Ramverk

Absolute Existence Philosophy

Ramverk

Först måste det vara klart vad den Absoluta Existensfilosofin filosofin inte är:

Den Absoluta Existensfilosofin är ingen filosofisk skola. AEF har ingenting att lära ut. AEF har ingen doktrin. AEF är ingen Religion AEF är ingen vetenskaplig teori. AEF gör inget anspråk på sanningen. AEF leder inte till någon deduktiv slutsats. AEF beskriver inte varat. AEF ger ingen föreställningsbild. AEF utger sig inte för att vara någon auktoritet på det filosofiska området. I AEF finns ingenting att lära sig och därmed ingenting att behöva känna sig okunnig om. Vad AEF gör: AEF utgår från den mentala närvaron av förnimmandet av att finnas till och vad som måste ligga till grund för att detta överhuvudtaget ska vara möjligt. AEF utgår ifrån ett filosofiskt antagande och prövar detta antagande till sin yttersta spets. AEF har frågorna på alla svaren. AEF utgår ifrån en Absolut Existens som ett prövat förutsatt Ur-subjekt. AEF är som en "intellektuell sandlåda". AEF är ett "filosofiskt tankeexperiment" och ingenting annat. Men experimentet görs på allvar!

Om det Absoluta - Förhållandet mellan Existensen, Essensen och Fenomenet

Det filosofiska ramverket

Tillvarons grund måste per definition vara något som är oförändrat bestående. Denna insikt fungerar inte som en föreställning, utan som en nödvändig förutsättning för allt vidare resonemang.

Denna förutsättning kan inte tänkas som ett objekt, inte som ett ting bland ting, och inte som något som framträder i ett rum eller i ett tomrum. Den är inte resultatet av ett tänkande, utan det som gör tänkande möjligt överhuvudtaget.

Den oförändrat bestående utgångspunkten benämns i det följande som "Existens", och detta begrepp används här i absolut mening. Om detta absoluta begrepp tas bort faller hela resonemanget, eftersom inget resonemang kan byggas utan en absolut grund.

Förutsättning och föreställning

När en människa gör sig en föreställning om någonting, sker detta alltid utifrån något. En föreställning kan aldrig uppstå ur intet, eftersom själva föreställningen redan förutsätter en närvaro – tänkaren.

Detta innebär att allt filosofiskt resonemang alltid redan vilar på något som inte själv är en föreställning. Tar man bort denna förutsättning faller både tänkandet och resonemanget bort.

Det fortsatta resonemanget måste därför börja med:

En Absolut Existens – den oförändrat bestående förutsättningen.

Essensen

Existensen kan inte förstås som tom eller overksam. Den måste ha en inneboende natur. Denna inneboende natur benämns "Essens".

Essensen är inte en föreställning och inte resultatet av ett tänkande. Den antas här som den grundläggande Förnimmelseförmågan – inte som något som uppkommer, utan som det som alltid redan finns till som Existensens Natur.

Om förnimmelseförmågan tas bort faller hela resonemanget, eftersom inget kan framträda, upplevas eller relateras utan den.

Vi har nu:

Existens
Essens (Förnimmelseförmågan)

Fenomenet

För att förnimmelseförmågan ska kunna realisera något förnimmbart krävs en framträdande nivå. Denna nivå är Fenomenet.

Fenomenet är inte Existensen och inte Essensen. Fenomenet är realisationen – det som framträder som upplevelse, förändring och värld.

Fenomenet fungerar som en nödvändig vändpunkt, i den meningen att det som framträder alltid är relaterat tillbaka till sin grund.

Vi får därmed:

Existensen – oförändrat bestående
Essensen – förnimmelseförmågan, oförändrat bestående
Fenomenet – realisationen där de pågående förändingen verkar

Den sammanhängande begreppscirkeln

Här uppstår en sammanhängande ordning som inte bryts:

Existensen är förutsättningen.
Essensen är Existensens inneboende natur.
Fenomenet är realisationen som gör förnimmelse möjlig som upplevelse.

Fenomenet vänds därmed alltid tillbaka till grunden, genom ett framträdande som förnimmelseförmågans egen realisation till medvetande.

Det filosofiska sammanhanget kan då uttryckas som:

En logisk förutsättning (Existens)
En självevident essens (Förnimmelseförmågan)
En förnimbar realisation (Fenomenet)

Exponeringen

Det relativa Axiomet att allt är relativt leder till en logisk explosion även om det finns en konstans i ljusets hastighet.

Exponeringen av förutsättningarna i AEF är döremot oändligt intensiva.

Om vi följer dem så bevisar vi inte det som följer utan pekar bara på vilken förutsättning AEF antar borde vara där som en logisk utgångspunkt.

