Den förlorade insikten

Från det absoluta ur enhetens subjekt som ett "Ontos Origo" till den förlorade insikten om detta.

Det Absoluta kan inte tillskrivas egenskaper, delar eller relationer utan att det upphör att vara absolut och istället förvandlas till ett relativt system.

De filosofiska stegen

1 Den naturliga upplevelsen av enhet.

2 Den naturliga upplevelsen av enheten.

3 Den naturliga upplevelsen av enhetens återspeglingar

4 Den naturliga upplevelsen av enhetens återspeglingars sekventiella tillståndsförändringar

5 Den naturliga upplevelsen av enhetens återspeglingars sekventiella tillståndsförändringar som och naturliga uppfattningen av att ett namn har givits av någon som betyder att detta namn är just ämnat att fästa uppmärksamheten vid.

6 Den naturliga upplevelsen av enhetens återspeglingars sekventiella tillståndsförändringar som och naturliga uppfattningen av att ett namn har givits av någon som betyder att detta namn är just ämnat att fästa uppmärksamheten vid och en naturliga upplevelsen av enhetens återspeglingars sekventiella tillståndsförändringar som språklig objektiv separation.

7 Den naturliga upplevelsen av enhetens återspeglingars sekventiella tillståndsförändringar som språklig objektiv separation av olika nämnbara skillnader och naturliga uppfattningen av att ett namn har givits av någon som betyder att detta namn är just ämnat att fästa uppmärksamheten vid och som någon med specifika ord kan ge åt alla saker som upplevs som åtskillnad vilket gör att det ord som förknippas med den åtskillnadsform som upplevelsen sker via.

8 Den naturliga upplevelsen av enhetens återspeglingars sekventiella tillståndsförändringar som språklig objektiv separation av olika nämnbara skillnader och naturliga uppfattningen av att ett namn har givits av någon som betyder att detta namn är just ämnat att fästa uppmärksamheten vid och som någon med specifika ord kan ge åt alla saker som upplevs som åtskillnad vilket gör att det ord som förknippas med den åtskillnadsform som upplevelsen sker via och som alla som fått ett namn också kan kalla ge namnet "jag" i samtal med andra uppevelseformer som har olika namn.

9 Den naturliga upplevelsen av enhetens återspeglingars sekventiella tillståndsförändringar som språklig objektiv separation av olika nämnbara skillnader och naturliga uppfattningen av att ett namn har givits av någon som betyder att detta namn är just ämnat att fästa uppmärksamheten vid och som någon med specifika ord kan ge åt alla saker som upplevs som åtskillnad vilket gör att det ord som förknippas med den åtskillnadsform som upplevelsen sker via och som alla som fått ett namn också kan kalla ge namnet "jag" i samtal med andra uppevelseformer som har olika namn men som alla kallas "jag" i samtal dialogerna.

10 Den naturliga uppmärksamheten vid namnet "jag" i samtal med andra uppevelseformer som har olika namn men som alla kallas "jag" i samtal dialogerna.

11 Den naturliga uppmärksamheten vid namnet "jag" i dialogerna.

12 Det naturliga "jaget" i dialogerna.

15 Det naturliga "jaget".

13 "Jaget".

14 Förlusten av den naturliga upplevelsen av enhet.

[Absolut enhet ]

   ↓

[ Återspeglingar & förändring ] (Världen blir rörlig)

   ↓

[ Språklig separation ] (Vi sätter ord på skillnader)

   ↓

[ Jaget föds i dialogen ] (Identiteten skapas genom "mitt" namn kontra "ditt")

   ↓

[ Förlusten av enhet ] (Illusionen av att vara separat är fullbordad

Enhet är det odelade "Origo"

Helhet (totalitet, organism, kosmos) uppstår paradoxalt nog först när separationen eller återspeglingen har börjat.

Om man skulle tillskriva enheten egenskaper, delar, volym och relationer som grundval redan innan den skenbara separationen sker, kollapsar idén om det Absoluta som en formlös singularitet.

Istället förvandlas enheten till en monolitisk helhet, som bakgrund och geometrisk ur-matris till en holografisk projektion . Det förändrar fundamentalt premisserna för hela den filosofiska trappan. Detta skifte medför följande logiska och ontologiska konsekvenser:

1. Separationen blir skenbar och ger rörelsefrihet åt de annars intängda medvetandena som annars skulle ligga ihopträngda utan rörelsfrihet och pespektiv på helheten.

