk personifiering av GUD med vilken den som föreställer sig GUD som ett relativt fenomen kan ha en god relation till.

Men om GUD istället antas vara Absolut så är det omöjligt att ha en relation till GUD för då finns det bara GUD. Om GUD sedan antas som DEN SOM ÄR och endast SOM EN ABSOLUT EXISTENS, handlar all förståelse inte om att förstå GUD, utan om hur UNIVERSUM kan kopplas samman med GUD, som då är den Absoluta FÖRUTSÄTTNINGEN för Universum.

Om man då antar att GUDs ESSENS och inneboende Natur är "Förnimmelseförmågan", så skulle den förmågan kunna vara det potentiella tillstånd som, i sin kraft av förändring mot det realiserade medvetandets tillstånd, uttrycker Universum som en reflektion i spänningsfältet mellan dessa två föränderliga binära tillstånd som alltså kan framstå som binär information som blir till verklig erfarenhet i förverkligandet av sensationalismen som GUDs inneboende väsentliga NATUR.

Drivkraften kan då antas vara spänningen och avslappningen i ett oscillerande tillstånd av förändring som, liksom andningen, fortskrider av en ren cirkulär nödvändighet i ett evigt momentum som livets grundläggande natur.

Om vi då tror att vi behöver fler ord för att finnas till så kan den uppfattningen störa upplevelsen av att finnas till.

I den Absoluta Existensfilosofin är i själva verket inte den dimensionslösa Absoluta Existensens Essentiella förnimmelseförmåga någon antropomorf person. Den är endast den egentliga strukturella nödvändiga singulära dimensionslösa ontologiska förutsättningen för den essentiell binärt möjliga tillstånds skillnad som är nödvändig som variationsfrekvensens "till och från" som en själv-differentiering i multipel oändlig exponering. Det är antagligen bara som verksamheten i den Absoluta Existensens förnimmelseförmåga som kraftkällan mångfaldigar kontrastskillnaderna. Detta kan då bara ske i form av de temporära fenomenala fältet av perspektivvinklar som gör det möjligt för förnimmelseförmågan att uppleva effekten relationerna mellan de olikheter som bara kan ske i form av verklighetens oändliga verkansskilnad.

Tystnad och andning

Om vi då bara stannar upp en liten stund i tystnad och upplever det nödvändiga syreutbytet i den naturliga andningen, kanske vi inser att vi inte behöver fler berättelser eller mer kunskap bara för att finnas till och att det är denna Absoluta Existens som möjliggör alla berättelser om kunskap.

Behöver vi kunskap om medvetandet, eller är medvetandet det som gör kunskap möjlig?
Det uppenbara kan slå den subjektiva tänkaren att medvetandet bara kan upplevas i form av en föreställning om skillnader ur olika perspektivvinklar och att det inte finns någon annat möjligthet att kunna uppleva medvetande än genom en tillståndsändring till följd av motstånd i ett upplevt intryck.

"Ingenting blir som det blir, men något upplever det som det är" Då är det kanske viktigare att förutsättningen möjliggör förnimmelse av den fenomenala "verkligheten" än att den fenomenala "verkligheten" tar notis på förutsättningen?

Kan utgångspunkten för verkligheten ligga inom den dynamiskt känsliga essensen av absolut existens? Kan intensiv exponering samlas i formella ljuskänsliga informationskorn som böjer det exponerade imaginära rummet i oändlig omfattning? Ät de frågorna!

Tänk efter....!

Avslappning

Tystnad och avslappning från filosoferande blir så småningom en absolut nödvändighet, eftersom antagandet i AEF ger en oändlig logisk exponering som aldrig vill ta slut, och då är vila från exponeringen är också en absolut nödvändighet.