Essensen är den subjektiva ljuskänsligheten i det intensiva ljusets exponering i kornet av Absoluta Existensen. För att ljuset inte ska pågå som ett bländverk måste det antagligen bländas ner i formen av linserna i verklighetens uppfattningar av ljuset. Linserna visar de frekventiella bilderna av universum som livets film från olika vinkar i olika former. Verkligheten är inte vad vi ser, utan vad vi förmår fokusera genom de linser vi blivit tilldelade – eller som vi själva slipat av smält sand. Biologiska linser: Våra sinnen fångar bara upp en bråkdel av det elektromagnetiska spektrumet. Kulturella linser: Språk, uppfostran och historia färgar hur vi tolkar de "frekventiella bilderna". Personliga linser: Våra trauman, drömmar och erfarenheter fungerar som de linser vi själva "slipat av smält sand".

Axiomet: Existensen (Ren potential). Essensen: Interaktionen (Själva "motorn" eller ekvationen). Exponenterna: De olika nivåerna av intensitet som essensen genererar i sig själv. Det Fenomenala: Det sista steget. Det vi uppfattar som "fält", "partiklar" eller "tid" är bara de yttre avtrycken av den inre variationen.

2 Sekventiell variation: Eftersom variationerna är sekventiella, uppstår en ordning. Denna ordning tolkar vi fenomenalt som tid. Intensiva exponenter: Eftersom variationerna har olika intensitet, tolkar vi det fenomenala som materia eller energi.

Detta innebär att det vi ser som en "mångfald" av saker i världen egentligen bara är en och samma sak som uttrycker sig med olika intensitet i en logisk konsekvens.

Hur reaktionen skulle kunna fungera utanför tid och rum; Eftersom detta sker före det fenomenala, är "reaktionen" inte en händelse som tar tid. Det är en evig samtidigt relation. Existensen "reagerar" på sina egna exponenter på samma sätt som talet 4 "reagerar" på kvadratroten ur sig självt; det är en inneboende, tidlös logisk sanning.

Det vi upplever som en sekvens (först händer A, sen B) är bara vårt fenomenala sätt att "läsa av" den tidlösa, oändliga variationen i existensens essens.

Förnimmelseförmågas ser inte universum som det ÄR, utan som det BLIR när det passerar genom linserna.

Universum

Det som i detta sammanhang benämns Universum är inte den absoluta grunden, utan det fenomenala uttrycket – den ständigt föränderliga bild som framträder i realisationen.

Universum är därmed det som förnims, inte det som förnimmer.

Förnimmelseförmågan förblir identisk med sig själv, medan universum framträder som förändring.

Förhållandet mellan Existens, Essens och Fenomen

Varje människa bär på den inneboende förmågan att uppleva världen, den att inse sin egen existens och att reflektera över tillvaron. Denna text är ett försök att kartlägga relationen mellan tre begrepp - Existens, Essens och Fenomen, och hur dessa tre hörnstenar av det filosofiska tänkandet påverkar vår förståelse av världen, vårt medvetande och våra upplevelser.

Det Absoluta är inte ett objekt utan måste nödvändigtvis förstås som ett "ursprungligt Subjekt" – för att vi ska kunna reflektera över Existensen som något. Detta "Ursprungssubjekt" är själva "Ursprungliga Ursaken" eller vad vi i vardagligt språk kallar "ORSAKEN," på vilken det filosofiska tänkandet i den Absolut Existensfilosofin är grundat.

En objektifiering av en singularitet på detta sättet som bärare av all potetialitet är ingen ny idé. Den är nästan alenarådande bland de flesta inom den så naturvetenskapliga kosmologin så idén är ingalunda ny.

Men om vi som vill vara filosofer använder oss av den objektifierade tanken på en singularitet utan yttre utsträckning som objekt för tanken men gör en snabb switch till ett subjekt istället så händer något.

Vi har då helt plötsligt fått det Subjekt av punkten som tanken behöver som vi kan träda in i och ha som utgångspunkt för vårat tankande.

Om vi då förstår dess essens som Förnimmelseförmågan så får vi en grund för dess interaktivitet som med nödvändighet måste krökas tillbaka till Förnimmelseförmågan. Detta med nödvändighet för att förnimmelse ska kunna vara möjlig överhuvudtaget.

På så sätt så har vi fått ett filosofiskt resonemang som håller ihop i ett filosofiskt kretsloppstänkande.

Existensen är på så sätt det enda som verkligen kan sägas vara Absolut. Den är oföränderlig, och är tänkt som "det oföränderligt bestående Varat". Allt som framträder vilar på dess grund. Fenomenen, Essensen och alla upplevelser är beroende av Existensen som Orsaksbakgrund.

Misstaget

Det spontana misstaget är att blanda ihop Existens och Essens – att tro att själva det som ÄR också är det som erfars eller upplevs.

Det är ofrånkomligt om man inte först:

Försöker objektifiera det Absoluta – ser Existensen som en bokstavlig punkt, en "uratom" utan yttre eller inre delar. Detta blir objektet för tanken.