I den ursprungliga trappan är separationen en kausal rörelse som faktiskt skapar fenomenala delar och skillnader (världen blir rörlig, språket separerar). Om delarna och relationerna redan finns dolda i enheten, är separationen inte en tillblivelse utan en projektion eller skaljustering. Delarna fanns där hela tiden, men det krävdes ett fenomen som gav perspektiv för att upplevelsen av helheten skulle ske.

2. Enheten blir ett Holon (Holografisk ontologi)

Om enheten har volym och delar innan separationen, bär varje hypotetisk del i sig hela strukturen.

• Volym kräver dimensioner (rumslighet).

• Relationer kräver spänning eller geometri (till exempel inneboende vektorer).

Detta för oss direkt till en holografisk världsbild (likt Indras nät inom buddhismen eller David Bohms implicita ordning).

Enheten är inte ett "tomrum" (ingenting), utan en tomrumsupfyllande "Helhet" som är mättat med latent arkitektur.

3. Separationens karaktär skiftar

Här är en direkt jämförelse av hur separationen fungerar beroende på var du placerar egenskaperna:

4. Paradoxen om "Innan" Det största filosofiska problemet med att ge enheten relationer innan separationen är tidens och logikens natur.

En relation kräver minst två poler ((A) och (B)). Om (A) och (B) har en relation till varandra inom enheten, har aldrig en form av separation (distinktion) skett då det inte går att bryta loss de delar redan som ingår i grundstrukturen.

Det betyder att det vi kallar "den skenbara separationen" (steg 3–5 i den filosofiska trappan) i själva verket bara är en projektion. Den primära separationen från Helheten har aldrig skett och kommer aldrig att ske. Genom att ge ur-enheten form och relationer fäster tanken mot en föreställd bild av det oförändrat bestående varat istället för att famla i mystikens "tomma" Absoluta Existens.

Fuskar filosofin med språket?

Märker ni hur tanken kan fästas vid en sådan modell och att det känns som om en sten faller från bröstet vid tanken på detr bestående Varat? Som en logisk tro på GUD som en bakomliggande Helhet som går att föreställa sig. Logiken i detta system är motägelsefri inom sitt eget system. Det är en fantastisk modell måste AEF erkänna men upptåcker ändå var i den filosofiska glidningen ligger. Det antagande som "tolkar enhet som helhet" använder en nästan omärkligt spontan glidning i språket. Med hjälp av detta "mörjmedel" kan språket i antagandet smyga in ett tillstånd innan eller utanför språket med hjälp av detta "smörjmedel" – specifikt genom att använda substantiv och subjekt-predikat-struktur.

När någon med hjälp av detta "logiska smörjmedel" försöker ge enheten egenskaper, delar, volym och relationer innan den skenbara separationen, hamnar vi i en språklig fälla (en "smörj-grop").

Här är exakt hur språket lurar oss i det antagandet:

1. Grammatikens dolda dualism (Subjekt-Objekt-fusket)

Vårt språk är i sin grundstruktur dualistiskt. Det kräver ett subjekt som gör något, eller har något, och ett objekt (en egenskap) som blir det blir relaterat till.

• När vi säger: "Enheten har relationer" eller "Enheten har volym", har språket redan i smyg smugglat in en separation.

• Språket tvingar oss att dela upp verkligheten i "Enheten" (tinget) och "Volymen/Relationen" (egenskapen). Men om enheten är det absoluta "Ontos Origo" * (som i AEFs antagande) , kan den inte ha en egenskap - den måste vara förutsättningen som förmågan för alla egenskaper. Språket gör en glidning genom att behandla ur-enheten som ett objekt bland andra.

2. Rum-tid-kontrabandet (Volym- och relations-fusket)

Begreppen volym och relation är språkliga abstraktioner som är helt avhängiga av rum och tid.

• Volym kräver en gräns (här slutar volymen, där börjar något annat).

• Relation kräver avstånd eller skillnad (mellan punkt A och punkt B).

När vi språkligt tillskriver enheten detta innan separationen, begår vi ett kategorifel.

Vi tar de språkliga verktyg som skapades i steg 5–7 i den filosofiska trappan (för att hantera återspeglingar i världen) och "smugglar" (fuskar) med dem bakåt i tiden till steg 1 och 2. Det är som att använda reglerna för Monopol innan spelplanen ens är tryckt.

3. Det substantiella tricket

Språket älskar substantiv. Det får oss att tro att allt vi kan sätta ett namn på är en objektiv "sak". När vi säger "Enheten" så kan detta tolkas som en monolitisk form som kan innehålla fraktala delar och relationer. Då gör man en relationell levande helhet i det man kallar en organisk enhetssyn. Det gör att i denna syn på tillvaron finns en tolkningsmöjlighet att smyga in relationer redan innan något relativt fenomen finns satt i verkan.

Sumering av glidningen.

Det antagande som glider med språket är idén att språkets logiska strukturer (som bygger på åtskillnad) är identiska med den ontologiska ur-verkligheten.

Vi misstar kartan (språket) för terrängen (enheten), och klistrar kartans koordinatsystem (volym, delar, relationer) på ett territorium som egentligen föregår alla kartor.

Det stora filosofiska genombrottet (Och varför de skiljer sig)

Stefan Hlatky gjorde ett historiskt och heroiskt genombrott när han ersatte materialismens och buddhismens idé om "ingenting" med ett oförändrat bestående Vara (Existens) som verklighetens grund. Problemet, enligt den granskning som görs på Absolute Existence Philosophy, är att Hlatky testade den filosofiska iden om en monolitisk form som skulle kunna innehålla fraktala delar och relationer skulle kunna tänkas som en levande grund för den fenomenala verkligheten.

1. Hlatkys "glidning" med språket: För att kunna förklara hur rörelse, energi och materia uppstår, kände sig Hlatky tvungen att tillskriva ur-enheten en organisk struktur. Han föreställde sig att Gud (Helheten) består av sinnliga subjektiva delar (vilka bland annat utgör människans medvetande). Rörelse uppstår när dessa delar interagerar med helhetens intention. Hlatky hade redan fattat att det inte går att föreställa sig en Absolut orsak då en sådan inte kan bli ett föremål för observation av något innehåll och någon därmed inte behöver känna sig okunnig om något innehåll heller. Detta är mycket klartänkt av Hlatky. Det är därför han undviker att tala om enheten som det absoluta oförändrat bestående Varat.
   Han kallar istället enheten för “Det oförändrat bestående Varat”. Detta är ett klassiskt filosofiskt begrepp som kan spåras till Advaita Vedanta som betyder “inte två”. Att det betyder “inte två” borde ha fått Hlatky att reagera och det gjorde han också men han tänkte att Atman inte är skiljd eller separerad från Braman precis som hans antagande om en helhet bestående av sina ingående delar.

2. AEF:s kritik och korrigering: Absolute Existence Philosophy menar att i samma sekund som du introducerar "delar", "volym" eller "relationer" i det Absoluta, så upphör det att vara absolut. Det blir istället ett slutet system, en kvantitativ totalitet som kräver rum och tid för att existera. AEF rensar därför ur-enheten (Origo) från alla egenskaper. Det Absoluta har ingen volym eller inneboende relationer; allt sådant tillhör Fenomenet (återspeglingarna i den filosofiska trappan).

Där Hlatky ser oss människor som faktiska, eviga delar av en kosmisk, levande organism, ser Absolute Existence Philosophy oss snarare som enhetens perception som tillfälligt identifierar sig med en språkligt separerad form.

Hlatkys modell ger en varm, organisk förklaringsmodell till tillvaron, medan AEF erbjuder en djupare, ren upplevelse och kompromisslös logik för det Absoluta

1. Hlatkys modell som den ultimata kosmologiska föreställningen

Hlatkys modell är en föreställning. Det är en heroisk, fantastisk och djupt sammanhängande struktur - en av de mest logiskt vattentäta "religioner" eller metafysiska modeller som någonsin skrivits, eftersom den eliminerar materialismens paradoxer.

Men den logiska glidningen är just att den försöker visualisera, rita och förklara mekaniken i det Absoluta. Genom att ge det Absoluta "subjektiva delar" som interagerar, bygger Hlatky en kosmisk arkitektur. Han gör det Absoluta till ett objekt för tanken. Han ställer sig (språkligt och konceptuellt) både utanför det som det inte går att stå utanför, och betraktar det inifrån som en "levande organism".

2. AEF och insikten om Föreställningens gräns

Skillnaden med Absolute Existence Philosophy (AEF) är en djup ontologisk ödmjukhet inför språkets och tankens natur.