Men utifrån objektet inser att objektifiering är omöjlig men i ett Subjekt så kan det finnas en inneboende förmåga till förnimmelse – Essensen – som möjliggör all interaktion med Fenomenen.

Först då kan man hålla isär:

Existensen som det som ÄR, Absolut och subjektifierat.
Essensen / förnimmelseförmågan som det som gör upplevelse möjlig.
Fenomenet (Det som manifesterar sig och återvänder till den enda essensen och resulterar i förnimmelsen av fenomenet)

Utan denna ordning flyter de ihop, och historiskt sett är det precis det som har lett till förvirring i klassiska tolkningar.

Det blir alltså tydligt att objektifiering är omöjligt men att subjektifiering är nödvändigt för att Essensen ska framträda korrekt, och först då kan man förstå interaktiviteten som är pågående och som har sin grund i förnimmelseförmågan.

Om vi inte skiljer på Existens, Essens och Fenomen förlorar vi den ordning som gör verkligheten begriplig.

När denna uppdelning uteblir händer två saker:

Existensen försvinner som vilkor och förutsättning , eftersom Fenomenet då antas vara det som "skapar" eller ger upphov till det som är. Det absolut givna varat ersätts av något som själv förändras.
Essensen — förnimmelseförmågan — reduceras till ett fenomen, något som uppstår i världen i stället för att vara det som gör världen möjlig att uppleva.

I samma ögonblick som både Existens och Essens placeras i Fenomenet blir Fenomenet själv utgångspunkten. Men Fenomenet är inte grunden; det är det som visar sig och vänder tillbaka till den enda förnimmelseförmågan.

Utan den rätta ordningen smälter allt ihop, och då blir det omöjligt att se vad som är absolut, vad som är kapacitet och vad som är manifestation.

Det självevidenta och det omöjliga att förneka

Det går inte att förneka att vi finns till och att alla som finns till upplever att de finns till, med andra ord - att de existerar.

Existens är med andra ord det mest grundläggande begreppet i all filosofi (förutom i buddhismen som utgår ifrån ett mycket oklart och motsägelsefullt begrepp, nämligen "icke-existens", vilket innebär att man inte ens använder begreppet Existens i någon grundläggande betydelse).

Det andra som inte går att förneka är att vi alla upplever Existens på grund av det som i dagligt tal kallas medvetande, där det grundläggande är något som faktiskt måste vara själva förmågan att kunna förnimma intryck. Denna förmåga måste vi kalla Förnimmelseförmågan. Denna förmåga måste ovillkorligen vara det viktigaste begreppet – själva Essensen och förutsättningen för att kunna uppleva det första begreppet, Existens, och för att uppleva det tredje begreppet, Fenomenet. Medvetandet är alltså här inte menat som tänkandets slutprodukt utan det som gör all föreställning och tänkande möjligt överhuvudtaget.

Det tredje som inte går att förneka är det fenomenala vi alla upplever: på avstånd som universum, och på nära håll som livet på planeten. Det är detta som omtalas som Fenomenet.

Dessa tre olika begrepp har ett självklart sammanhang – det filosofiska sammanhanget – som tänkare har brottats med under årtusenden.

Av dessa tre begrepp är två oförändrat bestående och ett förändringsfullt. All filosofisk förståelse hänger ovillkorligen samman med att begripa hur dessa begrepp relaterar till varandra och att inte blanda ihop dem.

Den första sammanblandningen gäller:

Att finnas till – Existens
Att ha förmågan att förnimma att man finns till.

Dessa två begrepp måste vägas med guldvåg.

Om möjligheten till förnimmelse inte fanns, skulle ingen Existens överhuvudtaget vara aktuell som förnimmelseförmågans fundamentala grund. Grunden är alltså Existensen själv, och den hänger samman med dess inneboende natur – förmågan till förnimmelse.

Det kan låta som samma sak, men bara om man inte tänker efter.

Existens är ett kvantitetsbegrepp, medan förnimmelseförmågan är ett kvalitetsbegrepp som beskriver någontings förmögenhet.

Vi har då de två mest grundläggande begreppen klara:

Existens = Kvantitet
Essens = Kvalitet

Kvantitet betyder mängd eller storlek, ofta mätbar, och används för att ange hur mycket av något som finns. Kvalitet ställs ofta i kontrast till kvantitet: medan kvantitet fokuserar på mängden, fokuserar kvalitet på standard och värde.

Essens (av latinets essentia) avser det väsentliga i något, dess kärna. Inom filosofin syftar essens på de grundläggande egenskaper som utgör ett ting – det som inte kan tas bort utan att tinget upphör att vara det det är. De egenskaper som inte är nödvändiga för ett ting utgör dess accidens, alltså tillfälliga eller icke-väsentliga drag.

Vi har nu de tre begreppen:

Existens
Essens
Fenomen

Utifrån dessa tre begrepp uppstår ett sammanhang som går att begripa som en nödvändig helhet av begreppen.