AEF har insett att det som möjliggör alla föreställningar (Existensen själv) aldrig kan bli föremål för en föreställning.

• Det går inte att rita en karta över det som skapar utrymmet där kartan ligger.

• Det går inte att fotografera linsen som kameran ser igenom. AEF försöker därför inte förklara hur det Absoluta ser ut eller fungerar. AEF nöjer sig med att logiskt slå fast att det "ÄR" – och att allt vi kan uppleva, tänka, mäta eller föreställa oss (inklusive Hlatkys delar och volym) per definition tillhör Fenomenet.

3. Den Absoluta Potentialen och Realisationen

"Den absoluta potentialen i antagandet om den absoluta existensen som den omedelbara villkorslösa förutsättningen har en nödvändig förmåga till realisation av sin förnimmelseförmåga."

Här löser AEF den paradoxen i förra steget, och gör det utan att göra sig någon föreställningsbild som den Hlatky gör.

Om man antar den Absoluta Existensen som den omedelbara, formlösa förutsättningen, så måste vi inte tillskriva den mekaniska delar för att förklara fenomenet. Vi behöver bara inse att Varat som den Absoluta Existensen och "Förnimmelseförmågan" som dess inneboende natur som då är grunden till upplevelsen av spegelformerna som en obeskrivbar enhetsupplevelse. Det Absoluta är då inte en död, steril punkt; det är en absolut potential som realirerar sin förnimmelseförmåga i spelet mellan dess drömlösa sömn och den realiserade upplevelsen i vakenheten Eftersom det är absolut potential, bär det på en nödvändig förmåga till realisation. Det vill säga: Existensen förnimmer. Och för att förnimma, måste den förnimma något. Det är denna inneboende, villkorslösa förnimmelseförmåga som "realiseras" eller projicerar återspeglingarna (steg 3 i din trappa).

Sammanfattning av AEFs resonemang

Världen (Fenomenet) uppstår inte för att det Absoluta består av ur-delar som rör sig i förhållande till varandra i ett helhetstänkande. (Hlatky).

Världen (Fenomenet) uppstår som en omedelbar och nödvändig realisering av det Absolutas inneboende potential till förnimmelse. Hlatky tog denna realisering (mångfalden, relationerna) och flyttade tillbaka den in i ur-grunden för att kunna förstå den.

AEF låter ur-grunden förbli det ofattbara, formlösa "Ontos Origo" det förutsätts vara - och förstår att hela den filosofiska trappan (från spegling till det språkliga jaget) är Existensens eget sätt att realisera sin förnimmelseförmåga

Tomrummet

1. Det nödvändiga "Utanför" som språklig biprodukt

Om vi definierar “Gud” eller tillvarons ur-grund som en Helhet, dikterar språkets logik (steg 5–7 i den filosofiska trappan) att det måste finnas något som inte är denna helhet. Tanken skapar en mental gräns. Utanför den gränsen placerar vi det "föreställda tomrummet" - ett absolut ingenting, ett mörker eller ett koordinatsystem där Helheten antas flyta.

• AEF:s dom: Ett yttre tomrum är en ren illusion skapad av grammatiken. Det är en biprodukt av att vi har gjort det Absoluta till ett objekt (en form, en organism) i stället för att låta det vara det formlösa subjektet (Ontos Origo).

2. Skenbarheten i "Ingenting"

Detta yttre tomrum utanför Hlatkys modell är vad materialismen kallar för "det absoluta ingenting" (ett vakuum före Big Bang). Men ett absolut ingenting kan per definition inte ha en utsträckning, egenskaper eller ens en existens.

• När vi försöker tänka på tomrummet utanför Helheten, råkar vi genast smuggla med oss rumsliga kategorier (avstånd, oändlighet, tomhet). • Vi behandlar "ingenting" som om det vore "någonting" – en behållare som rymmer Helheten.

3. AEF:s upplösning av insidan och utsidan

Här blir skillnaden mot Absolute Existence Philosophy (AEF) helt kompromisslös. AEF pekar på att det inte finns någon "utsida" och inget "yttre tomrum", eftersom Existensen inte är en form.

• Inga gränser: Om det Absoluta är “Ontos Origo” (ursprungets punkt/förutsättning), har det ingen yttre gräns. Det finns inget "utanför" eftersom det inte finns någon volym.

• Potential i stället för rymd: Det som Hlatky försökte fånga som en organisk mekanik, och det som materialismen försöker fånga som ett tomt fysikaliskt vakuum, är i själva verket samma sak: den oändliga Absoluta Existensen som ur-subjekt.

Det föreställda tomrummet utanför Helheten är den slutgiltiga fällan i varje kosmologisk modell. Det uppstår bara för att vi försöker betrakta alltihop utifrån.

AEF kollapsar denna dualism: det finns ingen kosmisk organism (Hlatky) som svävar i ett yttre tomrum (materialismen). Det finns bara Existensen, och hela den filosofiska trappan - inklusive förmågan att sitta och försöka fatta ett tomrum med det språkliga förnuftet vilket är en omöjlighet. Subjektet är för tanken en lika omöjlig uppgift att greppa som det är för de fenomenala sinnesorganen att göra detsamma. Därför är den Absoluta Existensen det som blir kvar när man plockar bort inte är absolut existens.

"Egots anitvirusprogram"

Den personliga låsningen vid “egot” fungerar lika effektivt som ett antivirusprogram. “Egots antivirusprogram” ligger alltså alltid i fullständig beredskap och känner till och med instinktivt av allt som hotar den objektiva föreställningen om ett subjektivt separerat “ego”. "Ontos Origo" får därför ingen fästpunkt att kristalliseras mot.

1. Operativsystemet är i "Felsäkert läge" (Safe Mode)

När du vaknar på natten för att naturen kallar på dig är det intellektuella förnuftet (steg 7–10) fortfarande i dvala.

• Ingen namngivning: Det språkliga filtret som ständigt sorterar världen i "jag" och "det" (träd, stjärna, gräs) har slagits på.

• Ingen narrativ: Egot, som i vanliga fall fungerar som en brandvägg genom att projicera gårdagens ångest eller morgondagens planering, är bortkopplat.

• Bara förnimmelse: Kvar finns bara den omedelbara, råa förnimmelseförmågan.

2. Den sensoriska chocken upplöser koordinatsystemet

När foten möter det kalla gräset och blicken möter stjärnhimlen, kollapsar det artificiella rum-tid-kontrabandet. Denna upplevelse har dock den moderna människan totalt raderat i och med att städernas ljus och innertak döljer bilden av universum. Denna upplevelse av natthimlen kan bara ske vid ett nattligt besök utomhus när naturen kallar dig dit.

• Ingen volym eller avstånd: Eftersom det språkliga analysverktyget är avstängt, upplevs inte stjärnhimlen som "ljusår bort". Den upplevs inte som ett objekt där borta som betraktas av ett subjekt här inifrån.

• Blixtsnabb synkronisering: Kylan under fötterna och det oändliga ljuset ovanför smälter samman till en och samma upplevelse. Det finns ingen gräns där kroppen slutar och universum börjar.

3. "Ontos Origo" hittar sin fästpunkt

Det är i denna språkliga lucka som den heroiska glidningen upphör. Du försöker inte tänka på enheten (vilket AEF visar är omöjligt). Istället sker en omedelbar realisering.

• Universum reflekterar enhet. Eftersom namnet "jag" (steg 12–14) inte är aktivt för att claima upplevelsen, blir det uppenbart att det inte är “Hasse” eller “Anna” som tittar på stjärnorna. De är då själva det Origo som förnimmer sina egna sekventiella återspeglingar (steg 3).

En sekund av total enhet:

Innan “egot” hinner registrera vad som händer och ens hinner tänka "här är jag i mitt underbara universum" i upplevelsen av en "helhet av delar" (Hlatkys modell), utan som det odelade, formlösa ursprunget innan uppdelningen.