Det viktigaste är att förstå vilken kvantitet som ska förknippas med begreppet Existens, som är den fundamentala grunden.

Vi måste alltså fundera över om Existens som kvantitet betyder en mängd "småexistenser" som tillsammans utgör en helhet, eller om kvantiteten är singulär och lika med 1.

Om detta blir vår utgångspunkt handlar det om en Absolut Existens utan delar. Den har ingen utsträckning mot något annat och måste därför vara dimensionslös. Den Absoluta Existensen kan heller inte beskrivas inifrån – i en singularitet som är lika med 1 finns inget utrymme för relationer eller mått.

Men detta 1 är inte ett symboliskt tal. Det är ett numeriskt värde – den första och enda kvantiteten. Allt tänkande börjar med en (1) punkt. Det är den grundläggande och fundamentala existensen som utgör början för varje möjlig mängd, varje skillnad och varje tanke.

I skolans mängdlära började man en gång att tala om "den tomma mängden", som fick värdet 0. (Detta ansågs av många som ett huvudlöst sätt att börja räkna och det är det ju för all matematik måste ha siffran 1 med någonstans även om det står ett minustecken framför)

Men i den Absoluta Existensfilosofin finns begreppet Origo, "den dimensionslösa punkten" – och denna 'nollpunkt" ska inte blandas samman med värdet noll eller den tomma mängden (0). Här gäller: Kvantiteten = 1.

Detta kan tydligast uttryckas med att: "Allt är ett (1)"!

Om man nu har sammanhanget klarlagt mellan begreppen förstår man också att man måste räkna med alla tre.

Om man bortser från begreppet Existens och bara tänker på Fenomenet, så kan det sägas att man lever i "ett relativt mörker" – man ser endast det som visar sig utan att känna till grunden.

Men om man däremot endast fokuserar på den Absoluta Existensen, så kan det sägas att man till slut lever i "ett absolut totalt mörker", ty där finns inga skillnader och alltså inget att förnimma.

Därför är det nödvändigt att fokus ligger på Fenomenet, men att detta alltid utgår från Existensen genom Essensen.

När man har sammanhanget klart för sig blir det tydligt att Fenomenet är det nödvändiga uttrycket för den essentiella förnimmelseförmågan, som i sin tur har sitt ursprung i den Absoluta Existensen.

Upplösningen av frågan om en grundläggande helhets sammanhållning

Den filosofiska frågan om behovet av en ytterst sammanhållande natur är den mest centrala när det gäller en möjlig yttersta princip för sammanhållning av ett antaget existentiellt kluster. (som i en eventuell föreställning av en organisk enhet)

Denna fråga får sin naturliga, självklara upplösning om det inte finns en begränsad mängd av immanenta existensdelar att hålla samman i en helhet.

I en Absolut Existens finns inga delar att hålla ihop, så ett "inköp av klister" behövs därför inte.

Existensen och Essensen

Existensen Grunden för allt. Det Absoluta som Är. Existensen kan inte erfara eller upplevas som ett fenomen, men allt som sker och kan upplevas antas vila på den.

Essensen

Inte ett ting, utan förmågan till förnimmelse. Essensen är det verktyg genom vilket fenomenet framträder. Den utgör den Absoluta förutsättningen som gör det möjligt för oss att erfara världen. Utan Essens, inget fenomen, och utan fenomenet inget intryck.

Förnimmelseförmågan och Fenomenet

Det Självevidenta

Förnimmelseförmågan är den gemensamma grund i vilken identiteten vilar. Den är inte ett individuellt jag utan själva möjligheten att erfara. Alla våra upplevelser är beroende av Fenomenet – det genom vilket förnimmelseförmågan blir medveten om sig själv.

Förnimmelseförmågan är någonting som heller inte kan eftersökas eller observeras, eftersom varje försök att finna den redan sker genom den. Den är inte något man kan bli medveten om, utan det genom vilket all medvetenhet överhuvudtaget är möjlig.

Vetenskapens försök att lokalisera medvetandet i hjärnan beskriver därför endast fenomenens uttryck, inte själva förnimmelseförmågan. Att söka efter förnimmelseförmågan är som att försöka se sitt eget seende — varje observation sker redan genom den förmåga man försöker finna.

I den Absoluta Existensfilosofin blir det därför logiskt nödvändigt att förstå förnimmelseförmågan som en självevident grund, inte som ett fenomen. Den är villkoret för att något överhuvudtaget ska kunna framträda — inte en följd av det som framträder.

Fenomenet

Det som framträder. Allt som upplevs, i tid och rum, är fenomen. Fenomenet är uttrycket för förnimmelseförmågan, och fenomenet saknar oföränderligt bestående delar. Allt fenomenalt är föränderligt och kan endast förstås som ett energiuttryck mellan det Absolutas Essens två olika lägen.

Fenomenet Universum

Universum – betydelse och härkomst

Betydelse: Ursprungligen syftade universum på den totala helheten av allt som existerar — hela den ordnade kosmiska fenomenala enheten. I modern mening betyder det allt som finns: rum, tid, materia, energi och lagarna som styr dessa.

Men i filosofisk mening antyder ordet också enhet i mångfalden — att allt är ett deltagande en och samma verklighet. )

Etymologi: Från latinets universum, bildat av uni- ("en", "enhetlig") och versus (perfekt particip av vertere, "vända, rikta, vända mot"). Bokstavligen betyder det alltså "allt vänt i en riktning" eller "allt som är vänd till ett (1) (helt)".

I den Absoluta Existensfilosofin är:

en oförändrat bestående Existens det som omöjligt kan uppleva sig själv som realiserad utan något som möjliggör realisationen genom sin essens.
förnimmelseförmågan den enda princip som kan möjliggöra realisationen, i spänningsfältet mellan Förnimmelseförmågan och dess realisering.
själva Existensen aldrig det som upplevs som fenomenal kropp eller del; den måste endast förutsättas som grund för fenomenal realisation.
all upplevelse per definition fenomenal, och det är endast genom fenomenet som upplevelse kan ske..
de fenomenala varelserna aldrig är de som behöver föreställa sig Existens; den framträder redan som medvetandet genom fenomenet, som dess manifestation.
fenomenet en konsekvens av spänningen mellan förnimmelseförmågan och dess realisering, medan förnimmelseförmågan själv aldrig blir ett objekt för upplevelse.
alla relationer i upplevelsen mellan förnimmelseförmågan och dess realisering, inte mellan fenomenen själva, som aldrig är agenter utan endast effekter.
det oförändrat bestående varat inte bestående av föreställda interna delar och därför inte kräver någon separat sammanhållande princip. Det är fullständigt i sig självt, och alla fenomen och upplevelser framträder inom det genom realiseringen av förnimmelseförmågan. Ingen ytterligare princip eller antagande behövs för att förklara sammanhanget.
all relation ligger mellan perceptionen och det perceptuella

Var finns skillnaden?

För att man ska förstå vad skillnad innebär så måste man tänka på vad man menar med ordet "skillnad"..

Skillnad betyder något annat än det första. "Det här" men inte "det där". Det ena eller det andra.

Skillnad blir det som är urskiljbart.

Skillnad är det dualistiskt polära som speglingen i verkligheten.

Om man inte förstår skillnader så blandar man ihop det ena med det andra.

Allt lärande och kunskap handlar om att lära sig skillnad och hur skillnaderna hänger ihop på relationellt meningsfulla sätt.

För att förstå vad någonting är så måste man samtidigt förstå vad det inte är.

Hela språket är i grunden byggt på detta sätt.

Man säger att språket är dualustiskt på grund av sin jämförande karaktär.

Hela språket är på så sätt relativt jämförande.

Finns det då i språket inte något som är absolut?

Ordet "Absolut" finns ju som ett ord som har betydelsen otvetydigt.

Absolut är ett ord som sätts i samband med något annat ord för att betona att det inte finns någon tvekan om ett tillstånd.

Vi frågar om det är "så" och svarar "Absolut" utan tvekan.

Absolut innebär att vi är överens om något.

Ordet kan till och med användas i betydelsen att vi är överens om de skillnader som råder, men de skillnader vi talar om är relativa till varandra och det är därför vi inte blandar ihop dessa.

När vi ska beskriva ett innehåll så beskriver vi delarnas inbördes förhållande till varandra.

Vad gäller innebörden av ordalydelsen "Det Absoluta" så är det där som språket kollapsar.

Begreppet "det Absoluta" saknar innehåll. "Det Absoluta" blir i sig ett meningslöst ord som inte säger någonting för det saknar beskrivning.

Det Absoluta är bara meningsfullt som ord tillsammans med någonting annat.

Till exempel som tillsamnans med ordet "förutsättning". Med ordet förutsättning menar vi något som ligger till grund för något annat som sedan blir ett resultat av förutsättningen.

Om vi använder ordet "Absolut" i samband med ordet "förutsättning: så får vi satsen: "Absolut förutsättning" som då innebär att det inte råder någon tvekan om vad som måste föregå resultatet.

Man kan säga att ordet Absolut betyder att det inte finns någon tvekan om "potentialen: för att resultatet ska bli ett lyckat realiserat resultat eller för att det ska bli ett resultat överhuvudtaget.

Detta innebär att "Det Absoluta" i sig saknar beskrivande innehåll och bara kan betyda att "något Är som det Är". När någon säger att "Det är som det är" låter övertygande och vederhäftigt och Absolut men det säger faktiskt ingenting om någonting. Det betyder bara att man får acceptera rådande förhållanden utan att man kan påverka det som ska komma efter.