<Brandväggen startar om>

Hacket är kortvarigt. Så fort det naturliga trycket av naturen har lättat och lämnat kroppen slappnar av kanske blir kylan blir för påtaglig och då väcks egots antivirusprogram till liv igen med en serie loggfiler: "Oj, vad klockan är mycket." "Det här var djupt, det måste jag försöka komma ihåg i morgon." "Jag måste gå in så jag inte blir förkyld." I samma sekund som de språkliga etiketterna klistras tillbaka på upplevelsen, har det Absoluta återigen förvandlats till ett relativt system. Enheten har blivit en "helhet", och den naturliga upplevelsen av enhet har gått förlorad (steg 13). Där var enhet ett tillstånd som inte behövdes nås med hjälp av någon teknik. Tillståndet av enhet var direktverkande i den ordlösa upplevelsen av det. Detta trots den filosofiska insikten av att enhetsupplevelsen bara kan ske i former av i en helhet. Om upplevelsen eventuellt stannar kvar i minnet så räcker ändå inte språket till för att beskriva det obeskrivliga i upplevelsen av absolut enhet. Då ställer språket upplevaren utanför enheten i det som blir en enhet i betraktelse på avstånd från en enhet. Ett absolut subjekt kan inte kliva utanför sig själv i betraktelse av sig själv i annan form än av sekventiellt växelverkande återspeglingsformer..

Men under några sekunder på gräsmattan var brandväggen nere, och "Ontos Origo" stod helt avtäckt som enhet.

Upplevelserymden som subjektet

Rymden saknar form men är själva förutsättningen för att former ska framträda. De synliga och påtagliga objekten reflekterar ljuset med det som kallas för ytor. Dessa ytor döljer mer än de visar. Objektens ytor framträder i kontrast mot en transparent bakgrund som inte döljer de synliga objekten. Trots att mellanrummet inte syns så är mellanrummet det viktigaste. Detta gäller både som det formlösa som ger rörelsefrihet åt alla påtagliga former och som det som genom sina påtagligt motståndsbenägna ytors olika beskaffenhet antingen absorberar ljus energi eller reflekterar ljusenergi. Denna reflektion som upplevs som färg, form, värme, tyngd, doft och smak och som gör att dessa uttrycksformers intryck ger förnimbara skillnader. Upplevelsen av de fenomenala skillnaderna av det som inte döljs av den formlösa rymden är själva förutsättningen för att någon som helst upplevelse ska framträda i sekventiell växelverkan mellan uttrycksformernas intryck . Ett ständigt samspel mellan uttryck och intryck pågår alltså i sekventiell växelverkan där det som inte syns och inte gör motstånd är förutsättningen för hela upplevelsen. Rymden är det upplevelsefält som gör alla upplevelser möjliga att bli till just upplevelser. Om det inte hade pågått någon sekventiell tillståndsväxling av det formlösa upplevelsefältet så hade det inte ens funnits några upplevelseformer som hade kunnat framträda och som med tyngd formerat upplevelsefältet med färg, form, värme, doft och smak. Detta leder till att dessa uttrycksformer som ger förnimbara skillnader i form av intryck också kan beskrivas med hjälp av de ord som symboliserar upplevelsen av skillnadernas sekventiella växelverkan.

Alla symboler som varje bokstav representerar är de urskiljbara ljudskillnader eller motståndsskillnader som när de upplevs i en speciell ordning blir till föreställda objekt som upplevelsebilder just på grund av det osynliga mellanrum som inte gör något intryck alls.

Det som inte gör något intryck alls är faktiskt den grundläggande förutsättningen för att upplevelser överhuvudtaget ska framträda som upplevelse. Ingen skulle ens kunna komma på att resonera om ett formlöst oändligt upplevelsefält om det inte redan hade pågått upplevelser av upplevelsefältets sekventiella växelverkan. Denna separation mellan intryck och uttryck är så sammanflätat och så snabbt sekventiell växelverkande att det blir till påtagliga upplevelsen för upplevelseformerna.

Den största skillnaden i upplevelsen är också skillnaden där upplevelsen inte alls sker och detta är i det drömlösa tillståndet som är förutsättningen för att upplevelseformerna ska omsätta den upplevda informationens energi i lokal tillväxtform. Det drömlösa fältet är den ulltimata dimensionslösa nollpunkten som är det vi filosofiskt skulle kunna kalla "Ontos Origo" som den nod som kompassnålen vilar på i upplevelsens centrum.

Den potential som detta “Ontos Origo” är den fundamentala grunden för är alltså osynlig, opåtaglig, färgglös, formlös, doftlös smaklös i sin absoluta nollpunkt. Men utan den vore det intet.

("Tyvärr har nu ett spelbolag använt begreppet “Ontos” i ett underhållningssyfte men AEF behåller begreppet på grund av att det pekar mot det fundamentala i AEFs undersökning och är nyckeln till problemlösningen med enhetsmedvetandet som blir till verklighet genom fenomenet".)