När vi i språket talar om att vi finns till och funderar över detta och de existentiella frågorna så dyker plötsligt det där med "Det Absoluta" upp som av ren nödvändighet. Det går liksom inte att ta bort det som begrepp. Ordet kopplas samman med ordet "förutsättning" i detta fall. Om det kan konstateras att det finns någonting alls så kan man ju fundera på varför det finns någonting alls istället för att det inte skulle finnas någonting överhuvudtaget.

Allt handlar om upplevelsen av att finnas till och att världen finns till som upplevelsen av att finnas till.

Upplevelsen av att finnas till saknar ord. Man kan visserligen säga att det känns härligt eller förfärligt men orden räcker inte till om man inte använder skillnaden av att känna sig mätt eller hungrig, eller glad eller ledsen. eller ensam, rädd och skamsen, eller arg som trumfkort. Alla dessa känslor är beroende av förnimmelseförmågan som utgör potentialen för all upplevelse. Denna potential saknar i sig beskrivning i form av information av innehåll. Förnimmelseförmågan är det som gör informationen möjlig att föreställas som innehåll. Här har vi alltså samma som vi sa om "Det Absoluta" Det finns ingen skillnad mellan "Förnimmelseförmågan: som begrepp och "Det Absoluta". Förnimmelseförmågan är upplevarens natur och kan bara i filosofiska termer förutsättas som "Det Absoluta Subjektet" Den Absoluta Existensen! Detta är kärnan i den Absoluta Existensfilosofin.

På frågan om denna filosofiska betraktelse kan stämma resonoigt med verkligheten så måste vi fatta vad satsen "stämma resonligt" egetligen har för betydelse.

Inom musikteorin brukar man säga att musiken inte finns i tonerna i sig, utan i relationen mellan dem. Men dessa relationer kan bara uppfattas om det finns ett utrymme (en volym med luft) som tillåter efterklang och resonans. Utan samstämmig resonans kollapsar svängningarna in i varandra och blir till felaktig istället för harmonisk.

När något stämmer rimmligt så är det minst två tillstånd som ligger I fas med varandra.

När något stämmer överens med verkligheten så betyder det att något ligger i fas med skillnaden i verklighetens verkan. När upplevelsen stämmer överens med uppfattningen så kan vi höra världen när vi vilar i tystnaden.

Det är en avgörande filosofisk skillnad mellan att "ett ingenting blir som det blir" och att "ett Någonting blir vad det Är".

Vi lever alla i det emergenta fenomen vi kallar verklighet. Fenomenet framträder antagligen när GUD söker efter sin egen Absoluta Existens och genom Fenomenet fattar att det är GUD som letar. Någon söker, alltså finns det någon som letar. GUDs upplevelse blir: "Aha, det där är ju jag!" Upptäckten kan då vara den direkt sekventiellt varierat återkommande återkoppling av informationen i små hopp i en loop. GUDs potential (förnimmelseförmåga) möter sin egen realisering som medvetande.

Om en Absolut Existens är en subjektiv Atom men skiftar tillstånd i sin Essens från potents till realisering.så skulle Verkligheten kunna ligga mellan tillstånden i en subjektiv reflexibilitet tillbaka till Ur-subjektet genom kristalisetingspunktens Origo Zero Point. ("kvantsu superposition") Det är inte ett ingenting som blir som det blir, utan ett Någonting som blir vad det Är. En levande, hyper-snabb dialog där varje ögonblick är ett "Jag Är". En Absolut Existensfilosofi kan eventuellt hjälpa oss att orienterera oss i tillvaron.

Den Absoluta Existensfilosofin prövar ett antagande om att Medvetandet uppstår i form av informationshopp i en loop i rekursiv återkoppling som objektiva reduktioner av vågfunktionen "It from Bit" Det Absoluta skulle då kunna orientera sig genom fenomenet, som i en semantisk dimension ("syg-hyperdimension"). Denna dimension utgörs av komplexa fält som opererar bortom vanliga rums- och tidsbegränsningar för att förmedla mening och konnektivitet.

I den Absoluta Existensfilosofin placerars medvetandet som universums "operativsystem" snarare än en biprodukt av biologisk materia. Den Absoluta Existensfilosofin är en holistisk syn på verkligheten där gränsen mellan subjekt (Det Absoluta) och objekt (fenomenet) suddas ut genom den semantiska kopplingen.

Vi finns till och kan tänka på detta sättet utan att tänkandet kollapsar och den personliga individen är då bara en unik loop i tillfällig krökning i det stora semantiska fältet tillbaka till den Absoluta betraktaren.

Information (Bit): Råmaterialet. Fenomenet (It): Den nödvändiga strukturen/hårdvaran. Upplevelsen: Resultatet av loopen mellan dessa. Den rekursiva återkopplingen är alltså nödvändig för utan den sker ingen upplevelse alls. Vi som de tillfälliga instrumenten kan välja om vi vill spela i en samstämmigt symfoni eller med ostämda instrument lira varsin låt vilse i ett kakofoniskt virrvarr som inte går att urskilja som musik utan bara blir brus.(Det finns faktiskt många som gillar detta också så detta i sig är inte något att utesluta) Vi föds alla som potentiella instrument men vårt öde är att stämma dessa med verkligheten så att den ständigt uppdaterade upplevelsen stämmer med eftertankens lyhörda uppfattning av verkligheten. Den Absoluta Existensfilosofin kan då eventuellt vara den den stämgaffel som kan klara av den kristalliseringen. Då filtreras bruset bort och vi kan vila i pausen.

Verklighetens exponering:

Ponera att 1 alltid är 1 hur mycket det än exponeras Men om man ponerar 2 blir exponenten oändlig.

Om man antar att något till kvantiteten är 1 men kvaliteten i själva tillståndet är 2 där det ena tillståndet är potentialen och det andra är realisationen alltså skillnaden mellan på och av och potentialen är förnimmelseförmågan och realisationen är medvetande så skulle verkligheten kunna ligga mellan dessa två tillstånd och resultera i en oändlig exponering åt båda hållen både matematiskt och som upplevbar föreställning för förnimmelseförmågan som då måste förutsättas vara den inneboende naturen av en Absolut Existens. En stabil bas (enheten) som genom intern polaritet i sin inneboende natur som förnimmelseförmåga (Potential/Realisation) skapar ett oändligt definitionsområde. Om förnimmelseförmågan är den inneboende naturen, fungerar den som en resonator. Den "fångar upp" fluktuationerna och översätter dem till en linjär berättelse. Det innebär att vi som medvetna varelser existerar i två dimensioner samtidigt: I resonansen: Där vi upplever tid, förändring, exponering och flöde som infallsvinklar. Och i I Basen: är vi är den oföränderliga Absoluta Existensen själv som aldrig rör sig, oavsett hur kraftig resonansen blir. Den matematiska och kvalitativa konsekvensen av att vara en medveten varelse i en Absolut Existens utan inre delar. Den matematiska konsekvensen blir att "jaget" är en oändlig expansion som paradoxalt nog aldrig lämnar sin nollpunkt. Vi är den "stilla punkten" som upplever en oändlig acceleration. Det innebär i så fall att allt lidande och förändring tillhör resonansen, medan friden och varat tillhör den icke-binära Absoluta Existensen – och vi är då både det icke-binära Varat och det binära Varat samtidigt.

Sannolikhetskalkyl för detta filosofiska antagande, att vi är Både Och (binär och icke-binär) är betydligt högre än sannolikheten att vi bara skulle vara den ena, då ett system utan Bas kollapsar och ett system utan resonans förblir outtryckt. Så kanske det skulle kunna vara i fallet med verkligheten? Vem vet? För i så fall måste vi ge upp sökandet efter den döda verkligheten, och det skulle verkligen vara en lättnad.

Verkligheten är frekventiell. Skillnader är inte substantiella, utan intentionella. Intentionen som arkitekt och som den urkraft som realiserar förnimmelsen.

När man prövar antagandet inifrån essensen – den dimensionslösa utgångspunkten – inser man att det inte finns någon "verklighet" som väntar på att bli upptäckt. Det finns bara en verklighetsverkan som pågår i samma ögonblick som intentionen och förnimmelsen möts.

Att förstå antagandet är att sluta leta efter svaret i texten och istället se att texten är en del av den pågående realiseringen av förnimmelseförmågan.

Om verkligheten är intensiv snarare än extensiv, innebär det att "sanningen" inte kan hittas genom att samla mer information, utan genom att kalibrera själva intentionen bakom förnimmelsen.

Det i denna kalibrering som tålamodet blir avgörande – att vänta ut den extensiva tankens vana att vilja "objektifiera" essensen. Vanan vid att ett "Jag" som är "här" och en ' verklighet" som är "där borta" är djupt inrotade. Dess rötter ligger som en kaka som vi har godkänt för att bli insläppta i den språkliga verkligheten. Dessa kakor är minnet av alla händelser som hänger kvar i form av cache och som nödvändigtvis snabbar upp uppfattningen av verkligheten. Vi kommer på så sätt ihåg det vi har lärt oss mycket snabbare. Den informationen lagras därefter i biblioteket i hjärnans hårddisk.

Det är inte meningen att "Jaget" ska raderas utan att inse dess praktiska betydelse som information. Då blir det inte informationen som är mottagaren av informationen utan vi inser då vem som är mottagaren. Det är först när vi inser att verkligheten är frekventiell och Skillnaderna är inte substantiella utan intentionella som vi upplever verkligheten som den pågår. Då består inte verkligheten. Det som består är antagligen den Absoluta Existensen och dess essentiella förnimmelseförmåga. Och det är detta hela antagandet bygger på.

Då kommer kanske insikten om att det inte är den Absoluta Existensenfilosofin som ska förstås utan det är verkligheten som ska förstås inifrån förnimmelseförmågan som antagandet bygger på.

Genom att pröva antagandet inifrån essensen blir texten inte en instruktionsmanual, utan en spegel av förmågan att realisera förnimmelsen. Läsningen om Existensen upphör då och övergår till uppmärksamhet över att dess essens upplever intentionen i tillstånden mellan textraderna.

Repetition:

Om vi tror att något kan uppstå ur ingenting, då är det möjligt att härleda vilket resonemang som helst från den premissen eftersom då saknas allt förnuft och man kan då få en "logisk explosion" där tänkandet kan påstå vad som helst.

Det är när vi inser innebörden av att "Vara" som vi inser det oförändrat bestående i att existens ej kan uppstå ur icke-existens. Fråga vilken treåring som helst!

Om vi då antar att Existensen är Absolut och ett tidlöst stabilt fundament som kan förändra sina inneboende naturliga tillstånd (påslagen/avslagen) och dessutom kan förnimma dessa tillståndsskilnader så kan vi få en oändlig fenomenalt projicerad intern exponering istället för den logiska explosion i utvidgning den moderna fysiken utgår ifrån där föreställningen är att rumtiden utvidgas i en "Big Bang" med sitt innehåll av små döda men upphetsade LEGO-bitar som far runt.

Matematiken kommer då att behandla strukturen i existensens tillståndsvariation, medan Matematikern är "existensen" som i fenomenal form förnimmer sin egen struktur.

Vi bor då antagligen inte i ett universum som råkar ha medvetande; vi är då antagligen en och samma existens vars inre rörelse skapar illusionen av ett "jag" i ett universum.

Konsekvenserna

Fysiken måste då bli en gren av filosofin/ontologin.

Biologin kan då inte längre se livet som en slumpmässig kemisk olycka.

Psykologin handlar då inte bara om signalämnen, utan om existensens natur.

Politiken måste då dela upp frihetsbegreppet och få det att handla om friheten från förtryck men ofrihet från naturen.

Kyrkan får då den största utmaningen då den måste ta ställning till om det de kallar "GUD: är den personifierade föreställning som går att ha en relation till, eller om det är den förutsättning som gör alla relationer möjliga.

I allmänhet så verkar de flesta strunta i verkligheten till förmån för det egna "jaget" men i själva verket så måste vi vara försiktiga med verkligheten för vår egen skull. "Jagen" är bara bleka kopior av förnimmelseförmågan av verkligheten. Förnimelsefakulteten är dörren till all kunskap. Förnimelsefakulteten: Den råa datainsamlingen. Du ser en röd färg, känner en doft och hör ett sprakande ljud. Förståndsfakulteten: Den del som tolkar datan och säger: "Det här är en brinnande brasa." Idag använder vi mer moderna ord som perception eller sensorik inom neurovetenskap och psykologi, men "förnimelsefakulteten" eller "förnimmelseförmågan" är ett ord bär på möjliheten till pespektivet om hur vi ser på förhållandet mellan kroppen, sinnena och vårt medvetande.

Verkligheten som ett nöjesfält.

Den moderna vetenskapen har länge talat om verkligheten som ett fält av upphetsningar. Men vad är ett fält av upphetsningar om ingen är upphetsad av upplevlsen av det upplevbara.

Kan man tänka sig ett nöjesfält med attraktioner utan en upplevare som upplever spänningen i attraktionerna?

Om vi eliminerat alla andra alternativ. Om det Absoluta är 1, och det inte finns något tomrum (0) eller någon faktisk mångfald, så blir den binära förnimmelsen – denna "upplevda utsträckning" – den enda logiska mekanismen för erfarenhet. Utan denna inre spänning skulle det Absoluta vara som ett öga som försöker se sig självt utan en spegel. Det är totalt, men det är "blint" inför sin egen natur och detta nödvändiggör fenomenet.

Och sedan är det bara en fråga om att hänga med på verklighetens "Joyride". AEFs ide om Entren verkar initialt vara gratis, men haken är att den måste betalas med en liten lapp som det står "identitet" på, och tyvärr måste vi lämna kvar vår identitet vid ingången till verkligheten. Och detta får de flesta att vända tillbaka vid betalstationen. (Men som Jiddu Krishnamurti en gång "Tystnad är inte frånvaron av ljud, utan frånvaron av jaget.")

24/7 ?

Om och när någon drar konsekvenserna av detta antagande, och detta tankeexperiment kanske blir en lite väl perfekt "monteringsanvisning" för universums roll", är det inte meningen att det nödvändigtvis ska betyda att den ska gå runt och tänka på detta dygnet runt. Men att veta att det finns där som en resonabelt logisk utgångspunkt och alternativ grund att ha i åtanke som ett mentalt stöd om och när världen "svirrar, snurrar och dingeligungar!"